Etikettarkiv: val 2010

Analy(s)era mera

Socialdemokraternas kriskommission har presenterat sina slutsatser. Rapporten identifierar många viktiga orsaker till katastrofvalet, samtidigt som kommissionen inte vågar eller vill gå tillräckligt långt i analyserna – åtminstone inte i den officiella rapporten.

Finanskrisen, det rödgröna samarbetet, vårmotionen och ett misslyckat valmanifest – i dessa hållpunkter ryms således delförklaringarna till att vi kunde tappa ett mycket stort försprång på bara två år.

Så inleds stycket Att våga tänka stort igen i socialdemokraternas valanalys. I denna mening har vi alltså sammanfattningen av kriskommissionens slutsatser. Samtidigt som de identifierar nyckelförklaringarna missar de möjligheten att till fullo analysera dem. Det finns flera aspekter som utelämnas i rapporten. Vad detta beror på ska lämnas osagt.

Finanskrisen

Regeringen ”fick något att skylla på” genom finanskrisen och dessutom framstod Sverige ”som ett lugnt och stabilt hörn” gentemot andra länder som drabbats hårdare av finanskrisen. Detta stärkte de borgerliga. Så långt har kriskommissionen rätt. Vad de däremot inte kommenterar är socialdemokraternas egna svar på regeringens hantering av finanskrisen. Istället för att ta ett steg tillbaka och konstatera att regeringen hanterat krisen väl och därefter komma med kritik på några punkter, valde socialdemokraterna att gå till frontalangrepp genom att hävda att regeringen misslyckats totalt och att Sverige var på väg mot ruinens brant.

Denna retorik rimmade illa med de siffror som presenterades från oberoende källor och gjorde att socialdemokraterna framstod som onödigt konfrontatoriska och dessutom oärliga. Thomas Östros uppfattades som osympatisk och aggressiv av många. Sammantaget skapade detta en bild av socialdemokrati som till varje pris ville komma tillbaka till makten och som därför var villiga att offra verkligheten på de politiska poängernas altare. Effekten blev dock alltså den motsatta.

Det rödgröna samarbetet

Efter en första olycklig presentation med endast Socialdemokraterna och Miljöpartiet, togs sedan Vänsterpartiet in i samarbetet. […] Den omedelbara effekten av samarbetet ledde till ett kraftigt tapp för Socialdemokraterna. S-väljare som inte gillade Mp och/eller V gick till andra partier, över blockgränsen. Andra S-väljare, som ville dra samarbetet i grön riktning, gick från S till Mp. Samarbetet legitimerade i viss mån Mp som regeringsparti i mångas ögon, och sänkte därmed tröskeln för att ta steget från S till Mp.

Kriskommissionen stryker i ovanstående stycke som katten kring het gröt, samtidigt som de också verkar ta avstånd från den naturliga slutsatsen. Den första ”olyckliga” presentationen höll nämligen nyckeln till hur ett rödgrönt samarbete hade kunnat säljas lättare till väljarna. De allra flesta, speciellt de eftertraktade mittenväljarna, tycker mycket bättre om Miljöpartiet än Vänsterpartiet. Hade samarbetet begränsats till MP hade effekten begränsats till att den socialdemokratiska vänsterflygeln blivit förbannad och att vissa mer vänsterinriktade väljare gått över till vänsterpartiet – ett parti som i praktiken aldrig skulle haft något alternativ till att stödja en rödgrön regering.

Vänsterpartiet och även vänsterflygeln inom socialdemokratin framstår för allt fler så kallade mittenväljare som verklighetsfrånvända och omöjliga att rösta på. Det är inte helt omotiverat att tala om dessa grupper som vänsterextrema, åtminstone i ögonen på de väljargrupperna som socialdemokraterna vill vinna över. Då det inte går att tvinga ett annat parti att överge delar av sin politik, är det enda rimliga för socialdemokraterna att hålla dem på armslängds avstånd – förutsatt att det är regeringsmakt och inte idealism som är det primära målet för partiet.

