Etikettarkiv: ungdomar

Definiera ”kris”?

Idag presenterar Socialdemokraternas kriskommission sina slutsatser. Den stora krisen är att partiet tappar väljarstöd. Samtidigt pågår en helt annan kris i Folkpartiet, ett parti som inte tappar väljarstöd utan står och stampar i opinionen. Krisen, som partiledningen inte vill kännas vid, består i att man tappar sina idéer och sin ideologi, det som vissa kallar partiets själ.

Det nya Folkpartiet. Låter det som en trist efterapning av Moderaternas eller brittiska Labours nydaning? Det är det inte. Folkpartiet började göra om sig innan Reinfeldt klev in och tog in Moderaterna i det tjugonde århundradet. Det nya i Folkpartiet var en uppgörelse med den så kallade ”snällismen” och ledde till en politik som talade mer om hårdare tag och där politiken bestämdes utifrån vilka coola pressmeddelanden som kunde skickas ut. Det som kunde låta positivt, att partiet skulle utgå från väljarna och driva deras frågor, utvecklades till precis vad det låter som: populism.

Jan Björklund med texten "bestämma" i bakgrundenPå kort sikt fungerade det, när moderaterna krisade kände en del borgerliga väljare trygghet i ett parti som var tydligt. Framgångarna tog dock abrupt slut i samband med att Fredrik Reinfeldt tog över partiledarskapet och skapade ett modernt borgerligt parti. Nu står FP och stampar i opinionen, men utan att tillsätta några kriskommissioner. Den enda slutsatsen som dragits är att det behövs ett nytt partiprogram, eftersom det gamla innehåller för mycket av den gamla ”snällismen”. En framgång på ett par tiondels procent i Stockholm kallas för ”ett starkt mandat för vår politik”. Det är alltså inte bara storebrorssamhället som FP har omfamnat från boken 1984, även nyspråket och nytänket verkar vara på intåg i partiet.

Folkpartiets kliv in på den klassiskt konservativa arenan blir allt längre och mer frekventa. Niqabförbud, FRA och Ipred, hårdare straff, drogtest av barn… Listan kan göras lång. Det tycks inte bekymra partiledningen att de mer ideologiskt sinnade medlemmarna och väljarna överger partiet. Istället lyfte partisekreteraren på valnatten fram Landskrona som ett bra exempel på platser där FP gått framåt och hur partiet centralt borde ta efter deras framgångar. Det tycks inte bekymra honom att receptet varit att ta efter en hel del av de populistiska inslagen i Sverigedemokraternas politik på lokal nivå.

Frågan är alltså hur en kris definieras. Är det en kris i ett parti först när man tappar väljarstöd? Kanske till och med så snart man börjar tappa väljarstöd? Eller är det en kris när partiet överger sina ideal och sin ideologi, oavsett vilka effekter det får för opinionsstödet. Frågan kan bara besvaras om syftet med ett parti är definierat. Om ett parti primärt är till för att föra människor uppåt i karriären, att arbeta för maktinnehav till varje pris, så är det självklart att krisen kommer så snart väljarstödet viker. Om ett parti istället är till för att samla människor, såväl medlemmar som väljare, med en gemensam idé om hur samhället fungerar på bästa sätt, så kommer krisen så snart dessa ideal sviks.

Tage Erlander på valaffisch. "Trygghet i en föränderlig tid - Socialdemokratin"För socialdemokraterna är svaret inte alltid helt uppenbart, eftersom partiet blivit synonymt med maktinnehav. Även om det finns en idé om åt vilket håll samhället bör utvecklas, är det inte en rak eller ens entydig idé. Det råder dock inga tvivel om att partiet just nu är i kris; väljarna sviker partiet, samtidigt som partiets egna ideal får stå åt sidan till förmån för framför allt samarbetet med vänsterpartiet, ett parti som för de flesta socialdemokrater har varit otänkbara att samarbeta med under lång tid. När båda kriterierna är uppfyllda är det klart att partiet måste vara i kris.

