Ensam storstadsliberal söker

Flera partier slåss om de eftertraktade storstadsliberalerna. Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet och till och med Miljöpartiet gör allt för att förföra liberalerna i landets storstäder. Så var ska en ensam, vilsen storstadsliberal egentligen söka sig en varm famn?

Tors Torn, ett av de senaste förslagen till högre hus i Stockholm

Storstadsbor är mer liberala, både ekonomiskt och livsstilsmässigt, än sina landsmän på landsbygden. Inte konstigt då att de liberala partierna har större framgångar i storstäderna. Samtidigt har ett nytt parti börjat attrahera liberala storstadsväljare, ett parti som inte tidigare haft en naturlig liberal profil. Det handlar om Miljöpartiet.

Folkpartiet liberalerna har tappat väljare till Miljöpartiet i storstäderna, fler än som gått andra vägen. Det som lockar är den livsstilsliberala ideologin kombinerat med en uttalad politik för hållbar utveckling. Med en fortsatt god ekonomisk utveckling har många storstadsväljare hittills inte heller brytt sig så mycket om samarbetet med de mörkröda, även om många av de nya miljöpartiväljarna skulle drömma mardrömmar om någon berättade för dem att Lars Ohly skulle bli minister med inflytande över något som helst viktigt politikområde. Strömmen av väljare till miljöpartiet har också stärkts av att de liberala partierna givit upp och lagt sig platt i integritetsdebatten. Istället för att stå upp för integritet och rösta emot FRA-lagen och IPRED har både Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet lagt sig platt inför hotet att Moderaterna skulle spräcka Alliansen över frågorna.

Per Altenberg (FP) är en storstadsliberal som inte tänker låta detta fortsätta och för att locka tillbaka de liberaler som snubblat över blockgränsen till de gröna har han skrivit ihop ett frieri till storstadsliberalerna. Manifestet innehåller många goda argument för varför en liberal storstadsväljare bör sälla sig till de liberala partierna snarare än till det globaliseringsfientliga Miljöpartiet, till den frihetliga Alliansen snarare än den skattehöjande vänsteroppositionen. Vad som saknas är argumentation om integriteten, eftersom det inte finns några klara garantier. Altenberg själv värnar integriteten, även om det inte är hans största profilfråga, men än så länge finns det inga klara besked om hur Folkpartiet liberalerna kommer att agera nästa gång integritetskränkande frågor dyker upp för behandling i riksdagen.

Nu är ju Folkpartiet liberalerna inte längre det enda liberala partiet i Sverige. Centerpartiet har också kommit ut som goda liberaler och har allt mer närmat sig sina folkpartigrannar. Hur ska då en storstadsväljare välja, med två snarlika partier att vända sig till?

Skillnaderna på riksplanet är inte stora. Partierna vill båda sänka skatter och öka valfriheten. De har lite olika förslag på vilka skatter som ska försvinna först, där FP prioriterar att avskaffa värnskatten. De har olika förslag om att förändra LAS, men båda vill göra förändringar. Folkpartiet liberalerna är mer uttalad EU-vänliga och vill folkomrösta om Euron så snart som möjligt, Centerpartiet har sin profil i småföretagande och till viss del miljön.

Skillnaderna i storstäderna är inte heller stora. Om vi tar Stockholm som exempel är det bara några profilfrågor som egentligen skiljer.

• Centerpartiet kunde, då de inte ingår i det officiella allianssamarbetet i Stockholms stad, rösta nej till Kristdemokraternas vårdnadsbidrag. Folkpartiet liberalerna fick rösta ja som en del i alliansöverenskommelsen.
• Centerpartiet har till skillnad från FP inga principiella problem med att det inte finns kommunala skolor eller förskolor i en stadsdel, så länge det finns flera aktörer att välja på behöver ingen vara kommunal.
• Centerpartiet vill att det byggs fler högre hus även i Stockholms innerstad. Folkpartiet liberalerna säger blankt nej till att göra några förändringar som kan påverka Stockholms skyline.

Utöver det finns det likheter men där partierna prioriterat olika. Centern har som outsider exempelvis haft en bättre position vad gäller att trycka på för mer sponsring i kultursektorn och idrotten, men Folkpartiet liberalerna driver egentligen samma politik.

Så hur ska en vilsen storstadsväljare egentligen rösta? Svaret är inte enkelt, men ligger i de små men viktiga skillnader som presenterats här. Valet bygger på prioriteringar. Vilka frågor tycker man är viktigast och vilket parti matchar bäst i dessa frågor? Samtidigt finns självklart möjligheten att kryssa en kandidat som tillhör ett visst parti men vars profilfrågor sticker ut från partiets officiella linje.