Vårmotionen och valmanifestet

När det rödgröna samarbetet slutligen presenterade sin gemensamma politik, först genom sin gemensamma budgetmotion under våren och därefter i sitt valmanifest i början av hösten, besannades många farhågor bland mittenväljarna. Den förhatliga fastighetsskatten gjorde sitt återtåg och en bensinskattehöjning på 49 öre per liter skrämde bort många landsbygdsväljare. Orealistiska utspel som att USA skulle förmås dra tillbaka samtliga trupper utanför landets gränser spädde på känslan av surrealism bland många och skrämde dem ytterligare längre bort från de rödgröna.

Den presenterade politiken framstod allt mer som att alla partier fått ge upp just sina hjärtefrågor, samtidigt som många S- och MP-väljare upplevde att vänsterpartiet fått oproportionerligt stort inflytande på den gemensamma politiken. Resultatet blev en politik som ingen gillade och som inte tilltalade några nya väljargrupper. Efter de tidigare katastrofala besluten blev detta sista spiken i kistan för en rödgrön valseger.

Slutord

Kriskommissionens analys må lämna en del att önska, men den som läser mellan raderna och gör en djupare analys utifrån deras slutsatser, kommer att kunna dra många nyttiga lärdomar inför valrörelsen 2014. Frågan är dock om partiet är redo för den beska medicin som behöver ordineras. Vänsterfalangen kommer exempelvis inte att frivilligt gå med på många av de åtgärder som krävs för att vinna väljarnas gunst. Den som får förtroende att leda det socialdemokratiska partiet efter vårens kongress har ett digert arbete framför sig. Det är långt ifrån säkert att det kommer att lyckas.

Annonser

Digitalisera valet

Att räkna rösterna i årets val har tagit tid. Snart två veckor efter valet är fortfarande inte resultatet klart i alla landsting och kommuner. Dessutom kommer det troligen bli omval i vissa valkretsar på grund av felhanterade röster och oklarheter. Det kan bara finnas en slutsats: det är dags att digitalisera valet.

Elektroniskt röstningssystem med tryckkänslig skärmDet började redan i samband med förtidsröstningen. Rapporterna om saknade valsedlar spred sig i medier både online och offline. Valförrättare och valarbetare tävlade om vem som kunde bryta mest mot valets spelregler genom att, som vanligt, rensa bort valsedlar de inte gillade.

Tillräckligt stora partier dessutom fick hjälp att lägga ut sina valsedlar – dock bara de utan namnlistor – medan andra partier var tvungna att sprida sina valsedlar själva. Alla partier var också tvungna att lägga ut egna valsedlar med förtryckta namn om de ville ha sådana på plats. Samma principer gäller för övrigt i vallokalerna på valdagen. Det innebar att det inte alltid gick att rösta på alla partier och att det i många fall inte gick att kryssa några kandidater. Att skriva ett namn på en blank valsedel räknas inte – även om kandidaten faktiskt står på den riktiga listan. I förtidsröstningslokalerna blev just det ytterligare ett problem, eftersom människor från ”fel” valkrets kunde vända sig dit för att rösta, vilket gjorde att de valsedlar de behövde för att utnyttja sin rätt att personrösta inte fanns på plats.

När så rösterna skulle räknas stod det klart att vissa röster var svårtolkade och det blev upp till länsstyrelserna att granska dem i efterhand. Vissa röster hanterades på fel sätt vilket gjorde att det inte gick för länsstyrelsen att bedöma huruvida de skulle godkännas eller ej. Med tanke på hur jämnt valet var kommer det sannolikt att leda till omval i de berörda valkretsarna – det är redan överklagat av rekordmånga.

Alla dessa händelser leder oss till slutsatsen att det nuvarande sättet vi förrättar val på i Sverige är ohållbart. Det är alldeles för lätt att fuska och oklarheter vid räkningen förvärrar situationen ytterligare. Partier behandlas olika och kandidater missgynnas av systemet att partierna själva måste hålla efter med valsedlar med listor på.

