Etikettarkiv: kristdemokraterna

Skrämmande okunskap från KD

Regnbågsflagga mot en blå himmelKristdemokraterna jobbar bitvis hårt på att framstå som ett modernt men konservativt parti. Partiledningen med Göran Hägglund i spetsen lyckas ibland ganska bra. Oturligt nog för dem så är motståndet hårt i de egna leden och inte bara på gräsrotsnivå. Vissa riksdagsledamöter jobbar också hårt på att även i fortsättningen profilera KD som ett gäng bakåtsträvare som inte har minsta förståelse för andra åsikter eller företeelser som de inte själva har direkt, personlig kontakt med. Annelie Enochson är en av dessa. Hon är riksdagsledamot från Göteborg och ondgör sig på sin blogg bland annat över lagen om hets mot folkgrupp.

Jag har en hel del kritik mot den lagen, eftersom den inskränker yttrande- och åsiktsfriheten. Den kritiken är dock av helt annan karaktär än Enochssons. 

I blogginlägget finns det mycket konstigheter att ta fasta på. Det första är att hennes kritik inte är mot lagen om hets mot folkgrupp i sig, utan enbart att gruppen ”homosexuella” är inkluderade i den. Hon anser inte att det går att hetsa mot homosexuella på det sätt som man kan hetsa mot kön eller etnicitet. Varför det skulle vara omöjligt vet jag inte. Den enda skillnaden jag kan hitta är hennes personliga åsikter om respektive ”folkgrupp”.

Nästa sak att uppmärksamma är hennes åsikter om att skattepengar inte ska finansiera ”dekadansen som följer i prides fotspår”. Hon menar att Pride ”sprider löspenisar och fyller staden med ekivoka budskap”. Dessutom hävdar hon att man flaggar i hela stan med RFSL:s flagga, något som är direkt felaktigt eftersom det är den internationella regnbågsflaggan och inte RFSL:s logo som syns på flaggorna. Hon må ha rätt att det kanske inte är statlig kärnverksamhet att finansiera festivaler, men det är inte statlig kärnverksamhet att finansiera religiösa samfund heller. Hon har definitivt inte rätt om att det sprids några löspenisar runt stan, däremot kan du oftast köpa några inne på området om du är intresserad.

Det allvarligaste felet i hennes resonemang anser jag dock vara att hon tror sig tillhöra en folkgrupp som det är tillåtet att hets mot, nämligen heterosexuella

Hon påstår att lagen bara förbjuder hets mot homosexuella och att hon därmed inte är skyddad. Det är totalt fel och hon som riksdagsledamot borde känna till detta grundläggande faktum om vår lagstiftning. Det som är förbjudet är hets med anspelning på sexuell läggning. Senast jag kollade hade vi tre läggningar definierade, nämligen homosexualitet, bisexualitet och heterosexualitet. Annelie Enochson kan alltså känna sig säker, även hon är skyddad mot hets på grund av sin sexuella läggning. Däremot känner jag mig definitivt inte säker med en ledamot av Sveriges riksdag som inte har ens denna grundläggande koll på lagstiftningen.

Jag kommer sannolikt aldrig att bli KD-väljare, men ett litet tips till Göran Hägglund är att ha lite grundläggande utbildning med sin riksdagsgrupp. Det verkar som att inte bara den allmänna hbt-kunskapen är skrämmande låg, även den juridiska kunskapen verkar saknas bland KD:s lagstiftare.

Annonser

Rosor, syltburkar och könsetiketter

What is in a name? A rose, by any other name, would still smell as sweet.

Filmaffisch från den franska Ma Vie En Rose, om en pojke som vill vara en flicka.Shakespeare kanske inte tänkte i första hand på transpersoner när han skrev dessa ord, men det är troligt att han var mer öppensinnad inför könsöverskridande beteende än många är 500 år senare. Själv skrev skalden komedin Trettondagsafton och på teatern var det vid den tiden enligt lag förbjudet för kvinnor att stå på scenen, vilket gjorde att män spelade samtliga roller oavsett kön. Denna tradition behölls för övrigt i många studentspex långt in på 1900-talet.

