Etikettarkiv: rödgröna

En långsam kollaps mot normalisering

Socialdemokratin närmar sig 30-procentstrecket. Utvecklingen har pågått över ett par decennier men det är först nu analytiker och för den delen partiet börjar reagera på allvar. Samtidigt är det ett sundhetstecken för ett land att ett enda parti inte längre så fullkomligt dominerar det politiska landskapet.

Efter socialdemokraternas sämsta valresultat sedan 1914 har partiet tillsatt en kriskommission. I medierna heter det att socialdemokratin är i kris, om inte regelrätt kollaps.

Socialdemokraternas valresultat 1982 - 2010 samt trendlinje för utvecklingen

Trots att många slår på stora trumman, är resultatet dock bara ytterligare ett steg i den utveckling som skett under flera år. Med avstamp i valresultatet 1982 kan vi se att den generella trenden över tid är att Socialdemokraterna tappar väljarstöd. Den utvecklingen blev tydlig redan under Göran Perssons år som partiledare och den har egentligen inte accelererat med Mona Sahlin vid rodret, bara fortsatt i samma riktning.

Trenden är sund. Socialdemokraternas totala dominans över den svenska politiken – även om de sällan faktiskt nått upp till 50 procents väljarstöd – är farlig både för långsiktig ekonomisk utveckling och för hälsosam demokrati. Ett parti som alltför länge tar makten för given växer samman med makten. Istället för att ha visioner om förändring för den lilla människan, blir maktinnehavet i sig målet med politiken. Det gäller oavsett vilken ideologi partiet följer eller säger sig följa, vilket innebär att maktskiften är inte bara nyttiga utan rent av nödvändiga. Maktskiften måste också vara tillräckligt långvariga för att de inte ska ses som undantag från den ”naturliga (makt-)ordningen”.

Det faktum att det tagit till 2010 innan Socialdemokraterna tillsätter en kriskommission är talande för hur partiet ser på sig själv och ger också en fingervisning om vad som kommer att bli slutsatsen. För att förstå det måste dock ett till faktum tas med i beräkningen, nämligen att socialdemokratin är och alltid har varit splittrad. Maktkampen mellan höger och vänster inom partiet har pågått ständigt och även om de mer högerinriktade har vunnit de senaste åren, har vänsterflygeln fortfarande haft stort inflytande över partiets vägval. Det tydligaste exemplet på detta från den senaste mandatperioden är samarbetet med Vänsterpartiet. Där Mona Sahlin ville ha ett regeringssamarbete med enbart Miljöpartiet, tvingade vänsterflygeln inom partiet henne till att öppna sitt regeringsalternativ även för de mörkröda. Det här är vad kriskommissionen tar med sig i sitt arbete för att komma på vad som gick fel i valet och hur socialdemokratin ska kunna vända trenden.

En sak vet alla redan: för att vinna val måste man vinna storstadsväljarna. Utmaningen för socialdemokratin är att komma på hur den ska göra det. Storstadsväljarna lockas nämligen av att ha stor makt över sitt eget liv, att kunna göra egna val. Rent praktiskt gillar de friskolor, vårdval, RUT och lägre skatter. Storstadsväljarna skyr också fastighetsskatter och förmögenhetsskatter, skatter som drabbar dem orättvist eftersom även ett litet hus i storstaden ofta kostar mer än stora herresäten på landsbygden. Rikemansboningarna i glesbygden undgår därmed den beskattning ett normalt familjehus i Stockholm beläggs med. Rädslan för den orättvisan kommer att leva så länge skatterna lever.

Mycket av det storstadsväljarna skyr är med andra ord de mer vänstervridna inslagen i den rödgröna och socialdemokratiska politiken. Som kontrast attraherar de ”gröna liberalerna” i Miljöpartiet storstadsväljarna. Många av dessa väljare skräms samtidigt av Vänsterpartiets inflytande och det är redan klart att flera väljare, även socialdemokrater, bytte block på grund av det.

