Etikettarkiv: riksdagen

Åldersproblematiken visualiserad

Politikers ålder har diskuterats en hel del den senaste tiden, i och med att Miljöpartiet fått ett ungt språkrör i Gustav Fridolin och att Centerpartiet inom kort med största sannolikhet kommer att välja jämnåriga Annie Lööf till ny partiledare. Alf Svensson är missnöjd, kanske för att han fått kliva ner och släppa fram nya förmågor, trots eller kanske på grund av sina nästan 40 år i politiken.

Det må vara hur det vill med kompetens efter ålder och liknande. Något som riksdagen dock har som uttalat mål är ju att avspegla befolkningens sammansättning vad gäller framför allt kön och på senare år även etnicitet. Riksdagen vill vara representativ. Huruvida det är det mest relevanta för ett parlament att koncentrera sig på ämnar jag inte beröra här. Jag tänker bara konstatera att det finns fler saker att ta i beaktande än enbart kön och etnicitet. Normalt sett brukar ju samtliga diskrimineringsgrunder vara relevanta och numera ingår ju ålder i den lagstiftningen. Således har jag knåpat ihop ett diagram, liknande en befolkningspyramid, för att åskådliggöra hur den röstberättigade befolkningens sammansättning ser ut jämfört med riksdagens.

Ålderspyramid över röstberättigad befolkning kontra riksdagen, där medelålders är kraftigt överrepresenterade i riksdagenSom tydligt framgår är det två grupper som är rejält underrepresenterade i riksdagen; de yngsta och de äldsta. Kraftigast överrepresentation har åldersgrupperna 53-57, 43-47 och 48-52.

För den äldsta åldersgruppen betyder det att deras barn bestämmer över dem. För de yngsta betyder det att deras föräldrar bestämmer över dem. Ingetdera låter speciellt lockande och det kanske inte är så underligt om unga känner att de inte har något att säga till om – först bestämmer deras föräldrar allt, sen när de får rösta är det ändå deras föräldrar som sitter i riksdagen och bestämmer.

Åldersfixering finns uppenbarligen i politiken, precis som Alf Svensson varit inne på. Men den handlar inte om att man ska vara ung och snygg för att lyckas. Nej, ska du bli en framgångsrik politiker ska du vara medelålders. Och utseendet? Ja, det verkar vara helt ovidkommande, åtminstone om man granskar pressbilderna på riksdagens webbplats.


Skrämmande okunskap från KD

Regnbågsflagga mot en blå himmelKristdemokraterna jobbar bitvis hårt på att framstå som ett modernt men konservativt parti. Partiledningen med Göran Hägglund i spetsen lyckas ibland ganska bra. Oturligt nog för dem så är motståndet hårt i de egna leden och inte bara på gräsrotsnivå. Vissa riksdagsledamöter jobbar också hårt på att även i fortsättningen profilera KD som ett gäng bakåtsträvare som inte har minsta förståelse för andra åsikter eller företeelser som de inte själva har direkt, personlig kontakt med. Annelie Enochson är en av dessa. Hon är riksdagsledamot från Göteborg och ondgör sig på sin blogg bland annat över lagen om hets mot folkgrupp.

Jag har en hel del kritik mot den lagen, eftersom den inskränker yttrande- och åsiktsfriheten. Den kritiken är dock av helt annan karaktär än Enochssons. 

I blogginlägget finns det mycket konstigheter att ta fasta på. Det första är att hennes kritik inte är mot lagen om hets mot folkgrupp i sig, utan enbart att gruppen ”homosexuella” är inkluderade i den. Hon anser inte att det går att hetsa mot homosexuella på det sätt som man kan hetsa mot kön eller etnicitet. Varför det skulle vara omöjligt vet jag inte. Den enda skillnaden jag kan hitta är hennes personliga åsikter om respektive ”folkgrupp”.