Folkpartiet är däremot ett parti i kris. Folkpartiet har aldrig varit ett maktparti utan varit en samling människor med idéer och ideal. Ibland har partiet varit i regeringsställning, några gånger också innehaft statsministerposten. Det har dock alltid tidigare varit genom att partiet fått genomslag för sina idéer och sen har kunnat förhandla bra med andra partier. Idag försöker partiet få gehör för väljarnas idéer, vilket ger någon tiondels procents väljarstöd i en vecka innan stödet faller igen. Ungdomarna, såväl väljare som medlemmar, överger partiet och det är i högsta grad relevant att tala om ett utdöende parti. Trots det tillsätts inga kriskommissioner och det första skarpa förslaget efter valet, att tvinga fram lagstiftning som låter rektorer förbjuda elever att bära niqab i skolan, är inte tilltalande för de liberala ungdomar – en grupp FP till varje pris vill nå – som i senaste valet röstade på Miljöpartiet. Snarast tvärtom.

Om partier kan ha en själ, så har Folkpartiet sålt sin till opinionsdjävulen. Socialdemokraternas själ är och har alltid varit så pass kollektiv och splittrad att det är svårt att avgöra var den befinner sig och hur den mår, vilket i sig är ett problem. Även Kristdemokraterna och Centern har heta debatter på samma tema.

Resultatet är sannolikt att det politiska landskapet ser helt annorlunda ut i valet 2014. Förhoppningsvis har blocken luckrats upp, antagligen faller ett, två eller kanske tre partier ur riksdagen. Kanske kommer ytterligare ett nytt parti in, om inte två. Sannolikt kommer de gamla föreställningarna om partierna inte längre att gälla och garanterat är att den gamla eran med starka majoritetsregeringar en gång för alla tar slut. På vägen dit kommer det att krisas till höger och vänster, oavsett  partierna själva vill kännas vid det eller inte.

Intressant?


Liberal agenda för HBT-rättigheter

Detta inlägg är direktbloggat från Folkpartiet liberalernas pressträff i riksdagen. EU-minister Birgitta Ohlsson och jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni presenterar den nya liberala HBT-politiken.

Jämtsälldhetsminister Nyamko Sabuni och EU-minister Birgitta OhlssonIdag presenteras Folkpartiet liberalernas nya politik för HBT-rättigheter. Förslaget innehåller tio tydliga punkter:

  1. Nationell handlingsplan mot hatbrott.
  2. Jämlik familjerätt – fullt ut.
  3. Stärk diskrimineringsskyddet  – i Sverige och i EU.
  4. Öka egenmakten för unga HBT-personer.
  5. Stärk HBT-kompetensen i offentlig service.
  6. Modernare regler för transsexuella och transpersoner.
  7. EU ska erkänna den samkönade familjen.
  8. Öka trycket på EU-länder där minoriteters rättigheter kränks.
  9. Internationell konferens om HBT-personers mänskliga rättigheter.
  10. Värna asylrätten  också för HBT-personer.

Förslagen är bra och tydliga. Framför allt finns en koppling till mänskliga rättigheter för alla, vilket gör politiken mer relevant än politik som enbart behandlar HBT-personers rättigheter. Dessa rättigheter går inte att behandla utan att koppla dem till övriga minoriteter. Jag hade förstås inte förväntat mig annat än att Folkpartiet liberalerna förstått detta, men det är ändå trevligt att få det på pränt.

Under hela pressträffen pratar Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni också just om vikten av att alla måste vara lika inför lagen och att alla förtjänar samma respekt och egenmakt i sin vardag. En sanning som EU-ministern för fram och som tål att spridas vidare är att pridefiranden är lackmustester för mänskliga rättigheter. I länder där pridefestivaler stoppas och pridefirare trakasseras brukar också många andra mänskliga rättigheter vara satta på undantag.

