Etikettarkiv: integritet

Kampen mot ACTA har bara börjat

I torsdags skickade vi i Liberaldemokraterna in en JO-anmälan mot regeringskansliet med anledning av ACTA-avtalet, med fokus på att det obegripliga språket innebär ett brott mot den svenska språklagen. Förhoppningsvis ska detta leda till att regeringen tvingas släppa en begriplig förklaring av alla paragrafer i avtalet när det är dags att sända det på remiss, en förklaring som alla medborgare kan förstå.

Eftersom det finns tillräcklig kompetens där ute för att avgöra om denna förklaring är med sanningen överensstämmande eller inte, betyder detta att vi förhoppningsvis under våren kommer att förstå alla effekter av avtalet och hur alla paragrafer kan tolkas.

Idag har också Markus ”Lake” Berglund en lista över olika initiativ som är ämnade att stoppa och kritisera ACTA-avtalet. Till denna lista bör läggas att Nordisk Centerungdom under sitt möte nu i helgen antagit en resolution på förslag från svenska CUF som innebär att de nordiska centerungdomsförbunden ska arbeta för att stoppa avtalet.

Kampen mot ACTA har bara börjat, men den har ganska snabbt fått momentum. Nu väntar en spännande vår.


Facebook – ett hot mot den mentala hälsan?

Det europeiska samarbetet innebär många fördelar för Europas länder. Ibland får man dessutom sig ett gott skratt från diverse parlamentarikers uttalanden. Tyvärr fastnar skrattet ibland i halsen. MEP Childers uppmaning om att lagstifta om Facebookanvändning tillhör ett av de förslag som först väcker löje men sedan oro.

Kommer kommissionen att lägga fram förslag för parlamentet för att ta itu med detta växande hot mot EU-medborgarnas psykiska hälsa? Den frågan ställer europaparlamentarikern Nessa Childers från den socialdemokratiska partigruppen. Folkhälsa är en klassisk socialdemokratisk fråga så det låter ju inte så konstigt. Det som gör frågan skrattretande, oroande och obegriplig är att hotet mot den psykiska hälsan är Facebook.

Childers, som själv använder Facebook och också på sin hemsida uppmanar andra att följa henne där, är oroad över att Europas medborgare inte ska kunna hantera sitt Facebookanvändande. Istället för en ”sund” användning, typ att kolla sin sida en eller två gånger i veckan, anser hon att många känner ett tvång att fly från verkligheten och in i Facebook-världen. Exakt var detta ”tvång” börjar är oklart, men om hon anser att en eller två gånger i veckan är normalt så har antagligen ganska många i Europa vid det här laget lämnat den verkliga världen långt bakom sig. Det är få användare som inte är inne på sin facebooksida varje dag, helt enkelt eftersom många inbjudningar till fester och annan intressant kommunikation numera går den vägen istället för via mail eller sms.

Childers fråga till kommissionen är produkten av en total oförståelse och rädsla för fenomenet Facebook. Det är inte heller något ovanligt. Politikers första reaktion när det gäller något nytt som de inte förstår, är att föreslå lagstiftning som begränsar detta nya. Beteenden som de själva inte förstår eller tycker om ska lagstiftas bort, även om de inte är skadliga. Det som de själva inte kan ta till sig, ska inte heller andra få hålla på med. Det är klassiskt moralistiskt beteende och tyvärr alltför vanligt i politiken.

I vanliga fall skulle frågan enbart väcka löje och det är vad den förtjänar. Tyvärr har kommissionen visat sig sakna förståelse för den digitala verklighet som många vanliga människor idag lever i. De olika integritetskränkande lagstiftningar som gång efter annan läggs fram i EU har med all önskvärd tydlighet visat att politikerna och medborgarna lever i olika verkligheter. Kommissionen och andra i den politiska eliten verkar ha svårt att förstå att Facebook och andra onlineverktyg inte är separata verkligheter man flyr in i, utan en del av det vanliga sociala och professionella umgänget som pågår även utanför de kanalerna. Speciellt Facebook är för många ett sätt att ha kontakt med människor man känner, men inte bor tillräckligt nära för att träffa dagligdags. Istället för att ringa eller skriva brev, skriver man till varandra eller spelar spel tillsammans online. Inte sällan kan man samtidigt umgås med flera olika personer samtidigt via olika kanaler, inklusive telefon eller för den delen IRL [in real life].