Nästa sak att uppmärksamma är hennes åsikter om att skattepengar inte ska finansiera ”dekadansen som följer i prides fotspår”. Hon menar att Pride ”sprider löspenisar och fyller staden med ekivoka budskap”. Dessutom hävdar hon att man flaggar i hela stan med RFSL:s flagga, något som är direkt felaktigt eftersom det är den internationella regnbågsflaggan och inte RFSL:s logo som syns på flaggorna. Hon må ha rätt att det kanske inte är statlig kärnverksamhet att finansiera festivaler, men det är inte statlig kärnverksamhet att finansiera religiösa samfund heller. Hon har definitivt inte rätt om att det sprids några löspenisar runt stan, däremot kan du oftast köpa några inne på området om du är intresserad.

Det allvarligaste felet i hennes resonemang anser jag dock vara att hon tror sig tillhöra en folkgrupp som det är tillåtet att hets mot, nämligen heterosexuella

Hon påstår att lagen bara förbjuder hets mot homosexuella och att hon därmed inte är skyddad. Det är totalt fel och hon som riksdagsledamot borde känna till detta grundläggande faktum om vår lagstiftning. Det som är förbjudet är hets med anspelning på sexuell läggning. Senast jag kollade hade vi tre läggningar definierade, nämligen homosexualitet, bisexualitet och heterosexualitet. Annelie Enochson kan alltså känna sig säker, även hon är skyddad mot hets på grund av sin sexuella läggning. Däremot känner jag mig definitivt inte säker med en ledamot av Sveriges riksdag som inte har ens denna grundläggande koll på lagstiftningen.

Jag kommer sannolikt aldrig att bli KD-väljare, men ett litet tips till Göran Hägglund är att ha lite grundläggande utbildning med sin riksdagsgrupp. Det verkar som att inte bara den allmänna hbt-kunskapen är skrämmande låg, även den juridiska kunskapen verkar saknas bland KD:s lagstiftare.


Trångsynta attityder mot HBT-personer inom partierna

Allt oftare pratas det om HBT-rättigheter och de flesta av partierna är överens om att detta är viktiga frågor. Med några få undantag tävlar partierna om att vara mest HBT-vänliga och taskiga attityder mot normbrytare bekämpas – till och med inom KD får de mest homofoba krafterna se sig motarbetade.

Samtidigt är det inte alls självklart att de attityder som partierna predikar efterföljs ens inom partistrukturerna. Det finns snarast tvärtom gott om exempel på HBT-personer i politiken som diskrimineras, trakasseras eller helt enkelt väljer att stanna kvar i garderoben för att undgå just detta.

Det finns HBT-personer i Sveriges riksdag som är rädda för att komma ut, främst av rädsla för att väljarna ska vända dem ryggen men också för att de tror sig veta att de inte längre skulle komma på valbar plats efter provvalet inom partiet. Väljare och medlemmar i partierna är inte i samklang med partiets politik och attityder. Det leder till att HBT-personer tvingas att välja bort, gömma en del av sig själva för att jaga en politisk karriär.

Samma sak gäller på kommunal nivå, där väljarna i vissa fall kan vara än mer inskränkta och kritiska till normbrytande politiker. Genom att lokala politiker oftast är mer kända i väljargrupperna är det ännu svårare som lokal politiker att leva ut sin sexualitet. Det finns idag sittande kommunalråd som inte vågar ha ens hemliga relationer i sitt närområde av rädsla för upptäckt. Följden blir att den som vill bli framgångsrik politiker i många fall förnekas nära relationer på det sätt som är naturligt för nästan alla andra människor.

Den som är HBT-person måste inte bara oroa sig för väljarnas hårda dom. Partikamrater kan ibland stå för ännu mer trakasserier. Det finns aktuella exempel när HBT-personer fått höra att de är olämpliga för olika uppdrag, att de inte kan räkna med några nämnduppdrag eftersom de andra partiernas företrädare inte kommer att vilja samarbeta med ”såna”, eller att de helt enkelt får höra att de är äckliga eller på annat sätt inte lever sina liv på ett sätt som stämmer överens med partikamraternas moral. Särskilt utsatta för denna diskriminering är transpersonerna.

Alla dessa händelser sker idag och förekommer i princip i alla partier. De förmodat mest liberala partierna är definitivt inte förskonade, tvärtom kommer de värsta exemplen jag har hört från just liberalt håll. Precis det som partierna säger sig bekämpa är alltså en del av partikulturen och väljarnas värderingar. Trots det vill inte partierna kännas vid problemen och de diskuteras sällan, vare sig internt eller i medierna. Ledande partiföreträdare försöker istället skyla över problemen, sopa dem under mattan eller lösa dem genom personliga samtal där det inte sällan är HBT-personerna som får rådet att tona ner sig själva.

