Valreklamsfavorit i repris?

Socialdemokraternas valberedning har efter mycket om och men föreslagit Håkan Juholt som ny partiledare. Men vem är denne man? Större delen av svenska folket har aldrig hört talas om karln. Det är förstås inte nödvändigtvis ett problem och Tage Erlander var på sin tid också ett oväntat val till partiordförande. Däremot är en osynlig och okänd partiledare inte bra i längden, något som bevisats gång efter annan. Därför är det viktigt för Socialdemokraterna att Håkan Juholt blir känd så snart som möjligt. Jag tänkte vara så fräck att jag föreslår en lösning, trots att jag själv är liberal.

Är det någon som kommer ihåg Lennart Daléus? För er som inte gör det så var han ledare för Centerpartiet ett tag, innan Maud Olofsson tog över. Lennart hade samma problem – han var väldigt okänd för de allra flesta. Därför drog centern igång en kampanj där de presenterade honom med rubriken ”Det här är Lennart.” – kanske inte den bästa valaffischen i modern tid, men en av de mer udda. Dessutom är det en av de få valaffischer jag kan minnas tio år senare. Det borde väl räknas på något sätt? För er som inte har affischerna i lika färskt minne så kommer här en påminnelse:

Det är nog dags för S att kopiera centerns strategi och för att bespara partiet lite tid har jag redan ordnat saken. Så, det här är Håkan!

Varsågoda.

Intressant?

FP bankar in bevarandementaliteten

I Stockholmsliberalen (Folkpartiet Stockholms interna organ) skriver Bonnie Bernström, Gabriel Romanus och Björn Rydberg om hur viktigt det är att Folkpartiet nu även står upp för de rigida krav på icke-förändring i Stockholms siluett som partiet gick till val på. Abit Dundar skriver i veckans nummer av tidningen Nu (Folkpartiets riksorgan) om hur viktigt det är att vi inte låter något av det som byggs nytt ”slåss om uppmärksamheten” med det som redan är byggt i staden. Mönstret går igen på flera håll och just motståndet mot ”skyskrapor” var Folkpartiet Stockholms viktigaste fråga i valet och den fråga som man använde för att lansera valrörelsen redan under sommaren.

Skribenterna i Stockholmsliberalen anser att Folkpartiet blev framgångsrika i Stockholms stad just tack vare det klara budskapet om nej till förändringar i siluetten. 0,38 procentenheters ökning gentemot förra valet anses alltså vara en framgång i detta fall.

Samtidigt går det inte att ta miste på vilka väljare det är som har vunnits genom den förda politiken. Det är företrädesvis, för att inte säga uteslutande, de äldre. Människor som tycker att Stockholm är bra nu, människor som var unga och fick vara med och påverka när Globen byggdes, en byggnad de nu tycker gjorde Stockholms siluett fulländad. De ungdomar, som många andra partier kämpar för att vinna när deras egen väljarbas blir allt äldre, underkänner däremot politiken. Många liberala väljare under 30 röstade glatt på FP i alla val utom i kommunfullmäktige. Där valde man istället Centern, som med gruppledaren Per Ankersjö i spetsen driver på för högre hus med en sällan skådad glöd. Uppgivenheten och oförståelsen för folkpartisternas udda hållning när det gäller höga hus i Stockholms innerstad var stor i denna väljargrupp.

Det kanske i sammanhanget kan vara intressant att notera att skribenterna i Stockholmsliberalen samtliga har passerat 60 medan Abit Dundar har färre än 10 år kvar tills han kliver över samma tröskel.

Folkpartiet har dock valt sin profilfråga och nu gäller det att på alla sätt banka in den åsikten och få fler medlemmar att tycka att den är den enda rätta. Framför allt används argumentet att de som inte tycker som FP vill bygga skyskrapor överallt där det går, utan urskillning. Nu är de flesta så pass luttrade att de inser att så inte är fallet, även om det ibland retoriskt kan låta så även från skyskrapsförespråkarna.