Demonstration av elektroniskt röstningssystemLösningen är relativt enkel: digitalisera valet!

Det är dags att vi överger de papper vi envisats med ända sedan långt innan allmän rösträtt infördes. Istället bör vallokalerna fyllas med elektronisk utrustning, enkla maskiner som räknar din röst och som inte kräver att valsedlar trycks och distribueras. Om man istället använder ett system med tryckkänsliga skärmar kan alla partier representeras på samma plats och med ett enkelt tryck kommer man vidare till möjligheten att välja bland det partiets kandidater i den valkrets man själv tillhör. Vilka val som presenteras blir individuellt anpassade och det blir klart vilka val du har rätt att rösta i, vilket underlättar t.ex. om du enbart har uppehållstillstånd utan att vara svensk medborgare och därmed har rösträtt enbart i val till kommun och landsting.

Det är inte svårt att ta fram ett system av den här typen – flera andra länder använder sig redan av elektroniska system i sina val. Varför Sverige, som utger sig för att vara ett föregångsland inom informations- och kommunikationsteknik, inte ligger i framkant vad gäller just dessa system är en gåta. Det är också ytterligare en anledning till att ändra på det. Med både EU-val och övriga val samlande 2014 nästa gång, finns det gott om tid att ta fram ett sådant system och driftsätta det. Det handlar bara om politisk vilja. Det är bara att hoppas att flera moderna, framåt politiker lägger fram förslaget på riksdagens bord, helst redan i höst.

Intressant?


En långsam kollaps mot normalisering

Socialdemokratin närmar sig 30-procentstrecket. Utvecklingen har pågått över ett par decennier men det är först nu analytiker och för den delen partiet börjar reagera på allvar. Samtidigt är det ett sundhetstecken för ett land att ett enda parti inte längre så fullkomligt dominerar det politiska landskapet.

Efter socialdemokraternas sämsta valresultat sedan 1914 har partiet tillsatt en kriskommission. I medierna heter det att socialdemokratin är i kris, om inte regelrätt kollaps.

Socialdemokraternas valresultat 1982 - 2010 samt trendlinje för utvecklingen

Trots att många slår på stora trumman, är resultatet dock bara ytterligare ett steg i den utveckling som skett under flera år. Med avstamp i valresultatet 1982 kan vi se att den generella trenden över tid är att Socialdemokraterna tappar väljarstöd. Den utvecklingen blev tydlig redan under Göran Perssons år som partiledare och den har egentligen inte accelererat med Mona Sahlin vid rodret, bara fortsatt i samma riktning.

Trenden är sund. Socialdemokraternas totala dominans över den svenska politiken – även om de sällan faktiskt nått upp till 50 procents väljarstöd – är farlig både för långsiktig ekonomisk utveckling och för hälsosam demokrati. Ett parti som alltför länge tar makten för given växer samman med makten. Istället för att ha visioner om förändring för den lilla människan, blir maktinnehavet i sig målet med politiken. Det gäller oavsett vilken ideologi partiet följer eller säger sig följa, vilket innebär att maktskiften är inte bara nyttiga utan rent av nödvändiga. Maktskiften måste också vara tillräckligt långvariga för att de inte ska ses som undantag från den ”naturliga (makt-)ordningen”.

Det faktum att det tagit till 2010 innan Socialdemokraterna tillsätter en kriskommission är talande för hur partiet ser på sig själv och ger också en fingervisning om vad som kommer att bli slutsatsen. För att förstå det måste dock ett till faktum tas med i beräkningen, nämligen att socialdemokratin är och alltid har varit splittrad. Maktkampen mellan höger och vänster inom partiet har pågått ständigt och även om de mer högerinriktade har vunnit de senaste åren, har vänsterflygeln fortfarande haft stort inflytande över partiets vägval. Det tydligaste exemplet på detta från den senaste mandatperioden är samarbetet med Vänsterpartiet. Där Mona Sahlin ville ha ett regeringssamarbete med enbart Miljöpartiet, tvingade vänsterflygeln inom partiet henne till att öppna sitt regeringsalternativ även för de mörkröda. Det här är vad kriskommissionen tar med sig i sitt arbete för att komma på vad som gick fel i valet och hur socialdemokratin ska kunna vända trenden.