Förhoppningsvis kommer kommissionen att förstå det absurda i att ens överväga lagstiftning om Facebookanvändning. Förutom det faktum att användandet av Facebook inte är farligt på det sätt som Childers tror och därmed inte borde vara föremål för lagstiftning, finns det oöverstigliga problem i att praktiskt genomföra lagstiftningen.

Eftersom Childers inte vill förbjuda användningen, utan enbart det skadliga, beroendelika användandet, går det inte att förbjuda Facebook i sig. Istället handlar det om att på något sätt kriminalisera överdriven användning. Det kräver att antingen Facebook, datortillverkarna, internetoperatörerna eller programvaruföretagen någonstans placerar en spärr som inte tillåter användning mer än en viss tid om dagen, i veckan eller liknande. Med tanke på att de flesta är inloggade på Facebook trots att de inte ens är hemma, kommer en sådan spärr inte att fungera för att reglera användandet. Dessutom är det ett stort ingrepp i den personliga integriteten att på ett sådant sätt reglera människors datoranvändande. Inga andra möjliga lösningar innebär mindre kränkningar av den personliga integriteten, snarast tvärtom.

Då det varken finns en grund för reglering med hänvisning till folkhälsan, eller en praktisk möjlighet att genomföra en begränsning i användadet av Facebook, finns det inget annat att göra för kommissionen än att besvara Childers fråga med ett enkelt ”nej”.

Intressant?

Ett steg framåt – och ett tillbaka

Beatrice Ask har tidigare visat sin totala oförståelse och ointresse för rättssäkerhet och integritet. Nu föreslår hon i samma andetag en reform som kan stärka integriteten märkbart och en som går åt motsatt håll. Hur det går ihop logiskt är oklart, men åtminstone det ena initiativet måste applåderas.  

 

Skylt med övervakningskamera

Tant Gredelin vill se dig


Justitieministern vill göra det lättare att sätta upp övervakningskameror, ropar rubrikerna till oss. Självklart blir vi som värnar om integriteten oroliga. Riktigt så illa som det först lät var det tack och lov inte, men visst finns det mycket att kritisera i det senaste utspelet från vår av integritetsfrågor alltför ointresserade justitieminister.  

Vad det handlar om är att Ask vill göra kameraövervakning till en valfråga. Det intressanta med detta är att den första delen i förslaget faktiskt är bra. Eftersom lagstiftningen idag är för luddig och dessutom ska tolkas av de respektive länsstyrelserna på olika håll i landet, finns det ingen enhetlighet i hur tillstånd bedöms. Därför vill Ask överföra ansvaret för tillståndsgivning till en enda myndighet, förslagsvis datainspektionen. En sådan utveckling vore på alla sätt bra för integritetsaspekten och det öppnar också för mindre godtycke gentemot de sökande som har legitima anledningar att sätta upp kameror.  

Den andra delen i förslaget är mindre bra. Ask vill nämligen göra om lagstiftningen så att det blir lättare att få tillstånd till att sätta upp övervakningskameror. Hon vill till och med gå så långt att butiksägare ska kunna sätta upp kameror på vissa platser utan tillstånd, en anmälan i efterhand ska räcka. Resonemanget kring detta förslag ligger helt i linje med hennes tidigare förslag om exempelvis gredelina kuvert till misstänkta sexköpare. Den personliga integriteten värnas inte utan istället är de flesta medel tillåtna för att komma åt brottslingar. Antagligen följer rent-mjöl-i-påsen-argumentet som en motivering till varför det ska bli lättare med övervakning.  

Beatrice Ask har inte ingivit förtroende i sin roll som justitieminister, speciellt inte i den växande integritetsrörelsen. Hennes förslag om att lägga över ansvaret för tillståndsgivning för kameraövervakning på Datainspektionen är ett förvånande och positivt inslag i den annars väldigt negativa politik som justitiedepartementet stått för under hennes ledning. Förhoppningsvis kan denna del av förslaget bli verklighet och på så sätt öka rättssäkerhet och integritet när det kommer till övervakningskameror. Den andra delen av förslaget bör dock förpassas till papperskorgen i sin nuvarande form.  