Den naturliga slutsatsen för kriskommissionen borde därmed vara given på förhand: för att vända trenden och åter vinna storstadsväljarna måste Socialdemokraterna modernisera sig och göra upp med förlegade vänsterideal som inte längre tilltalar den moderna storstadsväljaren. Mona Sahlins förslag om ett regeringssamarbete med enbart de gröna var helt rätt väg att gå och socialdemokraternas vänsterflygel måste en gång för alla fråntas inflytande.

Tyvärr är det osannolikt att det blir kriskommissionens slutsats, åtminstone officiellt. Det troliga är att kommissionen antingen kommer fram till att andra saker haft avgörande betydelse, som att skylla på en vinklad bevakning i media eller att socialdemokratins relevans är intakt och att det är budskapet som paketerats fel. Analysen från förra valet att ”alla skulle med, men vi glömde säga vart” går att återanvända. Alternativet är att kriskommissionen kommer fram till de rätta slutsatserna, men att resultatet tystas ner och begravs av en alltför inflytelserik vänsterflygel som vägrar acceptera att de kan ha fel.

Resultatet av den utvecklingen är att socialdemokratin långsamt fortsätter sin kollaps ner mot 20 – 25 procent av väljarstödet. Någonstans på vägen är det inte omöjligt att partiet ännu en gång spricker, vilket har hänt tidigare. Det vore inte helt onaturligt, eftersom socialdemokratin sedan länge haft ett närmast schizofrent förhållande till sig självt med två väldigt olika fraktioner inom partiet. Det är jobbigt även för väljarna, som inte kan förutse partiets politik annat än att de kommer att försöka allt för att klamra sig kvar vid makten, eller som i dagsläget försöka återta den.

I ett politiskt system med så många partier som det svenska är det onaturligt för något parti att konstant ligga över 30 – 35 procent. Socialdemokratins långsamma kollaps är därmed sund och en utveckling mot normalisering av det politiska landskapet. Den förvisso långa men ändå onaturliga epoken i svensk politik, med ett enda totalt dominerande parti, är därmed på väg att lida mot sitt efterlängtade slut.

Valresultat i riksdagsvalen 1911-2010Intressant?
Annonser

Klart vem som ska styra, oklart hur

Valresultatet är ännu inte färdigt och många frågetecken återstår att räta ut. Vad vi vet är dock att Alliansen är i särklass största block, att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen de närmaste fyra åren och att Alliansen fick en större andel av rösterna i år än 2006. Vem som ska bilda regering är därmed redan klart, frågan är bara med vilket stöd.

KAOS. Det ordet förekommer mycket i rapporteringen om valresultatet, men främst i de medier som har en tydlig vänsterprofil. Övriga medier, inklusive de statliga förmodat neutrala medierna, utelämnar det ordet. Valresultatet är nämligen tydligt, även om detaljerna inte är det. Alliansen har fått förnyat förtroende, genom att inte bara behålla sina väljare utan dessutom ta fler röster i detta val än vad de fick i det förra. I en enkel värld hade det varit det berömda det.

Nu är valsystemet dock inte så enkelt. Vad som skett sedan förra gången är att Sverigedemokraterna har tagit sig in i riksdagen och därmed tar mandat från alla håll. Innan de kom in var det fullt möjligt att ha egen majoritet i riksdagen utan att ha en majoritet av de faktiska rösterna bakom sig. Nu blir det svårare. Utöver det fördelas mandat dels utifrån valkretsar, dels genom ett antal utjämningsmandat. Det gör att ett block i teorin kan ha en de facto majoritet av rösterna utan att för den skull besätta en majoritet av stolarna i riksdagen. Än så länge vet vi inte de faktiska siffrorna, men det spekuleras i att det är precis den situationen vi kan komma att få när de sista resultaten presenteras på torsdag morgon.

Riksdagshuset

Hur kommer styrkeförhållandena att se ut på Helgeandsholmen de kommande fyra åren?

