Etikettarkiv: jämställdhet

Säg nej till kvotering för jämställdhetens skull

Det är ingen nyhet att det är ont om kvinnor i toppen, speciellt i näringslivet och akademin. Trots de feministiska rörelsernas framgångar och politikernas olika försök att öka jämställdheten så går det långsamt, även om det definitivt går framåt. Sverige har lyckats bättre än många andra länder i Europa men fortfarande har vi lång väg kvar att gå.

En lösning som många lyfter fram är kvotering. Norge har sedan 2003 en lag om att minst 40% av platserna i bolagsstyrelserna ska vara vikta åt kvinnor. Deadline sattes till 2008. Resultatet har blivit fler kvinnor i bolagsstyrelserna, men inte riktigt de 40% som var målet. Dessutom är det tre gånger större andel kvinnor i styrelserna än det är på exekutiva uppdrag, exempelvis VD-poster. Kvinnor har i alltför stor utsträckning blivit invalda i styrelserna för syns skull, inte på sina meriter. Resultatet har också blivit att mätbara resultat har fallit (Tobin’s Q med i genomsnitt 18%).

Kvotering av den här typen gör i allra högsta grad mer skada än nytta. Bevisen från andra företag, som höjt andelen kvinnor i toppskiktet utan kvotering, är att företag med större jämställdhet också är mer framgångsrika. Det är inte nödvändigtvis så att jämställdheten i sig är den enda faktorn bakom framgången, men det är pikant att frivillig jämställdhet verkar vara lönsam medan kvoterad jämställdhet är dålig. Med minskad lönsamhet är det också lätt för motståndare till jämställdheten att säga ”vad var det vi sa” och ännu aktivare motarbeta kvinnors tillträde till maktpositioner, vilket direkt motverkar syftet med att införa kvoteringen från början.

Det går att dra paralleller till akademins värld. I början av 1990-talet introducerade i Sverige ett antal professurer, som fick namnet Thamprofessurer efter dåvarande utbildningsministern. Dessa var vikta åt kvinnor för att på så sätt öka jämställdheten i den extremt manligt dominerade akademiska världen. Det var ett lovvärt initiativ, men resultatet blev alltför ofta att dessa professorer sågs ned på av sina manlig kolleger och det var många som fick höra att de inte var ”riktiga” professorer, utan bara tillsatta för syns skull. Eftersom deras tjänster skapats mer eller mindre enbart för dem, blev de motarbetade och förlöjligade  i den extremt meritokratiska värld de skulle verka i.

Graf över jämställdheten i bolagsstyrelser och på exekutiva positioner, med Norge i topp på bolagsstyrelserna, Sverige tvåa men med mycket större andel kvinnor på exekutiva positioner. Källa: The Economist

Jämställdheten ser jämförelsevis bra ut i Sverige även utan kvotering. Diagramkälla: The Economist.

I Sverige har vi hittills valt att inte lagstifta om kvotering i bolagsstyrelserna. Trots det visar det sig att vi klarar oss nästan lika bra som Norge på den fronten, samtidigt som vi faktiskt har större andel kvinnor på VD-positioner och andra exekutiva uppdrag. Med andra ord gör vi någonting annat rätt, något som dessutom verkar fungera bättre.

Precis som The Economist skriver, så handlar det mer om livspussel och samhällsattityder. En del i det hela är givetvis barnomsorgen, men det finns många andra delar också. Gemensamt är att kvoteringen enbart behandlar symptomen, medan det vi hittills gjort i Sverige faktiskt till stora delar behandlar sjukdomen och strävar efter att förändra strukturerna i samhället. Det är på den sidan vi måste fortsätta arbetet. Det är klart att kvotering är lättare att sälja som politiskt projekt, eftersom det ger snabba resultat i statistiken, vilket är lätt för medierna att rapportera om. Precis som så mycket annat i politiken är det dock inte de snabba resultaten och sifferexercisen som är det intressanta. Vad som krävs från politiken är långsiktiga, hållbara lösningar som gör att samhället blir självreglerande.

