Godtemplarmaffian i riksdagen

Det är hårda tider i landet min vän – en bag-in-box vin upp 180 spänn. Och lakritsshotsen fick dödsstöten av godtemplarmaffian i riksdagen.

Magnus Härenstams kuplett fungerar lika bra 2011 som den gjorde 1978 i ”Det är serverat”. På 1970-talet var det mellanölet som fick sin dödsstöt av godtemplarmaffian i riksdagen, 2011 är det lakritsshots och gårdsförsäljning som får underkänt av densamma. Dessutom hotar skattehöjningar på vissa förpackningar som ett led i den så kallade sunda alkoholpolitiken.

Svensk alkoholpolitik har i ungefär ett sekel handlat om att förbjuda olika former av alkoholkonsumtion och försvåra inköpet av den, åtminstone i förseglad förpackning. Tillgången på serverad alkohol har fortsatt vara förhållandevis stor och det är få krogar som inte serverar alkohol till kunder som är märkbart berusade. Förbuden och propagandan gör också att alkoholen romantiseras och blir något spännande bland ungdomar, vilket gör att de blir ännu mer nyfikna på att prova. Min egen erfarenhet är att de ungdomar som fått prova alkohol hemma under kontrollerade former, dvs som måltidsdryck eller liknande, får ett sundare förhållande till alkoholen och är mindre benägna att dricka sig redlöst berusade, hamna i trubbel på grund av alkoholen eller för den delen bli inlagda på sjukhus med alkoholförgiftning. Det är dock baserat enbart på min egen – förhållandevis stora – umgängeskrets, men hade vi utgjort urvalsgruppen i en vetenskaplig studie hade denna trend varit statistiskt säkerställd.

Sund politik utgår från att människor i allmänhet är kapabla att göra egna val. Ibland kan de göra vad majoriteten uppfattar som ”fel” val, ibland kan de göra val som i efterhand uppfattas som fel av dem själva. Att ha frihet innebär dock att man måste ha möjlighet att göra fel val ibland. Allt annat innebär inskränkningar i personlig frihet. Det är inte statens uppgift att inskränka denna frihet för alla människor, när några av dem inte kan hantera friheten. Statens uppgift är att fånga upp dem som råkar illa ut på grund av dåliga val, samt stödja och hjälpa dem som har missbruksproblematik. Det är inte alls lika lätt som att förbjuda saker för alla, det kanske inte ger omedelbara effekter i nästa opinionsmätning, men det är det enda rimliga sättet att bedriva politik.

Tyvärr är det många moraliserande politiker som inte håller med. Det ser vi tydligt när vi får lagstiftning som förbjuder lakritsshots blandade på plats i baren, eller när såväl konservativa som de som kallar sig socialliberaler högljutt propagerar mot gårdsförsäljningen. Det är ett tecken i tiden att det diskuteras en skattehöjning på vissa alkoholförpackningar (!) när det efter ett decennium går upp för vissa politiker att storpack i kombination med billigt förpackningsmaterial gör att priset per volymenhet blir lägre. Hade dessa politiker någonsin varit studenter och tittat efter just denna typ av förpackningar på stormarknaden för att hushålla med det snålt tilltagna studiemedlet, borde de känt till detta redan.

Allt är såklart inte mörker. Vi har till exempel fått rätt att jäsa eget vin, något som Härenstam & Co inte fick göra för godtemplarmaffian på det ”glada” sjuttiotalet. Tyvärr har utvecklingen inte fortsatt i samma goda riktning och verkar nu vara på väg tillbaka åt det repressiva hållet. Det är inte utan att man tittar trånande på EU och önskar att de kunde harmonisera stora delar av alkohollagstiftningen i unionen efter något slags irländsk eller dansk modell.

Intressant?

Visionär söndag

Efter att ha varit ute och rest i Europa har jag blivit inspirerad att skriva en vision för framtiden, en vision om ett Europa och på sikt en värld utan gränser.

