Etikettarkiv: valfrihet

Godtemplarmaffian i riksdagen

Blandade flaskor och burkar med alkoholDet är hårda tider i landet min vän – en bag-in-box vin upp 180 spänn. Och lakritsshotsen fick dödsstöten av godtemplarmaffian i riksdagen.

Magnus Härenstams kuplett fungerar lika bra 2011 som den gjorde 1978 i ”Det är serverat”. På 1970-talet var det mellanölet som fick sin dödsstöt av godtemplarmaffian i riksdagen, 2011 är det lakritsshots och gårdsförsäljning som får underkänt av densamma. Dessutom hotar skattehöjningar på vissa förpackningar som ett led i den så kallade sunda alkoholpolitiken.

Svensk alkoholpolitik har i ungefär ett sekel handlat om att förbjuda olika former av alkoholkonsumtion och försvåra inköpet av den, åtminstone i förseglad förpackning. Tillgången på serverad alkohol har fortsatt vara förhållandevis stor och det är få krogar som inte serverar alkohol till kunder som är märkbart berusade. Förbuden och propagandan gör också att alkoholen romantiseras och blir något spännande bland ungdomar, vilket gör att de blir ännu mer nyfikna på att prova. Min egen erfarenhet är att de ungdomar som fått prova alkohol hemma under kontrollerade former, dvs som måltidsdryck eller liknande, får ett sundare förhållande till alkoholen och är mindre benägna att dricka sig redlöst berusade, hamna i trubbel på grund av alkoholen eller för den delen bli inlagda på sjukhus med alkoholförgiftning. Det är dock baserat enbart på min egen – förhållandevis stora – umgängeskrets, men hade vi utgjort urvalsgruppen i en vetenskaplig studie hade denna trend varit statistiskt säkerställd.

Sund politik utgår från att människor i allmänhet är kapabla att göra egna val. Ibland kan de göra vad majoriteten uppfattar som ”fel” val, ibland kan de göra val som i efterhand uppfattas som fel av dem själva. Att ha frihet innebär dock att man måste ha möjlighet att göra fel val ibland. Allt annat innebär inskränkningar i personlig frihet. Det är inte statens uppgift att inskränka denna frihet för alla människor, när några av dem inte kan hantera friheten. Statens uppgift är att fånga upp dem som råkar illa ut på grund av dåliga val, samt stödja och hjälpa dem som har missbruksproblematik. Det är inte alls lika lätt som att förbjuda saker för alla, det kanske inte ger omedelbara effekter i nästa opinionsmätning, men det är det enda rimliga sättet att bedriva politik.

Tyvärr är det många moraliserande politiker som inte håller med. Det ser vi tydligt när vi får lagstiftning som förbjuder lakritsshots blandade på plats i baren, eller när såväl konservativa som de som kallar sig socialliberaler högljutt propagerar mot gårdsförsäljningen. Det är ett tecken i tiden att det diskuteras en skattehöjning på vissa alkoholförpackningar (!) när det efter ett decennium går upp för vissa politiker att storpack i kombination med billigt förpackningsmaterial gör att priset per volymenhet blir lägre. Hade dessa politiker någonsin varit studenter och tittat efter just denna typ av förpackningar på stormarknaden för att hushålla med det snålt tilltagna studiemedlet, borde de känt till detta redan.

Allt är såklart inte mörker. Vi har till exempel fått rätt att jäsa eget vin, något som Härenstam & Co inte fick göra för godtemplarmaffian på det ”glada” sjuttiotalet. Tyvärr har utvecklingen inte fortsatt i samma goda riktning och verkar nu vara på väg tillbaka åt det repressiva hållet. Det är inte utan att man tittar trånande på EU och önskar att de kunde harmonisera stora delar av alkohollagstiftningen i unionen efter något slags irländsk eller dansk modell.

Intressant?


Vänstern ett hot mot äkta jämställdhet

Clas Borgström (S) anklagar den borgerliga regeringen för att vara ett hot mot jämställdheten. Samtidigt presenterar han de grönrödas syn på problemet samt deras lösningar och gör det därmed uppenbart att de rödgröna inte är intresserade av att lösa det grundläggande problemet. Deras förslag handlar bara om att skyla över strukturella problem i samhället och att plocka kortsiktiga politiska poänger. Hur det kommer sig att kvinnor i högre utsträckning röstar på vänsterexperimentet än på Alliansen blir därmed än mer obegripligt.