Jag känner personligen många liberaler som helst av allt vill rösta på Folkpartiet liberalerna, men som tvekar på grund av den fientliga inställningen till högre hus i innerstaden. Jag är själv väldigt välvilligt inställd till högre hus även i innerstaden och har diametralt motsatt åsikt mot partiet i just denna fråga. Jag är även medlem i Yimby sen länge. Jag står dock inte på någon lista så mig går det inte att kryssa. För de tveksamma som tycker att detta är en av de viktigaste frågorna i valrörelsen återstår då antingen att rösta på Centerpartiet eller att hitta någon på Folkpartiet liberalernas lista att kryssa, någon som delar denna åsikt. Jag känner för tillfället inte till någon och därmed blir detta blogginlägg en utmaning till folkpartisterna: de kandidater som är villiga att driva på för högre hus även inom tullarna och som är beredda att stå upp för åsikten offentligt i valrörelsen kan höra av sig till mig, så presenterar jag er här på bloggen.

Intressant?

LAS: Intet nytt under solen

Det är intressant att se hur debatten om LAS fortsätter att harva i exakt samma hjulspår som tidigare. Idag har Christer Ågren, vice VD Svenskt Näringsliv, ett inlägg på Brännpunkt där han förklarar enkelt och tydligt varför LAS hindrar ungdomar från att få fotfäste på arbetsmarknaden. Det finns ett enda motargument från LAS-kramarna: att man kan göra undantag från LAS om man förhandlar med facket och att det skulle vara snarare regel än undantag. Tyvärr stämmer det inte med verkligheten. I verkligheten är det ungdomar, som kom in sist, som också åker ut först. Det är en av de viktigaste orsakerna till den otroligt höga ungdomsarbetslösheten vi har i Sverige. Det finns andra orsaker också, självklart, men LAS  är en av de mest avgörande.

Problemet är inte visstidsanställningar, vilket LO verkar tro. Nej, visstidsanställningar gör att unga får arbetsmarknadserfarenhet, något arbetsgivare vill att de ska ha. Inte heller är det brist på arbetsmarknadsutbildningar. Vad vi måste göra för att få ungdomar i arbete är att få bort muren som LAS innebär, att skapa möjligheter för praktik- och lärlingstjänster, att reformera arbetsförmedlingen från grunden (t.ex. genom att konkurrensutsätta den som man gjort i flera andra länder med goda resultat) och se till att skolan faktiskt lär ut vettiga kunskaper som hjälper unga att klara sig i samhället.

Tänk om LO och deras partipolitiska gren kunde förstå det.

Intressant?

Almedalen, onsdag

Idag var det Alliansens dag under politikerveckan, med ett antal intressanta seminarier och en pressträff med allianspartiernas partisekreterare. Avslutningsvis ett trevligt mingel innan det var dags att lyssna på Mona Sahlins tal nere i Almedalen. Efter talet och efterfrågat var det nästa alliansmingel, med ungdomsförbunden.

Mona Sahlins tal behöver självklart kommenteras. Till att börja med var det ju inte direkt inspirerande. Dels ganska tråkigt rent retoriskt, inte en retorisk stil som jag uppskattar (men kan tänka mig att Monas kärnväljare kan gilla den), dels inga fräscha idéer utan mest angrepp och några förslag som gjorde mig näst intill rädd, om hon har för avsikt att faktiskt införa dem.

Mona Sahlin citerade en fackaktiv hon hade träffat någonstans, som sagt ”hellre en Saab på parkeringen än en Maud i regeringen”. Jag känner snarast att om inga konsumenter vill ha en Saab, eller i alla fall inte betala vad det kostar att köpa en, så ska vi inte försöka rädda företaget bara för att vi ska ha ett svenskt bilmärke till. Marknaden måste bestämma och osunda företag måste tillåtas att gå i konkurs. Dessutom gillar jag Maud. Så jag säger till Sahlin ”hellre en Maud i regeringen än en Saab på parkeringen”. Utöver det skulle jag själv helst av allt vilja ha en Aston Martin.

Mona Sahlin pratade också om att staten ger mindre pengar till kommunerna just nu, något som tvingar kommunerna att ta ut högre skatter. Det leder enligt Sahlin till en förskjutning av skatterna från statliga progressiva till kommunala platta skatter. Jag är personligen emot straffskatt på utbildning och föredrar därför en platt skatt med ett stort grundavdrag. Med andra ord blev jag väldigt glad när hon berättade att vi sakta men säkert är på väg mot just denna platta skatt. Det är bara att hoppas att värnskatten snart avskaffas också.

