Ask gör bort sig igen

Att Beatrice Ask inte är något större fan av integritet vet vi med all tydlighet vid det här laget. Nu har hon dock lyckats med ett nytt lågvattenmärke. Samma vecka som orsakar storm bland oss integritetsvärnare genom att föreslå drogtester av barn, uttrycker hon åsikten att sexköpare ska hängas ut offentligt, något som blir ännu värre genom att hon gärna ser att det sker redan vid misstanke. Det hon pratade om vid ett seminarium var att det skulle skickas kuvert i grälla färger hem till den misstänkte sexköparen när misstanke om brott delges. Att man är oskyldig till motsatsen bevisats och att även en helt oskyldig kan skadas för all framtid genom att någon får reda på att det ens förekommit en misstanke, verkar inte bekomma fru Justitieminister över huvud taget.

Hur en justitieminister kan lyckas att så fundamentalt gå emot logiska juridiska principer, dessutom flera gånger på kort tid, är obegripligt. Lagrådet riktade frän kritik mot lagförslaget om drogtester, men Ask ignorerar det och går vidare. Vi har en princip om att man är oskyldig till motsatsen bevisats, men Ask vill att misstänkta sexköpare inte ska omfattas utan hängas ut så snart det finns en misstanke. Är nästa steg att misstänkta förbrytare mot den moral Ask predikar inte heller ska ha rätt till en advokat, eftersom de måste vara suspekta människor bara genom att det går att misstänka dem för något? Ibland undrar man.

Jag är en varm anhängare av Alliansen, men jag hoppas att Beatrice Ask inte släpps i närheten av frågor som rör personlig integritet och rättssäkerhet om Alliansen vinner valet i höst.

Läs också Sanna Rayman, Amanda Brihed, Ledarbloggen, Louise Persson, Hanna Wagenius, Adam Cwejman (2), Niklas Odelberg, Sebastian Hallén, Runo Johansson, Liberati.

Intressant?

För var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli?

Förslaget till FRA-lag är inne på version 2.1 och fortfarande har den inte blivit bra. Nu har den dock gått igenom riksdagens utskott och omröstning väntar 14 oktober. Visst, för var dag blir den bättre, men den blir aldrig bra.

Visst, det finns flera bra förslag i den nya propositionen. Syftet med signalspaning klargörs, myndigheten som ska kunna ge tillstånd specificeras närmare och en domstol måste ge klartecken innan signalspaning i kabel får bedrivas. De fluffiga skrivningar som kunde ge FRA tillstånd till signalspaning på nästan vilka grunder som helst är borta.

Fortfarande är problematiken kvar vad gäller trafikdata mellan svenska medborgare. Även om lagen stipulerar att alla sådana data ska förstöras så snart det upptäcks att de gäller personer inom landet, så är skadan redan skedd. Dessutom kan dessa uppgifter, eftersom de en gång insamlats och kanske granskats av handläggare innan de förstörs, missbrukas. Kännedomen om uppgifterna går inte att utplåna ur minnet på enskilda människor (varför har vi inte sådana där praktiska minnesblixtrare som de har i Men in Black?).

Vi har också problemen med ändamålsglidning. När lagen och övervakningen väl är på plats, kan den komma att utvidgas till att gälla även andra förhållanden än sådana som har med främmande makt att göra. Bl.a. Seved Monke påpekar detta. Tekniken kommer att finnas på plats och det kommer att vara extremt lätt att utnyttja den för andra syften. Den aspekten måste alltid begrundas så snart integritetsintrång görs. I vissa fall är det en risk man måste vara villig att ta, i andra fall inte. Oavsett måste man se till att kringgärda integritetsintrånget med ett regelverk som försöker förutse ändamålsglidning och gör vad som går för att förhindra det.