De flesta politiska partierna har en bra politik för HBT-rättigheter. För att det inte ska bli en läpparnas bekännelse krävs dock ett mer aktivt arbete även internt, så det inte blir så att medborgarna förväntas ha attityder som partiets egna medlemmar och företrädare saknar. Idag saknas den medvetenheten och den nolltolerans mot diskriminering och trakasserier som man kan förvänta sig. Det är dags att frågan kommer upp på agendan och att partierna tvingas till självkritisk granskning. Annars förlorar partier all sin legitimitet i dessa frågor.

Intressant?


Godtemplarmaffian i riksdagen

Blandade flaskor och burkar med alkoholDet är hårda tider i landet min vän – en bag-in-box vin upp 180 spänn. Och lakritsshotsen fick dödsstöten av godtemplarmaffian i riksdagen.

Magnus Härenstams kuplett fungerar lika bra 2011 som den gjorde 1978 i ”Det är serverat”. På 1970-talet var det mellanölet som fick sin dödsstöt av godtemplarmaffian i riksdagen, 2011 är det lakritsshots och gårdsförsäljning som får underkänt av densamma. Dessutom hotar skattehöjningar på vissa förpackningar som ett led i den så kallade sunda alkoholpolitiken.

Svensk alkoholpolitik har i ungefär ett sekel handlat om att förbjuda olika former av alkoholkonsumtion och försvåra inköpet av den, åtminstone i förseglad förpackning. Tillgången på serverad alkohol har fortsatt vara förhållandevis stor och det är få krogar som inte serverar alkohol till kunder som är märkbart berusade. Förbuden och propagandan gör också att alkoholen romantiseras och blir något spännande bland ungdomar, vilket gör att de blir ännu mer nyfikna på att prova. Min egen erfarenhet är att de ungdomar som fått prova alkohol hemma under kontrollerade former, dvs som måltidsdryck eller liknande, får ett sundare förhållande till alkoholen och är mindre benägna att dricka sig redlöst berusade, hamna i trubbel på grund av alkoholen eller för den delen bli inlagda på sjukhus med alkoholförgiftning. Det är dock baserat enbart på min egen – förhållandevis stora – umgängeskrets, men hade vi utgjort urvalsgruppen i en vetenskaplig studie hade denna trend varit statistiskt säkerställd.

Sund politik utgår från att människor i allmänhet är kapabla att göra egna val. Ibland kan de göra vad majoriteten uppfattar som ”fel” val, ibland kan de göra val som i efterhand uppfattas som fel av dem själva. Att ha frihet innebär dock att man måste ha möjlighet att göra fel val ibland. Allt annat innebär inskränkningar i personlig frihet. Det är inte statens uppgift att inskränka denna frihet för alla människor, när några av dem inte kan hantera friheten. Statens uppgift är att fånga upp dem som råkar illa ut på grund av dåliga val, samt stödja och hjälpa dem som har missbruksproblematik. Det är inte alls lika lätt som att förbjuda saker för alla, det kanske inte ger omedelbara effekter i nästa opinionsmätning, men det är det enda rimliga sättet att bedriva politik.

Tyvärr är det många moraliserande politiker som inte håller med. Det ser vi tydligt när vi får lagstiftning som förbjuder lakritsshots blandade på plats i baren, eller när såväl konservativa som de som kallar sig socialliberaler högljutt propagerar mot gårdsförsäljningen. Det är ett tecken i tiden att det diskuteras en skattehöjning på vissa alkoholförpackningar (!) när det efter ett decennium går upp för vissa politiker att storpack i kombination med billigt förpackningsmaterial gör att priset per volymenhet blir lägre. Hade dessa politiker någonsin varit studenter och tittat efter just denna typ av förpackningar på stormarknaden för att hushålla med det snålt tilltagna studiemedlet, borde de känt till detta redan.

