Etikettarkiv: FRA

Ett steg framåt – och ett tillbaka

Beatrice Ask har tidigare visat sin totala oförståelse och ointresse för rättssäkerhet och integritet. Nu föreslår hon i samma andetag en reform som kan stärka integriteten märkbart och en som går åt motsatt håll. Hur det går ihop logiskt är oklart, men åtminstone det ena initiativet måste applåderas.  

 

Skylt med övervakningskamera

Tant Gredelin vill se dig


Justitieministern vill göra det lättare att sätta upp övervakningskameror, ropar rubrikerna till oss. Självklart blir vi som värnar om integriteten oroliga. Riktigt så illa som det först lät var det tack och lov inte, men visst finns det mycket att kritisera i det senaste utspelet från vår av integritetsfrågor alltför ointresserade justitieminister.  

Vad det handlar om är att Ask vill göra kameraövervakning till en valfråga. Det intressanta med detta är att den första delen i förslaget faktiskt är bra. Eftersom lagstiftningen idag är för luddig och dessutom ska tolkas av de respektive länsstyrelserna på olika håll i landet, finns det ingen enhetlighet i hur tillstånd bedöms. Därför vill Ask överföra ansvaret för tillståndsgivning till en enda myndighet, förslagsvis datainspektionen. En sådan utveckling vore på alla sätt bra för integritetsaspekten och det öppnar också för mindre godtycke gentemot de sökande som har legitima anledningar att sätta upp kameror.  

Den andra delen i förslaget är mindre bra. Ask vill nämligen göra om lagstiftningen så att det blir lättare att få tillstånd till att sätta upp övervakningskameror. Hon vill till och med gå så långt att butiksägare ska kunna sätta upp kameror på vissa platser utan tillstånd, en anmälan i efterhand ska räcka. Resonemanget kring detta förslag ligger helt i linje med hennes tidigare förslag om exempelvis gredelina kuvert till misstänkta sexköpare. Den personliga integriteten värnas inte utan istället är de flesta medel tillåtna för att komma åt brottslingar. Antagligen följer rent-mjöl-i-påsen-argumentet som en motivering till varför det ska bli lättare med övervakning.  

Beatrice Ask har inte ingivit förtroende i sin roll som justitieminister, speciellt inte i den växande integritetsrörelsen. Hennes förslag om att lägga över ansvaret för tillståndsgivning för kameraövervakning på Datainspektionen är ett förvånande och positivt inslag i den annars väldigt negativa politik som justitiedepartementet stått för under hennes ledning. Förhoppningsvis kan denna del av förslaget bli verklighet och på så sätt öka rättssäkerhet och integritet när det kommer till övervakningskameror. Den andra delen av förslaget bör dock förpassas till papperskorgen i sin nuvarande form.  

Lagstiftningen behöver göras om för att bli tydligare och enklare, om det råder det ingen tvivel. Vad som inte behövs är att göra det lättare att sätta upp kameror överallt i samhället. Den personliga integriteten måste värnas och det behövs oberoende bedömare som gör avvägningar mellan integritet och brottsbekämpning. Vi har redan sett de katastrofala konsekvenserna av att låta säkerhetstänkandet köra över integritetsaspekterna, genom exempelvis FRA, SWIFT och ACTA. Om Beatrice Ask vill vinna valet bör hon visa att hon förstår integritetsfrågorna, inte visa att hon är villig att köra över dem. Om inte kommer en hel generation unga snart att vara helt förlorad för hennes moderater.  

Carina Boberg har skrivit intressant om kameraövervakning på bussar i Östergötland.  

 

Annonser

Partiernas syn på sociala medier: kontrollbehov eller åsiktsfrihet?

