Öppenhet och instängdhet i debatten

Torbjörn Jerlerup är en liberal debattör med stort förtroende i integrations- och migrationsdebatten. Det är inte konstigt att bloggen Politiskt inkorrekt (PI) ser honom som en av sina viktigaste meningsmotståndare.

Trots detta har Torbjörn idag fått skriva ett öppet brev på just PI. 

Bakgrunden är naturligtvis terrordåden i Norge och det chockartade uppvaknande som de nationalistiska och islamkritiska rörelserna tvingats till på grund av dem. Insikten att hat och extremism föder hat och motextremism börjar så sakteliga att växa fram, åtminstone i de övre skikten i dessa rörelser. Därför får Torbjörn skriva just om hatet och generaliseringarna i dessa rörelser, saker som är det mest skadliga bidraget från dessa rörelser till det politiska och allmänna samhällsklimatet.

Där PI visar en viss insikt, saknar många av kommentatorerna densamma. 

Förvisso är det påtagliga hatet nedtonat i dagens kommentarer, även om det skränas en hel del om hur Torbjörn är falsk, inte följer sina egna uppmaningar, generaliserar och sprider hat om SD och PI samt deras följare. Det mest beklämmande är dock den totala bristen på förståelse för argumenten och hemmablindheten hos kommentarsförfattarna.

Framför allt fortsätter många av kommentarerna att skjuta in sig på islam generellt och konstatera att eftersom det står vissa saker i Koranen samt att det finns bokstavstrogna muslimer plus en del extremister, så är allt just islams fel och inte just dessa extrema varianters. Islam benämns också flera gånger som en ideologi och inte en religion, vilket är ett argument som jag hört många gånger och aldrig förstått – såvida man nu inte vill kalla alla religioner för ideologi, något som förvisso skulle kunna vara relevant i någon mening och i vissa sammanhang, speciellt då de missbrukas för politiska syften. Just den debatten kan dock vänta.

Många av kommentarerna anklagar Torbjörn för att generalisera om PI, SD &c, något som de såklart skadeglatt pekar ut som hycklande. Varefter de utan att ens dra efter andan anklagar alla muslimer för vissa saker, konstaterar att alla journalister måste svära evig trohet till 68-vänster för att bli publicerade, eller att alla i de etablerade politiska partierna lägger locket på och aldrig kan erkänna att något är fel.

Det mest tragikomiska var antagligen kommentaren som konstaterade att muslimer blir arga så fort deras tro och de som grupp kritiseras, men att de inte alls är lika snabba med att ta avstånd från terrordåd och våldshandlingar som begås av muslimer. Om vi tittar på den debatt vi nu är inne i och de terrordåd som ligger till grund för den, har det gått väldigt snabbt för alla från den nationalistiska rörelsen att indignerat uppröras över den kritik de som rörelse fått utstå, efter att en person som drivits av liknande åsikter som de har begått terrordåd. De är dock få privatpersoner som gått runt och inför alla de känner tagit avstånd från händelserna. De agerar med andra ord exakt som de muslimer de kritiserar – de enda som aktivt tar avstånd är stora organisationer, övriga upprörs men uttrycker inte sin avsky för händelserna vid varje vaken sekund. Inte heller vill de kännas vid att attentatsmannen skulle vara en av dem – precis som en genomsnittlig muslim inte alls vill ha något att göra med militanta islamister eller andra extremister.

Det är väldigt lätt att kritisera andra och generalisera över dem utan att inse vad man gör, men väldigt svårt att själv acceptera generaliseringar. Själv är jag ju en individ, det är alla andra som är ett kollektiv, eller hur?

Med detta sagt finns det ett fåtal kommentarer som ändå verkar förstå vad debatten handlar om och vem vet? Kanske kan detta leda till mer förståelse och en vettigare debatt framöver. På samma sätt som jag som liberal älskar att umgås med ett flertal socialister, munhuggas med dem och ibland faktiskt enas om vissa saker, så kanske det här kan skapa en öppenhet för att faktiskt försöka förstå varandra. Då måste vi dock – på båda sidor – bli bättre på att skärskåda oss själva, våra fördomar och våra generaliseringar. Och  än så länge lämnar kommentarerna på PI mycket att önska.