Stockholm Pride har i år bjudit in Thomas Beatie som invigningstalare. Han har blivit känd som mannen som födde barn – ibland till och med det mer absurda ”gravida mannen” – då han trots sin transition från kvinna till man valt att behålla sin livmoder och äggstockar och även fött tre barn efter sin transition. Antagligen har det faktum att hans fru är steril spelat en roll i beslutet.

Det faktum att en juridisk man fött ett barn är dock extremt provocerande för vissa. 

I Sverige hade Thomas Beatie aldrig kunnat göra detta. Här tvingar vi alla som vill genomgå könskorrigerande behandling att inte bara sterilisera sig, utan även lova på heder och samvete att de inte sparat undan några könsceller någonstans för att kunna skaffa barn i ett senare skede genom assisterad befruktning. Än så länge syns ingen ljusning på den punkten, framför allt då KD blockerar lagstiftning genom att remissen som skulle kunna innebära en ändring ligger inlåst i en låda på socialdepartementet. Dock är de inte ensamma utan även så kallade socialliberaler i FP hyser agg mot tanken på att kvinnor skulle kunna bli pappor och vice versa.

Jag har själv aldrig förstått varför det skulle vara farligt, oacceptabelt eller ens konstigt med en man som föder ett barn. Kanske är jag påverkad av att ha sett filmen Junior med Arnold Schwarzenegger i ganska unga år.

Jag definierar mig själv som man. Exakt var min manlighet sitter har jag ingen aning om och jag bryr mig inte så mycket heller. Den finns där, antar jag, eftersom jag känner mig som en man och inte som en kvinna. Inte heller känner jag mig som något däremellan, utöver, bortom eller på annat sätt överskridande. Det är dock sällan något jag reflekterar över, utom i de fall då jag antingen anses medskyldig till allt som andra män gjort genom historien, eller när jag diskrimineras på grund av mitt kön. Jag kan dock garantera att min manlighet inte sitter i vilken typ av könsceller jag kan bidra med till en reproduktiv process. Jag kan, så vitt jag vet, få barn tillsammans med en annan person. Däremot kan alla inte det, av olika medicinska skäl, så varför det skulle vara en relevant definition av kön har jag svårt att förstå.

Den som är trans- eller intersexuell vill ofta korrigera sin kropp kirurgiskt för att uppfattas som det kön som jaget identifierar sig med.Kanske hade denna typ av kirurgi inte behövts i lika stor utsträckning, om vi dels inte hade juridiska kön med enbart två val, dels saknade könsspecifika föreställningar om utseende, beteende och en massa annat. Nu är det dock den värld vi lever i och det blir därför nödvändigt att ta till medicinska och juridiska åtgärder för att människor ska kunna behandlas utifrån vilka de är istället för utifrån vilka andra tror eller tycker att de är.

Tvångssteriliseringarna är en skamfläck i ett modernt samhälle, men de är ändå bara symptom på en underliggande, konservativ och meningslös struktur. Behandling av symptomen är dock bara det första steget mot att bota den sjukliga fixeringen vid binära kön som samhället lider av.

Så låt varje individ definiera sig själv. Vi är människor, inte syltburkar som andra kan sätta etiketter på efter eget behag.


Ska politik vara att inte vilja?

Den årliga politikerveckan i Almedalen är en enda lång åsiktsmässa där olika lobbygrupper och särintressen vill nå ut med just sitt budskap och i de allra flesta fall förmå politikerna att åstadkomma förändring. Veckan har kritiserats och dömts ut som meningslös av PR-konsulter som meningslös för den som vill nå ut med ett budskap i det enorma mediebruset. De underskattar dock den viktigaste poängen med veckan, nämligen möjligheten att skapa nätverk och att få en vidareutbildning i frågor man är intresserad av.

Många av de lobbyister som rör sig i Visbys gränder under veckan har dock en övertro på möjligheten att faktiskt få till stånd förändring i politiken. Till skillnad från den ideala bilden av politiken som nästan alltid förs fram, den att politik är att vilja, så är det allra lättaste i politiken att säga nej, att inte vilja.

Det är nästan omöjligt att åstadkomma förändring. Förändring kräver hårt arbete, allianser med många aktörer i samhället och för det mesta kompromisser där du säljer ut din åsikt i en fråga för att få gehör i en annan. Partier som säger nej får ofta oproportionerligt stor makt i politiken i de politiska system som saknar starka enpartimajoriteter.