Den Europeiska Unionen är en fantastisk skapelse, trots sina många praktiska fel och brister. Idag kan vi resa i större delen av vår kontinent utan pass tack vare Schengen. Vi kan betala med samma valuta i många länder tack vare EMU. Vi har rätt att bosätta oss och arbeta i vilket som helst av unionens medlemsländer. Listan över fördelar kan göras lång.

Den som reser utanför de länder som ingår i alla dessa samarbeten påminns dock snabbt om att inget är perfekt ännu. Efter att själv ha rest från Sverige – medlem i EU och Schengen men inte i EMU – till Skottland – medlem i EU men varken i Schengen eller EMU – via ett land som är medlem i allting, visas kontrasterna tydligt. Passkontrollen mellan Stockholm och Amsterdam var högst begränsad och i praktiken hade det för min del räckt med mitt ID-kort, eftersom det är giltigt inom hela Schengenområdet. När vi reste vidare till Storbritannien var det däremot passkontroller på flera ställen och längst kö var det i kontrollen när vi kom till Glasgow. I Amsterdam kunde man också betala med den gemensamma valutan Euron, något som inte är vare sig svenskar eller britter förunnat.

Allting blir så mycket lättare med samarbeten och gemensamma lösningar, det har visats gång efter annan i exempelvis näringslivet. Internationella standarder sätts för att underlätta för vanliga människor, oavsett om det gäller pappersstorlekar, måttsystem eller frihandelszoner. Vore det inte bra om vi kunde sätta fler internationella standarder, så det blev lättare inte bara att samarbeta med andra länder utan också att resa till och från dem?

Jag ser framför mig ett Europa och på sikt en värld, där gränser allt mer suddas ut för att på sikt försvinna. Gränser är linjer ritade på ett papper eller möjligen, numera, i ett kartprogram på en dator. Ofta är de inte ens speciellt bra ritade och skiljer mellan folk som delar kultur och språk, medan andra inkluderas utan att egentligen förstå vad de gör där.En gräns mellan Indien och Kina ritades med en alldeles för tjock penna för en massa år sedan, vilket gör att det fortfarande tvistas om exakt var gränsen går. Felmarginalen är någon mil eller två åt endera hållet. Den som tittat på en karta över Afrika inser rätt snart att någon tröttnade rätt snabbt på att dra naturliga linjer och istället plockade fram linjalen.

Låter dessa linjer som tillförlitliga källor att grunda viktiga beslut på, så som vem som har rätt att resa vart eller vem som har rätt att arbeta i en viss stad?

Gränser mellan kulturer är i bästa fall suddiga blyertsstreck. Varför skulle då våra konstruerade gränser ha betydelse? I min vision av världen avspeglas det i kartorna. Gränser är indelningar efter administrativa områden, inte efter länder som kan sluta sig mot omvärlden. Kulturer och språk är mer naturliga baser för kartor än de gamla nationerna, som istället ses som kuriösa inslag från en mer primitiv historia. Människor, varor, tjänster och information färdas fritt över hela världen utan att riskera strafftullar, censur, avlyssning eller handelshinder. Människor lever fria och utan inskränkningar baserade på geopolitik, eller att för den delen på att franska bönder känner sig hotade av bättre och billigare spannmål från utvecklingsländer.

Min vision är en värld med öppna gränser och fri rörlighet för alla människor. Jag hoppas att jag hinner få uppleva den världen, åtminstone embryot till den, inom min livstid.

Intressant?

Sverige som fristad för frispråkiga och fritänkare

Wikileaks grundare, Julian Assange, är på besök i Sverige och berättar i en intervju att det på senare tid vuxit upp en mindre industri här, bestående av publicister, journalister och andra som är beroende av yttrandefrihet och pressfrihet. För mig som liberal värmer det att veta att vi lever i ett av de bästa länderna när det gäller dessa saker.