Det är inte lätt att förändra ett samhälle, men politik måste vara att vilja. Det kan aldrig få bli en fråga om en snabb fix som håller till nästa opinionsmätning eller i bästa fall till nästa val. Självklart är det svårare att bedriva politik på det sättet och självklart kommer det ta längre tid att göra karriär i politiken om man arbetar på det sättet. Om vi ska få till stånd hållbara förändringar av samhällsstrukturen är det dock det enda sättet.

Så säg nej till kvotering – för jämställdhetens skull!


Vänstern ett hot mot äkta jämställdhet

Clas Borgström (S) anklagar den borgerliga regeringen för att vara ett hot mot jämställdheten. Samtidigt presenterar han de grönrödas syn på problemet samt deras lösningar och gör det därmed uppenbart att de rödgröna inte är intresserade av att lösa det grundläggande problemet. Deras förslag handlar bara om att skyla över strukturella problem i samhället och att plocka kortsiktiga politiska poänger. Hur det kommer sig att kvinnor i högre utsträckning röstar på vänsterexperimentet än på Alliansen blir därmed än mer obegripligt.

Jämställdheten i samhället har blivit sämre under borgarna, skriker vänsterexperimentets företrädare. Inte förvånande, då vänstern länge ansett sig ha monopol på jämställdhet och inte gillar när någon utmanar deras verklighetsbeskrivning. Gud förbjude att andra idéer om hur samhället kan bli mer jämställt får genomslag, sånt kan man ju förlora kvinnoröster på. De argument som oppositionens företrädare framför blir dock allt mer genomskinliga och det är smärtsamt uppenbart att de inte är intresserade av att lösa de fundamentala problemen utan enbart att skyla över och behandla symptomen.

Hoten som borgarna framfört mot jämställdheten är, enligt de grönröda:

  • Skattesänkningar, som ger mer pengar till män än till kvinnor (eftersom män har genomsnittligt högre löner och därmed betalar mer i skatt)
  • Färre välfärdstjänster genom exempelvis effektiviseringar, eftersom det är mestadels kvinnor som jobbar i välfärden.
  • RUT-avdraget, som ger människor välbetalda heltidsjobb i yrken som anses kvinnoförnedrande och som ger arbetande kvinnor möjlighet till mer fritid.
  • Förändringar i socialförsäkringarna, eftersom kvinnor utnyttjar dem i högre utsträckning.
  • Vårdnadsbidraget.

På en punkt finns det heller inga goda motargument. Vårdnadsbidraget är inte något som ökar jämställdheten i samhället, även om det i viss mån ökar valfriheten för familjer. Det riskerar att låsa fast kvinnor hemma istället för att få ut dem på arbetsmarknaden. Det finns några få positiva sidor av bidraget, men generellt är det inte en positiv reform.

Den övriga kritiken är svårare att förstå. Avdraget för hushållsnära tjänster är en reform som påverkat jämställdheten positivt. Genom tjänsterna får förvärvsarbetande människor möjlighet till mer fritid. Eftersom det 2010 fortfarande är kvinnor som står för majoriteten av hushållsarbetet betyder det att kvinnor fått mer fritid. Dessutom har många människor av båda kön fått arbeten i en växande branch. Hur detta kan vara negativt för jämställdheten är obegripligt. Att det skulle vara förnedrande att utföra tjänsterna åt andra är snarast en kvinnofientlig åsikt då det som sagt är mest kvinnor som idag utför tjänsterna gratis i hemmet.