Det tydligaste exemplet i svensk politik just nu är troligtvis Kristdemokraterna. Partiet hotas ständigt av fyraprocentspärren, men kan trots det blockera frågor där det finns stora blocköverskridande majoriteter i riksdagen. Det första exemplet var den könsneutrala äktenskapslagstiftningen, som tog långt arbete och en aldrig tidigare skådad lösning för att kunna bli verklighet, trots att sex av sju riksdagspartier var helt överens. Idag är det en modernisering av lagen om fastställande av kön i vissa fall, där KD lyckas blockera en proposition av den enkla anledningen att de förändringar som är viktigast för remissinstanser, partier och den berörda gruppen människor är precis de förändringar som KD säger blankt nej till.

De frågor som får mest uppmärksamhet i medierna är också de frågor där partier säger nej. Vänsterpartiet bjöd in de två andra rödgröna partierna till ett budgetsamarbete och Socialdemokraterna tackade försiktigt ja till överläggningarna, men den största rubriken blev när Miljöpartiet tackade nej. Rubrikerna om vad Socialdemokraterna säger nej till i Alliansens politik är många och svarta, medan de saker Socialdemokraterna faktiskt vill göra får betydligt mindre rubriker och sämre placeringar i medierna. På så sätt fortsätter det.

Den som kommer in i politiken som idealist får sitt engagemang krossat tämligen omedelbart, om de tar sig upp på en lite högre nivå. Själv tappade jag förtroendet för karriärpolitikerna i samband med att jag vikarierade som assistent i Stockholms stadshus. När jag ifrågasatte varför vi inte drev på för en gemensam antagningsregion till gymnasieskolan för hela Stockholms län, fick jag veta att partiets viktiga väljare i Bromma inte vill att förortsbarn ska kunna ta deras barns platser i de fina skolorna. Det blev en rättighet för väljarnas barn att oavsett egen insats få en plats i just de skolor föräldrarna ansåg att de hade rätt till, medan ”de andra” fick hålla till godo med andra skolor. På samma sätt besvarades frågan om marknadshyror inte med några ideologiska eller sakliga skäl, utan att väljarna i Vasastan skulle sluta rösta på partiet om de genom politiken skulle riskera att få höjda hyror. Det var bäst att säga nej till allting nytt och behålla de väljargrupper man hade, helt enkelt.

Om ett politiskt partis främsta uppgift är att maximera sina opinionssiffror är det givetvis populism och säkra kort som är rätt strategi. Den som kommer in i politiken med aspiration att göra karriär och kunna få välbetalda jobb genom partiet har självklart denna ingång. Den syns allt oftare även i ungdomsförbunden och många är de som gjort tvärvändningar i allt utom sina allra käraste hjärtefrågor när de fått något betalt uppdrag av partiet. De idealister som vägrar överge sina ideal blir istället utskällda, ifrågasatta och förlorar möjligheterna att klättra vidare i partierna. Idealisterna, som anser att politikens uppgift är att ta samhället framåt och förändra det för framtidens utmaningar, blir allt mer desillusionerade. Ju mer partierna bryr sig om nästa opinionsmätning och att till varje pris behålla sina gamla väljare, desto mer förlorar de idealisterna som såväl medlemmar som väljare.

Ju mer politiken handlar om att stoppa saker snarare än att driva på för förändring, desto mer förlorar politiken väljarnas förtroende. Den som engagerar sig politiskt vill för det mesta åstadkomma förändring snarare än att stoppa densamma. Proteströrelser får också ofta en något rättshaveristisk eller fundamenstalistisk stämpel, oftare än de rörelser som vill åstadkomma förändring. När små grupperingar kan blockera beslut som har ett brett stöd såväl bland politiska partier som allmänheten riskerar också tron på det demokratiska systemet att urholkas. På så sätt är det inte bara olyckligt utan direkt farligt när politiken allt mer utvecklas mot att säga nej och att inte vilja.