Sociala media är framtiden, det är vi många som vet vid det här laget. Här sker mycket av debatten idag, människor utbyter åsikter, debatterar, kommenterar och kommunicerar med varandra. Genom dessa kanaler kommer mer och mer av den politiska debatten att avgöras. Alla partier har idag aktiva medlemmar som bloggar, jag är en av dem. Sociala media och rätt användning av dem kommer att kunna avgöra valet i bästa fall, men hur man än agerar kommer debatten på bloggar och andra media med användargenererat innehåll att påverka valresultatet. Med rätt strategier kommer partierna kunna utnyttja detta och vinna.

Tyvärr råder något av ett maniskt kontrollbehov från många partiledningar, antagligen för att de tror att det är livsfarligt för opinionssiffrorna att visa upp att hela partiet inte är eniga i alla frågor. Det yttrar sig bland annat i att vissa bloggare som uttrycker avvikande åsikter får finna sig i påtryckningar uppifrån att inte skriva om dessa frågor och ta tillbaka sina uttalanden eller radera de tidigare inläggen. Det yttrar sig också i ett behov av att kontrollera vilka bloggar som syns i olika sammanhang. Det är fullt förståeligt att Alliansen.se och nya Folkpartiet.se granskar bloggar som anmäler sitt intresse för att vara med, så att inte Sverigedemokrater eller andra ”troll” letar sig in i listorna. Det är en annan att innehållet granskas för att se om det är en mainstreambloggare eller en mer kontroversiell (och därmed ofta mer läsvärd) partimedlem som bloggar för att sen göra vad man kan för att sortera bort de kontroversiella.

Principen som fastställts är för tillfället att man inte får vara med i listningen på åtminstone en av sidorna om man inte står på en av listorna inför höstens val. Potentiellt är detta ett stort problem, eftersom det möjliggör för partiledningen att hota med att radera bloggaren från en lista om inte bloggen blir mer mainstreamad och faller in i ledet. Jag hoppas att metoden inte kommer att användas, men redan gallringen som förbjuder bloggare som inte är med på en lista att finnas med i listningen, öppnar för just dessa misstankar.

Förvisso talar jag nu i egen sak, eftersom jag är en av de mer kontroversiella bloggarna inom den liberala sfären och jag kom inte heller med på någon lista inför höstens val. Jag tror dock att min blogg ändå är en av de bättre kända och lästa, så att få lite extra trafik genom att vara med i listningen är inte högt prioriterat. Däremot tycker jag att det är högst problematiskt att partierna vill ha total kontroll över vad medlemmarna uttrycker för åsikter. Precis som jag alltid säger när jag föreläser om sociala medier, är de egentligen inget nytt. Vi gör vad vi alltid har gjort: pratar, umgås, diskuterar och leker med varandra. Enda skillnaden är att internet (framför allt) gjort att vi kan göra detta med människor som vi inte har nära till fysiskt och att vi kan kommunicera även när tidszonerna sätter lite käppar i hjulen. Vi kan nå ut till fler människor med samma texter, men i grunden är det fortfarande samma sociala samspel som vi människor har hållit på med hela vår existens. Det har bara blivit medierat. Partierna skulle heller aldrig kontrollera vad människor pratade med varandra om (även om jag är övertygad om att många egentligen skulle vilja även det, för partiets eniga fasads skull) men däremot vill man kontrollera sånt som läggs ut på nätet.

Jag menar att detta gör mer skada för partiernas opinionssiffror än nytta.

Om det är något jag har märkt så är det att många så kallade vanliga människor uppskattar en levande debatt som också visar att det inte är en massa robotar som sitter i partierna, utan människor som tänker, resonerar och känner. Att veta att den politik som drivs kan ifrågasättas även i de egna leden och att företrädarna för den officiella ståndpunkten kan ta till sig av kritiken och utvärdera den förda politiken utifrån detta. Stelbent maktfullkomlighet var precis det som fick svenska folket att rösta bort Göran Persson från makten 2006. Om man vill vinna valet 2010 måste man visa att man inte själv är lika maktfullkomlig. Socialdemokraterna har faktiskt lyckats ganska bra redan genom sitt Netroots. Tyvärr ser vi inte samma utveckling inom Alliansen ännu.