Ett av de skarpaste kraven som också gläder mig mest är kravet att transpersoner inte längre ska behöva vara ogifta, steriliserade eller för den delen svenska medborgare för att få rätt att byta kön. Dessa åsikter har egentligen funnits ett tag i partiet efter landsmötesbeslut och andra partier har också antagit samma åsikter. Vad som skiljer är att Folkpartiet liberalerna är först ut med att faktiskt tydligt driva frågorna. Det har saknats i andra partier.

Birgitta Ohlsson presenterar också kravet att bistånd kan ställas in till länder som inte respekterar mänskliga- och HBT-rättigheter. Hon säger också en sak som jag och många andra håller med om, starkt:

Jag vill inte läsa fler ambassadrapporter om att hbt-rättigheter kränks och människor förföljs på grund av sin sexuella läggning i olika länder, samtidigt som det konstateras att det inte är något problem så länge man inte är öppet homosexuell.

Den inställningen gäller bland annat Iran, vilket lett till att HBT-personer utvisats dit trots risk för förföljelse och till och med avrättningar, något som Birgitta Ohlsson tillsammans med mig och många andra protesterat mot.

Många är också oroliga för att förslagen inte ska kunna bli verklighet på grund av allianssamarbete. Det kommer dock antagligen inte bli något problem tror Nyamko Sabuni. Det är inte någon hemlighet att KD inte alltid har kommit lika långt på detta område som vi andra partier, säger hon. Samtidigt konstaterar både hon och Birgitta Ohlsson att vi under mandatperioden har fått igenom många saker trots det. Både de och jag är övertygad om att vi genom samarbete både inom alliansen och i andra konstellationer kan åstadkomma många förändringar.

Som avslutning för blogginlägget frågade jag Birgitta och Nyamko vad de är mest stolt över i det nya programmet.

Föga överraskande är Birgitta mest glad över förslaget att EU-länder som kränker minoriteters rättigheter ska hängas ut och få ekonomiska sanktioner riktade mot sig. Det är ett bra förslag och jag hoppas verkligen att det kan bli verklighet inom en snar framtid.

Nyamko för fram HBT-personers hälsa och framför allt bland unga som det viktigaste i programmet. Bemötandet och kunskapen i vården måste bli bättre och det behöver göras mycket för att stödja alla de HBT-personer som möter problem både i hemmet och skolan. Jag håller med henne om att det antagligen, tillsammans med transpersoners rättigheter, antagligen är den största utmaningen i Sverige i den nära framtiden.

Intressant?

Istället för fler bostäder

Finansinspektionen inför ett tak för bostadslån på 85%, något som kommer att drabba framför allt unga hushåll som inte kommit in i bostadsrättskarusellen. I brist på bostäder är det givetvis ett effektivt sätt att minska efterfrågan på bostäder och istället låta de unga bo kvar hemma.

Finanskrisen kan inte ha undgått någon i Sverige. Även om vi har klarat oss mycket bättre än de flesta andra länder tack vare en ansvarsfull ekonomisk politik, har ekonomin skakats om och bankerna fått ta sig en extra funderare på sina affärspolicys. Nu kommer nästa efterdyning bland finanskrisens vågor: finansinspektionen (FI) inför ett tak på bolån på 85% av priset på bostaden. Meningen är att minska hushållens belåning och utsatthet, något som kan behövas om inte banker och finansinstitut tar sitt ansvar för att inte låna ut pengar utan säkerhet. Den största effekten av taket är dock inte att hushållens belåning minskar – det är nämligen inte primärt huslån som är det stora problemet när det gäller hushållens skuldsättning. Nej, den stora effekten är att hushåll som idag står utanför bostadsrättsmarknaden får ännu svårare att komma in. Det drabbar i första hand unga.