Jämställdheten i samhället har blivit sämre under borgarna, skriker vänsterexperimentets företrädare. Inte förvånande, då vänstern länge ansett sig ha monopol på jämställdhet och inte gillar när någon utmanar deras verklighetsbeskrivning. Gud förbjude att andra idéer om hur samhället kan bli mer jämställt får genomslag, sånt kan man ju förlora kvinnoröster på. De argument som oppositionens företrädare framför blir dock allt mer genomskinliga och det är smärtsamt uppenbart att de inte är intresserade av att lösa de fundamentala problemen utan enbart att skyla över och behandla symptomen.

Hoten som borgarna framfört mot jämställdheten är, enligt de grönröda:

  • Skattesänkningar, som ger mer pengar till män än till kvinnor (eftersom män har genomsnittligt högre löner och därmed betalar mer i skatt)
  • Färre välfärdstjänster genom exempelvis effektiviseringar, eftersom det är mestadels kvinnor som jobbar i välfärden.
  • RUT-avdraget, som ger människor välbetalda heltidsjobb i yrken som anses kvinnoförnedrande och som ger arbetande kvinnor möjlighet till mer fritid.
  • Förändringar i socialförsäkringarna, eftersom kvinnor utnyttjar dem i högre utsträckning.
  • Vårdnadsbidraget.

På en punkt finns det heller inga goda motargument. Vårdnadsbidraget är inte något som ökar jämställdheten i samhället, även om det i viss mån ökar valfriheten för familjer. Det riskerar att låsa fast kvinnor hemma istället för att få ut dem på arbetsmarknaden. Det finns några få positiva sidor av bidraget, men generellt är det inte en positiv reform.

Den övriga kritiken är svårare att förstå. Avdraget för hushållsnära tjänster är en reform som påverkat jämställdheten positivt. Genom tjänsterna får förvärvsarbetande människor möjlighet till mer fritid. Eftersom det 2010 fortfarande är kvinnor som står för majoriteten av hushållsarbetet betyder det att kvinnor fått mer fritid. Dessutom har många människor av båda kön fått arbeten i en växande branch. Hur detta kan vara negativt för jämställdheten är obegripligt. Att det skulle vara förnedrande att utföra tjänsterna åt andra är snarast en kvinnofientlig åsikt då det som sagt är mest kvinnor som idag utför tjänsterna gratis i hemmet.

Vad gäller de övriga argumenten hör de ihop. Det underliggande problemet är att kvinnor har lägre löner, bland annat för att de i större utsträckning arbetar i yrken som traditionellt värderas lägre och därmed har lägre löner – även om många mer välbetalda akademiska yrken nu börjar få en majoritet kvinnor. Så länge det är så, kommer också varje generell skattesänkning att i genomsnitt ge lite mer pengar till männen än till kvinnorna. Lösningen är dock inte att höja skatterna igen, så att männen straffas hårdare än kvinnorna. Dessutom har vi extra skatter som slår till redan vid måttliga inkomster, något som med andra ord borde jämna ut skillnaderna mellan hur mycket könen betalar i skatt, om man tycker att siffror är de viktiga värdena i världen.

Det faktum att de grönröda tycker att fler välfärdsyrken vore en jämställdhetssatsning visar på deras ointresse att faktiskt göra skillnad i samhället. Att skapa fler lågstatusjobb som framför allt kvinnor kommer att anställas i är inte lösningen på jämställdhetsproblemen. Snarare cementerar detta de strukturer som finns. Kvinnor behöver få jobb i mer välbetalda högstatusyrken för att strukturerna ska krossas. Dessutom behöver de kvinnor (och såklart män) som redan idag har ledande och beslutsfattande positioner i kommuner och landsting uppvärdera välfärdsyrkenas status och därmed lönerna. I första hand handlar det om att ge omsorgsyrkena kraftigt höjda löner jämfört med exempelvis industrin eller för den delen sopåkarna, yrken som inte kräver högskoleutbildning till skillnad från sjuksköterskorna. Därmed ligger ansvaret i stor utsträckning på socialdemokraternas egna paraplyorganisation, LO. Så länge facket inte arbetar för att kvinnodominerade yrken får höjda löner på bekostnad av löneutvecklingen i den manligt dominerade industrin, kommer också socialdemokraterna att sakna all trovärdighet i jämställdhetsdebatten.