En sak vet alla redan: för att vinna val måste man vinna storstadsväljarna. Utmaningen för socialdemokratin är att komma på hur den ska göra det. Storstadsväljarna lockas nämligen av att ha stor makt över sitt eget liv, att kunna göra egna val. Rent praktiskt gillar de friskolor, vårdval, RUT och lägre skatter. Storstadsväljarna skyr också fastighetsskatter och förmögenhetsskatter, skatter som drabbar dem orättvist eftersom även ett litet hus i storstaden ofta kostar mer än stora herresäten på landsbygden. Rikemansboningarna i glesbygden undgår därmed den beskattning ett normalt familjehus i Stockholm beläggs med. Rädslan för den orättvisan kommer att leva så länge skatterna lever.

Mycket av det storstadsväljarna skyr är med andra ord de mer vänstervridna inslagen i den rödgröna och socialdemokratiska politiken. Som kontrast attraherar de ”gröna liberalerna” i Miljöpartiet storstadsväljarna. Många av dessa väljare skräms samtidigt av Vänsterpartiets inflytande och det är redan klart att flera väljare, även socialdemokrater, bytte block på grund av det.

Den naturliga slutsatsen för kriskommissionen borde därmed vara given på förhand: för att vända trenden och åter vinna storstadsväljarna måste Socialdemokraterna modernisera sig och göra upp med förlegade vänsterideal som inte längre tilltalar den moderna storstadsväljaren. Mona Sahlins förslag om ett regeringssamarbete med enbart de gröna var helt rätt väg att gå och socialdemokraternas vänsterflygel måste en gång för alla fråntas inflytande.

Tyvärr är det osannolikt att det blir kriskommissionens slutsats, åtminstone officiellt. Det troliga är att kommissionen antingen kommer fram till att andra saker haft avgörande betydelse, som att skylla på en vinklad bevakning i media eller att socialdemokratins relevans är intakt och att det är budskapet som paketerats fel. Analysen från förra valet att ”alla skulle med, men vi glömde säga vart” går att återanvända. Alternativet är att kriskommissionen kommer fram till de rätta slutsatserna, men att resultatet tystas ner och begravs av en alltför inflytelserik vänsterflygel som vägrar acceptera att de kan ha fel.

Resultatet av den utvecklingen är att socialdemokratin långsamt fortsätter sin kollaps ner mot 20 – 25 procent av väljarstödet. Någonstans på vägen är det inte omöjligt att partiet ännu en gång spricker, vilket har hänt tidigare. Det vore inte helt onaturligt, eftersom socialdemokratin sedan länge haft ett närmast schizofrent förhållande till sig självt med två väldigt olika fraktioner inom partiet. Det är jobbigt även för väljarna, som inte kan förutse partiets politik annat än att de kommer att försöka allt för att klamra sig kvar vid makten, eller som i dagsläget försöka återta den.

I ett politiskt system med så många partier som det svenska är det onaturligt för något parti att konstant ligga över 30 – 35 procent. Socialdemokratins långsamma kollaps är därmed sund och en utveckling mot normalisering av det politiska landskapet. Den förvisso långa men ändå onaturliga epoken i svensk politik, med ett enda totalt dominerande parti, är därmed på väg att lida mot sitt efterlängtade slut.

Valresultat i riksdagsvalen 1911-2010Intressant?

Klart vem som ska styra, oklart hur

Valresultatet är ännu inte färdigt och många frågetecken återstår att räta ut. Vad vi vet är dock att Alliansen är i särklass största block, att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen de närmaste fyra åren och att Alliansen fick en större andel av rösterna i år än 2006. Vem som ska bilda regering är därmed redan klart, frågan är bara med vilket stöd.