Den direkta lösningen på problemet är att i allt högre utsträckning gå utanför fasta samarbeten i de frågor där det finns en samsyn. Regeringskoalitioner kan inte ha som främsta uppgift att likrikta partierna till att bara driva frågor där samtliga koalitionspartier är överens. Frågor som könstillhörighetslagstiftningen måste kunna tas direkt i riksdagen om ett enda, minimalt parti blockerar den. Andra frågor där ett brett stöd hämtas i partier från alla block måste också kunna genomdrivas genom direkt parlamentariskt arbete, utan inblandning från regeringen. Det är det enda naturliga i en parlamentarisk demokrati värd namnet. När Alliansen nu en gång för alla brutit det socialdemokratiska maktinnehavet borde detta bli lättare och mer naturligt. Regeringsduglighet handlar nämligen inte om att alltid vara överens, det handlar om att ta hänsyn till bred folkvilja och mänskliga rättigheter även när små särintressen stretar emot. Politik måste återigen bli att vilja och att våga. Allt annat är oacceptabelt.

Intressant?


Många liberala åsikter om transpersoner

Är det de rödgröna som är mest trovärdiga i debatten om transpersoner? Länge har det varit en sanning som inte ifrågasatts. Det är dags att göra det nu. En sökning på Politometern visar att det snarare är liberalerna i Folkpartiet som tagit över ledartröjan.

Amanda och Trollhare. Två bloggar som brukar bekänna sig till varsin sida blockgränsen. Båda bloggar mycket om transpersoners livssituation och brukar vara överens i de flesta av sina åsikter. De är dock båda undantag då det inte är många bloggare som tar upp just transpersoner i sina inlägg. Oavsett om det beror på transfobi, okunskap, ointresse eller taktik för att maximera antalet röster, är det tråkigt.

Frågan är vilka som egentligen har störst trovärdighet i frågan? Ofta brukar svaret vara Miljöpartiet eller mer generellt de rödgröna. Det är logiskt eftersom Alliansen i denna fråga lider av att ha de konservativa kristdemokraterna på sin sida. Med en sådan samarbetspartner kan man väl inte ha någon trovärdighet i transfrågor, eller?

Den bilden håller nu på att krackelera. Alliansen har redan visat att det går att runda KD i frågor som rör livsstil och då framför allt HBT-frågor. Den könsneutrala äktenskapslagstiftningen kom på plats med KD:s goda minne, genom att riksdagens egna utskott förhandlade fram ett skarpt lagförslag. Riksdagsledamöter från Folkpartiet liberalerna gick utöver det emot den officiella regeringslinjen och röstade för att erkänna folkmordet i Armenien. Enskilda frågor där partierna står långt från varandra kan lösas genom andra samarbeten än de som ligger till grund för regeringen, detta är ett numera etablerat faktum och något som borde utnyttjas oftare.

Graf över hur många blogginlägg som handlar om transfobi, indexerade av Politometern. Folkpartiet liberalerna har flest procentuellt.Söker man på Politometern, som indexerar stora delar av den politiska bloggosfären i Sverige, finner man att det är folkpartibloggarna som är mest aktiva i debatten om transpersoner, med god marginal. Det är inga supersiffror, men att 0,3% av de blogginlägg folkpartisterna skriver faktiskt nämner transpersoner är en bra siffra för en fråga som annars är väldigt bortglömd. Miljöpartisterna, som anses så bra i dessa frågor, lyckas inte att komma upp till 0,1% ens när det avrundas till närmsta tiondel.

För mig som engagerat mig i transpersoners rättigheter på senare tid – något som inte är helt vanligt när man själv är cisperson – och dessutom är liberal, är det glädjande siffror. Det känns att gräsrotsrörelsen i Folkpartiet liberalerna har uppnått något slags kritisk massa och den här frågan kommer inte att ligga orörd. Kraven på att sluta med tvångssteriliseringar av transpersoner och att på andra sätt modernisera lagen om könstillhörighet kommer att höras allt högre. Det är kanske för mycket att hoppas att det blir en valfråga av det, men på de liberala bloggarna kommer debatten garanterat att fortsätta vara aktiv. Gräsrotsliberalerna har visat vägen för både partiledning och andra partier. Med lite tur kanske det äntligen kan leda till att ledande politiker vågar ta i frågan. Det vore inte ett år för tidigt.