Integration, mångkulturalism och missuppfattningar

Invandringen är ett infekterat ämne, som hjälpt Sverigedemokraterna in i riksdagen, som får normalt sett lugna människor att slänga förolämpningar och osakliga argument omkring sig och som är fyllt med fasta positioner och missuppfattningar.

Ett samtal mellan tre så intelligenta och insatta människor som Adam Cwejman, Paulina Neuding och Tino Sanandaji är då en frisk fläkta, något som utvecklar och som helt saknar den retorik som annars är vanlig i dessa debatter, trots olika åsikter i frågan.

Något som inte utforskades närmare, men som jag personligen insåg är relevant för debatten, är frågan om vad som är kultur och hur mångkulturellt ett samhälle kan vara och fortfarande fungera väl. Även om det multikulturella samhället förklarats dött av många debattörer, är det givetvis en sanning med minst sagt en modifikation.

För att integreras måste det finnas något man kan integreras i, sade Tino. Det är givetvis sant. Problemet är att fokus för integration legat på fel ställe. Många ser kultur som matkultur eller kläder som det kulturella och det ses som naturligt att det är svenskt midsommarfirande som ska ingå i integrationen av nyanlända. I mina ögon är detta helt ovidkommande.

Den kultur som man som nyanländ kan behöva integreras i gäller grundläggande värderingar så som jämställdhet mellan könen eller att det är oacceptabelt att diskriminera någon på grund av deras sexuella läggning eller annat ovidkommande. 

Punkare och slöjor sida vid sida? Självklart. Kvinnoförtryck och jämställdhet sida vid sida funkar däremot inte.

Problemet är inte att invandrare inte känner till den svenska midsommaren eller våra traditioner kring jul. Det som skapar problem att få ett arbete, eller skapar grogrund för främlingsfientlighet, är bristen på förståelse för och acceptans av de grundläggande värderingarna om mänskliga rättigheter som råder i ett land som Sverige. Historier om hur man som jude känner sig skräckslagen i områden som Rosengård eller Rinkeby, berättelserna om hur en kvinna som går på café ensam eller med sina väninnor får utstå glåpord, utrfrysning eller kanske ännu värre saker, det är dessa saker som är ett hot mot den goda mångkulturen.

Tino sa att kulturdebatten låter som Einsteins teorier; att all kultur anses vara relativ, utom västvärldens och USAs ondska som är konstant. Motståndet mot främlingsfientlighet och föreställningarna att andra ”raser” är underlägsna blir till ett räddhågset motstånd mot all kritik gentemot andra kulturer, även när denna kritik gäller synen på mänskliga rättigheter. Den kritik som kan riktas mot Saudiarabien när de inte låter kvinnor köra bil, blir plötsligt omöjlig när den som ska kritiseras inte bor i Riyadh utan i Rosengård.

En värld där människors fria rörlighet över gränser är en realitet oavsett varifrån de kommer, blir en ouppnåelig dröm så länge det inte ställs krav på att acceptera de grundläggande värderingar som råder i ett samhälle. Det handlar inte om att integreras till den grad att man som muslim börjar äta sill och prinskorv till påsklunchen, utan att alla människors lika värde och frihet respekteras av den som lever i det land där detta är normen. Givetvis underlättas det om dessa grundläggande mänskliga rättigheter blir norm i samtliga länder i världen, något som är det enda rätta på sikt. Tills detta är verklighet måste det dock bli naturligt att acceptera dessa värderingar när man flyttar till ett demokratiskt land, oavsett anledningen till att man flyttar dit. Det är det enda sättet att garantera ett i övrigt mångkulturellt samhälle och det är en stor del i lösningen till att motverka främlingsfientligheten i samhället.

Intressant?

Alla är beroende av SD

Allt större del av den politiska debatten i Sverige handlar om vem som samarbetat med, gjort sig beroende av eller näst intill vågat titta på Sverigedemokraterna. Såväl regering som opposition beskyller den andra sidan för än det ena, än det andra.