Att försöka kontrollera innehållet i sociala media är en omöjlighet. Att kontrollera vad människor tänker, tycker och säger går inte. De enda som kommer att rätta sig i ledet är de som till varje pris vill göra en politisk karriär. Vi som har givit oss in i politiken för att vi är idealister, har åsikter och vill driva debatt, vi kommer inte att lika villigt anpassa oss till vad som är politiskt korrekt i de egna leden, vi kommer att ge uttryck för de åsikter vi har och vi kommer att vara en vagel i ögat på stelbenta partiledningar med kontrollbehov. Partiledningar som istället uppmuntrar mångfald (och det finns faktiskt många bra exempel på lokala sådana ledningar, inte minst i Folkpartiet liberalerna) kommer att dra nytta av detta och använda det som en fördel i valrörelsen.

Genom att visa upp skillnaderna kan man accentuera likheterna och visa vad det är som håller samman ett parti. Partier bör i första hand vara en sammanslutning av människor som delar samma grundläggande ideologi och drar sina slutsatser utifrån denna, inte en sammanslutning av människor som tycker exakt lika i varenda fråga. Med en ideologi att ta ställning till kan väljarna förutse vilka ställningstaganden som kommer att göras i frågor som innan valet inte varit uppe för diskussion (ta exemplet FRA). Med ett parti som i förta hand vill ha makt och kommer att dra igenom majoritetsbeslut som alla förväntas försvara med näbbar och klor, får man istället en ordning med exempelvis ett parti som tar ställning för den ena integritetskränkande lagen efter den andra, trots att partiet ska bestå av liberaler som värnar individens rättigheter gentemot staten och vill försvara privatlivet från intrång från det offentliga.

Jag är idealist och ideologiskt betingad. Jag kommer aldrig bli en politisk karriärist som anpassar mig efter mainstream i partiet. Jag kommer inte att anpassa hela mitt liv efter hur politiken förväntar sig att man ska vara. Det kommer säkert göra att jag har en lång väg att gå för att komma med på listor i val, det kommer att skaffa mig fiender och göra att alla inte gillar mig. Det får jag dock ta, för allt annat vore att svika mig själv. Jag tänker inte strömlinjeforma mina åsikter och min person för att passa partiet, inte heller kommer jag ge upp tanken på att vara med och påverka utvecklingen av samhället i en riktning som jag tycker är rätt. Jag drivs av en väldigt liberal grundsyn på livet, vad gäller såväl ekonomi som mänskliga rättigheter och livsstil. Precis som undertiteln till min blogg säger:

Lev med det.

Intressant?


Cornelis spanade i förväg

Kort notis, eftersom jag för första gången på länge verkligen lyssnat på texten till Cornelis Vreeswijks Ballad om censuren. Det är rätt intressant hur Cornelis redan för 30 år sen eller mer beskrev precis det som har hänt efter att övervakning på massiv skala infördes i Tyskland. Människor där väljer bland annat att inte ringa till sin doktor av rädsla för att dessa privata samtal kan höras av någon annan, efter att övervakning liknande FRA:s signalspaning i kabel infördes. Fast Cornelis hänvisar istället till Ivan den förskräcklige.

Ivan den förskräcklige han var en märklig man.
Han gjorde som han ville gör om det om ni kan.
Han hade vilda vanor han ställde höga krav.
Och den som kritiserade höggs huvud utav.
Och ingen tordes göra nåt för Ivan kunde höra nåt.
Och han var inte god och tas med när han blev sur.
Ivan den förskräcklige var svag för censur.

Trots Cornelis varning jobbar våra folkvalda hårt för att åstadkomma just det samhället som Ivans undersåtar levde i. Det är så sant som det är sagt, att om det är något vi lärt av historien så är det att vi aldrig lär av historien.

Intressant?