Vad gäller de övriga argumenten hör de ihop. Det underliggande problemet är att kvinnor har lägre löner, bland annat för att de i större utsträckning arbetar i yrken som traditionellt värderas lägre och därmed har lägre löner – även om många mer välbetalda akademiska yrken nu börjar få en majoritet kvinnor. Så länge det är så, kommer också varje generell skattesänkning att i genomsnitt ge lite mer pengar till männen än till kvinnorna. Lösningen är dock inte att höja skatterna igen, så att männen straffas hårdare än kvinnorna. Dessutom har vi extra skatter som slår till redan vid måttliga inkomster, något som med andra ord borde jämna ut skillnaderna mellan hur mycket könen betalar i skatt, om man tycker att siffror är de viktiga värdena i världen.

Det faktum att de grönröda tycker att fler välfärdsyrken vore en jämställdhetssatsning visar på deras ointresse att faktiskt göra skillnad i samhället. Att skapa fler lågstatusjobb som framför allt kvinnor kommer att anställas i är inte lösningen på jämställdhetsproblemen. Snarare cementerar detta de strukturer som finns. Kvinnor behöver få jobb i mer välbetalda högstatusyrken för att strukturerna ska krossas. Dessutom behöver de kvinnor (och såklart män) som redan idag har ledande och beslutsfattande positioner i kommuner och landsting uppvärdera välfärdsyrkenas status och därmed lönerna. I första hand handlar det om att ge omsorgsyrkena kraftigt höjda löner jämfört med exempelvis industrin eller för den delen sopåkarna, yrken som inte kräver högskoleutbildning till skillnad från sjuksköterskorna. Därmed ligger ansvaret i stor utsträckning på socialdemokraternas egna paraplyorganisation, LO. Så länge facket inte arbetar för att kvinnodominerade yrken får höjda löner på bekostnad av löneutvecklingen i den manligt dominerade industrin, kommer också socialdemokraterna att sakna all trovärdighet i jämställdhetsdebatten.

Kvinnor riskerar idag att bli utbrända i högre grad än män. Även om män har långa arbetsdagar med mycket övertid, finns det fortfarande en kultur att kvinnor inte bara ska jobba utan också ta hand om obetalt hushållsarbete och barnomsorg i hemmet. Dessutom är det kvinnor som, eftersom de ofta har lägre lön, i första hand stannar hemma för vård av barn eller tar ut mer föräldraledighet. Utöver detta har vi en kultur där många vårdnadstvister döms till kvinnors fördel, något som också leder till fler ensamstående mammor med ett större ansvar för barnen än sin före detta partner. Skulle domstolarna sluta anse att det i princip alltid är bättre för ett barn att bo med sin mor än med sin far, skulle en del av detta förändras. Sen krävs givetvis andra reformer för att uppmana fäder att vara mer närvarande i sina barns liv. Jämställdhetsbonusar är ett sätt att uppnå detta, men i grunden handlar det om att förändra kultur och värderingar. Traditioner är svåra att bryta men vi har ändå kommit längre i Sverige än i många andra västländer på detta område.

Allt detta gör att kvinnor blir mer beroende av socialförsäkringssystemen än män. Varje förändring påverkar därmed kvinnor mer än männen. Alliansen har genomfört många förändringar, som i förlängningen är menade att hjälpa fler människor att komma tillbaka i arbete. Oppositionen gillar inte förändringarna – i vissa fall är kritiken också befogad – men om förändringarna får avsedd effekt är det snarast en jämställdhetssatsning, inte en försämring. Alla förändringar tar tid och behöver små korrigeringar för att fungera optimalt. Reformerna är inte perfekta men generellt är det nya systemet redan lite bättre än det gamla var.

Vänsterns monopol på jämställdhetsfrågan är i praktiken brutet och allt mer kommer lösningarna att vara föremål för debatt istället för att vänstern har ensamrätt på lösningar. Det betyder också att jämställdheten i samhället kommer att öka snabbare, när idéer accepteras för att de är bäst istället för att de kommer ur ”rätt” ideologi. I förlängningen innebär det att vänstern inte kan räkna med att få fler röster från kvinnor och jämställdhetsförkämpar av slentrian. Det är därför inte konstigt att oppositionen skriker sig hesa när Alliansen lägger sig i jämställdheten och jobbar mer med strukturer och långsiktiga reformer än kortsiktiga behandlingar av symptomen. Om jämställdheten plötsligt blir ett faktum i samhället kommer ju vänstern att förlora ett av sina starka kort när det gäller att locka väljare och därmed får de svårare att tillskansa sig makten. Det är inget som någon strategiskt sinnad vänsterpolitiker vill se annat än i sina värsta mardrömmar.