Om du har en bostadsrätt att sälja har du också en del pengar att använda i inköpet av din nya bostad. Det betyder att det sällan är ett stort problem att täcka 15% av priset med egna medel. För unga som står utanför bostadsrättsmarknaden är det annorlunda. De som inte har ekonomiskt starka föräldrar som kan hjälpa till med kontantinsatsen, kommer att få det ännu svårare än idag att hitta en bostad. Jag är själv ung och har tills nu bott i hyresrätt. Om ett halvår eller så kommer jag och min sambo att på allvar börja leta efter min första bostadsrätt, en lägenhet som kommer att behöva vara minst en tvåa och helst en trea för att kunna ersätta vår nuvarande bostad. Hur vi ska kunna klara av en ökad egen kontantinsats utan att göra slut på alla våra besparingar är oklart, om det ens är möjligt. I värsta fall tvingas vi ta lån till högre ockerräntor, något som alltså står i direkt motsatsförhållande till FI:s intentioner.

Det enda positiva med FI:s bolånetak är att efterfrågan på bostadsrätter minskar, när unga inte längre har råd att köpa bostäder och färre hyresrätter blir lediga. Det gör att priserna sjunker och att bostadsbyggandet för en gångs skull får en chans att komma ikapp efterfrågan när ännu fler unga tvingas bo kvar hemma flera år längre än de vill. Utöver det är förslaget missriktat. Vad FI borde inrikta sig på är istället att begränsa möjligheten till högräntelån utan säkerhet, då det är dessa som skapar flest problem för människor och i allra störst utsträckning för unga. Istället väljer FI att straffa unga människor ännu hårdare. Hur det kan anses ansvarsfullt och framtidsinriktat är en gåta.

Intressant?

De grönrödas vrickade logik

86 % av befolkningen skulle jobba lika mycket om de fick sänkt skatt. Det tolkar de grönröda som att jobbskatteavdraget inte leder till fler jobb. Logiken är bristfällig men säger en hel del om oppositionens sätt att tänka.

Den grönröda oppositionen har lämnat frågan öppen när det gäller hur de vill skapa fler arbeten. Politiken som presenterats har hittills snarast varit ett hot mot fler arbeten än en hjälp. För att rätta till det presenterar de idag sin gemensamma jobbpolitik i en debattartikel i DN. Den som hoppats på bra svar och nya idéer för hur fler ska komma i arbete blir dock besviken. Större delen av deras program handlar om att staten ska betala för fler jobb genom fler jobb i välfärdssektorn, stöd till nya bostäder och investeringar i klimatsatsningar.

Satsningar på utbildning, samma sak som alliansmajoriteten anser är avgörande för svensk konkurrenskraft, ingår i programmet men satsningen handlar bara om fler platser istället för anpassningar till vilka utbildningar som behövs för att få fler i arbete och satsningar på kvalitet. Sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag och för dem som anställer arbetslösa ungdomar ingår också, satsningar som är snarlika de satsningar alliansen redan genomfört. Skillnaden är att alliansen sänkt arbetsgivaravgiften för alla unga, inte bara dem som varit arbetslösa en viss tid.

Den stora nyheten i de grönrödas debattartikel är dock inte deras politik. Istället avslöjar de mycket om sitt sätt att tänka och vad de uppfattar som logiskt resonemang. Det förskräcker, men förklarar också mycket.

Oppositionen har gjort en undersökning där de bland annat frågat människor om de kommer att jobba mer, mindre eller lika mycket om de får sänkt skatt. 86 % säger att de skulle arbeta lika mycket. Dessutom visar undersökningen att ”fem procent säger att de faktiskt skulle arbeta mindre med ytterligare skattesänkningar. Bara fyra procent uppger att de skulle jobba mer”.

Utifrån detta drar oppositionen slutsatsen att skattesänkningar inte leder till fler jobb. Det är inte logiskt utifrån givna data. Istället är den logiska slutsatsen att skattesänkningar ökar sysselsättningsgraden. Om fem procent skulle arbeta mindre betyder det att andra måste göra deras jobb, vilket ökar arbetstillfällena. Om de flesta skulle arbeta lika mycket men ha mer pengar att själva bestämma över efter att skatten dragits, kommer fler att konsumera lite extra och därmed öka antalet arbetstillfällen genom ökade köp av tjänster och produkter. Dessutom kommer fler människor att sätta av pengar i eget sparande, något som kommer att hjälpa människor att klara akuta privatekonomiska kriser. Svenskarna är idag bland de sämsta i västvärlden på att spara och är därmed mer utsatta för ekonomiska problem än andra länders medborgare.