Samtidigt som vi har alla dessa problem är ändå en sak klar: det svenska folket vill att Sverige även i fortsättningen ska styras av en alliansregering. Det rödgröna alternativet är sågat jämsmed fotknölarna, socialdemokratin fortsätter sin långsamma implosion och Sverigedemokraterna må ha kommit in i riksdagen men har definitivt inte ett allmänt mandat från hela Sverige att styra och ställa över landets framtid från riksdagens talarstol. Det enda oppositionsparti som går stärkt ur valrörelsen är Miljöpartiet. Lägger man till detta att MP har en politik som ligger förhållandevis nära Alliansens, mycket närmare än något av de andra tre oppositionspartierna i riksdagen, är partiet den naturliga och enda tänkbara samarbetspartnern om det blir aktuellt att bilda en majoritetsregering över blockgränsen.

Miljöpartiets kategoriska avvisande av Alliansens utsträckta hand är på så vis märkligt. Maria Wetterstrand vill att Fredrik Reinfeldt ska förhandla med hela den rödgröna oppositionen. Antingen är det ett väldigt underligt sätt att förhandla på, eller så menar Miljöpartiet på allvar att 20 sverigedemokrater i riksdagen är en situation som kräver en nationell samlingsregering. Det finns nämligen mycket små, om ens några, chanser att alliansen kan sitta i regering med socialdemokraterna eller vänsterpartisterna utom i en nationell krissituation. Politiken är helt enkelt alldeles för olika.

När det gäller Miljöpartiets inställning är det mest intressanta att de hävdar att det rödgröna samarbetet ska kvarstå under mandatperioden. Det fungerar bara med en av de tre lösningar som finns på problemet att skapa en regering som inte samarbetar med Sverigedemokraterna: att Alliansen bildar en minoritetsregering. Enda sättet en sådan regering kan fällas är nämligen att de rödgröna samarbetar med SD om ett gemensamt budgetförslag och på så sätt fäller regeringens egna budget. Det kommer inte att hända, eftersom de rödgröna vägrar samarbeta med SD om någonting alls. Alliansen sitter därmed kvar med de rödgrönas indirekta, tysta stöd.

De andra två lösningarna kräver att det rödgröna samarbetet avslutas. De alternativ som finns är nämligen att MP går över till Alliansen, eller att Centern och Folkpartiet sätter sig i regering med S och MP – för inget av Alliansens partier skulle drömma om att sätta sig i en regering där också Vänsterpartiet har ministerposter. Det sistnämnda alternativet är dock högst osannolikt.

Än är det bara tisdag och rösträkningen pågår frenetiskt. När detta skrivs har 2269 av 6063 valdistrikt räknats. Fortfarande är det möjligt för Alliansen att ta 175 mandat och därmed ha egen majoritet i riksdagen – några bedömare beräknar att det  kan vara så lite som ett tusental röster som saknas, något som inte är omöjligt att få genom de sena förtidsrösterna och utlandsrösterna – båda är dessutom fler i år än någonsin tidigare. Jag är försiktigt optimistisk när det gäller den möjligheten, jag tror att det kan gå vägen. Det vore i så fall det bästa, eftersom det neutraliserar alla Sverigedemokraternas anspråk på inflytande. Med en stabil regeringsmajoritet kommer de inte att kunna förhindra beslut eller utöva utpressning.

De närmaste dagarna kommer att bli spännande, både med avseende på de faktiska styrkeförhållandena i riksdagen och hur regeringsfrågan löses om Alliansen inte tar in de tre sista mandat de behöver för egen majoritet. Det enda som vi vet med säkerhet är att Sveriges Statsminister även fortsättningsvis heter Fredrik Reinfeldt och att alla de fyra allianspartierna kommer att ingå också i den kommande regeringen.

Intressant?

Löften är löften, från rätt person

Satt mitt emot ett par på tunnelbanan på väg till jobbet imorse. De diskuterade politik och då speciellt vad som stod i Metro om Alliansens valmanifest. Tjejen kommenterade en hel del saker och frågade killen brevid om inte han också tyckte att ”det där verkar väl bra” och liknande. Hennes sällskap måste varit partigängare för S eller något liknande, för varje förslag hon tyckte verkade bra bemötte han med socialdemokratins standardargument eller vände allting till något negativt, utan att egentligen svara på om något var bra eller inte.