Allt är såklart inte mörker. Vi har till exempel fått rätt att jäsa eget vin, något som Härenstam & Co inte fick göra för godtemplarmaffian på det ”glada” sjuttiotalet. Tyvärr har utvecklingen inte fortsatt i samma goda riktning och verkar nu vara på väg tillbaka åt det repressiva hållet. Det är inte utan att man tittar trånande på EU och önskar att de kunde harmonisera stora delar av alkohollagstiftningen i unionen efter något slags irländsk eller dansk modell.

Intressant?


Alla är beroende av SD

Allt större del av den politiska debatten i Sverige handlar om vem som samarbetat med, gjort sig beroende av eller näst intill vågat titta på Sverigedemokraterna. Såväl regering som opposition beskyller den andra sidan för än det ena, än det andra.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i riksdagens kammareDet senaste exemplet kom i veckan, där en av alliansens ledamöter twittrade om att S, V, MP och SD gått iväg för att ha överläggningar om a-kassan. Genast gick debattvågorna höga, men inte bara om huruvida S och SD samarbetade. Nej, S blånekade att händelsen ens hade ägt rum, men passade samtidigt på att kräva ett förbud mot att twittra från riksdagens sammanträden. Den detaljen gör att det ser ut som att S ljugit om sitt möte med någon från SD och förbud mot rapporter från möten som inte är sekretessbelagda är i sig förkastligt. Det är dock ett ämne för en helt egen artikel. Poängen är istället de kraftiga reaktionerna från alla inblandade att någon över huvud taget velat prata med en sverigedemokrat.

Sverigedemokraternas egendomliga ställning visas enkelt med en fråga och ett svar, hämtat från Twitter tidigare idag.

@AnnikaBeijbom: Har sd blivit en salongsfähig samarbetspartner för @Socialdemokrat? Undrar på allvar, inte raljerande. #Svpol

@Socialdemokrat: Nej. Faktum är att SD röstar med regeringen i 9 av 10 gånger.

Tack för statistiken, men vad sägs om att svara på frågan? Samarbete handlar inte om hur någon röstar, även om det är slutprodukten av ett framgångsrikt samarbete. Samarbete handlar om att ha överläggningar, lägga gemensamma förslag eller i alla fall i förhand söka stöd för sina förslag hos någon och i allmänhet ha en faktisk dialog. Det finns idag inget riksdagsparti som har ett sådant samarbete med SD, men frågan var ju om det eventuella samtalet i enskilt rum mellan S och SD skulle kunna vara ett tecken på att det i alla fall skulle vara en möjlighet.

Den andra anklagelsen som kastas fram och tillbaka är beroendet av SD. Oppositionen försöker, precis som S i twitter-svaret ovan, beskylla regeringen för att vara beroende av SD för att få igenom sina förslag. Det är givetvis sant, till viss del, på samma sätt som det är sant att oppositionen är beroende av SD för att fälla regeringens förslag. Oppositionens beroende är till och med större; regeringen kan komma överens med enskilda oppositionspartier, så som man exempelvis gjort med Miljöpartiet i migrationsfrågorna. Oppositionen har dock ingen annan att vända sig till än SD om de vill få igenom sina förslag.

Oavsett så är samtliga partier i riksdagen nu beroende av hur SD väljer att rösta i olika frågor. Det gäller såväl beroende i formen att få dem att rösta för det egna förslaget, som beroende att hitta andra samarbetspartners för att neutralisera SD eller för att veta i förväg hur frågan kommer landa. SD har ju som bekant valt att inte berätta i förväg hur de kommer att rösta i kammaren.

Så länge ingen sätter sig i överläggningar med SD eller skriver motioner tillsammans med dem, så finns det inga samarbeten att beskylla varandra för. Så länge inte de rödgröna eller alliansen får förändrad partisammansättning eller lyckas locka över politiska vildar, så kommer de båda vara ungefär lika beroende av SD.

Med andra ord är det meningslöst att fortsätta låta den politiska debatten handla om dessa saker. Det är dags att bedriva politik som vanligt och leta stöd för sina förslag där det går. Framför allt är det dags att inse vad stora delar av Europa också brottas med, nämligen att stabila majoritetsregeringar är allt mer sällsynta. Kanske är det också mer demokratiskt och önskvärt att det är så.