Förhoppningsvis får förhållandena fortsätta vara lika fria här i Sverige. De initiativ till övervakning är oroväckande, men också förslag om fotograferingsförbud på vissa platser och andra initiativ riskerar att rasera den frihet vi har. Därför är det av yttersta vikt att motarbeta varje tendens till minskad frihet för åsiktsyttringar, speciellt när de riktar sig mot publicistiska initiativ.

Min dröm är att Sverige blir det naturliga landet för fritänkare och frispråkiga journalister att verka från. Vi har ett gott rykte i världen när det gäller fri- och rättigheter. Spelar vi våra kort rätt kan vi få hit många människor, publicister och andra, som är intelligenta och driftiga. Deras verksamheter kommer inte bara att öka friheten i världen. De kommer dessutom att skapa fler arbeten.

Ett öppet Sverige som agerar fristad för dessa människor kommer alltså inte bara att hjälpa världen, utan också öka både det intellektuella och ekonomiska välståndet i landet.

Kan det bli bättre?

Intressant?

Please don’t take a picture

Fotoförbud är motiverat när det gäller militära skyddsobjekt. Däremot är det ett intrång i människors frihet när poliser eller kollektivtrafikoperatörer försöker hindra människor från att ta bilder. Dessutom kan det vara ett försök att hindra avslöjanden. Friheten att ta en bild måste vara regel, inte undantag.

I USA och Storbritannien har på kort tid fotografer av ordningsmakten hindrats att ta bilder. Trots laglig rätt att fotografera fritt har de blivit stoppade, hotade och trakasserade. Utvecklingen liknar den vi haft i Sverige, där poliser hotat civila som filmat händelseförlopp där poliser agerat klandervärt, något som gått under namnet Gategate.

Hos våra brittiska grannar handlar det om Jules Mattsson, en 16-årig kille som frilansar som fotograf på sin fritid. När han fotograferade en parad blev han stoppad av polis, som hävdade att han inte fick fotografera vare sig barn, militärer eller poliser och att han därmed bröt mot lagen. Dessutom påstod de att han ansågs vara ett hot med hänvisning till antiterrorlagarna. Inget av påståendena stämmer och det har utvecklats till en infekterad debatt, eftersom Mattsson filmade stora delar av diskussionen med sin mobilkamera. I diskussionen hävdar poliserna bland annat att de inte behöver en lag för att hindra honom från att fotografera eller ens för att omhänderta honom.

I USA har fotografen Carlos Miller, som även driver bloggen Photography Is Not A Crime, blivit portad från tunnelbanan i Miami på livstid efter att han fotograferat utanför den. På hans blogg finns fler exempel på den galna utvecklingen i USA där polis och andra intressen försöker inskränka rätten att fotografera, något som Miller med flera anser bryter mot konstitutionens första tillägg.

Hittills har utvecklingen i Sverige inte tagit samma riktning. De fall där poliser har skrämt eller hotat människor för att de inte ska filma eller fotografera har uppmärksammats och det har mestadels varit poliserna som klandrats. Tendenserna finns dock i attityden och det är inte alls otroligt att vi kan få en utveckling där allas rätt att fotografera på allmänna platser ifrågasätts av särintressen som av en eller annan anledning inte gillar att det finns bildbevis, oavsett om det gäller lagbrott eller bara generellt ofördelaktiga motiv. En sådan utveckling är livsfarlig och hotar rättssäkerhet, demokrati och yttrandefrihet. Den kan dessutom leda till att korruption får fäste.

Då jag själv är amatörfotograf ser jag tydligt riskerna med att inskränka fotografers frihet. En fotograf kan arbeta journalistiskt eller dokumentärt för att avslöja och granska. En fotograf kan också arbeta konstnärligt eller för den delen tekniskt, medicinskt eller på många andra sätt. Oavsett anledningen är det viktigt att låta den fotografiska bilden vara fri, utom i vissa extrema fall. Om för många restriktioner sätts på den fotografiska bilden är det risk att missförhållanden inte avslöjas eller att konstens frihet begränsas. Det vore att förgripa sig på trycks- och yttrandefriheterna.