Intressant?

Logisk inställning från handelssidan

Avtalsrörelsen är i full gång och konfliktvarslen har börjat regna, som vanligt. Då är det uppfriskande att se att Svensk Handel återigen tänker ta initiativet för att förhindra en påskstrejk inom handeln. Precis som Svensk Handels vd Dag Klackenberg säger, bygger idén om att industrifacken ska vara normerande på att de faktiskt kan komma överens. Om de drar ut på tiden kommer andra branscher att tröttna och skriva egna avtal som de själva anser rimliga. Samma sak försökte Klackenberg göra förra gången det var avtalsrörelse, men då kom det ett veto från Svenskt Näringsliv vilket tvingade handelsanställda att gå ut i konflikt, trots att de var fullständigt överens med sin arbetsgivarpart. Rent utsagt idiotiskt.

I år kommer vi förhoppningsvis att få se en annan utveckling. Industriavtalet drar åter ut på tiden och hotet om konflikt växer. Hinner man inte innan handeln skriver sina egna avtal, kommer det att bli svårt att än en gång köra över handelns parter. För tre år sedan hade industrin fortfarande en stark ställning. Idag börjar fler och fler inse att det inte är den traditionella tillverkningsindustrin som är den primära motorn för tillväxten. Istället är det olika former av tjänster som driver tillväxtutvecklingen i allt högre grad och som framöver kommer vara den primära industrin i Sverige. Att då hålla fast vid en gammal ordning kommer att bli allt svårare.

Till detta kommer att vi behöver ställa om värderingen av olika arbeten i Sverige. Kommunal har försökt att få upp sina löner jämfört med andra sektorer, men har ännu inte lyckats. Speciellt industrifacken är väldigt ovilliga att ge mer pengar till yrken som tar hand om människor och finansieras med offentliga medel. Istället håller industrifacken hårt på att de ska vara normerande. En orimlig hållning enligt mitt tycke, inte bara för att kommunals yrken ofta domineras av kvinnor och att det därmed är en jämställdhetsfråga, utan också för att olika former av omsorgsyrken borde vara bland de högst värderade av de yrken som inte kräver högskoleutbildningar och studielån. Att exempelvis sjuksköterskor dessutom har just högskoleutbildning och studielån gör ju att deras löner borde uppvärderas ännu mer.

Istället för att hålla fast vid gamla föreställningar till varje pris, borde varje sektor få större förhandlingsutrymme att skriva avtal som överensstämmer med dels vad som är rimligt att ge i lön utifrån en modern samhällsekonomi och dess prioriteringar, dels vad marknaden faktiskt är villig att betala för en viss typ av tjänster. Jag är övertygad om att lönerna för exempelvis många kvinnodominerade yrken skulle höjas jämfört med manligt dominerade yrken som tillverkningsindustri och byggsektorn om så blev fallet. En stor bromskloss när det gäller mer jämställda löner idag är nämligen industrifackens konservativa inställning till hur lönebildningen ”ska” vara.

Intressant?

Kvinnor kan mycket mer, Eva Sternberg

Eva Sternberg, grundare till stiftelsen Kvinnor Kan, skriver på Expressens sidan 4 att Birgitta Ohlsson borde stanna hemma och sluta försöka vara man. Uppenbarligen så tror Sternberg inte på sin egen devis kvinnor kan, eller så saknas de kompletterande orden laga mat och föda barn och bör lämna resten åt riktiga män. Jag tror snarare att kvinnor kan vad tusan de vill, precis som män. Vi män kan definitivt uppfostra barn, om än inte föda dem (även om tekniken finns för att plantera in foster i bukhålan). Vi kan leda företag och vi kan arbeta som städare. Precis som kvinnor. Det finns en del biologiska skillnader förstås, exempelvis mäns muskelmassa, men jag känner inte till något yrke idag som kräver personer från enbart ena könet.