Dags för rent personval

Moderaterna i Stockholm har lite kris, efter avslöjanden om att vissa kandidater kan ha påverkat provvalsresultatet på ett otillbörligt sätt. Denna typen av öppet fusk är inte direkt vanligt, men förekommer säkerligen även i andra partier. Undantaget är givetvis socialdemokraterna, eftersom dessa inte låter sina medlemmar säga något om listorna utan istället sätter dem på slutna möten i toppskikten.

För egen del tycker jag att systemet med fasta listor har spelat ut sin roll i det moderna samhället. Det är dags att på allvar införa ett personvalssystem i Sverige. De politiska partierna håller sakta men säkert på att förändras till att vara en samling människor med en gemensam grundläggande ideologi, men som kan dra olika slutsatser utifrån denna ideologi. Folkpartiet liberalerna är troligen det parti där denna utveckling gått längst och som har haft riksdagsledamöter som öppet gått emot den officiella partilinjen i viktiga frågor – mest känt är givetvis FRA-omröstningen. En av de två ledamöter som inte röstade för regeringens förslag var Birgitta Ohlsson, som nu blivit utnämnd till ny EU-minister. Ett tecken i tiden lika gott som något  – man är inte diskvalificerad från högra uppdrag bara för att man gått emot partilinjen.

Valsedel för riksdagsval, FinlandFinlands valsystem är väldigt intressant ur detta perspektiv. Där anmäler sig kandidaterna via sina partier och tilldelas inför valet ett nummer, inte utifrån vilket parti de representerar utan efter bokstavsordning. Kandidat 3 kan vara vänsterpartist och kandidat 4 moderat, med andra ord. För att rösta skriver väljaren ett nummer i en ring på valsedeln. Mandat tilldelas partierna efter antalet röster partiets företrädare fått totalt, mandaten besätts av de kandidater som fått flest röster. Fördelningen av mandat baseras alltså på parti, men vilka faktiska personer som ska företräda partierna lämnas helt i händerna på väljarna. Visst, vilka kandidater som får ekonomiskt stöd från sina partiorganisationer (och därmed bättre reklamplatser) kan inte väljarna direkt påverka, men systemet är ändå så nära ett direkt personval som det är praktiskt möjligt att komma.

Jag tror att ett system som fungerar på liknande sätt är det enda rätta för att utveckla demokratin även i Sverige. Att lämna valet av vilka personer som ska företräda dem till väljarna är helt rätt väg att gå. Partierna kommer alltid att vara en klubb för inbördes beundran till viss del och det kommer alltid vara svårt att slå sig fram om man inte har smekt rätt personer, eller tillräckligt många personer, medhårs. Ett exempel är Amanda Brihed, grundare till och ordförande i föreningen Svart Måndag, som nu står på plats 42 på Folkpartiet liberalernas riksdagslista för Stockholms län. Den platsen brukar benämnas som ”icke valbar” eftersom den är så pass långt ner – trots att det är möjligt att plocka personkryss och ta sig in oavsett vilken plats på listan man har. Amanda har dock med all sannolikhet mycket större stöd och är mer välkänd bland väljarna än många av dem som står på platserna innan. Ett direkt personval hade sannolikt placerat henne högre, kanske till och med placerat henne som riksdagsledamot, än vad partiets provval, nomineringskommitté och nomineringsmöte gjort.

Det är tråkigt att grundlagsutredningen inte vågade göra annat än att sänka spärren för personval från 8% av ett partis röster i valkretsen till 5%. Folkpartiet vet jag hade velat avskaffa den helt, men politik är ju kompromissernas konst. Att över huvud taget fått till en sänkning är en vinst, med tanke på speciellt socialdemokraternas totala skräck för att lämna avgöranden till någon annan än Partiet. Förhoppningsvis kommer fler tillsammans med mig fortsätta driva på för ett renodlat personval, så att jag faktiskt kan få uppleva det inom min livstid.