Sanningen är dock att de flesta yimbyiter och centerpartister inte alls vill bygga skyskrapor i hela staden. Däremot ser de inget självändamål i att säga blankt nej till alla byggnader som möjligen kan synas, till alla byggnader som sticker upp ovanför någon annan byggnad eller, om uttrycket ursäktas, gud förbjude skulle kunna vara lika högt eller högre än ett kyrktorn. De ser istället att vi måste bygga mer bostäder på en allt mer begränsad yta, bostäder som måste byggas på höjden om vi ska kunna bevara grönområden och om vi ska få plats med den växande befolkningen i Stockholm. Redan idag är det näst intill omöjligt att få tag på studentlägenheter. Andrahandsboenden eller att stanna hos föräldrarna är något som ungdomar tvingas till i flera år, om de ska ha en chans att bo i Stockholm. Då duger det inte att säga nej till att bygga högre och effektivare i Stockholms innerstad, då måste man börja tänka nytt.

Därmed inte sagt att det ska byggas höghus för deras egen skull eller att de ska fylla hela staden. Däremot är det motiverat att höja den genomsnittliga höjden på husen i staden och gärna bygga på ett par-tre våningar på de befintliga husen. Där så passar, kan man sen komplettera med ännu högre hus. Redan på 1930-talet byggdes det skyskrapor, de så kallade Kungstornen. Sedan tillkom de med Stockholmska mått sett gigantiska Hötorgsskraporna på 1950-talet.

Samtidigt skulle varje annan stad i världen skratta åt oss om de insåg att vi benämner dessa byggnader med termen ”skrapor”; de stackars husen har ju knappt ens skrapat på ytan när det gäller att vara höga.

Tyvärr kommer FP inte att byta åsikt än på länge. Inte heller kommer Per Ankersjö och hans centerpartister att få det lätt i förhandlingarna; även om C numera är flera gånger större än KD i stadsfullmäktige, så är FP större och kommer antagligen inte att vika en tum i denna profilfråga. Exakt var det lämnar stadsbyggnadsfrågorna i Stockholm de närmaste fyra åren vet vi inte, men antagligen i något bortglömt hörn för så speciellt spännande och nytänkande lär det inte bli.

Samtidigt tappar FP fler och fler unga väljare på en politik som är som klippt och skuren för att medvetet skrämma bort unga liberaler, ja för den delen alla unga. Frågan är vilken framtid partiets strateger egentligen har sett i sina kristallkulor, när de bestämde sig för att banka in bevarandet så djupt att det antagligen aldrig kommer att gå att dra ut igen.

Intressant?

Klart vem som ska styra, oklart hur

Valresultatet är ännu inte färdigt och många frågetecken återstår att räta ut. Vad vi vet är dock att Alliansen är i särklass största block, att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen de närmaste fyra åren och att Alliansen fick en större andel av rösterna i år än 2006. Vem som ska bilda regering är därmed redan klart, frågan är bara med vilket stöd.

KAOS. Det ordet förekommer mycket i rapporteringen om valresultatet, men främst i de medier som har en tydlig vänsterprofil. Övriga medier, inklusive de statliga förmodat neutrala medierna, utelämnar det ordet. Valresultatet är nämligen tydligt, även om detaljerna inte är det. Alliansen har fått förnyat förtroende, genom att inte bara behålla sina väljare utan dessutom ta fler röster i detta val än vad de fick i det förra. I en enkel värld hade det varit det berömda det.

Nu är valsystemet dock inte så enkelt. Vad som skett sedan förra gången är att Sverigedemokraterna har tagit sig in i riksdagen och därmed tar mandat från alla håll. Innan de kom in var det fullt möjligt att ha egen majoritet i riksdagen utan att ha en majoritet av de faktiska rösterna bakom sig. Nu blir det svårare. Utöver det fördelas mandat dels utifrån valkretsar, dels genom ett antal utjämningsmandat. Det gör att ett block i teorin kan ha en de facto majoritet av rösterna utan att för den skull besätta en majoritet av stolarna i riksdagen. Än så länge vet vi inte de faktiska siffrorna, men det spekuleras i att det är precis den situationen vi kan komma att få när de sista resultaten presenteras på torsdag morgon.