När det gällde RUT och hennes farhågor att jobb skulle försvinna, svarade han att de rödgröna skulle sänka momsen på tjänsterna. Höjd skatt på alkohol och tobak bemötte han med att ”det är det enda KD fått med”. Så höll det på under nästan hela min resa. Beträffande många av målsättningarna var han väldigt kritisk till att Alliansen lade in förbehåll.

 Ja, om ekonomin tillåter ja – vad är det för besked till väljarna? Det är ju inte ett vallöfte.

Mona Sahlin (S)Någon minut eller två efter att han sagt detta läste jag i SvD om utfrågningen av Mona Sahlin i SVT under gårdagskvällen. Bland det första som står är ett ”löfte” från de rödgröna att det ska vara max fem barn per anställd inom barnomsorgen – ”om ekonomin tillåter, samt om staten och kommunerna delar lika på kostnaderna”. Det är tyldigen så klara, tydliga löften ska låta. Inte bara ekonomin måste tillåta, det ska finnas lite fler brasklappar också. Med tanke på att övriga besked från Mona Sahlin inte var speciellt mycket klarare, undrar jag om min reskamrat verkligen har läst valmanifestet från de rödgröna, eller om han förutsatt att det är socialdemokraternas partiprogram som ska gälla oavsett vad de andra två partierna tycker och säger.

Det är en sak att tro på sitt parti. Det är en annan sak att med halvsanningar, vilseledande svar och annan oärlig argumentation försöka blanda bort korten när det inte finns några bra svar. Har man inget svar att ge ska man inte låtsas som att man har det. De gånger mina meningsmotståndare har något att komma med, så erkänner jag också det. Det bäddar för en ärligare debatt som också väcker respekt. Det klassiska politruksättet att svara på frågor sänker bara politiken och spär på politikerförakt och ointresse.

Min reskamrats kvinnliga sällskap såg rätt förvirrad ut när hon inte fick några vettiga svar på och argument för varför Alliansens synbart bra förslag skulle vara dåliga. Hon verkade lika förvånad som jag att det inte kom något sakligt ur hennes sällskaps mun. Jag tyckte uppriktigt synd om henne. Samtidigt visade det med all tydlighet varför Alliansen både borde och sannolikt kommer att vinna höstens val. Jag hoppas att hennes tro på Alliansen snarast stärktes av konversationen. Jag vet att det åtminstone var så för mig.

Intressant?

Bakåt eller framåt?

Det är inte ofta jag lägger upp korta inlägg med hyllningar, men för en gångs skull ska jag göra det. Alliansens nya kampanj är nämligen så klockren att det inte går att undvika. Affischernas enkla budskap är bakåt eller framåt? Om det är något som blivit tydligt med de rödgröna uppgörelserna så är det att det mesta handlar om att backa reformer och återställa saker. De rödgrönas politik handlar om att backa bandet, riva upp och återgå till äldre tider. För mig som tror mer på framtid och utveckling än dåtid och stagnation är valet enkelt. Jag vill framåt, jag vill ha reformer och jag vill att hela samhället ska utsättas för kritisk granskning. Därför kan jag inte göra annat än att rösta på Alliansen den 19 september. Jag tror att vi är många som känner på det sättet.

Bakåt eller framåt? Alliansens nya kampanj.Fler som bloggar om kampanjen är Rasmus Jonlund, Annika Beijbom, Tommy Rydfeldt, Christer Sörliden, Magnus Andersson, Per Ankersjö, Amanda Brihed (Kandidat 42), Adam Cwejman, Linnéa Darell, Johan Hedin, Mary X Jenssen, Mathias Sundin och många fler.