Andra som skriver om personval och valprocesser är Anna Lundberg och Sebastian Hallén

Intressant?

Trafikdata, inte innehåll

Läser runt på nätet om FRA, speciellt försöker jag ta reda på vad Piratpartiet tycker mer exakt. Jag vet att man är emot lagen, men är man emot all avlyssning eller kan man tänka sig att det är motiverat ibland? Det har jag inte riktigt hittat, däremot läser jag vad som står om FRA på Piratpartiets hemsida.

Det som slår mig är att motargumentet är att information om terrorism lär vara krypterad, så FRA aldrig kommer att hitta den. Förlåt mig, Piratpartiet, men det vet vi redan. FRA är inte intresserade av just detta, hur mycket de än säger det. De är intresserade av trafikdata, dvs vilka mailadresser eller ip-adresser som skickat information till vilka andra adresser. Det handlar om en kartläggning av relationer människor emellan. Jag trodde att Piratpartiet liksom jag och många andra sedan länge genomskådat FRA:s argumentation och visste vad det handlar om. Jag har också fått det intrycket när jag lyssnat på piratpartiets företrädare.

FRA är inte dumma. De är tvärtom väldigt sluga och genom att sätta fokus på fel saker så kan de komma undan med det som verkligen är integritetskränkande, nämligen kartläggningen av sociala nätverk. Jag hoppas att Piratpartiet uppdaterar sin hemsida med mer information om denna aspekt av massavlyssningen som FRA hoppas på att kunna åstadkomma (och med tanke på lagens syftesparagrafer också troligen kommer klara av).

Intressant?

FRA-frågan är inte utagerad

Igår antogs tilläggen till FRA-lagen av riksdagen. Visst blev det några förbättringar mot tidigare, helt klart. Fortfarande finns dock mycket kvar att göra.

Det stora problemet är dock att regeringen i och med dessa förändringar verkar anse att saken är utagerad och att vi nu ska vara nöjda med den lag vi har fått. Varken bloggosfärenoppositionen eller flertalet liberaler i främst ungdomsförbunden men även på annat håll i allianspartierna, anser att så är fallet.

Jag har förståelse för varför vi behöver en lag om signalspaning och trots att Alice Åström (v) och Sanna Rayman på SvD:s ledarredaktion inte håller med mig, så är jag faktiskt oroad över en situation där vi inte har någon form av reglering alls. Visst, vi har varit utan det länge, men så har det ju i efterhand visat sig att FRA lagrat information om svenskars telefonsamtal och e-post. Exakt hur de fått informationen vet jag ju inte, men om det inte till viss del handlar om spaning i kabel så skulle jag bli förvånad.

Det går att argumentera för att det går att stämma FRA inför Europadomstolen. Rättsläget är oklart och självklart finns det utrymme för att vinna ett sånt mål. Problemet är att FRA under tiden skulle kunna fortsätta som om inget hänt. Det är inte en situation jag anser vara acceptabel. Det borde också finnas utrymme för att be samma domstol granska lagstiftningen som nu kommer att träda i kraft; speciellt den sista punkten som anger för vilka syften signalspaning får göras, är högst problematiskt: det får nämligen spanas för att ”följa förändringar i signalmiljön i omvärlden, den tekniska utvecklingen och signalskyddet” samt för att ”fortlöpande utveckla den teknik och metodik som behövs för att bedriva verksamhet enligt denna lag”. Det här syftet kan i princip användas till vad som helst och är precis det som inte bör finnas med i lagen. Det saknas också en hel del annat i lagtexten förstås, men det här är nog det som oroar mig mest.