Lagstiftningen behöver göras om för att bli tydligare och enklare, om det råder det ingen tvivel. Vad som inte behövs är att göra det lättare att sätta upp kameror överallt i samhället. Den personliga integriteten måste värnas och det behövs oberoende bedömare som gör avvägningar mellan integritet och brottsbekämpning. Vi har redan sett de katastrofala konsekvenserna av att låta säkerhetstänkandet köra över integritetsaspekterna, genom exempelvis FRA, SWIFT och ACTA. Om Beatrice Ask vill vinna valet bör hon visa att hon förstår integritetsfrågorna, inte visa att hon är villig att köra över dem. Om inte kommer en hel generation unga snart att vara helt förlorad för hennes moderater.  

Carina Boberg har skrivit intressant om kameraövervakning på bussar i Östergötland.  

 


Farlig utveckling i EU

Lissabonfördraget har vållat såväl EU-kommissionen som rådet huvudvärk, när parlamentet använt sin makt att säga nej till förslag de inte gillar. Det tydligaste exemplet är SWIFT-avtalet och ACTA-förhandlingarna, där parlamentet gick emot kommissionens med hänvisning till bland annat integriteten. Tyvärr har inte alla integritetskränkande förslag förkastats och ett av de senaste har till och med kommit från parlamentet. Utvecklingen är oroande och i förlängningen farlig.

EU-kommissionen har haft en jobbig vår. Först blev de tvingade av parlamentet att ta med sig ett krav på ökad öppenhet till ACTA-förhandlingarna, ett krav som de visste var på direkt kollissionskurs med USA. Sedan fick de börja om med SWIFT-avtalet eftersom det inte ansågs tillräckligt rättssäkert. Återigen hamnade kommissionen i situationen att försöka jämka samman krav från USA som gick stick i stäv med kraven från parlamentet. Kommissionen måste ha börjat fundera på om det egentligen var en bra idé att ge parlamentet så mycket makt, plötsligt hade de ju någon som kunde protestera mot dumheterna de hittade på.

Tyvärr har nu olika delar av EU lyckats kränga fram nya integritetskränkande avtal. På tapeten den senaste tiden har varit ett förslag från parlamentet, bland de svenska parlamentarikerna enbart undertecknat av Alf Svensson (KD), som går ut på att lagra sökord och ip-adresser. Syftet med den nu antagna skrivelsen är ”att barnpornografi och sexuella trakasserier över nätet kan bekämpas”. Initiativtagaren till skrivelsen vill att internetanvändare ska kunna vara anonyma gentemot varandra men att myndigheterna alltid ska veta vem man är. Han säger sig samtidigt vara emot censur. Risken för missbruk från myndigheters sida verkar inte ha passerat hans tankebanor, trots att han som italienare borde känna till riskerna för korruption och maktmissbruk.

Förutom det som pågår i parlamentet har också kommissionen och rådet arbetat hårt. De har tagit fram en mall för hur medlemsländerna, om de så vill, kan börja åsiktsregistrera människor med åsikter som godtyckligt kan definieras som extrema. Den här gången har man försökt att kringgå parlamentet genom att inte göra det till ett tvingande direktiv utan bara en frivillig mall som kan anpassas till respektive lands behov. Hur det europeiska rådet kan sanktionera åsiktsregistrering i medlemsländerna och till och med förse dessa med mallar för hur det kan gå till, är obegripligt. En av de grundläggande mänskliga rättigheterna är åsiktsfriheten, en av de rättigheter som står inskrivna i Europakonventionen. Åsiktsregistrering kan inte vara annat än ett brott mot denna rättighet och om något land väljer att faktiskt implementera rådets mall, borde de dagen efter hitta ett brev med en stämningsansökan från europadomstolen på frukostbordet.