Många liberala åsikter om transpersoner

Är det de rödgröna som är mest trovärdiga i debatten om transpersoner? Länge har det varit en sanning som inte ifrågasatts. Det är dags att göra det nu. En sökning på Politometern visar att det snarare är liberalerna i Folkpartiet som tagit över ledartröjan.

Amanda och Trollhare. Två bloggar som brukar bekänna sig till varsin sida blockgränsen. Båda bloggar mycket om transpersoners livssituation och brukar vara överens i de flesta av sina åsikter. De är dock båda undantag då det inte är många bloggare som tar upp just transpersoner i sina inlägg. Oavsett om det beror på transfobi, okunskap, ointresse eller taktik för att maximera antalet röster, är det tråkigt.

Frågan är vilka som egentligen har störst trovärdighet i frågan? Ofta brukar svaret vara Miljöpartiet eller mer generellt de rödgröna. Det är logiskt eftersom Alliansen i denna fråga lider av att ha de konservativa kristdemokraterna på sin sida. Med en sådan samarbetspartner kan man väl inte ha någon trovärdighet i transfrågor, eller?

Den bilden håller nu på att krackelera. Alliansen har redan visat att det går att runda KD i frågor som rör livsstil och då framför allt HBT-frågor. Den könsneutrala äktenskapslagstiftningen kom på plats med KD:s goda minne, genom att riksdagens egna utskott förhandlade fram ett skarpt lagförslag. Riksdagsledamöter från Folkpartiet liberalerna gick utöver det emot den officiella regeringslinjen och röstade för att erkänna folkmordet i Armenien. Enskilda frågor där partierna står långt från varandra kan lösas genom andra samarbeten än de som ligger till grund för regeringen, detta är ett numera etablerat faktum och något som borde utnyttjas oftare.

Graf över hur många blogginlägg som handlar om transfobi, indexerade av Politometern. Folkpartiet liberalerna har flest procentuellt.Söker man på Politometern, som indexerar stora delar av den politiska bloggosfären i Sverige, finner man att det är folkpartibloggarna som är mest aktiva i debatten om transpersoner, med god marginal. Det är inga supersiffror, men att 0,3% av de blogginlägg folkpartisterna skriver faktiskt nämner transpersoner är en bra siffra för en fråga som annars är väldigt bortglömd. Miljöpartisterna, som anses så bra i dessa frågor, lyckas inte att komma upp till 0,1% ens när det avrundas till närmsta tiondel.

För mig som engagerat mig i transpersoners rättigheter på senare tid – något som inte är helt vanligt när man själv är cisperson – och dessutom är liberal, är det glädjande siffror. Det känns att gräsrotsrörelsen i Folkpartiet liberalerna har uppnått något slags kritisk massa och den här frågan kommer inte att ligga orörd. Kraven på att sluta med tvångssteriliseringar av transpersoner och att på andra sätt modernisera lagen om könstillhörighet kommer att höras allt högre. Det är kanske för mycket att hoppas att det blir en valfråga av det, men på de liberala bloggarna kommer debatten garanterat att fortsätta vara aktiv. Gräsrotsliberalerna har visat vägen för både partiledning och andra partier. Med lite tur kanske det äntligen kan leda till att ledande politiker vågar ta i frågan. Det vore inte ett år för tidigt.

Antal av Politometern indexerade inlägg som nämner HBT. Socialdemokraterna är störst i denna fråga, följda av Folkpartiet.Fotnot: En sökning på HBT på Politometern visar att socialdemokratiska bloggar nämner detta mest, följt av folkpartistiska bloggar på en hedrande andraplats. En genomgång av de socialdemokratiska blogginlägg som nämner detta visar dock att det oftast bara handlar om länkar till bloggen HBT-sossen och inte inlägg som handlar om HBT-frågor. Hur en sökning som filtrerade bort länkar som bara nämnde HBT när de länkade till den bloggen skulle se ut är oklart, men en kvalificerad gissning är att folkpartistiska bloggare skulle bli mest aktiva även i detta sammanhang.

Intressant?

