Kampen mot ACTA har bara börjat

I torsdags skickade vi i Liberaldemokraterna in en JO-anmälan mot regeringskansliet med anledning av ACTA-avtalet, med fokus på att det obegripliga språket innebär ett brott mot den svenska språklagen. Förhoppningsvis ska detta leda till att regeringen tvingas släppa en begriplig förklaring av alla paragrafer i avtalet när det är dags att sända det på remiss, en förklaring som alla medborgare kan förstå.

Eftersom det finns tillräcklig kompetens där ute för att avgöra om denna förklaring är med sanningen överensstämmande eller inte, betyder detta att vi förhoppningsvis under våren kommer att förstå alla effekter av avtalet och hur alla paragrafer kan tolkas.

Idag har också Markus ”Lake” Berglund en lista över olika initiativ som är ämnade att stoppa och kritisera ACTA-avtalet. Till denna lista bör läggas att Nordisk Centerungdom under sitt möte nu i helgen antagit en resolution på förslag från svenska CUF som innebär att de nordiska centerungdomsförbunden ska arbeta för att stoppa avtalet.

Kampen mot ACTA har bara börjat, men den har ganska snabbt fått momentum. Nu väntar en spännande vår.

Ett steg framåt – och ett tillbaka

Beatrice Ask har tidigare visat sin totala oförståelse och ointresse för rättssäkerhet och integritet. Nu föreslår hon i samma andetag en reform som kan stärka integriteten märkbart och en som går åt motsatt håll. Hur det går ihop logiskt är oklart, men åtminstone det ena initiativet måste applåderas.  

 

Tant Gredelin vill se dig

Justitieministern vill göra det lättare att sätta upp övervakningskameror, ropar rubrikerna till oss. Självklart blir vi som värnar om integriteten oroliga. Riktigt så illa som det först lät var det tack och lov inte, men visst finns det mycket att kritisera i det senaste utspelet från vår av integritetsfrågor alltför ointresserade justitieminister.  

Vad det handlar om är att Ask vill göra kameraövervakning till en valfråga. Det intressanta med detta är att den första delen i förslaget faktiskt är bra. Eftersom lagstiftningen idag är för luddig och dessutom ska tolkas av de respektive länsstyrelserna på olika håll i landet, finns det ingen enhetlighet i hur tillstånd bedöms. Därför vill Ask överföra ansvaret för tillståndsgivning till en enda myndighet, förslagsvis datainspektionen. En sådan utveckling vore på alla sätt bra för integritetsaspekten och det öppnar också för mindre godtycke gentemot de sökande som har legitima anledningar att sätta upp kameror.  

Den andra delen i förslaget är mindre bra. Ask vill nämligen göra om lagstiftningen så att det blir lättare att få tillstånd till att sätta upp övervakningskameror. Hon vill till och med gå så långt att butiksägare ska kunna sätta upp kameror på vissa platser utan tillstånd, en anmälan i efterhand ska räcka. Resonemanget kring detta förslag ligger helt i linje med hennes tidigare förslag om exempelvis gredelina kuvert till misstänkta sexköpare. Den personliga integriteten värnas inte utan istället är de flesta medel tillåtna för att komma åt brottslingar. Antagligen följer rent-mjöl-i-påsen-argumentet som en motivering till varför det ska bli lättare med övervakning.  

Beatrice Ask har inte ingivit förtroende i sin roll som justitieminister, speciellt inte i den växande integritetsrörelsen. Hennes förslag om att lägga över ansvaret för tillståndsgivning för kameraövervakning på Datainspektionen är ett förvånande och positivt inslag i den annars väldigt negativa politik som justitiedepartementet stått för under hennes ledning. Förhoppningsvis kan denna del av förslaget bli verklighet och på så sätt öka rättssäkerhet och integritet när det kommer till övervakningskameror. Den andra delen av förslaget bör dock förpassas till papperskorgen i sin nuvarande form.  

Lagstiftningen behöver göras om för att bli tydligare och enklare, om det råder det ingen tvivel. Vad som inte behövs är att göra det lättare att sätta upp kameror överallt i samhället. Den personliga integriteten måste värnas och det behövs oberoende bedömare som gör avvägningar mellan integritet och brottsbekämpning. Vi har redan sett de katastrofala konsekvenserna av att låta säkerhetstänkandet köra över integritetsaspekterna, genom exempelvis FRA, SWIFT och ACTA. Om Beatrice Ask vill vinna valet bör hon visa att hon förstår integritetsfrågorna, inte visa att hon är villig att köra över dem. Om inte kommer en hel generation unga snart att vara helt förlorad för hennes moderater.  

Carina Boberg har skrivit intressant om kameraövervakning på bussar i Östergötland.  

 

Farlig utveckling i EU

Lissabonfördraget har vållat såväl EU-kommissionen som rådet huvudvärk, när parlamentet använt sin makt att säga nej till förslag de inte gillar. Det tydligaste exemplet är SWIFT-avtalet och ACTA-förhandlingarna, där parlamentet gick emot kommissionens med hänvisning till bland annat integriteten. Tyvärr har inte alla integritetskränkande förslag förkastats och ett av de senaste har till och med kommit från parlamentet. Utvecklingen är oroande och i förlängningen farlig.