Hur kommer styrkeförhållandena att se ut på Helgeandsholmen de kommande fyra åren?

Samtidigt som vi har alla dessa problem är ändå en sak klar: det svenska folket vill att Sverige även i fortsättningen ska styras av en alliansregering. Det rödgröna alternativet är sågat jämsmed fotknölarna, socialdemokratin fortsätter sin långsamma implosion och Sverigedemokraterna må ha kommit in i riksdagen men har definitivt inte ett allmänt mandat från hela Sverige att styra och ställa över landets framtid från riksdagens talarstol. Det enda oppositionsparti som går stärkt ur valrörelsen är Miljöpartiet. Lägger man till detta att MP har en politik som ligger förhållandevis nära Alliansens, mycket närmare än något av de andra tre oppositionspartierna i riksdagen, är partiet den naturliga och enda tänkbara samarbetspartnern om det blir aktuellt att bilda en majoritetsregering över blockgränsen.

Miljöpartiets kategoriska avvisande av Alliansens utsträckta hand är på så vis märkligt. Maria Wetterstrand vill att Fredrik Reinfeldt ska förhandla med hela den rödgröna oppositionen. Antingen är det ett väldigt underligt sätt att förhandla på, eller så menar Miljöpartiet på allvar att 20 sverigedemokrater i riksdagen är en situation som kräver en nationell samlingsregering. Det finns nämligen mycket små, om ens några, chanser att alliansen kan sitta i regering med socialdemokraterna eller vänsterpartisterna utom i en nationell krissituation. Politiken är helt enkelt alldeles för olika.

När det gäller Miljöpartiets inställning är det mest intressanta att de hävdar att det rödgröna samarbetet ska kvarstå under mandatperioden. Det fungerar bara med en av de tre lösningar som finns på problemet att skapa en regering som inte samarbetar med Sverigedemokraterna: att Alliansen bildar en minoritetsregering. Enda sättet en sådan regering kan fällas är nämligen att de rödgröna samarbetar med SD om ett gemensamt budgetförslag och på så sätt fäller regeringens egna budget. Det kommer inte att hända, eftersom de rödgröna vägrar samarbeta med SD om någonting alls. Alliansen sitter därmed kvar med de rödgrönas indirekta, tysta stöd.

De andra två lösningarna kräver att det rödgröna samarbetet avslutas. De alternativ som finns är nämligen att MP går över till Alliansen, eller att Centern och Folkpartiet sätter sig i regering med S och MP – för inget av Alliansens partier skulle drömma om att sätta sig i en regering där också Vänsterpartiet har ministerposter. Det sistnämnda alternativet är dock högst osannolikt.

Än är det bara tisdag och rösträkningen pågår frenetiskt. När detta skrivs har 2269 av 6063 valdistrikt räknats. Fortfarande är det möjligt för Alliansen att ta 175 mandat och därmed ha egen majoritet i riksdagen – några bedömare beräknar att det  kan vara så lite som ett tusental röster som saknas, något som inte är omöjligt att få genom de sena förtidsrösterna och utlandsrösterna – båda är dessutom fler i år än någonsin tidigare. Jag är försiktigt optimistisk när det gäller den möjligheten, jag tror att det kan gå vägen. Det vore i så fall det bästa, eftersom det neutraliserar alla Sverigedemokraternas anspråk på inflytande. Med en stabil regeringsmajoritet kommer de inte att kunna förhindra beslut eller utöva utpressning.