De grönröda drivs av en vänsterpartistisk världsbild i stor utsträckning, en världsbild där höga skatter är en bra sak för att de ger mer statlig kontroll över de ekonomiska medlen. Skattepolitiken ska inte skapas utifrån vetenskapliga förutsättningar utan vetenskapen ska anpassas för att bevisa att höga skatter är det enda rätta.

I sin jakt på bekräftelse har de grönröda länge varit villiga att gå långt vad gäller att feltolka resultat och dra slutsatser som i bästa fall är långsökta. I dagens debattartikel är det dock första gången de hoppas att väljarna inte ska kunna läsa vad som faktiskt står, första gången de svart på vitt presenterar sina resultat och sedan drar en diametralt motsatt slutsats mot vad varje logisk analys skulle göra. Antingen tror de att väljarna blint litar på allt de säger utan att ifrågasätta, eller så är de numera så övertygade om att de har rätt att de inte själva ser bristerna i resonemanget. Oavsett vilket visar de med all önskvärd tydlighet varför de inte är lämpade att styra Sverige efter valet i höst. Valet är långt ifrån avgjort och det är i princip dött lopp i opinionsmätningarna, men plötsligt har läget för alliansen, genom en enda debattartikel från de grönröda, blivit mycket mer gynnsamt.

Intressant?

Kristen och HBT-person? Då är du välkommen på läger!

EKHO:s annons om läger för kristna HBTQ-ungdomar 2010Jag är inte själv troende. Jag är inte ens agnostiker utan uttalad ateist. Det är dock mitt eget val och jag vill nog påstå att ateismen också är en viss ”tro” på sitt eget sätt. Det enda som är förenligt med total vetenskaplighet är ju agnosticismen, som säger att det är omöjligt att veta huruvida det finns en gud eller inte. Ateismen är ett aktivt val att tro att det inte finns någon gud, trots att tesen inte går att bevisa.

Be this as it may, jag tänker ändå upplåta annonsplats på bloggen för ett läger för kristna HBT-ungdomar som organisationen EKHO anordnar. Jag kommer inte själv åka på det, framför allt eftersom jag bara uppfyller ett och ett halvt av kriterierna för lägret, men jag tycker att det är viktigt att informationen sprids till dem som är berörda. När tidningen Dagen valde att inte ta in annonsen för att den kunde anses stötande för dess läsekrets blev det än viktigare för oss mer fritänkande att sprida annonsen.

En annons om utlevd homosexualitet passar inte i Dagen. Dessutom var den formulerad på ett utmanande sätt, säger chefredaktören Elisabeth Sandlund.

Jag vet inte om den annonsen som publicerats på EKHO:s webbplats och som jag återpublicerar här är samma som de skickade till tidningen. Om så är fallet undrar jag vad som är utmanande i den. Är det utmanande att vara tydlig med att man kan vara HBT-person och kristen? Är det utmanande att vilja växa istället för att hållas instängd av trångsynthet hos konservativa troende?

Annonsen från EKHO är inte utmanande på annat sätt än att den utmanar de inskränkta föreställningar som tydligen finns hos Dagens läsare. Det är en utmaning som inte kommer en dag för tidigt. Sandlund säger att det inte är en demokratisk rättighet att få sin annons publicerad i en tidning. Det är sant. Men det är inte heller en demokratisk rättighet att diskriminera om man gömmer sig bakom religiösa skäl. Lägret må provocera, men det kommer att hållas och kommer antagligen att bli mer välbesökt tack vare Dagens vägran att ta in annonsen. Jag önskar arrangörer och lägerdeltagare lycka till och hoppas att det blir ett roligt läger för alla.