Kvinnor riskerar idag att bli utbrända i högre grad än män. Även om män har långa arbetsdagar med mycket övertid, finns det fortfarande en kultur att kvinnor inte bara ska jobba utan också ta hand om obetalt hushållsarbete och barnomsorg i hemmet. Dessutom är det kvinnor som, eftersom de ofta har lägre lön, i första hand stannar hemma för vård av barn eller tar ut mer föräldraledighet. Utöver detta har vi en kultur där många vårdnadstvister döms till kvinnors fördel, något som också leder till fler ensamstående mammor med ett större ansvar för barnen än sin före detta partner. Skulle domstolarna sluta anse att det i princip alltid är bättre för ett barn att bo med sin mor än med sin far, skulle en del av detta förändras. Sen krävs givetvis andra reformer för att uppmana fäder att vara mer närvarande i sina barns liv. Jämställdhetsbonusar är ett sätt att uppnå detta, men i grunden handlar det om att förändra kultur och värderingar. Traditioner är svåra att bryta men vi har ändå kommit längre i Sverige än i många andra västländer på detta område.

Allt detta gör att kvinnor blir mer beroende av socialförsäkringssystemen än män. Varje förändring påverkar därmed kvinnor mer än männen. Alliansen har genomfört många förändringar, som i förlängningen är menade att hjälpa fler människor att komma tillbaka i arbete. Oppositionen gillar inte förändringarna - i vissa fall är kritiken också befogad – men om förändringarna får avsedd effekt är det snarast en jämställdhetssatsning, inte en försämring. Alla förändringar tar tid och behöver små korrigeringar för att fungera optimalt. Reformerna är inte perfekta men generellt är det nya systemet redan lite bättre än det gamla var.

Vänsterns monopol på jämställdhetsfrågan är i praktiken brutet och allt mer kommer lösningarna att vara föremål för debatt istället för att vänstern har ensamrätt på lösningar. Det betyder också att jämställdheten i samhället kommer att öka snabbare, när idéer accepteras för att de är bäst istället för att de kommer ur ”rätt” ideologi. I förlängningen innebär det att vänstern inte kan räkna med att få fler röster från kvinnor och jämställdhetsförkämpar av slentrian. Det är därför inte konstigt att oppositionen skriker sig hesa när Alliansen lägger sig i jämställdheten och jobbar mer med strukturer och långsiktiga reformer än kortsiktiga behandlingar av symptomen. Om jämställdheten plötsligt blir ett faktum i samhället kommer ju vänstern att förlora ett av sina starka kort när det gäller att locka väljare och därmed får de svårare att tillskansa sig makten. Det är inget som någon strategiskt sinnad vänsterpolitiker vill se annat än i sina värsta mardrömmar.

Intressant?

Friskolorna nästa rödgröna spricka

Sprickorna i den rödgröna fasaden blir fler och fler. Den största sprickan, Förbifart Stockholm, löstes genom att lova en folkomröstning. De flesta frågorna går dock inte att lösa på samma sätt. Den senaste sprickan bland många handlar om friskolor, där socialdemokraterna och vänsterpartiet i Stockholm vill stoppa nyetablering, medan miljöpartiet kategoriskt avvisar alla sådana krav.

Egentligen är det inget nytt. Miljöpartiet har länge förespråkat friskolor och är ett parti som i grunden tycker om valfrihet. Det är också därför de har kunnat locka många liberala väljare från Alliansen. Det är därför ingen överraskning att de får vissa problem i samarbetet med framför allt vänsterpartiet. Vänsterpartiet och miljöpartiet skulle i andra länder knappast ha anslutit sig till samma block inom politiken, då deras värderingar är så totalt väsensskilda. Det underlättar inte heller att miljöpartiets väljare ofta står ännu längre bort från vänstern än vad partiet själv gör.