EU-parlamentet har visat sig kunna stå starkt i integritetsfrågan flera gånger på senare tid. Hur ledamöterna plötsligt lyckas glömma bort detta är obegripligt. Rådets agerande är däremot fullt förståeligt, de har hittat ett sätt de tror ska kunna ta dem runt det trilskande parlamentet. Förhoppningsvis visar det sig att det i åtminstone detta fall inte fungerar. Oavsett är det en obehaglig utveckling att parlamentet och övriga EU-institutioner börjar falla tillbaka i gamla hjulspår, spår som många trodde att unionen äntligen hade lyckats köra upp ur. Det är nu upp till integritets– och människorättsrörelser i samtliga EU-länder att fortsätta ligga på för förändring, att än en gång hjälpa till att dra upp EU ur hjulspåren och in på en ny väg stenlagd med fundamentala och okränkbara mänskliga rättigheter.

Intressant?

Partiernas syn på sociala medier: kontrollbehov eller åsiktsfrihet?

Sociala media är framtiden, det är vi många som vet vid det här laget. Här sker mycket av debatten idag, människor utbyter åsikter, debatterar, kommenterar och kommunicerar med varandra. Genom dessa kanaler kommer mer och mer av den politiska debatten att avgöras. Alla partier har idag aktiva medlemmar som bloggar, jag är en av dem. Sociala media och rätt användning av dem kommer att kunna avgöra valet i bästa fall, men hur man än agerar kommer debatten på bloggar och andra media med användargenererat innehåll att påverka valresultatet. Med rätt strategier kommer partierna kunna utnyttja detta och vinna.

Tyvärr råder något av ett maniskt kontrollbehov från många partiledningar, antagligen för att de tror att det är livsfarligt för opinionssiffrorna att visa upp att hela partiet inte är eniga i alla frågor. Det yttrar sig bland annat i att vissa bloggare som uttrycker avvikande åsikter får finna sig i påtryckningar uppifrån att inte skriva om dessa frågor och ta tillbaka sina uttalanden eller radera de tidigare inläggen. Det yttrar sig också i ett behov av att kontrollera vilka bloggar som syns i olika sammanhang. Det är fullt förståeligt att Alliansen.se och nya Folkpartiet.se granskar bloggar som anmäler sitt intresse för att vara med, så att inte Sverigedemokrater eller andra ”troll” letar sig in i listorna. Det är en annan att innehållet granskas för att se om det är en mainstreambloggare eller en mer kontroversiell (och därmed ofta mer läsvärd) partimedlem som bloggar för att sen göra vad man kan för att sortera bort de kontroversiella.

Principen som fastställts är för tillfället att man inte får vara med i listningen på åtminstone en av sidorna om man inte står på en av listorna inför höstens val. Potentiellt är detta ett stort problem, eftersom det möjliggör för partiledningen att hota med att radera bloggaren från en lista om inte bloggen blir mer mainstreamad och faller in i ledet. Jag hoppas att metoden inte kommer att användas, men redan gallringen som förbjuder bloggare som inte är med på en lista att finnas med i listningen, öppnar för just dessa misstankar.

Förvisso talar jag nu i egen sak, eftersom jag är en av de mer kontroversiella bloggarna inom den liberala sfären och jag kom inte heller med på någon lista inför höstens val. Jag tror dock att min blogg ändå är en av de bättre kända och lästa, så att få lite extra trafik genom att vara med i listningen är inte högt prioriterat. Däremot tycker jag att det är högst problematiskt att partierna vill ha total kontroll över vad medlemmarna uttrycker för åsikter. Precis som jag alltid säger när jag föreläser om sociala medier, är de egentligen inget nytt. Vi gör vad vi alltid har gjort: pratar, umgås, diskuterar och leker med varandra. Enda skillnaden är att internet (framför allt) gjort att vi kan göra detta med människor som vi inte har nära till fysiskt och att vi kan kommunicera även när tidszonerna sätter lite käppar i hjulen. Vi kan nå ut till fler människor med samma texter, men i grunden är det fortfarande samma sociala samspel som vi människor har hållit på med hela vår existens. Det har bara blivit medierat. Partierna skulle heller aldrig kontrollera vad människor pratade med varandra om (även om jag är övertygad om att många egentligen skulle vilja även det, för partiets eniga fasads skull) men däremot vill man kontrollera sånt som läggs ut på nätet.