Intressant?

Rätt mål, fel medel

Mona SahlinMona Sahlin slår på stora trumman och basunerar ut Socialdemokraternas nya politik på dagens DN Debatt. Fast först måste hon ju gnälla på Alliansen, såklart. Det tar ungefär halva artikeln att gnälla och skylla ifrån sig. Sen får vi äntligen veta vad socialdemokraternas nya politik är. Lustigt nog låter det som ett eko av vad vi liberaler brukar prata om som självklarheter i vår egen politik, ett eko av Alliansens målsättningar. Eller vad sägs om den ”nya, revolutionerande politikens” fyra punkter:

  • Fler jobb
  • Mer utbildning
  • Minskad barnfattigdom
  • Minkat socialbidragsberoende

Välkommen i gänget, Mona? Det här är precis vad Alliansen har jobbat mot i snart fyra år i majoritet.

Fler jobb var det mantra från Alliansen som svepte bort en trött socialdemokrati från makten och är något som regeringen arbetat med under hela mandatperioden. Tyvärr fick vi en global finanskris på halsen som sänkte siffrorna, men även LO:s ekonomer konstaterade redan i början av mandatperioden att Alliansens åtgärder skapat ett antal nya, permanenta tjänster, jobb som är oberoende av konjunkturen. Fler jobb skapas genom att göra det billigare att anställa och att göra det mer lönsamt att arbeta. Det stora misslyckandet är att unga fortfarande har svårt att komma in på arbetsmarknaden, men eftersom detta till stor del beror på höga ingångslöner och rigida turordningsregler, har det varit svårt att förändra. Unga idag har mer utbildning än några tidigare generationer haft, det är inte där skon klämmer i första hand. Det som saknas är arbetslivserfarenhet, något som unga idag inte får om de inte först skaffat sig – arbetslivserfarenhet! Moment 22, någon? Med höga ingångslöner vågar arbetsgivare inte chansa på oprövade kort, som unga utan arbetslivserfarenhet är i deras ögon. Med turordningsreglerna åker unga ut först när det ska skäras i tjänster, något som inte direkt leder till mer arbetslivserfarenhet. Därför är det bra att Mona Sahlin konstaterar att unga och nyanlända invandrare behöver särskilda insatser för att komma i arbete. Tyvärr är hon nog inte villig att satsa på några av de åtgärder som faktiskt kommer göra skillnad, eftersom facket motsätter sig just dessa.

Mer utbildning och framför allt bättre utbildning har Alliansen och i synnerhet Folkpartiet Liberalerna arbetat för. Förändringar av lärarutbildningen, mer fokus på kunskap i skolan, nya utbildningsvägar som kan få även den som är innerligt trött på teoretiska ämnen att skaffa sig en utbildning, lärarlegitimationer… Listan kan göras lång. Om det är något som prioriterats under den senaste mandatperioden så är det utbildningen. De socialdemokratiska glasögonen gör dock att detta ser dåligt ut, eftersom alla inte blir högskolebehöriga och alla inte skaffar sig en högskoleutbildning. Det är dåligt enligt den socialdemokratiska definitionen, en utbildning som inte ger högskolebehörighet är inte en riktig utbildning i deras ögon. Det synsättet förringar alla de människor som skaffar sig en praktisk utbildning och som arbetar som duktiga hantverkare, människor som inte har minsta intresse av att plugga tre år på en högskola utan hellre skaffar sig praktiska kunskaper och blir duktiga på yrken där det är hantverksskicklighet som räknas. Att ”alla ska plugga på högskola” urvattnar dessutom utbildningen och skapar en examensinflation, något som på sikt riskerar att leda till att du måste ha ännu mer och längre utbildning för att komma någonstans i arbetslivet. Det kommer att orsaka en kollaps i systemet, ett system som redan är ansträngt då allt färre arbetande ska försörja allt fler äldre och studerande.