Miljöpartiet har visat sig kunna gå med på många skattehöjningar som de andra partierna föreslår, men när det gäller att minska valfrihet för individerna är det tvärstopp. Det naturliga vore egentligen för miljöpartiet att stå utanför blockpolitiken och samarbeta mer med de liberala partierna när det gäller just valfrihetsfrågor. Alternativet är förstås att vänsterpartiet stängs ute ur samarbetet mellan de rödgröna, något som visade sig praktiskt omöjligt efter socialdemokraternas vänsterfalangs kraftiga protester mot Mona Sahlins försök till just ett samarbete med enbart de gröna.

Blockpolitiken i dess nuvarande form har i praktiken spelat ut sin roll. Trots det fortsätter blocken att stärkas, av taktiska skäl. Egentligen borde samarbeten gå över blockgränserna i mycket större utsträckning. Miljöpartiet har mer gemensamt med Alliansen i valfrihetsfrågor än vad de har med vänsterpartierna. Folkpartiet liberalerna har mycket lite gemensamt med kristdemokraterna när det gäller HBT-frågor och borde egentligen samarbeta med miljöpartiet i dessa frågor. Listan kan göras längre.

Sprickorna finns givetvis i båda blocken. Det som skiljer ut det rödgröna samarbetet är att synen på grundläggande frågor som valfrihet och skatter skiljer sig så kraftigt mellan partierna. Alliansen har en del frågor man inte är ense om, men den ekonomiska politiken och den generella riktningen i vilken man vill ta samhället är i mångt och mycket densamma. Därför är det rödgröna experimentet dömt att misslyckas i längden. Skillnaderna mellan ideologierna som samsas inom blocket är helt enkelt för grundläggande. För Sveriges del är det bara att hoppas att vi slipper få sammanbrottet bevisat i praktiken genom att de rödgröna vinner valet i höst.

Intressant?

Valfrihet medför fria val

DN har på senare tid vaknat ordentligt vad gäller skolfrågor. Deras främsta skribent vad gäller detta heter Ulrika By. Av någon anledning har hon dock bestämt sig för att allt är dåligt med framför allt Stockholms skolor. Nu senast skriver hon en kritisk artikel om att friskolor konkurrerar ut kommunala.

Hela tesen är att det är fel att elever kan välja att gå i skolan någon annanstans än där de bor. Från vänsterpartiets håll kritiseras detta eftersom ”eleverna inte får ett socialt nätverk där de bor och föräldrarna lär inte känna varandra.” Jag förstår inte denna kritik, för varför måste man nödvändigtvis känna människor precis där man bor? Människor rör sig fritt över staden med hjälp av en av världens bäst utbyggda kollektivtrafik. Varför ska man då inte kunna ha sitt sociala nätverk i Stockholm och inte bara i Liljeholmen, Skarpnäck eller Rinkeby? Med webben skapar människor redan idag kontakter över långa avstånd så att ha sina vänner i en annan stadsdel är ju ingenting jämfört med att ha nära vänner i USA eller Japan.

Anledningen till att välja en annan skola än den som ligger närmast kan vara många. Ibland beror det på att vännerna bor någon annanstans eller att de har tänkt att välja en annan skola. Ibland beror det på att man vill ha en speciell inriktning, t.ex. waldorfpedagogik. Det kan också helt enkelt vara så att man inte tycker att de skolor som ligger i närheten håller måttet och att man därför söker sig till skolor med högre kvalitet. Det är inget konstigt med det utan det sporrar bara skolorna till att göra bättre ifrån sig. Att rektorerna tycker att detta är att ”fly problemen” är bara naturligt. Att de själva ska göra något åt problemen eftersom de annars tappar eleverna, är ju mycket jobbigare än att tvinga eleverna att gå kvar även om de inte är nöjda.

Det är dags att vänstern och Ulrika By slutar bedriva en kampanj mot en skola som faktiskt fungerar riktigt bra. Det finns viktigare saker i skolan att kritisera än den valfrihet som både elever och föräldrar uppskattar och ser som en självklarhet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 029 andra följare