Säkert försöker förbudsivrarna använda argument som handlar om säkerhet eller liknande. Det finns bara ett svar på det, men det svaret lämnar inget utrymme för motargument för en modern, liberalt sinnad människa:

”Any society that would give up a little liberty to gain a little security will deserve neither and lose both.”

–Benjamin Franklin

Intressant?

Vänstern ett hot mot äkta jämställdhet

Clas Borgström (S) anklagar den borgerliga regeringen för att vara ett hot mot jämställdheten. Samtidigt presenterar han de grönrödas syn på problemet samt deras lösningar och gör det därmed uppenbart att de rödgröna inte är intresserade av att lösa det grundläggande problemet. Deras förslag handlar bara om att skyla över strukturella problem i samhället och att plocka kortsiktiga politiska poänger. Hur det kommer sig att kvinnor i högre utsträckning röstar på vänsterexperimentet än på Alliansen blir därmed än mer obegripligt.

Jämställdheten i samhället har blivit sämre under borgarna, skriker vänsterexperimentets företrädare. Inte förvånande, då vänstern länge ansett sig ha monopol på jämställdhet och inte gillar när någon utmanar deras verklighetsbeskrivning. Gud förbjude att andra idéer om hur samhället kan bli mer jämställt får genomslag, sånt kan man ju förlora kvinnoröster på. De argument som oppositionens företrädare framför blir dock allt mer genomskinliga och det är smärtsamt uppenbart att de inte är intresserade av att lösa de fundamentala problemen utan enbart att skyla över och behandla symptomen.

Hoten som borgarna framfört mot jämställdheten är, enligt de grönröda:

• Skattesänkningar, som ger mer pengar till män än till kvinnor (eftersom män har genomsnittligt högre löner och därmed betalar mer i skatt)
• Färre välfärdstjänster genom exempelvis effektiviseringar, eftersom det är mestadels kvinnor som jobbar i välfärden.
• RUT-avdraget, som ger människor välbetalda heltidsjobb i yrken som anses kvinnoförnedrande och som ger arbetande kvinnor möjlighet till mer fritid.
• Förändringar i socialförsäkringarna, eftersom kvinnor utnyttjar dem i högre utsträckning.
• Vårdnadsbidraget.

På en punkt finns det heller inga goda motargument. Vårdnadsbidraget är inte något som ökar jämställdheten i samhället, även om det i viss mån ökar valfriheten för familjer. Det riskerar att låsa fast kvinnor hemma istället för att få ut dem på arbetsmarknaden. Det finns några få positiva sidor av bidraget, men generellt är det inte en positiv reform.

Den övriga kritiken är svårare att förstå. Avdraget för hushållsnära tjänster är en reform som påverkat jämställdheten positivt. Genom tjänsterna får förvärvsarbetande människor möjlighet till mer fritid. Eftersom det 2010 fortfarande är kvinnor som står för majoriteten av hushållsarbetet betyder det att kvinnor fått mer fritid. Dessutom har många människor av båda kön fått arbeten i en växande branch. Hur detta kan vara negativt för jämställdheten är obegripligt. Att det skulle vara förnedrande att utföra tjänsterna åt andra är snarast en kvinnofientlig åsikt då det som sagt är mest kvinnor som idag utför tjänsterna gratis i hemmet.

Vad gäller de övriga argumenten hör de ihop. Det underliggande problemet är att kvinnor har lägre löner, bland annat för att de i större utsträckning arbetar i yrken som traditionellt värderas lägre och därmed har lägre löner – även om många mer välbetalda akademiska yrken nu börjar få en majoritet kvinnor. Så länge det är så, kommer också varje generell skattesänkning att i genomsnitt ge lite mer pengar till männen än till kvinnorna. Lösningen är dock inte att höja skatterna igen, så att männen straffas hårdare än kvinnorna. Dessutom har vi extra skatter som slår till redan vid måttliga inkomster, något som med andra ord borde jämna ut skillnaderna mellan hur mycket könen betalar i skatt, om man tycker att siffror är de viktiga värdena i världen.