Utanförskapet var en annan nyckel som låste upp regeringsmakten för Alliansen. Nu vill även Mona Sahlin motverka barnfattigdom och socialbidragsberoende. Det är bra. Men lösningen är inte att införa ännu fler olika bidrag från staten. Det är konstgjord andning, att koppla in respiratorn på ett dödsdömt system. Lösningen är att öka sysselsättningsgraden och att öppna arbetsmarknaden för dem som står utanför. Det betyder att vissa av fackets heliga kor måste slaktas, som turordningsreglerna och ingångslönerna. Vi måste bejaka satsningar som får människor i arbete (som RUT-avdraget), inte kräva att de avskaffas. Dessutom måste vi arbeta vidare med jämställdhet och mot fördomar. Människor med invandrarbakgrund diskrimineras fortfarande i arbetslivet, kvinnor som riskerar att föda barn inom överskådlig framtid väljs indirekt bort, personer som inte faller inom normens ramar exempelvis vad gäller könsuttryck sorteras ut. Ibland sker det inte ens medvetet, det är undermedvetna fördomar som nedvärderar kandidater. Mona Sahlin väljer dock att fokusera på helt andra saker än de som kan få fler i arbete och bryta utanförskapet. Hon är, precis som socialdemokrater och socialister i alla tider, besatt av klyftorna. Har skillnaden i levnadsstandard ökat mellan dem som har det bästa och dem som har det sämst är det katastrof, även om allas levnadsstandard höjts. Därför kommer Alliansens politik alltid att vara fel i hennes ögon, eftersom den inte fokuserar på att avskaffa klyftor utan på att göra det bättre för alla, speciellt dem som har det sämst.

Vi har fyra år bakom oss med en ansvarsfull politik, en politik som gjort att Sverige stått förhållandevis starkt i den globala finanskrisen. En politik som sänkt skatter och därmed givit mer pengar till individerna, en helt korrekt politik i en lågkonjunktur. En politik som jobbat hårt på att rätta till systemfel som skapats av ett socialdemokratiskt maktmonopol som inte uppmuntrat till annat än förvaltning och axelryckningar. Det har börjat ge resultat, men än är vi inte hemma. Resultaten av många förändringar syns inte än på några år, andra förändringar måste trimmas lite efter att verkligheten satt sina avtryck. Några förändringar har inte hunnit genomföras och chanserna är inte stora att de kommer att genomföras om den rödgröna röran tar över efter höstens val.

Mona Sahlin försöker att förnya socialdemokraterna och vill visa på en ny politik. Resultatet är en kopia av Alliansens målsättningar men utan trovärdiga medel för att nå dit. Tänker man dessutom på hennes samarbetspartner Vänsterpartiet sjunker trovärdigheten ytterligare. Alla ska med, sa socialdemokraterna 2006, men de glömde säga vart. Mona Sahlin berättar lite om vart. Hon talar däremot inte om hur.

Läs också Seved Monke, Runo Johansson, Per Altenberg, Mats G. Nilsson, Annarkia.

Intressant?

Ansvarsfull alkoholattityd betyder inte skräck och förbud

Otaliga gånger tidigare har jag skrivit om alkohol, i princip alltid i samband med att någon gått ut och argumenterat för olika grader av förbud. Idag är det vår moralistiska folkhälsominister Maria Larsson som tillsammans med några likasinnade skriver om riskerna med att låta unga människor dricka alkohol. Som vanligt hänvisas till forskning som ”ger starka belägg för att tonåringar bör avstå från alkohol även under gymnasietiden” men inte säger varför eller vilken forskning detta är. Det sägs också att ”tonåringar som bjuds på eller förses med alkohol av sina föräldrar dricker mer än andra ungdomar även utanför hemmet” men utan att nämna hur detta drickande yttrar sig eller för den delen vad källan till denna forskning är.