KAOS. Det ordet förekommer mycket i rapporteringen om valresultatet, men främst i de medier som har en tydlig vänsterprofil. Övriga medier, inklusive de statliga förmodat neutrala medierna, utelämnar det ordet. Valresultatet är nämligen tydligt, även om detaljerna inte är det. Alliansen har fått förnyat förtroende, genom att inte bara behålla sina väljare utan dessutom ta fler röster i detta val än vad de fick i det förra. I en enkel värld hade det varit det berömda det.

Nu är valsystemet dock inte så enkelt. Vad som skett sedan förra gången är att Sverigedemokraterna har tagit sig in i riksdagen och därmed tar mandat från alla håll. Innan de kom in var det fullt möjligt att ha egen majoritet i riksdagen utan att ha en majoritet av de faktiska rösterna bakom sig. Nu blir det svårare. Utöver det fördelas mandat dels utifrån valkretsar, dels genom ett antal utjämningsmandat. Det gör att ett block i teorin kan ha en de facto majoritet av rösterna utan att för den skull besätta en majoritet av stolarna i riksdagen. Än så länge vet vi inte de faktiska siffrorna, men det spekuleras i att det är precis den situationen vi kan komma att få när de sista resultaten presenteras på torsdag morgon.

Riksdagshuset

Hur kommer styrkeförhållandena att se ut på Helgeandsholmen de kommande fyra åren?

Samtidigt som vi har alla dessa problem är ändå en sak klar: det svenska folket vill att Sverige även i fortsättningen ska styras av en alliansregering. Det rödgröna alternativet är sågat jämsmed fotknölarna, socialdemokratin fortsätter sin långsamma implosion och Sverigedemokraterna må ha kommit in i riksdagen men har definitivt inte ett allmänt mandat från hela Sverige att styra och ställa över landets framtid från riksdagens talarstol. Det enda oppositionsparti som går stärkt ur valrörelsen är Miljöpartiet. Lägger man till detta att MP har en politik som ligger förhållandevis nära Alliansens, mycket närmare än något av de andra tre oppositionspartierna i riksdagen, är partiet den naturliga och enda tänkbara samarbetspartnern om det blir aktuellt att bilda en majoritetsregering över blockgränsen.

Miljöpartiets kategoriska avvisande av Alliansens utsträckta hand är på så vis märkligt. Maria Wetterstrand vill att Fredrik Reinfeldt ska förhandla med hela den rödgröna oppositionen. Antingen är det ett väldigt underligt sätt att förhandla på, eller så menar Miljöpartiet på allvar att 20 sverigedemokrater i riksdagen är en situation som kräver en nationell samlingsregering. Det finns nämligen mycket små, om ens några, chanser att alliansen kan sitta i regering med socialdemokraterna eller vänsterpartisterna utom i en nationell krissituation. Politiken är helt enkelt alldeles för olika.

När det gäller Miljöpartiets inställning är det mest intressanta att de hävdar att det rödgröna samarbetet ska kvarstå under mandatperioden. Det fungerar bara med en av de tre lösningar som finns på problemet att skapa en regering som inte samarbetar med Sverigedemokraterna: att Alliansen bildar en minoritetsregering. Enda sättet en sådan regering kan fällas är nämligen att de rödgröna samarbetar med SD om ett gemensamt budgetförslag och på så sätt fäller regeringens egna budget. Det kommer inte att hända, eftersom de rödgröna vägrar samarbeta med SD om någonting alls. Alliansen sitter därmed kvar med de rödgrönas indirekta, tysta stöd.

De andra två lösningarna kräver att det rödgröna samarbetet avslutas. De alternativ som finns är nämligen att MP går över till Alliansen, eller att Centern och Folkpartiet sätter sig i regering med S och MP – för inget av Alliansens partier skulle drömma om att sätta sig i en regering där också Vänsterpartiet har ministerposter. Det sistnämnda alternativet är dock högst osannolikt.