De närmaste dagarna kommer att bli spännande, både med avseende på de faktiska styrkeförhållandena i riksdagen och hur regeringsfrågan löses om Alliansen inte tar in de tre sista mandat de behöver för egen majoritet. Det enda som vi vet med säkerhet är att Sveriges Statsminister även fortsättningsvis heter Fredrik Reinfeldt och att alla de fyra allianspartierna kommer att ingå också i den kommande regeringen.

Intressant?

Det liberala valet i Stockholms stad

Någon minut innan det här inlägget publiceras stängde vallokalerna. Det betyder att jag som kampanjledare för Folkpartiet liberalerna i Rinkeby-Kista kan berätta om mitt eget val. Att göra det innan skulle innebära att jag inte fullgjort mitt uppdrag till fullo. Jag är nämligen i första hand liberal och i andra hand folkpartist. Det gjorde att jag efter mycket funderingar bestämde mig för att rösta på det mest liberala partiet i kommunvalet i Stockholms stad. Det partiet är för tillfället inte Folkpartiet utan Centerpartiet. Mitt kryss gick till Per Ankersjö.

Liberalismen är en ideologi som kan vara svår att greppa till fullo. Det brukar ibland sägas att det finns lika många liberala ideologier som det finns liberaler och det är antagligen inte så långt ifrån sanningen. Liberalismens grundläggande tro på individen gör också att individen får stora möjligheter att själv tolka ideologin. Det är både bra och dåligt och framför allt gör det att det kan vara svårt att ha ett liberalt parti som alla anser är liberalt.

Folkpartiet liberalerna gör ett bra jobb att försöka vara ett sådant parti, men misslyckas förhållandevis ofta. På riksplanet har vi sett konstiga utspel om burka- och niqabförbud, eller krav på att föräldrar ska tvingas komma med till skolan när deras barn är stökiga. Samtidigt finns det många klockrena liberaler på riksplanet och min favorit är Amanda Brihed, en stark kvinna som aldrig kompromissar med ideologin. Det gör att jag har tilltro till partiet och att jag för tillfället inte kan tänka mig att rösta på något annat parti i riksdagsvalet. På samma sätt har jag tilltro till liberalismen i landstinget och självklart fick Folkpartiet liberalerna min röst även där.

I Stockholms stad är det annorlunda. Där är Centerpartiet mycket mer uttalat liberalt och har starka liberala företrädare som Per Ankersjö och Helen Törnqvist. Centerpartiet är också mer ideologiska och håller fast vid liberala principer. Folkpartiet kompromissar å sin sida alldeles för ofta med de liberala värderingarna för att vinna röster. Det mest uppenbara exemplet handlar om en gemensam antagningsregion till gymnasieskolan. Folkpartiet i alla länets kommuner – utom Stockholms stad – är för att alla elever i hela länet ska kunna välja gymnasieskola fritt, utan att vara bunden av kommungränser. Det är också det liberala sättet att se på det. Folkpartiet i Stockholms stad är kategoriskt emot det. Anledningen är inte ideologisk, tvärtom erkänner de flesta att det vore mest liberalt att sälla sig till länets åsikt. Nej, istället handlar det om att FP är rädda att förlora viktiga röster i exempelvis Bromma om man företräder en åsikt som gör att ”förortsungar” kan komma och ta platser i gymnasier som Brommaväljarna anser ska vara reserverade till deras barn. I ärlighetens namn måste det förstås nämnas att det i princip inte finns något parti i Stockholms stad som vågar vara för den gemensamma antagningsregionen, med samma argumentation även om det är olika hur ärlig man är med det.

Inför valet bestämde jag mig för att göra en genomgång av skillnaderna mellan Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet i Stockholms stad. Enklast var förstås att fråga gruppledaren, Per Ankersjö, vilket jag också gjorde. När jag fick veta vad som skiljde partierna åt insåg jag att jag var klockren centerpartist just i kommunvalet. Det handlar om små saker, som att centern öppnar mer för friskolor och att det inte nödvändigtvis måste finnas kommunala alternativ i alla stadsdelar. Det som främst fäller avgörandet är dock att Centerpartiet bejakar utveckling och framför allt höga hus överallt där de kan passa in, medan Folkpartiet intar en underlig konservativ ståndpunkt och tycker att Stockholms innerstad ska vara fredad från synlig förändring. Anledningen är som så ofta inte i första hand ideologisk utan ett strategiskt beslut för att vinna nya väljargrupper.