Det sista som bör kommenteras är det Mona Sahlin sa om att människor är rädda för att bli arbetslösa. Sahlins lösning var en högre a-kassa. Min lösning är en annan. A-kassan ska vara en tillfällig lösning vid arbetslöshet. Problemet idag är att arbetslöshet ofta är mer än tillfällig, många som blir arbetslösa står länge kvar utanför arbetsmarknaden. En av de största anledningarna till detta är utformningen av Las och speciellt turordningsreglerna. Om man aktivt bedriver en politik för ökad rörlighet på arbetsmarknaden och som motverkar ”inlåsningseffekter” likt dem som syns på bostadsmarknaden, så behöver man inte höja a-kassenivåerna för att folk ska kunna leva på dem i flera år. Istället kommer man att behöva klara sig en månad eller två innan man hittat ett nytt jobb. Det är en mycket bättre lösning och människor skulle dessutom vara mindre rädda för arbetslöshet om de visste att den kommer att vara kortvarig, än om de vet att de har en hög a-kassa. Pengarna är viktiga, men än viktigare är att vara sysselsatt, ha ett socialt liv och känna att man har kontroll över sitt eget liv utan att behöva vara beroende av bidrag.

Alliansens aktiviteter under dagen fyllde mig med en positiv känsla. Sahlins tal spädde på den ytterligare eftersom det står allt klarare att för varje förslag den rödgröna röran (för det är väldigt rörigt på den kanten) presenterar, så kommer alliansen att få fler och fler väljare. Valsegern 2010 kommer allt närmare.

Intressant?

Almedalen, måndag

Idag har jag knappt hunnit med annat än att komma hit till Visby och installera mig. Efter det var det en kort respit för picknick med LUF innan det var dags att dra sitt strå till stacken och dela ut flygblad inför Jan Björklunds tal på kvällen.

Björklund lanserade under dagen en mycket god idé för att råda bot på ungdomsarbetslösheten och öppna för alternativ för de ungdomar som faktiskt inte vill studera mer. Det finns sådana ungdomar, hur gärna många mer socialistiskt lagda människor än vill låtsas som att de inte existerar. Förslaget går ut på att inrätta lärlingsanställningar på arbetsplatser, där unga får chansen att lära sig ett yrke och under tiden arbetar de till en lägre lön. Det här är också ett sätt att i praktiken upplösa Las för unga människor i en viss anställningsform. Jag har tidigare på bloggen kritiserat Las och jag är fortfarande av åsikten att det krävs reformer av Las för att långsiktigt få bukt med ungdomsarbetslösheten.

Från vänsterhåll kritiseras förslaget givetvis, men jag tror att det här är ett viktigt steg mot att komma till rätta med ungdomsarbetslösheten. Man kan inte betala full lön till någon som går där och lär sig yrket. Dessutom är det mycket bättre att ha något att göra och tjäna egna pengar än att gå hemma och leva på bidrag eller sina föräldrars tillgångar. Den genomsnittliga människan mår bättre av att ha något att göra och att känna en viss kontroll över sitt eget liv och utveckling, exempelvis genom att ha ett arbete och egna pengar. Det ger också en social komponent att träffa arbetskamrater och kunder i sitt arbete. Det är på alla sätt positivt.

Björklunds tal hade ett bra budskap men jag måste erkänna att det var ännu intressantare att lyssna på utfrågningen av partisekreterare Erik Ullenhag innan talet. Där fick vi mer klara besked om vilka utmaningar Folkpartiet liberalerna och alliansen står inför. Han pratade om saker som många saknade i Björklunds tal.

Efter talet avslutades kvällen med Efterfrågat, där Jan Björklund frågades ut av Lars Adaktusson och fick en del intressanta inpass från imitatören Göran Gabrielsson. Mycket underhållande och även informativt. En lyckad kväll helt enkelt.

Intressant?

Mer om Las, nu från CUF

Jag är duktig på att fånga upp trender tydligen. Igår skrev jag om behovet av att se över arbetsmarknadslagstiftningen och att reformera Las, idag skriver CUF-ordföranden Magnus Andersson om samma sak på Politikerbloggen.

Mycket av min egen argumentation går igen i Magnus Anderssons inlägg. Framför allt är Las skadligt för unga.

Dessutom skriver Sanna Rayman om det på SvD:s ledarsida.

Känns bra att få medhåll från meningsfränder, och stenhårt mothugg från motståndarlägren. Det betyder sannolikt att man gör något rätt.

Intressant?

Jag tar det som en komplimang

Det ligger en uppmaning att ”ge mig en virtuell örfil” uppe på forumet på socialism.nu med anledning av mitt inlägg om LAS och strejken vid Lagena. Jag kan inte undgå att tycka att det mest betyder att jag gjort något rätt och jag tar det snarast som en komplimang. Liberalismen har två huvudsakliga motståndare ideologiskt; socialismen på den ekonomiska fronten och konservatismen på värderingsfronten. Om man blir angripen med kraft från något av dessa håll, har man med största sannolikhet gjort något helt rätt.

Intressant?