Än är det bara tisdag och rösträkningen pågår frenetiskt. När detta skrivs har 2269 av 6063 valdistrikt räknats. Fortfarande är det möjligt för Alliansen att ta 175 mandat och därmed ha egen majoritet i riksdagen – några bedömare beräknar att det  kan vara så lite som ett tusental röster som saknas, något som inte är omöjligt att få genom de sena förtidsrösterna och utlandsrösterna – båda är dessutom fler i år än någonsin tidigare. Jag är försiktigt optimistisk när det gäller den möjligheten, jag tror att det kan gå vägen. Det vore i så fall det bästa, eftersom det neutraliserar alla Sverigedemokraternas anspråk på inflytande. Med en stabil regeringsmajoritet kommer de inte att kunna förhindra beslut eller utöva utpressning.

De närmaste dagarna kommer att bli spännande, både med avseende på de faktiska styrkeförhållandena i riksdagen och hur regeringsfrågan löses om Alliansen inte tar in de tre sista mandat de behöver för egen majoritet. Det enda som vi vet med säkerhet är att Sveriges Statsminister även fortsättningsvis heter Fredrik Reinfeldt och att alla de fyra allianspartierna kommer att ingå också i den kommande regeringen.

Intressant?

Det liberala valet i Stockholms stad

Någon minut innan det här inlägget publiceras stängde vallokalerna. Det betyder att jag som kampanjledare för Folkpartiet liberalerna i Rinkeby-Kista kan berätta om mitt eget val. Att göra det innan skulle innebära att jag inte fullgjort mitt uppdrag till fullo. Jag är nämligen i första hand liberal och i andra hand folkpartist. Det gjorde att jag efter mycket funderingar bestämde mig för att rösta på det mest liberala partiet i kommunvalet i Stockholms stad. Det partiet är för tillfället inte Folkpartiet utan Centerpartiet. Mitt kryss gick till Per Ankersjö.

Liberalismen är en ideologi som kan vara svår att greppa till fullo. Det brukar ibland sägas att det finns lika många liberala ideologier som det finns liberaler och det är antagligen inte så långt ifrån sanningen. Liberalismens grundläggande tro på individen gör också att individen får stora möjligheter att själv tolka ideologin. Det är både bra och dåligt och framför allt gör det att det kan vara svårt att ha ett liberalt parti som alla anser är liberalt.

Folkpartiet liberalerna gör ett bra jobb att försöka vara ett sådant parti, men misslyckas förhållandevis ofta. På riksplanet har vi sett konstiga utspel om burka- och niqabförbud, eller krav på att föräldrar ska tvingas komma med till skolan när deras barn är stökiga. Samtidigt finns det många klockrena liberaler på riksplanet och min favorit är Amanda Brihed, en stark kvinna som aldrig kompromissar med ideologin. Det gör att jag har tilltro till partiet och att jag för tillfället inte kan tänka mig att rösta på något annat parti i riksdagsvalet. På samma sätt har jag tilltro till liberalismen i landstinget och självklart fick Folkpartiet liberalerna min röst även där.

Folkpartiet liberalernas och Centerns loggorI Stockholms stad är det annorlunda. Där är Centerpartiet mycket mer uttalat liberalt och har starka liberala företrädare som Per Ankersjö och Helen Törnqvist. Centerpartiet är också mer ideologiska och håller fast vid liberala principer. Folkpartiet kompromissar å sin sida alldeles för ofta med de liberala värderingarna för att vinna röster. Det mest uppenbara exemplet handlar om en gemensam antagningsregion till gymnasieskolan. Folkpartiet i alla länets kommuner – utom Stockholms stad – är för att alla elever i hela länet ska kunna välja gymnasieskola fritt, utan att vara bunden av kommungränser. Det är också det liberala sättet att se på det. Folkpartiet i Stockholms stad är kategoriskt emot det. Anledningen är inte ideologisk, tvärtom erkänner de flesta att det vore mest liberalt att sälla sig till länets åsikt. Nej, istället handlar det om att FP är rädda att förlora viktiga röster i exempelvis Bromma om man företräder en åsikt som gör att ”förortsungar” kan komma och ta platser i gymnasier som Brommaväljarna anser ska vara reserverade till deras barn. I ärlighetens namn måste det förstås nämnas att det i princip inte finns något parti i Stockholms stad som vågar vara för den gemensamma antagningsregionen, med samma argumentation även om det är olika hur ärlig man är med det.