De enda SD-frågor som samtliga andra partier går emot gäller migration och svensk monokultur. I övriga frågor finns det mycket där SD delar samsyn med flera andra partier. Så länge SD inte får inflytande på invandringspolitiken finns det egentligen inget som hindrar samarbete på andra områden. I Danmark har utvecklingen varit att de andra partier antagit Dansk Folkepartis politik. Våra svenska partier bör inte gå i samma riktning, men då kan överläggningar eller åtminstone dialog med SD i övriga frågor vara en bra idé snarare än en dålig. Om den sverigedemokratiska politiken på bland annat detta sätt granskas på fler områden finns också chansen att deras brister blir allt mer uppenbara. Alternativt får vi ett parti som faktiskt företräder en minoritet, något de enligt demokratiska principer måste få göra.

Oavsett vilket resultatet blir, är det ingen utom SD som vinner på att debatten fortsätter att handla om vem som är mest ovillig att ens prata med dem. Det bästa sättet att hantera partiet är att behandla dem som alla andra – ta emot deras röster i de frågor där man är överens och låta dem bedriva sina extremare åsikter i ensamt majestät. Om det fungerade med kommunister borde det fungera med främlingsfientliga.

Intressant?


Dags att börja uppträda som ett parlament

Omröstningsknappar i parlamentssalRiksdagen har efter Sverigedemokraternas intåg blivit en allt mer kaotisk plats. Tidigare fanns två block som visste hur maktfördelningen såg ut i riksdagen och kunde beräkna matematiskt hur alla beslut skulle bli. Med ett parti som inte ansluter sig till endera blocket och som inte avslöjar i förväg hur de kommer att rösta, blir kvittningssystemet näst intill meningslöst. Flertalet omröstningar har inte gått alls som planerat och det är inte längre SD som är ensamma om att ställa till det. Även partiernas egna ledamöter överger partilinjer eller väljer att inte dyka upp i kammaren.

Den för riksdagen och framför allt partierna jobbiga sanningen är att riksdagen är ett folkvalt parlament där varje ledamot må vara invald genom ett parti, men i praktiken har ett personligt mandat – något som blivit tydligt genom de politiska vildar som uppstår när en ledamot lämnar sitt parti men väljer att sitta kvar. Poängen med ett folkvalt parlament är inte att matematiskt fastställa beslut efter ett givet valresultat. Ett parlament debatterar ärenden och röstar om dem. Om alla ärenden var avgjorda i förväg kunde vi avskaffa parlamentet och införa algoritmer där respektive partistyrelse (eller -ledare) fick lägga in åsikter. Utredningar kunde göras av tjänstemän.

Den enkla sanningen är att ett parlament inte ska vara helt förutsägbart. Det är dags att partierna inser detta och börjar förhålla sig till riksdagen som ett folkvalt parlament – och för riksdagen att börja uppträda som ett sådant.

Intressant?


Klart vem som ska styra, oklart hur

Valresultatet är ännu inte färdigt och många frågetecken återstår att räta ut. Vad vi vet är dock att Alliansen är i särklass största block, att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen de närmaste fyra åren och att Alliansen fick en större andel av rösterna i år än 2006. Vem som ska bilda regering är därmed redan klart, frågan är bara med vilket stöd.

KAOS. Det ordet förekommer mycket i rapporteringen om valresultatet, men främst i de medier som har en tydlig vänsterprofil. Övriga medier, inklusive de statliga förmodat neutrala medierna, utelämnar det ordet. Valresultatet är nämligen tydligt, även om detaljerna inte är det. Alliansen har fått förnyat förtroende, genom att inte bara behålla sina väljare utan dessutom ta fler röster i detta val än vad de fick i det förra. I en enkel värld hade det varit det berömda det.

Nu är valsystemet dock inte så enkelt. Vad som skett sedan förra gången är att Sverigedemokraterna har tagit sig in i riksdagen och därmed tar mandat från alla håll. Innan de kom in var det fullt möjligt att ha egen majoritet i riksdagen utan att ha en majoritet av de faktiska rösterna bakom sig. Nu blir det svårare. Utöver det fördelas mandat dels utifrån valkretsar, dels genom ett antal utjämningsmandat. Det gör att ett block i teorin kan ha en de facto majoritet av rösterna utan att för den skull besätta en majoritet av stolarna i riksdagen. Än så länge vet vi inte de faktiska siffrorna, men det spekuleras i att det är precis den situationen vi kan komma att få när de sista resultaten presenteras på torsdag morgon.