De grönrödas vrickade logik

86 % av befolkningen skulle jobba lika mycket om de fick sänkt skatt. Det tolkar de grönröda som att jobbskatteavdraget inte leder till fler jobb. Logiken är bristfällig men säger en hel del om oppositionens sätt att tänka.

Den grönröda oppositionen har lämnat frågan öppen när det gäller hur de vill skapa fler arbeten. Politiken som presenterats har hittills snarast varit ett hot mot fler arbeten än en hjälp. För att rätta till det presenterar de idag sin gemensamma jobbpolitik i en debattartikel i DN. Den som hoppats på bra svar och nya idéer för hur fler ska komma i arbete blir dock besviken. Större delen av deras program handlar om att staten ska betala för fler jobb genom fler jobb i välfärdssektorn, stöd till nya bostäder och investeringar i klimatsatsningar.

Satsningar på utbildning, samma sak som alliansmajoriteten anser är avgörande för svensk konkurrenskraft, ingår i programmet men satsningen handlar bara om fler platser istället för anpassningar till vilka utbildningar som behövs för att få fler i arbete och satsningar på kvalitet. Sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag och för dem som anställer arbetslösa ungdomar ingår också, satsningar som är snarlika de satsningar alliansen redan genomfört. Skillnaden är att alliansen sänkt arbetsgivaravgiften för alla unga, inte bara dem som varit arbetslösa en viss tid.

Den stora nyheten i de grönrödas debattartikel är dock inte deras politik. Istället avslöjar de mycket om sitt sätt att tänka och vad de uppfattar som logiskt resonemang. Det förskräcker, men förklarar också mycket.

Oppositionen har gjort en undersökning där de bland annat frågat människor om de kommer att jobba mer, mindre eller lika mycket om de får sänkt skatt. 86 % säger att de skulle arbeta lika mycket. Dessutom visar undersökningen att ”fem procent säger att de faktiskt skulle arbeta mindre med ytterligare skattesänkningar. Bara fyra procent uppger att de skulle jobba mer”.

Utifrån detta drar oppositionen slutsatsen att skattesänkningar inte leder till fler jobb. Det är inte logiskt utifrån givna data. Istället är den logiska slutsatsen att skattesänkningar ökar sysselsättningsgraden. Om fem procent skulle arbeta mindre betyder det att andra måste göra deras jobb, vilket ökar arbetstillfällena. Om de flesta skulle arbeta lika mycket men ha mer pengar att själva bestämma över efter att skatten dragits, kommer fler att konsumera lite extra och därmed öka antalet arbetstillfällen genom ökade köp av tjänster och produkter. Dessutom kommer fler människor att sätta av pengar i eget sparande, något som kommer att hjälpa människor att klara akuta privatekonomiska kriser. Svenskarna är idag bland de sämsta i västvärlden på att spara och är därmed mer utsatta för ekonomiska problem än andra länders medborgare.

De grönröda drivs av en vänsterpartistisk världsbild i stor utsträckning, en världsbild där höga skatter är en bra sak för att de ger mer statlig kontroll över de ekonomiska medlen. Skattepolitiken ska inte skapas utifrån vetenskapliga förutsättningar utan vetenskapen ska anpassas för att bevisa att höga skatter är det enda rätta.

I sin jakt på bekräftelse har de grönröda länge varit villiga att gå långt vad gäller att feltolka resultat och dra slutsatser som i bästa fall är långsökta. I dagens debattartikel är det dock första gången de hoppas att väljarna inte ska kunna läsa vad som faktiskt står, första gången de svart på vitt presenterar sina resultat och sedan drar en diametralt motsatt slutsats mot vad varje logisk analys skulle göra. Antingen tror de att väljarna blint litar på allt de säger utan att ifrågasätta, eller så är de numera så övertygade om att de har rätt att de inte själva ser bristerna i resonemanget. Oavsett vilket visar de med all önskvärd tydlighet varför de inte är lämpade att styra Sverige efter valet i höst. Valet är långt ifrån avgjort och det är i princip dött lopp i opinionsmätningarna, men plötsligt har läget för alliansen, genom en enda debattartikel från de grönröda, blivit mycket mer gynnsamt.