Samtidigt som jag starkt ogillar FRA-lagen och den massövervakning som FRA kan genomföra, är jag hård på att vi inte ska riva upp hela lagen och börja om från början med utredningar. Självklart måste det till en utredning som kan göra lagstiftningen otroligt mycket bättre. Men till skillnad från Henrik Alexandersson, Niklas Frykman, Sebastian Hallén, Calandrella, Mona Sahlin m.fl. så anser jag att vi måste ha en lagstiftning (oppositionens krav på att riva upp lagstiftningen är dessutom ett spel för gallerierna; ingen är så sugen på övervakning av medborgarna som socialdemokraterna, med möjligt undantag för en del moderater). Effekten av att inte ha en lagstiftning alls är att det skulle möjliggöra för FRA att genomföra vilken signalspaning som helst i kabel. Genom att det inte skulle vara reglerat alls, öppnas möjligheten för dem att missbruka de tekniska möjligheter till spaning som de redan har. Vem skulle kunna hävda att de begått ett lagbrott när ingen direkt lagstiftning finns?

FRA-lagstiftningen i version 2.1 är fortfarande oacceptabel utifrån ett integritetsperspektiv och en utredning måste skyndsamt tillsättas för att utarbeta en ny lag. Tills vidare är det dock viktigt att vi i varje fall har en lagstiftning på plats som, förvisso otillräckligt, reglerar vad FRA får och inte får göra. Alternativet, med ett osäkert rättsläge som skulle kunna utnyttjas av FRA, är faktiskt ännu värre.

Intressant?

Ingen datalagring före semestern

SvD kan idag berätta att datalagringsdirektivet inte kommer att resultera i någon lagrådsremiss före sommaren. En av anledningarna är att man inte är överens om hur lagringen ska finansieras. Justitiedepartementet vill att operatörerna ska betala för hela kalaset, näringsdepartementet ser det som självklart att staten ska stå för kostnaderna.

Ett av problemen är att det finns mellan 400 och 500 operatörer som berörs av lagstiftningen, från stora drakar till mikrooperatörer. Att en liten operatör skulle ha råd med de investeringar som lagen kräver är en omöjlighet. Dessutom planerar man att det ska gå att få ut uppgifterna inom en timme, dygnet runt, året runt. Att någon på en liten operatör skulle ha den sortens jourtjänstgöring är också det helt otänkbart.

Själv är jag motståndare till hela datalagringsdirektivet, men eftersom Thomas Bodström (S) såg till att med all sin kraft trycka den igenom EU-parlamentet när socialdemokraterna satt vid makten här i Sverige, så får vi finna oss i att göra någon form av implementation. Att gå längre än minimikraven anser jag dock vara oförenligt med en liberal grundsyn och att tvinga operatörer att betala, i praktiken tvinga mindre operatörer att antingen bli lagbrytare eller att försätta sig själva i konkurs, är helt otänkbart. Självklart ska inte operatörerna stå för några kostnader för en lag som varken de eller deras kunder vill ha (snarare tvärt om).

Datalagringsdirektivet måste så snart som det är möjligt prövas mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och de liberala partierna i Europaparlamentet måste börja agera för att få bort detta och andra integritetskränkande direktiv. Tills dess får vi hoppas att liberalerna i regering och riksdag håller emot så lagstiftningen blir så svag som den tillåts att vara och därmed gör minsta möjliga intrång i den personliga integriteten.

Intressant?

Unga måste också få vara med

EU-valet visade med all tydlighet att de etablerade partierna är i otakt med ungdomar. I åldersgruppen 18-30 år är Piratpartiet i särklass störst med miljöpartiet som god tvåa. Folkpartiet liberalerna klarar sig knappast upp till ens 7% i denna väljargrupp, dvs halva valresultatet. Lika illa är det för moderaterna. Inte heller socialdemokraterna klarar att hävda sig i denna åldersgrupp även om resultatet inte är fullt lika illa.

Detta är ett problem. Om de etablerade partierna inte kan attrahera unga människor kommer de att självdö i takt med att deras väljare uppnår en allt för hög ålder. Det är dock ganska lätt att förändra och jag ser egentligen tre punkter som avgörande.

Medborgerliga kontra mänskliga rättigheter

Calandrella har ett intressant inlägg som framför allt rör semantik men som är viktigt eftersom det sänder olika signaler. Diskussionen gäller begreppet medborgerliga rättigheter eller medborgarrätt. Calandrella argumenterar, helt korrekt, för att rätten till personlig integritet och att slippa ha staten nosandes i sina privata affärer inte bara ska gälla dem med medborgarskap. Det ska gälla alla människor, även de som inte är medborgare i landet de befinner sig i, eller för den delen papperslösa som helt saknar klart medborgarskap.