Jag håller med Linnéa Darell, kvinnor får göra sina egna val och ska inte hållas tillbaka av vare sig mansgrisar eller bakåtsträvande kvinnor. Varför skuldbelägga kvinnor som vill framåt istället för att hylla dem för deras val? Varför anklaga någon, oavsett kön, för att de har en vilja att göra något?

Birgitta skriver själv att hennes man inte är en dinosaurie utan en modern man (jag känner honom och kan intyga att det är sant). Eva Sternberg verkar däremot höra hemma i en utdöd forntid.

Läs också Amanda Brihed, Maria Byström, Carina Boberg och Rasmus Jonlund.

Intressant?

Ökar inkomstklyftorna snabbare eller långsammare?

Vänsterpartiet har bett Riksdagens utredningstjänst att undersöka hur skillnaden i inkomst förändrats under alliansens tid i regeringsställning. Slutsatsen är att den genomsnittliga inkomstklyftan ökat med ungefär 12 000 kr om året.

57% av skattesänkningarna har gått till män och 43% till kvinnor, har utredningen kommit fram till. Ganska bra resultat skulle jag säga, man brukar väl, om jag minns rätt, säga att om fördelningen i representation ligger mellan 60-40 och 50-50 så är det jämställt. Men visst, det hade ju varit roligare om det varit exakt 50-50. Tyvärr har vi strukturer sedan tidigare som lönediskriminerar kvinnor och eftersom skattesänkningarna inte gynnar eller missgynnar på grund av kön utan enbart tar hänsyn till inkomst, är det klart att det leder till att kvinnor får en lite mindre bit av kakan. Förhoppningsvis jobbar vi alla på att förändra strukturerna i samhället. (Intressant är att notera att den rikaste tiondelen i samhället består till 76% av män, men att det trots det inte är en större del av skattesänkningarna som går till män – ett bevis så gott som något på att skattesänkningarna framför allt går till vanliga människor och inte till de rika, vilket vänstern brukar påstå.)

Vänsterpartiet skyller inkomstklyftans ökning på att man gjort förändringar i välfärdssystemet. Självklart är vänsterns lösning lagreglerad rätt till heltid och kraftigt ökade ersättningsnivåer – lösningen på alla världens problem enligt dem. Jag håller inte med. Förändring av attityder och strukturer i samhället är den enda lösningen och då är det mycket annat som krävs – dock inte något av vänsterns bidragssystem. Dessutom är jag väldigt fundersam på hur det skulle se ut om man undersökte inkomstskillnaderna under de vänsterstyrda mandatperioderna. Kan man se att inkomstklyftorna ökat snabbare under alliansens styre, eller skulle man se att vänsterns politik ökade klyftorna ännu snabbare? Det framgår ingenstans i artikeln, troligen för att vänstern vet att svaret inte är smickrande för deras politik. Så nu väntar jag på att RUT får i uppdrag att ta fram siffror även på detta.

Intressant?

Fri abort en självklarhet för liberaler

Gudrun Schyman uppmärksammar idag på sin blogg att Roland Utbult, nummer 8 på Folkpartiet liberalernas lista till Europaparlamentet, är medlem i facebookgruppen Ja till livet och att han är motståndare till abort. Hon menar att det i förlängningen visar att FP inte har någon trovärdighet som ett feministiskt parti.