Jag menar att detta gör mer skada för partiernas opinionssiffror än nytta.

Om det är något jag har märkt så är det att många så kallade vanliga människor uppskattar en levande debatt som också visar att det inte är en massa robotar som sitter i partierna, utan människor som tänker, resonerar och känner. Att veta att den politik som drivs kan ifrågasättas även i de egna leden och att företrädarna för den officiella ståndpunkten kan ta till sig av kritiken och utvärdera den förda politiken utifrån detta. Stelbent maktfullkomlighet var precis det som fick svenska folket att rösta bort Göran Persson från makten 2006. Om man vill vinna valet 2010 måste man visa att man inte själv är lika maktfullkomlig. Socialdemokraterna har faktiskt lyckats ganska bra redan genom sitt Netroots. Tyvärr ser vi inte samma utveckling inom Alliansen ännu.

Att försöka kontrollera innehållet i sociala media är en omöjlighet. Att kontrollera vad människor tänker, tycker och säger går inte. De enda som kommer att rätta sig i ledet är de som till varje pris vill göra en politisk karriär. Vi som har givit oss in i politiken för att vi är idealister, har åsikter och vill driva debatt, vi kommer inte att lika villigt anpassa oss till vad som är politiskt korrekt i de egna leden, vi kommer att ge uttryck för de åsikter vi har och vi kommer att vara en vagel i ögat på stelbenta partiledningar med kontrollbehov. Partiledningar som istället uppmuntrar mångfald (och det finns faktiskt många bra exempel på lokala sådana ledningar, inte minst i Folkpartiet liberalerna) kommer att dra nytta av detta och använda det som en fördel i valrörelsen.

Genom att visa upp skillnaderna kan man accentuera likheterna och visa vad det är som håller samman ett parti. Partier bör i första hand vara en sammanslutning av människor som delar samma grundläggande ideologi och drar sina slutsatser utifrån denna, inte en sammanslutning av människor som tycker exakt lika i varenda fråga. Med en ideologi att ta ställning till kan väljarna förutse vilka ställningstaganden som kommer att göras i frågor som innan valet inte varit uppe för diskussion (ta exemplet FRA). Med ett parti som i förta hand vill ha makt och kommer att dra igenom majoritetsbeslut som alla förväntas försvara med näbbar och klor, får man istället en ordning med exempelvis ett parti som tar ställning för den ena integritetskränkande lagen efter den andra, trots att partiet ska bestå av liberaler som värnar individens rättigheter gentemot staten och vill försvara privatlivet från intrång från det offentliga.

Jag är idealist och ideologiskt betingad. Jag kommer aldrig bli en politisk karriärist som anpassar mig efter mainstream i partiet. Jag kommer inte att anpassa hela mitt liv efter hur politiken förväntar sig att man ska vara. Det kommer säkert göra att jag har en lång väg att gå för att komma med på listor i val, det kommer att skaffa mig fiender och göra att alla inte gillar mig. Det får jag dock ta, för allt annat vore att svika mig själv. Jag tänker inte strömlinjeforma mina åsikter och min person för att passa partiet, inte heller kommer jag ge upp tanken på att vara med och påverka utvecklingen av samhället i en riktning som jag tycker är rätt. Jag drivs av en väldigt liberal grundsyn på livet, vad gäller såväl ekonomi som mänskliga rättigheter och livsstil. Precis som undertiteln till min blogg säger:

Lev med det.

Intressant?


Svart måndag skäller ut tant Gredelin

Vi i Svart Måndag har gjort gemensam sak med Liberati och har idag en debattartikel publicerad i Expressen där vi förklarar varför Beatrice Ask har spårat ur totalt vad gäller drogtester av barn. Den här artikeln är dessutom framarbetad innan hennes senaste urspårning om kuvert i grälla färger till misstänkta sexköpare och behandlar inte den delen. Att arbeta in det i samma debattartikel hade blivit alldeles för spretigt. Dessutom är det lätt att förstå varför hennes kuvert är helt åt skogen fel, medan det däremot kan behöva förklaras mer om de juridiska och integritetskränkande aspekterna av drogtesterna.