Det senaste exemplet kom i veckan, där en av alliansens ledamöter twittrade om att S, V, MP och SD gått iväg för att ha överläggningar om a-kassan. Genast gick debattvågorna höga, men inte bara om huruvida S och SD samarbetade. Nej, S blånekade att händelsen ens hade ägt rum, men passade samtidigt på att kräva ett förbud mot att twittra från riksdagens sammanträden. Den detaljen gör att det ser ut som att S ljugit om sitt möte med någon från SD och förbud mot rapporter från möten som inte är sekretessbelagda är i sig förkastligt. Det är dock ett ämne för en helt egen artikel. Poängen är istället de kraftiga reaktionerna från alla inblandade att någon över huvud taget velat prata med en sverigedemokrat.

Sverigedemokraternas egendomliga ställning visas enkelt med en fråga och ett svar, hämtat från Twitter tidigare idag.

@AnnikaBeijbom: Har sd blivit en salongsfähig samarbetspartner för @Socialdemokrat? Undrar på allvar, inte raljerande. #Svpol

@Socialdemokrat: Nej. Faktum är att SD röstar med regeringen i 9 av 10 gånger.

Tack för statistiken, men vad sägs om att svara på frågan? Samarbete handlar inte om hur någon röstar, även om det är slutprodukten av ett framgångsrikt samarbete. Samarbete handlar om att ha överläggningar, lägga gemensamma förslag eller i alla fall i förhand söka stöd för sina förslag hos någon och i allmänhet ha en faktisk dialog. Det finns idag inget riksdagsparti som har ett sådant samarbete med SD, men frågan var ju om det eventuella samtalet i enskilt rum mellan S och SD skulle kunna vara ett tecken på att det i alla fall skulle vara en möjlighet.

Den andra anklagelsen som kastas fram och tillbaka är beroendet av SD. Oppositionen försöker, precis som S i twitter-svaret ovan, beskylla regeringen för att vara beroende av SD för att få igenom sina förslag. Det är givetvis sant, till viss del, på samma sätt som det är sant att oppositionen är beroende av SD för att fälla regeringens förslag. Oppositionens beroende är till och med större; regeringen kan komma överens med enskilda oppositionspartier, så som man exempelvis gjort med Miljöpartiet i migrationsfrågorna. Oppositionen har dock ingen annan att vända sig till än SD om de vill få igenom sina förslag.

Oavsett så är samtliga partier i riksdagen nu beroende av hur SD väljer att rösta i olika frågor. Det gäller såväl beroende i formen att få dem att rösta för det egna förslaget, som beroende att hitta andra samarbetspartners för att neutralisera SD eller för att veta i förväg hur frågan kommer landa. SD har ju som bekant valt att inte berätta i förväg hur de kommer att rösta i kammaren.

Så länge ingen sätter sig i överläggningar med SD eller skriver motioner tillsammans med dem, så finns det inga samarbeten att beskylla varandra för. Så länge inte de rödgröna eller alliansen får förändrad partisammansättning eller lyckas locka över politiska vildar, så kommer de båda vara ungefär lika beroende av SD.

Med andra ord är det meningslöst att fortsätta låta den politiska debatten handla om dessa saker. Det är dags att bedriva politik som vanligt och leta stöd för sina förslag där det går. Framför allt är det dags att inse vad stora delar av Europa också brottas med, nämligen att stabila majoritetsregeringar är allt mer sällsynta. Kanske är det också mer demokratiskt och önskvärt att det är så.

De enda SD-frågor som samtliga andra partier går emot gäller migration och svensk monokultur. I övriga frågor finns det mycket där SD delar samsyn med flera andra partier. Så länge SD inte får inflytande på invandringspolitiken finns det egentligen inget som hindrar samarbete på andra områden. I Danmark har utvecklingen varit att de andra partier antagit Dansk Folkepartis politik. Våra svenska partier bör inte gå i samma riktning, men då kan överläggningar eller åtminstone dialog med SD i övriga frågor vara en bra idé snarare än en dålig. Om den sverigedemokratiska politiken på bland annat detta sätt granskas på fler områden finns också chansen att deras brister blir allt mer uppenbara. Alternativt får vi ett parti som faktiskt företräder en minoritet, något de enligt demokratiska principer måste få göra.

Oavsett vilket resultatet blir, är det ingen utom SD som vinner på att debatten fortsätter att handla om vem som är mest ovillig att ens prata med dem. Det bästa sättet att hantera partiet är att behandla dem som alla andra – ta emot deras röster i de frågor där man är överens och låta dem bedriva sina extremare åsikter i ensamt majestät. Om det fungerade med kommunister borde det fungera med främlingsfientliga.