Riksdagshuset

Hur kommer styrkeförhållandena att se ut på Helgeandsholmen de kommande fyra åren?

Samtidigt som vi har alla dessa problem är ändå en sak klar: det svenska folket vill att Sverige även i fortsättningen ska styras av en alliansregering. Det rödgröna alternativet är sågat jämsmed fotknölarna, socialdemokratin fortsätter sin långsamma implosion och Sverigedemokraterna må ha kommit in i riksdagen men har definitivt inte ett allmänt mandat från hela Sverige att styra och ställa över landets framtid från riksdagens talarstol. Det enda oppositionsparti som går stärkt ur valrörelsen är Miljöpartiet. Lägger man till detta att MP har en politik som ligger förhållandevis nära Alliansens, mycket närmare än något av de andra tre oppositionspartierna i riksdagen, är partiet den naturliga och enda tänkbara samarbetspartnern om det blir aktuellt att bilda en majoritetsregering över blockgränsen.

Miljöpartiets kategoriska avvisande av Alliansens utsträckta hand är på så vis märkligt. Maria Wetterstrand vill att Fredrik Reinfeldt ska förhandla med hela den rödgröna oppositionen. Antingen är det ett väldigt underligt sätt att förhandla på, eller så menar Miljöpartiet på allvar att 20 sverigedemokrater i riksdagen är en situation som kräver en nationell samlingsregering. Det finns nämligen mycket små, om ens några, chanser att alliansen kan sitta i regering med socialdemokraterna eller vänsterpartisterna utom i en nationell krissituation. Politiken är helt enkelt alldeles för olika.

När det gäller Miljöpartiets inställning är det mest intressanta att de hävdar att det rödgröna samarbetet ska kvarstå under mandatperioden. Det fungerar bara med en av de tre lösningar som finns på problemet att skapa en regering som inte samarbetar med Sverigedemokraterna: att Alliansen bildar en minoritetsregering. Enda sättet en sådan regering kan fällas är nämligen att de rödgröna samarbetar med SD om ett gemensamt budgetförslag och på så sätt fäller regeringens egna budget. Det kommer inte att hända, eftersom de rödgröna vägrar samarbeta med SD om någonting alls. Alliansen sitter därmed kvar med de rödgrönas indirekta, tysta stöd.

De andra två lösningarna kräver att det rödgröna samarbetet avslutas. De alternativ som finns är nämligen att MP går över till Alliansen, eller att Centern och Folkpartiet sätter sig i regering med S och MP – för inget av Alliansens partier skulle drömma om att sätta sig i en regering där också Vänsterpartiet har ministerposter. Det sistnämnda alternativet är dock högst osannolikt.

Än är det bara tisdag och rösträkningen pågår frenetiskt. När detta skrivs har 2269 av 6063 valdistrikt räknats. Fortfarande är det möjligt för Alliansen att ta 175 mandat och därmed ha egen majoritet i riksdagen – några bedömare beräknar att det  kan vara så lite som ett tusental röster som saknas, något som inte är omöjligt att få genom de sena förtidsrösterna och utlandsrösterna – båda är dessutom fler i år än någonsin tidigare. Jag är försiktigt optimistisk när det gäller den möjligheten, jag tror att det kan gå vägen. Det vore i så fall det bästa, eftersom det neutraliserar alla Sverigedemokraternas anspråk på inflytande. Med en stabil regeringsmajoritet kommer de inte att kunna förhindra beslut eller utöva utpressning.

De närmaste dagarna kommer att bli spännande, både med avseende på de faktiska styrkeförhållandena i riksdagen och hur regeringsfrågan löses om Alliansen inte tar in de tre sista mandat de behöver för egen majoritet. Det enda som vi vet med säkerhet är att Sveriges Statsminister även fortsättningsvis heter Fredrik Reinfeldt och att alla de fyra allianspartierna kommer att ingå också i den kommande regeringen.

Intressant?