Antal av Politometern indexerade inlägg som nämner HBT. Socialdemokraterna är störst i denna fråga, följda av Folkpartiet.Fotnot: En sökning på HBT på Politometern visar att socialdemokratiska bloggar nämner detta mest, följt av folkpartistiska bloggar på en hedrande andraplats. En genomgång av de socialdemokratiska blogginlägg som nämner detta visar dock att det oftast bara handlar om länkar till bloggen HBT-sossen och inte inlägg som handlar om HBT-frågor. Hur en sökning som filtrerade bort länkar som bara nämnde HBT när de länkade till den bloggen skulle se ut är oklart, men en kvalificerad gissning är att folkpartistiska bloggare skulle bli mest aktiva även i detta sammanhang.

Intressant?

285 ords trans-portsträcka till ingenting

Socialminister Göran Hägglund svarar på kritiken mot att tvångssteriliseringen av transsexuella fortsätter i dagens Sverige. Hans svar är praktfullt exempel på konsten att med 285 ord, 1 800 tecken, inte säga någonting alls.

Amanda Brihed (FP) och Göran Hägglund (KD)

Amanda Brihed och Göran Hägglund

Många i de politiska finrummen skruvar antagligen på sig just nu. En fråga de egentligen inte vill ta i har börjat dyka upp på diverse ställen i medierna och de vet inte hur de ska förhålla sig till den. Många liberaler som egentligen håller med om debattörernas åsikter vågar inte ställa sig upp och säga det högt, eftersom frågan anses kontroversiell. Andra, mer konservativa, vill inte riktigt tala om frågan då de dels inte vill ge den utrymme, dels inte vill riskera att få ett ännu sämre rykte i människorättssammanhang.

Frågan det handlar om är tvångssteriliseringarna av transsexuella och även den generella situationen för transpersoner i dagens Sverige.

Den främsta debattören i dessa frågor just nu är Amanda Brihed som genom sin senaste debattartikel har tvingat fram ett svar från socialminister Göran Hägglund (KD). Problemet med hans svar är att det inte besvarar en enda av de frågor som ställts av Brihed och andra. Istället är det ett av de mest tydliga exemplen på senare tid på hur man undviker att ge några svar och ändå gör vad man kan för att låta som att man gör det. Det är inte heller konstigt. Hägglund är en duktig politiker och oftast pragmatiskt inställd. Inledningen till hans svar visar också hans privata förståelse för frågan, det krävs inte mycket för att läsa detta mellan raderna. Resten av artikeln utgör dock ett bevis för att det är politiskt omöjligt för honom att göra någonting med den.

Förklaringen till Hägglunds predikament är förvånansvärt enkel. Å ena sidan ser han det lidande som transpersoner utsätts för och ingen empatisk människa kan stå oberörd när hen sett detta med egna ögon. Dessutom kan han som socialminister inte undgå att känna till de stora kostnader för den psykiatriska vården som skulle kunna undvikas om transpersoner gavs en bra behandling, en engångskostnad som vida understiger den totala löpande kostnaden för psykiatrin när obehandlade transsexuella under många år behöver få hjälp den vägen istället. Å andra sidan är han ledare för det mest konservativa riksdagspartiet, ett parti som lagt särskilda uttalanden med villkor som gått emot övriga partier när remissen om en förändring av lagstiftningen har behandlats. Kristdemokraterna skulle som parti aldrig kunna acceptera att deras partiledare var drivande i att göra lagstiftningen rörande könstillhörighet mer liberal och modern. Hägglund är, för att använda ett anglosaxiskt talesätt, fast mellan en klippa och ett hårt ställe.

De förslag som utredningen lagt fram är för vissa grupper i samhället kontroversiella. Inte för den stora majoriteten, men för många av de grupper som starkast och högljuddast  uttrycker sina åsikter i dessa frågor. På så sätt har Hägglund rätt i att utredningen resulterat i stor oenighet mellan remissinstanserna. Som kristdemokrat måste han också ta hänsyn till just de grupper som inte vill ha förändring, då dessa utgör en stor del av väljarbasen för KD. Det blir därför omöjligt för honom att driva frågorna, oavsett riktning.

Det finns dock en utväg som kan rädda både socialministern och alla de transpersoner som idag lever under oket av förlegad lagstiftning.