Tyvärr ser inte regeringen det så. De vill ha sin lag, som verkar ha blivit någons baby som måste skyddas. Oppositionen vill riva upp, men bara för att göra om den från grunden och sen lägga fram sin egen baby (förmodligen är Bodström sur för att han inte själv fått skriva den här lagen; han älskar ju övervakning och verkar tycka att Bodströmsamhället är ett positivt ord eftersom han döpt sin blogg till det). Vad ingen verkar vilja är att faktiskt göra en bra lagstiftning som öppnar för spaning i motiverade fall, men som värnar den personliga integriteten samt ser till att de motiverade fallen hålls nere till ett minimum. Jag tror inte att ett s-v-mp-märkt lagförslag kommer att uppfylla dessa kriterier heller, oavsett vad oppositionen säger i talarstolen idag. Intresset hos (S) för övervakning är alltför stort för att man ska låta det ske. Enda chansen är om MP blir ett parti på typ 20-25%.

Den enda rimliga lösningen är att tillsätta en parlamentarisk utredning som kan ta fram en ny lag, och att göra det omedelbart. Inte vänta till efter valet, inte debattera om lagen ska rivas upp eller inte, inte ta fram ett förslag från en eventuell ny majoritet. Den här gången måste det göras brett och det måste göras så snart som möjligt. Lagen vi har på plats nu är definitivt inte tillräcklig, men jag är också orolig över vad som skulle hända om vi inte ens hade den.

Intressant?

Bättre lag hellre än ingen lag

Riksdagen debatterar just nu förslaget till förbättringar av FRA-lagen. Ingendera sidan verkar hittills vara rätt ute.

Oppositionen pratar om massavlyssning och vill riva upp hela lagen. Fördelen med detta är givetvis att FRA inte får operatörernas hjälp med att komma åt trafiken i ledningarna. Nackdelen är att vi därmed får en brist på reglering kring vad FRA får göra med kabelbunden trafik. FRA har ”erkänt” att de signalspanat i kabel innan lagen fanns på plats, genom att själva lyssna efter trafik. Visst, det blir ingen filtrering av all trafik på det sättet, men istället kan de använda den trafik som fastnar i näten på fler sätt än de kan med den lag som nu ligger på bordet.

Alliansens företrädare tycker (med något undantag) att lagen nu är tillräckligt säker ut integritetssynpunkt. Det är också fel. Lagen börjar närma sig vad som är acceptabelt, men bra är det definitivt inte. Det krävs ytterligare förbättringar av lagstiftningen och utredningar kring hur FRA behandlat tidigare signalspaningsmaterial.

Talande för hela debatten är hur låg kunskapsnivån tycks vara hos de politiker som borde vara bäst pålästa, nämligen de i försvarsutskottet som alltså har berett ärendet. Oppositionen har bestämt sig för att lagen är dålig och verkar därför inte tycka att de behöver läsa på. Hade de gjort det kanske de hade sett fler öppningar för att vara konstruktiva. Majoriteten tycks generellt bättre pålästa, men kommer trots det fram till att förbättringarna är tillräckliga. Det kan ju förstås vara deras ärliga uppfattning, det måste ju sägas. De borde dock, om de är så pålästa, förstå kritiken och kunna bemöta den – förutsatt att den framförs konstruktivt och inte bara i form av ett oförsonligt krav på att riva upp redan fattade beslut och kasta ut förslaget som nu ligger på bordet.

Sammantaget borde opposition och majoritet sätta sig ner tillsammans för att utreda vad som krävs för att göra lagen rättssäker och minimera integritetsintrången som skapas. Det bör också utredas vilken effekt lagen har på tredje part, t.ex. Norge vars internettrafik till stora delar måste passera Sverige innan den kommer någonstans, tydligen.

Lösningen är alltså inte att riva upp lagen och låta det råda ett oklart rättsläge under tiden som man utreder. Lösningen är att anta den här lagen tills vidare och sen imorgon bitti sätta sig ner och konstruktiv utreda en förbättring med bred förankring i både de politiska leden och det civila samhällets värderingar. Med lite tur kan vi då få en ny, godtagbar lagstiftning redan till våren.

Alldeles för många andra bloggar om detta förstås, men ett par läsvärda bloggare är Calandrella och Mark Klamberg.

Intressant?