Jag har alltid varit utvecklingsvän och har länge tyckt att det behövs fler höga hus i Stockholm – inte bara enstaka punkthus utan hela områden med en högre höjd. Generellt borde det byggas på ett par-tre våningar i höjd på de flesta hus i staden. Undantagen är givetvis områden som Gamla stan eller söders träkåkar. En gång i tiden vågade vi bygga på höjden – ta kungstornen som exempel. Tyvärr  har modet försvunnit och numera vågar ingen bygga något som kan synas eller märkas. Det är ett under att Stockholm Waterfront kunde byggas över huvud taget, men jag är väldigt glad att det blev av. Därför blev jag väldigt ledsen när det visade sig att Folkpartiet var så utvecklingsfientliga på detta område, än mer så när det gjordes till en profilfråga inför detta val. Det är svårt att stödja ett parti helhjärtat när en av ens egna hjärtefrågor går helt på tvärs med en av partiets profilfrågor. Jag har också vägrat befatta mig med valmaterial som handlat om detta, något som gått bra eftersom jag bor i ytterstaden, där FP kan tänka sig att bygga på höjden. Här ute är jag inte heller ensam om att ifrågasätta varför partiet har intagit denna underliga ståndpunkt. Det är helt obegripligt för många av oss mer ideologiskt sinnade liberaler.

Jag är antagligen inte den bästa kampanjledaren, eftersom jag bryr mig mer om ideologi än om att maximera röster. Jag är otroligt trött på valrörelsen, eftersom så många intressanta bloggare förvandlats till partimegafoner utan egen vilja och egna åsikter. Samtidigt tror jag på det som Birgitta Ohlsson predikar, att Värderingar Vinner Val. Jag tror stenhårt på att man i längden vinner fler röster på att vara konsekvent i sin ideologi och att vara förutsägbar i sina ståndpunkter. Det är omöjligt att täcka in alla sakfrågor i ett valmanifest, speciellt eftersom man aldrig vet vilka frågor som kommer att bli stora under den kommande mandatperioden. Det kommer ständigt nya, oförutsedda frågor man måste ta ställning till. Om ett parti har en konsekvent ideologi, fri från populism, är det lättare att ha förtroende för partiet. Tyvärr är det få partier som idag kan sägas vara så ideologiskt renläriga. Ett undantag är just centern i Stockholms stad.

Jag gör mig antagligen inte många nya vänner inom mitt eget parti idag, genom att berätta om mitt ställningstagande för Centerpartiet. Samtidigt måste jag vara klar och tydlig med detta för att vara ärlig mot mig själv. De karriärfokuserade partister som jag eventuellt gör mig till ovän med, kan jag faktiskt vara utan. För mig handlar politik inte om att maximera röster. För mig handlar politik om visioner, ärlighet och ideologi. Politik är att vilja förändra, inte att vilja göra karriär. Politik är att vara sann mot sina egna övertygelser, inte att anpassa sin åsikter efter den allmänna opinionen. Den som inte skriver under på detta har jag svårt att känna respekt för, oavsett politisk tillhörighet.

Intressant?

Valtester 2010 #5

Då var det dags för Aftonbladets valtest. Inga nyheter egentligen, jag är väldigt liberal och väldigt ekonomiskt höger. Oklar vad de menar med ”progressiv” kontra konservativ dock.

Intressant är att jag tydligen är mest förtjust i Maud Olofsson bland partiledarna, följd av Fredrik Reinfeldt och som trea Jan Björklund.

Intressant?

Världens största museum eller en levande storstad?