Jag citerar från Calandrellas blogg, eftersom det är så bra skrivet där:

Jag anser begreppet “medborgerliga rättigheter” vara förkastligt. “medborgerliga rättigheter” är nämligen rättigheter för medborgare, inte människor. De rättigheter vi kämpar för – rätten till ett privatliv skyddat från godtyckliga ingrepp, informations- och yttrandefrihet, rättssäkerhet, et cetera – bör gälla alla, även de utan medborgarskap. Även papperslösa bör ha rätt att kommunicera anonymt. Inte bara medborgare utan även turister i Sverige bör ha yttrandefrihet. Rättssäkerheten bör gälla alla, oavsett huruvida en har medborgarskap eller ej i ett land.

Det här är något som jag inte ens har tänkt på (förmodligen eftersom jag själv alltid pratar mänskliga rättigheter och, vad jag vet, aldrig har använt ”medborgerliga rättigheter”) men det är viktigt att uppmärksamma.

Att sen Calandrella landar i slutsatsen att man ska rösta pirat på gund av detta är ju en annan sak förstås; jag tycker ju det går minst lika bra att rösta liberalt. Gör som jag och rösta på Folkpartiet liberalerna och kryssa någon av alla våra kandidater som står upp för integritet och mänskliga rättigheter; Olle Schmidt och MaeLiz Orrego Rodriguez är bara två bra exempel från listan.

Intressant?

FP kontra PP i EP

Opinionsmätningar och experter är överens; Piratpartiet har en reell möjlighet att komma in i europaparlamentet i valet i vår. Det är väl inte direkt så att jag skulle gråta om så blev fallet; Piratpartiet driver en bra linje för integritetsfrågor som skulle kunna vara uppfriskande i parlamentet, en linje som jag och många mer klassiska liberaler håller med om fullkomligt.

Något som hela tiden glöms bort är dock att Folkpartiet liberalerna också agerat för att värna integritet och rättigheter på internet i europaparlamentet. Vår parlamentariker Olle Schmidt har kanske inte profilerat sig inom dessa frågor, men han har gjort ett gediget påverkansarbete och har röstat på ett liknande sätt som piratpartisterna skulle göra i parlamentet och har bl.a. motsatt sig en förlängning av upphovsrätten från 50 till 70 år. Att Folkpartiet har fått ett rykte om sig att inte värna integriteten kommer inte från parlamentet utan från riksdagsgruppen, där Johan Pehrson är gruppledare. Pehrsons åsikter vad gäller integritet lämnar i princip allt att önska för oss mer klassiska liberaler, men även i riksdagsgruppen har vi goda företrädare i Camilla Lindberg och Birgitta Ohlsson, två ledamöter som vågade sätta sig emot partilinjen.

Att jag kommer att rösta på Folkpartiet liberalerna är väl inte direkt någon hemlighet. Jag skäms inte heller för det, speciellt inte i EP-valet. Olle Schmidt är en kandidat som vi har sett har företrätt en bra linje i dessa frågor. Mae Liz Orrego Rodriguez är andre vice förbundsordförande i LUF, ett av de ungdomsförbund som kraftigt protesterat mot sina moderpartiers bristande intresse för att värna den personliga integriteten. Det finns fler exempel på listan och därmed känner jag mig trygg i att vi kommer göra vad vi kan för att värna integriteten i europaparlamentet.

Varför ska man då rösta på Folkpartiet liberalerna och inte på Piratpartiet? Ja, det enkla svaret är att FP har ett heltäckande politiskt program. PP är ett tvåfrågeparti (personlig integritet och en förändrad upphovsrätt). Hur de kommer att rösta, eller om de kommer att rösta alls, i frågor som rör t.ex. den fria rörligheten inom Europa eller hur de ställer sig till jordbruksstödet (en socialistisk planekonomisk kvarleva som FP vill avskaffa) går inte att veta i förväg. Deras åsikter om personlig integritet kommer Folkpartiets företrädare också att stå upp för men dessutom får du på köpet ännu fler liberala åsikter om hur vi ska kunna förbättra EU och göra det till en effektivare organisation som inte kostar lika mycket pengar.

Därför röstar jag på Folkpartiet liberalerna den 7 juni.