Det faktum att de grönröda tycker att fler välfärdsyrken vore en jämställdhetssatsning visar på deras ointresse att faktiskt göra skillnad i samhället. Att skapa fler lågstatusjobb som framför allt kvinnor kommer att anställas i är inte lösningen på jämställdhetsproblemen. Snarare cementerar detta de strukturer som finns. Kvinnor behöver få jobb i mer välbetalda högstatusyrken för att strukturerna ska krossas. Dessutom behöver de kvinnor (och såklart män) som redan idag har ledande och beslutsfattande positioner i kommuner och landsting uppvärdera välfärdsyrkenas status och därmed lönerna. I första hand handlar det om att ge omsorgsyrkena kraftigt höjda löner jämfört med exempelvis industrin eller för den delen sopåkarna, yrken som inte kräver högskoleutbildning till skillnad från sjuksköterskorna. Därmed ligger ansvaret i stor utsträckning på socialdemokraternas egna paraplyorganisation, LO. Så länge facket inte arbetar för att kvinnodominerade yrken får höjda löner på bekostnad av löneutvecklingen i den manligt dominerade industrin, kommer också socialdemokraterna att sakna all trovärdighet i jämställdhetsdebatten.

Kvinnor riskerar idag att bli utbrända i högre grad än män. Även om män har långa arbetsdagar med mycket övertid, finns det fortfarande en kultur att kvinnor inte bara ska jobba utan också ta hand om obetalt hushållsarbete och barnomsorg i hemmet. Dessutom är det kvinnor som, eftersom de ofta har lägre lön, i första hand stannar hemma för vård av barn eller tar ut mer föräldraledighet. Utöver detta har vi en kultur där många vårdnadstvister döms till kvinnors fördel, något som också leder till fler ensamstående mammor med ett större ansvar för barnen än sin före detta partner. Skulle domstolarna sluta anse att det i princip alltid är bättre för ett barn att bo med sin mor än med sin far, skulle en del av detta förändras. Sen krävs givetvis andra reformer för att uppmana fäder att vara mer närvarande i sina barns liv. Jämställdhetsbonusar är ett sätt att uppnå detta, men i grunden handlar det om att förändra kultur och värderingar. Traditioner är svåra att bryta men vi har ändå kommit längre i Sverige än i många andra västländer på detta område.

Allt detta gör att kvinnor blir mer beroende av socialförsäkringssystemen än män. Varje förändring påverkar därmed kvinnor mer än männen. Alliansen har genomfört många förändringar, som i förlängningen är menade att hjälpa fler människor att komma tillbaka i arbete. Oppositionen gillar inte förändringarna – i vissa fall är kritiken också befogad – men om förändringarna får avsedd effekt är det snarast en jämställdhetssatsning, inte en försämring. Alla förändringar tar tid och behöver små korrigeringar för att fungera optimalt. Reformerna är inte perfekta men generellt är det nya systemet redan lite bättre än det gamla var.

Vänsterns monopol på jämställdhetsfrågan är i praktiken brutet och allt mer kommer lösningarna att vara föremål för debatt istället för att vänstern har ensamrätt på lösningar. Det betyder också att jämställdheten i samhället kommer att öka snabbare, när idéer accepteras för att de är bäst istället för att de kommer ur ”rätt” ideologi. I förlängningen innebär det att vänstern inte kan räkna med att få fler röster från kvinnor och jämställdhetsförkämpar av slentrian. Det är därför inte konstigt att oppositionen skriker sig hesa när Alliansen lägger sig i jämställdheten och jobbar mer med strukturer och långsiktiga reformer än kortsiktiga behandlingar av symptomen. Om jämställdheten plötsligt blir ett faktum i samhället kommer ju vänstern att förlora ett av sina starka kort när det gäller att locka väljare och därmed får de svårare att tillskansa sig makten. Det är inget som någon strategiskt sinnad vänsterpolitiker vill se annat än i sina värsta mardrömmar.