Länsstyrelsen kritiserar det planlösa byggandet och är i praktiken sur över att något som byggs i Stockholm idag faktiskt syns. Ungefär samtidigt går Centerpartiet ut och vill exploatera Årsta Holmar för att göra dem mer tillgängliga för allmänheten. De har tidigare förespråkat fler höga hus och synlig, modern arkitektur i Stockholm. Vilket av dessa i praktiken oförenliga intressen ska ha företräde i Stockholm 2010?

En visionär bild av hur Årsta Holmar kan bli mer tillgängliga för allmänheten.

Stockholm är en fantastisk stad, om det är många överens. Samtidigt finns det stora problem beträffande stadsplaneringen och hur staden utvecklats det senaste halvseklet. Rivningshysterin som härjade på 1960-talet vill vi inte se mer av, alldeles för många värdefulla miljöer jämnades med marken, till råga på allt för att ersättas med anskrämliga betongklumpar utan minsta estetiskt värde. Ytterligare en effekt som rivningshysterin hade, och som medför enorma problem i dagens stadsplanering, är att den överdrivna rädslan för förändring av Stockholm underblåstes till fanatiska nivåer. Den rädslan lever vi med än idag, vilket inte bara försenar nyckelprojekt som Slussens förnyelse, utan också medför att Stockholm hindras i sin utveckling och därmed förvärrar framför allt bostadssituationen men också miljöproblemen som ökade pendlingsavstånd med mera innebär.

Skräcken för förändring har gått så långt att även det i grunden liberala partiet Folkpartiet liberalerna har anslutit sig till den starkt konservativa linjen och kräver stopp för höga hus innanför tullarna. Däremot håller Centerpartiet under ledning av Per Ankersjö fortfarande flaggan högt för en mer liberal syn på stadsbyggnad, något som i kombination med Stureplanscenterns framväxt och de åsikter som följt därmed har gjort att de definitivt har övertagit rollen som Det Liberala Partiet i Stockholms stad.

Slussen, en stenöken som ska bevaras till varje pris?

Läser man mellan raderna i den kritik som riktas mot hur det byggs i Stockholm just nu inser man att Länsstyrelsen anser att alla förändringar i Stockholm som innebär att något synligen förändras, borde stoppas. Den ”riksintressanta kulturmiljön” utgörs nämligen av fronten mot vattnet, den begränsade, låga höjden på husen och anpassningen till naturen. Länsstyrelsen efterlyser en ”samsyn” när det gäller avvägningar mellan riksintressant kulturmiljö och nödvändig exploatering för att få en storstad som står sig i den internationella konkurrensen. Deras recept på samsyn är dock inte gemensamma avvägningar, eftersom ”planer på skyskrapor väckt förvåning hos länsstyrelsen”. I praktiken innebär alltså en samsyn att tjänstemännen på länsstyrelsen snarare än de folkvalda politikerna i Stockholms stadshus ska bestämma vad som ska byggas i Stockholms innerstad. Något mindre demokratiskt får man leta efter i dagens Sverige.

Stockholm behöver utvecklas, om det råder ingen tvivel. Bostadsbristen är akut och pendlingsavstånden ökar. Trafikinfarkten blir allt värre och de infrastruktur som skulle kunna avhjälpa situationen är till dags dato minst 30 år försenade. Satsningar på såväl vägar som kollektiva färdmedel behöver mångfaldigas för att komma ikapp kraven. Att då kräva att innerstaden fredas från all förändring som kan avhjälpa problemen är då vrickat och länsstyrelsen med flera måste inse att en levande stad aldrig kan tillåtas att bli ett museum. Däremot ska vi heller aldrig falla tillbaka på den rivningshysteri som härskade på 1960-talet, det skulle riskera oersättliga kulturvärden.

Å andra sidan skulle en likadan rivningshysteri förstås uppfylla länsstyrelsens krav, eftersom de nya hus som byggdes på 1960-talet vare sig förändrade fronten mot vattnet, anpassningen till naturen eller den generella höjden på husen i innerstaden…

Intressant?