Intressant?

Dags att börja uppträda som ett parlament

Riksdagen har efter Sverigedemokraternas intåg blivit en allt mer kaotisk plats. Tidigare fanns två block som visste hur maktfördelningen såg ut i riksdagen och kunde beräkna matematiskt hur alla beslut skulle bli. Med ett parti som inte ansluter sig till endera blocket och som inte avslöjar i förväg hur de kommer att rösta, blir kvittningssystemet näst intill meningslöst. Flertalet omröstningar har inte gått alls som planerat och det är inte längre SD som är ensamma om att ställa till det. Även partiernas egna ledamöter överger partilinjer eller väljer att inte dyka upp i kammaren.

Den för riksdagen och framför allt partierna jobbiga sanningen är att riksdagen är ett folkvalt parlament där varje ledamot må vara invald genom ett parti, men i praktiken har ett personligt mandat – något som blivit tydligt genom de politiska vildar som uppstår när en ledamot lämnar sitt parti men väljer att sitta kvar. Poängen med ett folkvalt parlament är inte att matematiskt fastställa beslut efter ett givet valresultat. Ett parlament debatterar ärenden och röstar om dem. Om alla ärenden var avgjorda i förväg kunde vi avskaffa parlamentet och införa algoritmer där respektive partistyrelse (eller -ledare) fick lägga in åsikter. Utredningar kunde göras av tjänstemän.

Den enkla sanningen är att ett parlament inte ska vara helt förutsägbart. Det är dags att partierna inser detta och börjar förhålla sig till riksdagen som ett folkvalt parlament – och för riksdagen att börja uppträda som ett sådant.

Intressant?

Definiera ”kris”?

Idag presenterar Socialdemokraternas kriskommission sina slutsatser. Den stora krisen är att partiet tappar väljarstöd. Samtidigt pågår en helt annan kris i Folkpartiet, ett parti som inte tappar väljarstöd utan står och stampar i opinionen. Krisen, som partiledningen inte vill kännas vid, består i att man tappar sina idéer och sin ideologi, det som vissa kallar partiets själ.

Det nya Folkpartiet. Låter det som en trist efterapning av Moderaternas eller brittiska Labours nydaning? Det är det inte. Folkpartiet började göra om sig innan Reinfeldt klev in och tog in Moderaterna i det tjugonde århundradet. Det nya i Folkpartiet var en uppgörelse med den så kallade ”snällismen” och ledde till en politik som talade mer om hårdare tag och där politiken bestämdes utifrån vilka coola pressmeddelanden som kunde skickas ut. Det som kunde låta positivt, att partiet skulle utgå från väljarna och driva deras frågor, utvecklades till precis vad det låter som: populism.

På kort sikt fungerade det, när moderaterna krisade kände en del borgerliga väljare trygghet i ett parti som var tydligt. Framgångarna tog dock abrupt slut i samband med att Fredrik Reinfeldt tog över partiledarskapet och skapade ett modernt borgerligt parti. Nu står FP och stampar i opinionen, men utan att tillsätta några kriskommissioner. Den enda slutsatsen som dragits är att det behövs ett nytt partiprogram, eftersom det gamla innehåller för mycket av den gamla ”snällismen”. En framgång på ett par tiondels procent i Stockholm kallas för ”ett starkt mandat för vår politik”. Det är alltså inte bara storebrorssamhället som FP har omfamnat från boken 1984, även nyspråket och nytänket verkar vara på intåg i partiet.

Folkpartiets kliv in på den klassiskt konservativa arenan blir allt längre och mer frekventa. Niqabförbud, FRA och Ipred, hårdare straff, drogtest av barn… Listan kan göras lång. Det tycks inte bekymra partiledningen att de mer ideologiskt sinnade medlemmarna och väljarna överger partiet. Istället lyfte partisekreteraren på valnatten fram Landskrona som ett bra exempel på platser där FP gått framåt och hur partiet centralt borde ta efter deras framgångar. Det tycks inte bekymra honom att receptet varit att ta efter en hel del av de populistiska inslagen i Sverigedemokraternas politik på lokal nivå.