Intressant?

Den förlorade kontinenten

The lost continent brukar vanligtvis syfta på platser som Atlantis. I de rödgrönas fall är det istället Europa som mystiskt försvunnit från kartan.

Världen enligt de rödgröna

Ingen är längre förvånad över de problem den rödgröna soppan har när det gäller att komma överens. Det går helt enkelt inte att förena betongsossar, kommunister och gröna liberaler, hur gärna man än vill. Deras gemensamma utrikespolitik är bara ytterligare ett exempel på hur det går när de inte kommer överens. På något sätt har det ”råkat” komma med ett krav på att USA ska lämna alla sina militära posteringar i världen, oavsett om den militära närvaron är önskvärd och till och med efterfrågad av landet i fråga, eller inte. Men inte nog med det. De har dessutom lyckats med konststycket att tappa bort en hel kontinent. Inte heller gäller det någon kontinent långt borta, som Oceanien. Nej, det är Europa som lustigt nog blivit bortglömd när de rödgröna ritade sin nya världskarta.

I den gemensamma programförklaringen hittar vi 11 rubriker. De är, nämnda i samma ordning som de presenteras i programmet:

1. Norden

2. Östersjön

3. Arktis

4. Ryssland

5. Södra Kaukasus

6. Mellanöstern och arabiska halvön

7. Israel och Palestina

8. Afrika

9. Asien och Oceanien

10. Latinamerika

11. Nordamerika

Vad hände med Europa? Jo, EU nämns i ärlighetens namn faktiskt i inledningen.

EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem. Vi rödgröna är fast beslutna om att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU för att kritiskt granska, förändra och förbättra.

Två meningar är med andra ord allt som läggs på Europa, den arena där Sverige har mest möjlighet att påverka omvärlden och dessutom en union som vi dagligen måste förhålla oss till. Det verkar som att resten av texten blev bortglömd eller försvann i redigeringen hos någon klantig layoutare. En annan förklaring skulle kunna vara att de rödgröna plötsligt bestämt sig för att gå i bräschen när det gäller att sluta se EU som utrikespolitik, något som vore rimligt eftersom det inte är något externt vi ska förhålla oss till utan en union där vi är en väl integrerad del. EU har dessutom mer med inrikespolitik att göra än utrikespolitik med tanke på vilka frågor det är unionen behandlar. Tyvärr är sanningen snarare den att de rödgröna som vanligt inte lyckats hitta en gemensam linje och då fungerar det bäst att ignorera frågan. Det är en teknik som kan fungera på vissa saker, som exakta sträckningar av en ny järnväg eller huruvida man ska ha betyg i årskurs 5 eller 6. Det fungerar sämre när det gäller inställningen till något som påverkar minst hälften av alla de politiska beslut som kommer att fattas under nästa mandatperiod.

De rödgrönas trovärdighet kommer att ligga i nivå med fotknölarna så länge de inte ger klara besked om hur de tänker förhålla sig till EU. Sverige kommer inte att lämna unionen under nästa mandatperiod och inte heller kommer det tas några steg för att förbereda ett utträde. Svenskarna är tvärtom allt mer positiva till EU, en inställning som även växt sig stark i väljargrupper som tidigare var motståndare, exempelvis miljöpartiets sympatisörer. Därmed måste vänsterpartiet acceptera en politik som inte enbart går ut på att lämna unionen. Med tanke på hur vänstern hittills verkar ha agerat i förhandlingarna hittills är det dock inte sannolikt att de kommer låta så ovidkommande saker som verkligheten påverka deras inställning.

Tills någon lyckas förklara för Lars Ohly och hans kamrater att vi lever i 2000-talet kommer de rödgröna med andra ord sakna trovärdighet inte bara i utrikesfrågor utan i den grundläggande frågan om vem som är bäst lämpad, eller för den delen kompetent nog, att leda Sverige.

Intressant?