Då det handlar om att uppdatera lagstiftning som är förlegad och som dessutom berör mänskliga rättigheter och diskriminering, går det att dela upp de olika förändringarna och överlåta ansvaret för att genomföra dem till exempelvis justitieministern och jämställdhetsministern. Om förändringarna i lagstiftningen behandlas enskilt istället för i en stor spretande klump, går det att åstadkomma mycket mer och dessutom blir det lättare politiskt att genomföra förändringarna. En liberal som behandlar likabehandlingsaspekterna i lagstiftningen har exempelvis lättare att få gehör bland sina väljare och partikamrater för förändringarna än en kristdemokratisk socialminister har.

Striden om könstillhörighetslagstiftningen är varken förlorad eller vunnen, inte på långa vägar. Däremot har båda sidor anlänt till slagfältet och dragit sina vapen. Debatten kommer inte att lägga sig, tvärtom har den bara – äntligen – börjat. I längden kan bara den modernare och reformerande sidan vinna, frågan är dock om det kommer att gå vägen denna gång eller om det kommer att krävas en ny utredning och fler mandatperioder innan så sker. Om så är fallet kommer transpersonerna att tvingas till ytterligare lidande och psykiatrins kostnader fortsätta att skena. Ingetdera borde vara acceptabelt för människor med empati och en ansvarsfull inställning till offentliga finanser.

Intressant?

Rädda transpersonerna från kristdemokraterna

Johannes Forssberg uppmärksammade igår på Expressens ledarsida att könstillhörighetsutredningen fortfarande ligger i en okänd byrålåda på socialdepartementet. Jag har redan tidigare frågat vad som händer med den, det är trevligt att fler gör det. Synd att det ska dröja till mellandagarna och lite nyhetstorka innan någon gör det. Tyvärr verkar Johan Ingerö hålla med så många andra om att frågan inte har något nyhetsvärde. Han hakar upp sig på att det är synd om männen för att de inte får föda barn (något jag har problematiserat på ett helt annat sätt tidigare här på bloggen). Hans attityd är inte unik, men det är trist att en duktig liberal debattör inte förstår problematiken bakom detta. Tur att Hanna Wagenius röt ifrån så han och alla ointresserade och okunniga med honom inte fick stå oemotsagda.

Jag har dejtat en transsexuell kille och jag är bekant med ännu fler transpersoner. Jag har hört skräckhistorierna, jag vet hur förlegad lagstiftningen är, för att inte tala om attityderna hos dem som ska handlägga ärenden om könskorrigering. Könstillhörighetsutredningen måste utmynna i lagstiftning snarast – egentligen borde lagstiftningen kommit på plats för länge sen. Problemet är att kristdemokraterna inte vill och eftersom de basar över socialdepartementet, får vi snällt vänta på att ansvaret för frågan på något sätt hamnar hos en annan minister. Jämställdhetsministern skulle ju kunna arbeta med frågan exempelvis. Att kristdemokraterna är direkt olämpliga att över huvud taget hantera frågan visar ett uttalande från Göran Hägglunds politiskt sakkunniga Joakim Pettersson i ”P1 Morgon” att ”man kan välja att inte byta kön om man prompt vill ha bestämmanderätt över sin reproduktivitet. Pettersson visar på sin totala okunskap kring könsbyten, att det inte handlar om något man gör för att det är trendigt utan för att personen i fråga faktiskt har fel kön och därmed vill korrigera det.

Jag jämförde i mitt tidigare inlägg situationen för transpersoner med den för cancersjuka. En cancersjuk man frös ner sin sperma inför sin cancerbehandling, för att ändå kunna bli pappa efter den trots att behandlingen lämnade honom steril. Samma möjlighet förvägras i lag transpersoner, de är förbjudna att frysa ner könsceller för att kunna bli föräldrar i ett senare skede. Med Joakim Petterssons logik skulle den cancersjuke mannen ha kunnat ”välja att inte genomgå sin cancerbehandling om han prompt vill ha bestämmanderätt över sin reproduktivitet”. I båda fallen handlar det nämligen om medicinska behandlingar för att korrigera något, för att ställa saker till rätta så individen kan leva ett friskt och lyckligt liv.