Frågan är alltså hur en kris definieras. Är det en kris i ett parti först när man tappar väljarstöd? Kanske till och med så snart man börjar tappa väljarstöd? Eller är det en kris när partiet överger sina ideal och sin ideologi, oavsett vilka effekter det får för opinionsstödet. Frågan kan bara besvaras om syftet med ett parti är definierat. Om ett parti primärt är till för att föra människor uppåt i karriären, att arbeta för maktinnehav till varje pris, så är det självklart att krisen kommer så snart väljarstödet viker. Om ett parti istället är till för att samla människor, såväl medlemmar som väljare, med en gemensam idé om hur samhället fungerar på bästa sätt, så kommer krisen så snart dessa ideal sviks.

För socialdemokraterna är svaret inte alltid helt uppenbart, eftersom partiet blivit synonymt med maktinnehav. Även om det finns en idé om åt vilket håll samhället bör utvecklas, är det inte en rak eller ens entydig idé. Det råder dock inga tvivel om att partiet just nu är i kris; väljarna sviker partiet, samtidigt som partiets egna ideal får stå åt sidan till förmån för framför allt samarbetet med vänsterpartiet, ett parti som för de flesta socialdemokrater har varit otänkbara att samarbeta med under lång tid. När båda kriterierna är uppfyllda är det klart att partiet måste vara i kris.

Folkpartiet är däremot ett parti i kris. Folkpartiet har aldrig varit ett maktparti utan varit en samling människor med idéer och ideal. Ibland har partiet varit i regeringsställning, några gånger också innehaft statsministerposten. Det har dock alltid tidigare varit genom att partiet fått genomslag för sina idéer och sen har kunnat förhandla bra med andra partier. Idag försöker partiet få gehör för väljarnas idéer, vilket ger någon tiondels procents väljarstöd i en vecka innan stödet faller igen. Ungdomarna, såväl väljare som medlemmar, överger partiet och det är i högsta grad relevant att tala om ett utdöende parti. Trots det tillsätts inga kriskommissioner och det första skarpa förslaget efter valet, att tvinga fram lagstiftning som låter rektorer förbjuda elever att bära niqab i skolan, är inte tilltalande för de liberala ungdomar – en grupp FP till varje pris vill nå – som i senaste valet röstade på Miljöpartiet. Snarast tvärtom.

Om partier kan ha en själ, så har Folkpartiet sålt sin till opinionsdjävulen. Socialdemokraternas själ är och har alltid varit så pass kollektiv och splittrad att det är svårt att avgöra var den befinner sig och hur den mår, vilket i sig är ett problem. Även Kristdemokraterna och Centern har heta debatter på samma tema.

Resultatet är sannolikt att det politiska landskapet ser helt annorlunda ut i valet 2014. Förhoppningsvis har blocken luckrats upp, antagligen faller ett, två eller kanske tre partier ur riksdagen. Kanske kommer ytterligare ett nytt parti in, om inte två. Sannolikt kommer de gamla föreställningarna om partierna inte längre att gälla och garanterat är att den gamla eran med starka majoritetsregeringar en gång för alla tar slut. På vägen dit kommer det att krisas till höger och vänster, oavsett  partierna själva vill kännas vid det eller inte.

Intressant?

Klart vem som ska styra, oklart hur

Valresultatet är ännu inte färdigt och många frågetecken återstår att räta ut. Vad vi vet är dock att Alliansen är i särklass största block, att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen de närmaste fyra åren och att Alliansen fick en större andel av rösterna i år än 2006. Vem som ska bilda regering är därmed redan klart, frågan är bara med vilket stöd.

KAOS. Det ordet förekommer mycket i rapporteringen om valresultatet, men främst i de medier som har en tydlig vänsterprofil. Övriga medier, inklusive de statliga förmodat neutrala medierna, utelämnar det ordet. Valresultatet är nämligen tydligt, även om detaljerna inte är det. Alliansen har fått förnyat förtroende, genom att inte bara behålla sina väljare utan dessutom ta fler röster i detta val än vad de fick i det förra. I en enkel värld hade det varit det berömda det.