Istället för att lägga ut texten här, rekommenderar jag debattartikeln och de relaterade bloggarna Svensk myndighetskontroll, In your face och Sagor från livbåten.

Intressant?


Kontrollera mera

Beatrice Ask har bestämt sig. Det är jättebra att drogtesta barn, slumpmässigt och utan att be om deras föräldrars tillstånd. Därför spelar det ingen roll att lagrådet tycker annorlunda, lagstiftningen ska genomföras ändå. Inom kort kan vi vänta oss en proposition som hon sannolikt förväntar sig ska segla genom riksdagen – allt annat vore väl skäl att splittra Alliansen, kan man tro.

Nu är det inte så enkelt att lagrådet är ett gäng knarkande hippies (vilket en viss gruppledare i riksdagen ansåg för ett tag sedan). Lagrådets invändning är att integritetskränkningen inte står i proportion till nyttan som uppnås och inte kan anses godtagbar. Det stora problemet med den invändningen är förstås att vår regering idag inte verkar anse att en integritetskränkning är något att bry sig om – att någons frihet kränks spelar ingen roll, så länge regeringens mål uppnås. Frågan är var vår, i grunden huvudsakligen liberala, Allians har tappat tråden så fullständigt? Liberalismen handlar om att försvara individen mot exempelvis staten, att värna individens friheter. Liberalismen handlar inte om att övervaka alla individer för att se till att de aldrig gör något som staten anser dåligt eller fult, det handlar inte om att ta bort varje tillstymmelse till privatliv och personlig integritet. Vad är det som driver liberala partier att acceptera den typen av initiativ?

Tillsammans med integritetskränkande övervakningslagstiftning som FRA och Ipred, gör Alliansen självmål. De väljare vi helst vill vinna, de unga urbana människorna, går istället till Miljöpartiet, som protesterar kraftfullt mot integritetskränkande lagstiftningar av den här typen. Ibland känner jag själv sympatier med MP, ända tills jag kommer ihåg att de bundit ihop sig i ett samarbete med socialdemokraterna och vänsterpartiet, partier vars ekonomiska politik jag inte vill ha något att göra med. Jag är liberal, oftast till och med för liberal jämfört med var min partiledning står. Jag kommer aldrig kunna förlika mig med socialistiska principer om ekonomi. Jag är dock inte representativ för alla av den yngre generationen. Andra ungdomar bryr sig relativt lite om ekonomiska principer, ofta eftersom de inte direkt berörs av skattesatser och liknande då de fortfarande är studenter eller precis i början av sina karriärer. Istället anser de att principer som personlig integritet ska vara vägledande för samhället. Då förlorar vi dem till den rödgröna röran.

Jag fick höra i sammanhanget intressant statistik häromdagen; att Folkpartiet Liberalerna i hela landet har ungefär 120 medlemmar under 25. Och drygt 3 000 medlemmar över 70. Nuvarande allianspolitik från bland annat det som borde vara Sveriges ledande liberala parti kommer inte att bättra på dessa siffror. Det är dags att Folkpartiet liberalerna sätter ner foten och säger att kränkningarna av den personliga integriteten måste backas, inte föras fram genom ännu ett i huvudsak moderat lagförslag. Folkpartiet liberalerna har allt att förlora, eftersom det är våra (främst unga och urbana) väljare som vandrar över blockgränsen till Miljöpartiet. Det är framför allt vår uppgift att säga nej till den här typen av lagstiftning och visa att det faktiskt finns människor som bryr sig om integriteten även inom borgerligheten. Om trenden inte bryts kommer Alliansen inte att kunna ta hem segern i höstens val och Folkpartiet liberalerna inte att kunna överleva mer än ett par val till. Det vore på sikt inte bra för Sverige.

Alexander Bard har grundat en facebookgrupp till protest mot initiativet. Gå gärna med.

Läs också Liberati, Polisstaten, Svensk myndighetskontroll (2), Scaber Nestor. Lagrådets utlåtande finns här.

Intressant?