När jag personligen ser på alkohol, använder jag mina egna erfarenheter för att dra slutsatserna. Jag är ett praktexempel på hur argumentationen från folkhälsoministern, nykterhetsrörelsen m.fl. inte stämmer på individnivå. Mina föräldrar bjöd mig på alkohol första gången när jag var någonstans 13-14. I början fick jag lite vin utspätt med en massa mineralvatten, för att få prova på. Lättöl förekom också. Långsamt och alltid under deras uppsikt, alltid till en måltid, fick jag prova på mer saker och större mängder. Min första pint Guinness drack jag på Irland 1996.

Tack vare att alkohol på detta sätt avdramatiserades – plus att jag lärde mig redan från början att alkohol är något man dricker för att det är gott, inte för att bli berusad – kände jag aldrig någonsin ett sug efter att försöka smyga åt mig alkohol och dricka någonstans med kompisarna. Det fanns inte det där spännande, förbjudna som många hänvisar till när de provar alkohol och skaffar sig sina tonårsfyllor. Jag fick redan i tonåren en väldigt sund inställning till alkohol, något som idag förvisso lett till att jag är mer finsmakare vad gäller alkohol än min plånbok egentligen gillar. Fin whiskey och goda viner är något jag njuter av och jag är medlem i en förening som genomför vinprovningar med jämna mellanrum.

Det är möjligt att min totalkonsumtion över ett år ligger något högre än genomsnittet. I gengäld är det ytterst sällan jag dricker mycket på samma gång. Jag ser till att njuta av det jag dricker och skulle aldrig komma på tanken att hälla i mig något jag inte tycker är gott, bara för att bli berusad. Det har jag till allra största delen mina föräldrars ansvarsfulla attityd till alkohol att tacka för.

Att så mycket tid läggs ner på att försöka stoppa ungdomars alkoholkonsumtion totalt är inte det mest produktiva. Det är en del av tonåren att experimentera och lära sig. Attityden att alkohol ska vara bannlyst bland tonåringar har samma grund som moralpaniken som råder kring ungdomars experimenterande med sin sexualitet, att ungdomar gör saker som äldre generationer påstår att de aldrig skulle göra (även om de sannolikt drömmer om det och ibland även praktiserar själva). Istället för att låta ungdomar experimentera och växa, vill äldre generationer förbjuda och stoppa.

För att belysa hur galet det kan bli ska jag citera ytterligare ett stycke ur debattartikeln:

I regeringens nyligen presenterade proposition om ny alkohollagstiftning skärps reglerna kring det undantag som, under vissa omständigheter, tillåter att personer som inte uppfyllt föreskriven ålder kan bjudas på alkohol. Huvudregeln är alltjämt att det inte ska vara tillåtet att bjuda minderåriga på alkohol; för folköl gäller 18 år och för övriga alkoholdrycker en 20-årsgräns. I motiveringen till lagförslaget konstateras att det behövs en ökad allmän medvetenhet om skälen till den restriktiva hållningen.

Lagförslaget har kritiserats av nykterhetsrörelsen för att inte vara tillräckligt hårt när det gäller att hindra ungdomarstillgång till alkohol. Trots det står det i lagförslaget att det inte ska vara tillåtet att bjuda ungdomar under 20 på annat än folköl. Detta är i förlängningen ett kraftfullt underkännande och omyndigförklarande av föräldrarna. Jag menar, på krogen är det tillåtet att servera alla över 18 alkohol, men i hemmet ska det råda 20-årsgräns? Trots att föräldrar i 99% av fallen är mer ansvarsfulla när det gäller alkoholservering till sina ungdomar än krogarna någonsin kommer att vara?

Moralpaniken när det gäller ungdomars liv och leverne lär vi inte bli av med i första taget. Jag hoppas bara att människor lär sig att tänka själva, prata med varandra och hittar den bästa lösningen i varje enskilt fall. Individer är olika och friheter ska inte tas bort bara för att några inte kan hantera dem. Alla friheter möjliggör ett missbruk, men lösningen är inte att ta bort friheten, lösningen är att missbruk beivras. Det är så vi bygger ett modernt samhälle där individen tillåts att växa fritt.

Intressant?