Gudrun och jag tillhör ju olika kanter av politiken, men jag har den största respekten för henne som politiker. Att mena att denna enda kandidat gör att hela partiet förlorat sin trovärdighet som feministiskt parti och framför allt som jämställdhetsförkämpar, det tycker jag dock är en felaktig slutsats. Däremot håller jag fullständigt med henne att det är orimligt att ha en abortmotståndare på listan i ett liberalt parti; jag visste faktiskt inte detta om Roland Utbult. Hans åsikter går ju rakt emot den ståndpunkt FP har.

Sofia Karlsson har en bra poäng i att höger-vänster inte är den enda relevanta indelningen i politiken men hon har fel i att feminism (eller snarare synen på mänskliga rättigheter och jämställdhet) inte skulle skilja partierna från varandra. Jag har fortfarande aldrig stött på någon annan folkpartist än Utbult som är mot abort. Birgitta Ohlsson företräder snarast mainstreamlinjen med några frågor där hon vill gå längre. Vem Utbult företräder vet jag inte.

Lourdes Daza-Gillman skriver ett kort konstaterande om att Utbults kristna värderingar är det som vägleder honom och att han tycker att FP måste hitta tillbaka till de kristna väljarna. Jag har inga synpunkter på att människor vägleds av sina religiösa värderingar, så länge de inte försöker göra sin privata, religiöst inspirerade moral till allenarådande lagstiftning. Inte heller tycker jag det är fel att försöka nå ut till väljare av alla religioner (även till ateister som jag själv), så länge det inte betyder att vi tar ställning mot abort och mot samkönade äktenskap, för att nämna ett par punkter.

Folkpartiet är och förblir för fri abort. Däremot tänker vi inte driva frågan på EU-nivå eftersom detta riskerar att medföra att beslutet blir fler restriktioner som vi måste rätta oss efter och inte att hela EU får en liberal abortlagstiftning. Polen, Irland och Litauen, framför allt, kommer att bekämpa oss i den här frågan. Bättre då att garantera att vi har en liberal abortlagstiftning i Sverige och att vi kan låta EU-medborgare från länder med mer restriktiv lagstiftning komma hit om de behöver.

Intressant?

Björklund angriper Sahlin och lanserar jämställdhetssatsning

Jan Björklund inledningstalar på Liberalt riksmöte 2009

Jan Björklund inledningstalar på Liberalt riksmöte 2009

Jan Björklund har precis hållit sitt inledningsanförande på Liberalt riksmöte i Linköping, ett tal som emottogs väl av liberalerna i salen (föga förvånande, antagligen). Linjen för talet var ”Ja till Europa” och budskapet var tydligt: Folkpartiet säger ja till Europa och vi står för det.

Höjdpunkterna i övrigt är lätta att sammanfatta.

Att Björklund redan tidigt uppmanade Mona Sahlin att ta avstånd från Ilmar Reepalu och sade att Reepalu var antingen aningslös eller ansvarslös kändes mycket uppfriskande. Hela debaclet kring tennismatchen mellan Sverige och Israel är upprörande och skrämmande nära antisemitism.

Klargörandet att EU:s jorbrukspolitik, CAP, måste göras om från grunden och de idiotiska exportsubventionerna avskaffas, fick spontana applåder från publiken; CAP är den största nageln i ögat på liberaler i Europa och skadar inte bara EU utan även utvecklingsländerna dit exporten går.

Glädjande är också att Björklund lanserade en ny politik för att öka jämställdheten. På en presskonferens som pågår just nu presenterar han, Nyamko Sabuni och Helene Odenjung sitt förslag att införa ytterligare skatteavdrag på hushållsnära tjänster för barnfamiljer. Genom denna kommer 3/4 av kostnaden att vara avdragsgill för de familjer som avdraget riktar sig till. Detta är ett förslag som känns helt rätt i tiden och som dessutom hjälper en hårt belastad, både ekonomiskt och arbetsmässigt, grupp i samhället.

Nu väntar seminarier under eftermiddagen när riksmötet nu kommit igång på riktigt. Förhoppningsvis kommer det presenteras mycket fler bra liberala initiativ och idéer under helgen.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,