Inför valet bestämde jag mig för att göra en genomgång av skillnaderna mellan Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet i Stockholms stad. Enklast var förstås att fråga gruppledaren, Per Ankersjö, vilket jag också gjorde. När jag fick veta vad som skiljde partierna åt insåg jag att jag var klockren centerpartist just i kommunvalet. Det handlar om små saker, som att centern öppnar mer för friskolor och att det inte nödvändigtvis måste finnas kommunala alternativ i alla stadsdelar. Det som främst fäller avgörandet är dock att Centerpartiet bejakar utveckling och framför allt höga hus överallt där de kan passa in, medan Folkpartiet intar en underlig konservativ ståndpunkt och tycker att Stockholms innerstad ska vara fredad från synlig förändring. Anledningen är som så ofta inte i första hand ideologisk utan ett strategiskt beslut för att vinna nya väljargrupper.

Stockholm Waterfront Building, nattbildJag har alltid varit utvecklingsvän och har länge tyckt att det behövs fler höga hus i Stockholm – inte bara enstaka punkthus utan hela områden med en högre höjd. Generellt borde det byggas på ett par-tre våningar i höjd på de flesta hus i staden. Undantagen är givetvis områden som Gamla stan eller söders träkåkar. En gång i tiden vågade vi bygga på höjden – ta kungstornen som exempel. Tyvärr  har modet försvunnit och numera vågar ingen bygga något som kan synas eller märkas. Det är ett under att Stockholm Waterfront kunde byggas över huvud taget, men jag är väldigt glad att det blev av. Därför blev jag väldigt ledsen när det visade sig att Folkpartiet var så utvecklingsfientliga på detta område, än mer så när det gjordes till en profilfråga inför detta val. Det är svårt att stödja ett parti helhjärtat när en av ens egna hjärtefrågor går helt på tvärs med en av partiets profilfrågor. Jag har också vägrat befatta mig med valmaterial som handlat om detta, något som gått bra eftersom jag bor i ytterstaden, där FP kan tänka sig att bygga på höjden. Här ute är jag inte heller ensam om att ifrågasätta varför partiet har intagit denna underliga ståndpunkt. Det är helt obegripligt för många av oss mer ideologiskt sinnade liberaler.

Jag är antagligen inte den bästa kampanjledaren, eftersom jag bryr mig mer om ideologi än om att maximera röster. Jag är otroligt trött på valrörelsen, eftersom så många intressanta bloggare förvandlats till partimegafoner utan egen vilja och egna åsikter. Samtidigt tror jag på det som Birgitta Ohlsson predikar, att Värderingar Vinner Val. Jag tror stenhårt på att man i längden vinner fler röster på att vara konsekvent i sin ideologi och att vara förutsägbar i sina ståndpunkter. Det är omöjligt att täcka in alla sakfrågor i ett valmanifest, speciellt eftersom man aldrig vet vilka frågor som kommer att bli stora under den kommande mandatperioden. Det kommer ständigt nya, oförutsedda frågor man måste ta ställning till. Om ett parti har en konsekvent ideologi, fri från populism, är det lättare att ha förtroende för partiet. Tyvärr är det få partier som idag kan sägas vara så ideologiskt renläriga. Ett undantag är just centern i Stockholms stad.

Jag gör mig antagligen inte många nya vänner inom mitt eget parti idag, genom att berätta om mitt ställningstagande för Centerpartiet. Samtidigt måste jag vara klar och tydlig med detta för att vara ärlig mot mig själv. De karriärfokuserade partister som jag eventuellt gör mig till ovän med, kan jag faktiskt vara utan. För mig handlar politik inte om att maximera röster. För mig handlar politik om visioner, ärlighet och ideologi. Politik är att vilja förändra, inte att vilja göra karriär. Politik är att vara sann mot sina egna övertygelser, inte att anpassa sin åsikter efter den allmänna opinionen. Den som inte skriver under på detta har jag svårt att känna respekt för, oavsett politisk tillhörighet.