Kristdemokraterna har gång efter annan visat att de inte har de kunskaper som krävs för att hantera ärenden som handlar om transpersoner. De verkar inte heller ha intresse av att skaffa sig dem, eftersom den sakkunnige efter kristdemokraternas tre år på departementet fortfarande inte har förstått vad frågan handlar om. Det är dags att regeringen befriar dem från de frågor de inte är kompetenta att hantera och lämnar över dem till någon minister som faktiskt förstår vad saken handlar om. Det är alldeles för många individer som mår dåligt, som försöker och ibland lyckas ta livet av sig, för att frågan ska överlämnas i händerna på kristdemokraterna.

Intressant?

Det är dags att göra upp med frisinnet

Denna text var från början tänkt som debattartikel i tidningen Nu, men jag publicerar den nu här istället.

Roland Utbults partibyte har rört upp stämningarna inom Folkpartiet liberalerna, detta är tydligt. Tack vare uppmärksamheten har vi nu öppnat för en ideologisk debatt som kan driva partiet framåt och skapa en tydligare profil. Vad det till syvende och sist handlar om är frisinnets ställning inom partiet, en ställning som det är dags att ifrågasätta.

Roland Utbult har länge haft en något annorlunda profil inom Folkpartiet. Själv uppmärksammade jag honom för första gången under EU-valrörelsen i våras och jag blev en aning brydd. Med hänvisning till sitt frisinne intog han ställningar som verkade som hämtade ur Kristdemokraternas partiprogram och inte vårt eget. Jag blev därför inte det minsta förvånad när han nu tog steget fullt ut och bytte parti.

Trots det är det många som nu uttrycker förvåning och besvikelse. Esse Petersson skrev också i förra numret av Tidningen Nu att ”När fler delar de frisinnade idéerna … så blir också genomslaget för de kristna och nyktra idéerna allt större, tydligare och kraftfullare”. Han sätter också något slags likhetstecken mellan socialliberalism och frisinne. Förvisso finns det ingen entydig definition av vad frisinne innebär, vilket försvårar jämförelse och även debatt. Oftast får man enbart en vag hänvisning till ”kristna ideal”, vilket kan betyda nästan vad som helst med tanke på de olika tolkningar människor gör grundat på bibeln. Baserat på vilka åsikter som Utbult med flera uttrycker med hänvisning till sitt frisinne vill jag dock hävda att likhetstecknet är helt felaktigt.

Liberalismen grundar sig på en tro på individen och att alla ska få fatta sina egna beslut så länge man inte inkräktar på andras fri- och rättigheter. Genom religionsfriheten finns också en grundläggande princip om en sekulär lagstiftning och beträffande alkoholkonsumtion är det upp till varje individ att göra sina egna val. Uppenbarligen finns här en konflikt med frisinnet. Det finns fler exempel där hänvisande till frisinnet resulterar i åsikter som inte är förenliga med de liberala värdena (abortfrågan och könsneutrala äktenskap är exempel på andra frågor där Utbult med flera har haft en frisinnad snarast konservativ åsikt, och inte en liberal sådan).

Visst har vi högt i tak i Folkpartiet liberalerna vad gäller idédebatt, det är en självklarhet i ett liberalt parti. Det är också självklart att det går att förena en personlig tro med att vara liberal. Men när värderingar så uppenbart går emot grundläggande liberalism och istället konsekvent passar som hand i handske med ett annat riksdagspartis, är det bättre för båda partier om man tar steget ut och byter parti istället för att försöka förändra de grundläggande värderingarna i det egna partiet.

Folkpartiet liberalerna stammar ur en frisinnad folkrörelse, men redan då alkoholförbudet diskuterades splittrades partiet i två nya, ett frisinnat och ett liberalt. På senare år har det nya partiet Kristdemokraterna tagit tydlig ställning för just de frisinnade ideal som Utbult med flera ger uttryck för, medan Folkpartiet uttryckligen lagt till ”liberalerna” i sitt partinamn och tagit ställning för liberalismen snarast än frisinnet.

Därför är det nu dags att slutligen göra upp med frisinnet och bli ett alltigenom liberalt parti. Frisinnet har en självklar plats i Svensk politik, men det är inte längre Folkpartiet som är dess hem.