Intressant?

Kontrollera mera

Beatrice Ask har bestämt sig. Det är jättebra att drogtesta barn, slumpmässigt och utan att be om deras föräldrars tillstånd. Därför spelar det ingen roll att lagrådet tycker annorlunda, lagstiftningen ska genomföras ändå. Inom kort kan vi vänta oss en proposition som hon sannolikt förväntar sig ska segla genom riksdagen – allt annat vore väl skäl att splittra Alliansen, kan man tro.

Nu är det inte så enkelt att lagrådet är ett gäng knarkande hippies (vilket en viss gruppledare i riksdagen ansåg för ett tag sedan). Lagrådets invändning är att integritetskränkningen inte står i proportion till nyttan som uppnås och inte kan anses godtagbar. Det stora problemet med den invändningen är förstås att vår regering idag inte verkar anse att en integritetskränkning är något att bry sig om – att någons frihet kränks spelar ingen roll, så länge regeringens mål uppnås. Frågan är var vår, i grunden huvudsakligen liberala, Allians har tappat tråden så fullständigt? Liberalismen handlar om att försvara individen mot exempelvis staten, att värna individens friheter. Liberalismen handlar inte om att övervaka alla individer för att se till att de aldrig gör något som staten anser dåligt eller fult, det handlar inte om att ta bort varje tillstymmelse till privatliv och personlig integritet. Vad är det som driver liberala partier att acceptera den typen av initiativ?

Tillsammans med integritetskränkande övervakningslagstiftning som FRA och Ipred, gör Alliansen självmål. De väljare vi helst vill vinna, de unga urbana människorna, går istället till Miljöpartiet, som protesterar kraftfullt mot integritetskränkande lagstiftningar av den här typen. Ibland känner jag själv sympatier med MP, ända tills jag kommer ihåg att de bundit ihop sig i ett samarbete med socialdemokraterna och vänsterpartiet, partier vars ekonomiska politik jag inte vill ha något att göra med. Jag är liberal, oftast till och med för liberal jämfört med var min partiledning står. Jag kommer aldrig kunna förlika mig med socialistiska principer om ekonomi. Jag är dock inte representativ för alla av den yngre generationen. Andra ungdomar bryr sig relativt lite om ekonomiska principer, ofta eftersom de inte direkt berörs av skattesatser och liknande då de fortfarande är studenter eller precis i början av sina karriärer. Istället anser de att principer som personlig integritet ska vara vägledande för samhället. Då förlorar vi dem till den rödgröna röran.

Jag fick höra i sammanhanget intressant statistik häromdagen; att Folkpartiet Liberalerna i hela landet har ungefär 120 medlemmar under 25. Och drygt 3 000 medlemmar över 70. Nuvarande allianspolitik från bland annat det som borde vara Sveriges ledande liberala parti kommer inte att bättra på dessa siffror. Det är dags att Folkpartiet liberalerna sätter ner foten och säger att kränkningarna av den personliga integriteten måste backas, inte föras fram genom ännu ett i huvudsak moderat lagförslag. Folkpartiet liberalerna har allt att förlora, eftersom det är våra (främst unga och urbana) väljare som vandrar över blockgränsen till Miljöpartiet. Det är framför allt vår uppgift att säga nej till den här typen av lagstiftning och visa att det faktiskt finns människor som bryr sig om integriteten även inom borgerligheten. Om trenden inte bryts kommer Alliansen inte att kunna ta hem segern i höstens val och Folkpartiet liberalerna inte att kunna överleva mer än ett par val till. Det vore på sikt inte bra för Sverige.

Alexander Bard har grundat en facebookgrupp till protest mot initiativet. Gå gärna med.

Läs också Liberati, Polisstaten, Svensk myndighetskontroll (2), Scaber Nestor. Lagrådets utlåtande finns här.

Intressant?