Intressant?

Politiken förbrödrar

Jag har nu stått mitt första pass utanför vallokalen i Husbygårdsskolan. Innan dagen är slut kommer jag att ha stått där i sammanlagt sex timmar. Vad som slår mig, precis som det ofta slår mig när man umgås med politiker från hela åsiktsspektrat, är att politiken förbrödrar. Hittills har Moderaterna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna bjudit oss alla på fika. Jag har haft en kort men intressant debatt om John Stewart Mill med Rättvisepartiet Socialisternas representant och jag har rent allmänt haft väldigt trevligt i sällskap med övriga partier.

Moderater med valsedlarAnledningen är antagligen ganska enkel, för även om vi har väldigt skilda åsikter om hur landet ska styras, har vi ett gemensamt intresse och en kunskapsgrund som vi gemensamt står på. Vi är alla engagerade i politiken för att vi vill förändra samhället och förbättra människors livssituation. Att vi har olika idéer om hur det görs bäst är sekundärt och den ömsesidiga respekten gör att vi kan ha korta och underhållande debatter med varandra, samtidigt som vi delar ut valsedlar för partier med vitt skilda åsikter.

Jag har också fått nya idéer och vinklar på många saker. Rättvisepartiet Socialisternas representant uppmärksammade mig exempelvis på att privatiseringar kan innebära problem med yttrandefriheten. Han påstod att meddelarskyddet inte täcker den som är anställd i privat sektor. Jag har svårt att tänka mig att det är så illa som han försökte framställa det, men det är något som är värt att titta på. Som liberal är de grundläggande mänskliga rättigheterna heliga och om det är så att man inte omfattas av grundlagsskyddet när man arbetar i privat sektor, är det något som måste ses över.

Om 20 minuter går jag på pass två av tre för dagen. Det ska bli kul att se vilka nya diskussioner jag hamnar i och vad det kan leda till, kanske får jag mer inspiration till blogginlägg exempelvis. Oavsett vilket uppskattar jag både möjligheten att diskutera och den sköna stämning som blir valarbetare emellan. Respekten och engagemanget ger energi på ett väldigt positivt sätt. Jag gillar’t.

Intressant?


Kryssa kandidater, inte affischer

För några dagar sedan var jag i Globen på en karriärmässa. På vägen dit passerade jag lite valaffischer från Folkpartiet liberalerna och som vanligt var det läge att ge ifrån sig en djup suck. Affischerna var nämligen vandaliserade, som vanligt. Vissa av dem hade bara fått sina budskap överkryssade, men en av dem hade blivit överaffischerad av Kommunistiska partiet.

Efter att alliansens affischer blivit kliniskt utrensade både i Husby och vid Slussen så är det här inget som överraskar. Däremot blir jag fortfarande lika trött varje gång jag ser det. Vad finns det för mening med att rensa ut andra partiers affischer eller förstöra dem? Vad är det som är så svårt med att respektera att människor har olika åsikter? Det finns många vars åsikter jag inte ger mycket för, men jag skulle aldrig få för mig att försöka hindra dem från att uttrycka dem. Däremot argumenterar jag gärna emot dem. Det avspeglas också här på bloggen; jag har under alla de år jag bloggat bara varit tvungen att ta bort en enda kommentar på något av mina inlägg, på grund av att den gick över gränsen för det som kunde anses vara lagligt. Den principen håller jag fast vid och jag önskar att fler gjorde det.

Det finns många sätt att ge uttryck för sina åsikter utan att förstöra för andra. När det gäller valet så har alla sin chans att lägga en röst i lådan idag och att kryssa den kandidat på listorna som man tycker bäst om. Det är bättre att göra så än att kryssa över andra partiers budskap. Utan respekt för åsiktsfriheten saknas förutsättning för demokrati.

Intressant?