Nu är valsystemet dock inte så enkelt. Vad som skett sedan förra gången är att Sverigedemokraterna har tagit sig in i riksdagen och därmed tar mandat från alla håll. Innan de kom in var det fullt möjligt att ha egen majoritet i riksdagen utan att ha en majoritet av de faktiska rösterna bakom sig. Nu blir det svårare. Utöver det fördelas mandat dels utifrån valkretsar, dels genom ett antal utjämningsmandat. Det gör att ett block i teorin kan ha en de facto majoritet av rösterna utan att för den skull besätta en majoritet av stolarna i riksdagen. Än så länge vet vi inte de faktiska siffrorna, men det spekuleras i att det är precis den situationen vi kan komma att få när de sista resultaten presenteras på torsdag morgon.

Hur kommer styrkeförhållandena att se ut på Helgeandsholmen de kommande fyra åren?

Samtidigt som vi har alla dessa problem är ändå en sak klar: det svenska folket vill att Sverige även i fortsättningen ska styras av en alliansregering. Det rödgröna alternativet är sågat jämsmed fotknölarna, socialdemokratin fortsätter sin långsamma implosion och Sverigedemokraterna må ha kommit in i riksdagen men har definitivt inte ett allmänt mandat från hela Sverige att styra och ställa över landets framtid från riksdagens talarstol. Det enda oppositionsparti som går stärkt ur valrörelsen är Miljöpartiet. Lägger man till detta att MP har en politik som ligger förhållandevis nära Alliansens, mycket närmare än något av de andra tre oppositionspartierna i riksdagen, är partiet den naturliga och enda tänkbara samarbetspartnern om det blir aktuellt att bilda en majoritetsregering över blockgränsen.

Miljöpartiets kategoriska avvisande av Alliansens utsträckta hand är på så vis märkligt. Maria Wetterstrand vill att Fredrik Reinfeldt ska förhandla med hela den rödgröna oppositionen. Antingen är det ett väldigt underligt sätt att förhandla på, eller så menar Miljöpartiet på allvar att 20 sverigedemokrater i riksdagen är en situation som kräver en nationell samlingsregering. Det finns nämligen mycket små, om ens några, chanser att alliansen kan sitta i regering med socialdemokraterna eller vänsterpartisterna utom i en nationell krissituation. Politiken är helt enkelt alldeles för olika.

När det gäller Miljöpartiets inställning är det mest intressanta att de hävdar att det rödgröna samarbetet ska kvarstå under mandatperioden. Det fungerar bara med en av de tre lösningar som finns på problemet att skapa en regering som inte samarbetar med Sverigedemokraterna: att Alliansen bildar en minoritetsregering. Enda sättet en sådan regering kan fällas är nämligen att de rödgröna samarbetar med SD om ett gemensamt budgetförslag och på så sätt fäller regeringens egna budget. Det kommer inte att hända, eftersom de rödgröna vägrar samarbeta med SD om någonting alls. Alliansen sitter därmed kvar med de rödgrönas indirekta, tysta stöd.

De andra två lösningarna kräver att det rödgröna samarbetet avslutas. De alternativ som finns är nämligen att MP går över till Alliansen, eller att Centern och Folkpartiet sätter sig i regering med S och MP – för inget av Alliansens partier skulle drömma om att sätta sig i en regering där också Vänsterpartiet har ministerposter. Det sistnämnda alternativet är dock högst osannolikt.

Än är det bara tisdag och rösträkningen pågår frenetiskt. När detta skrivs har 2269 av 6063 valdistrikt räknats. Fortfarande är det möjligt för Alliansen att ta 175 mandat och därmed ha egen majoritet i riksdagen – några bedömare beräknar att det  kan vara så lite som ett tusental röster som saknas, något som inte är omöjligt att få genom de sena förtidsrösterna och utlandsrösterna – båda är dessutom fler i år än någonsin tidigare. Jag är försiktigt optimistisk när det gäller den möjligheten, jag tror att det kan gå vägen. Det vore i så fall det bästa, eftersom det neutraliserar alla Sverigedemokraternas anspråk på inflytande. Med en stabil regeringsmajoritet kommer de inte att kunna förhindra beslut eller utöva utpressning.

De närmaste dagarna kommer att bli spännande, både med avseende på de faktiska styrkeförhållandena i riksdagen och hur regeringsfrågan löses om Alliansen inte tar in de tre sista mandat de behöver för egen majoritet. Det enda som vi vet med säkerhet är att Sveriges Statsminister även fortsättningsvis heter Fredrik Reinfeldt och att alla de fyra allianspartierna kommer att ingå också i den kommande regeringen.

Intressant?