EU-kommissionen har haft en jobbig vår. Först blev de tvingade av parlamentet att ta med sig ett krav på ökad öppenhet till ACTA-förhandlingarna, ett krav som de visste var på direkt kollissionskurs med USA. Sedan fick de börja om med SWIFT-avtalet eftersom det inte ansågs tillräckligt rättssäkert. Återigen hamnade kommissionen i situationen att försöka jämka samman krav från USA som gick stick i stäv med kraven från parlamentet. Kommissionen måste ha börjat fundera på om det egentligen var en bra idé att ge parlamentet så mycket makt, plötsligt hade de ju någon som kunde protestera mot dumheterna de hittade på.

Tyvärr har nu olika delar av EU lyckats kränga fram nya integritetskränkande avtal. På tapeten den senaste tiden har varit ett förslag från parlamentet, bland de svenska parlamentarikerna enbart undertecknat av Alf Svensson (KD), som går ut på att lagra sökord och ip-adresser. Syftet med den nu antagna skrivelsen är ”att barnpornografi och sexuella trakasserier över nätet kan bekämpas”. Initiativtagaren till skrivelsen vill att internetanvändare ska kunna vara anonyma gentemot varandra men att myndigheterna alltid ska veta vem man är. Han säger sig samtidigt vara emot censur. Risken för missbruk från myndigheters sida verkar inte ha passerat hans tankebanor, trots att han som italienare borde känna till riskerna för korruption och maktmissbruk.

Förutom det som pågår i parlamentet har också kommissionen och rådet arbetat hårt. De har tagit fram en mall för hur medlemsländerna, om de så vill, kan börja åsiktsregistrera människor med åsikter som godtyckligt kan definieras som extrema. Den här gången har man försökt att kringgå parlamentet genom att inte göra det till ett tvingande direktiv utan bara en frivillig mall som kan anpassas till respektive lands behov. Hur det europeiska rådet kan sanktionera åsiktsregistrering i medlemsländerna och till och med förse dessa med mallar för hur det kan gå till, är obegripligt. En av de grundläggande mänskliga rättigheterna är åsiktsfriheten, en av de rättigheter som står inskrivna i Europakonventionen. Åsiktsregistrering kan inte vara annat än ett brott mot denna rättighet och om något land väljer att faktiskt implementera rådets mall, borde de dagen efter hitta ett brev med en stämningsansökan från europadomstolen på frukostbordet.

EU-parlamentet har visat sig kunna stå starkt i integritetsfrågan flera gånger på senare tid. Hur ledamöterna plötsligt lyckas glömma bort detta är obegripligt. Rådets agerande är däremot fullt förståeligt, de har hittat ett sätt de tror ska kunna ta dem runt det trilskande parlamentet. Förhoppningsvis visar det sig att det i åtminstone detta fall inte fungerar. Oavsett är det en obehaglig utveckling att parlamentet och övriga EU-institutioner börjar falla tillbaka i gamla hjulspår, spår som många trodde att unionen äntligen hade lyckats köra upp ur. Det är nu upp till integritets– och människorättsrörelser i samtliga EU-länder att fortsätta ligga på för förändring, att än en gång hjälpa till att dra upp EU ur hjulspåren och in på en ny väg stenlagd med fundamentala och okränkbara mänskliga rättigheter.

Intressant?

Skydda sanningssägarna

Den oberoende sajten Wikileaks sprider information som världens ledare helst av allt inte vill att någon ska se. Det rör allt från dokument om förhandlingarna kring ACTA till underrättelseuppgifter och filmer som visar missförhållanden inom militära operationer. Nu vill Pentagon en gång för allt utplåna denna vagel i ögat på statens sanningsmonopol.

För en tid sedan satte EU-parlamentet ner foten och krävde att hemlighetsmakeriet kring ACTA-förhandlingarna stoppades. Parlamentet krävde insyn i förhandlingarna och ställde även en del krav på innehållet. Varken EU-kommissionen eller förhandlingspartnern USA var speciellt intresserade av dessa krav och gör fortfarande vad de kan för att hålla allting hemligt. Samtidigt lyckas sajten Wikileaks komma över några av de dokument som förhandlas om, något som kan ge parlamentet nya trumfkort i kampen mot hemligstämplarna.

Inte långt därefter publicerades på Wikileaks en film som visar hur amerikanska soldater, uppslukade av kriget till den grad att de ser på det som ett videospel med poäng för varje dödad ”fiende”, skjuter ner oskyldiga människor på ett torg från en helikopter. Filmen väckte ramaskri och saken blev inte bättre av att det visade sig att den amerikanska krigsmakten mycket väl känt till saken redan innan publiceringen.

Listan på avslöjanden kan göras lång. Det är inte alltid USA som är den ”drabbade” parten, även om de mest spektakulära avslöjandena på senare tid har berört amerikanska förehavanden. Nu vill USA stoppa sajten till varje pris och grundaren Julian Assange lever på flykt undan Pentagon. Hans ”brott” är att han avslöjat osanningar och missförhållanden. Han har vågat agera som journalister gjorde förr i tiden när allt gick att publicera, speciellt när det gällde kampen för demokrati och yttrandefrihet. Tryckfriheten är omfattande tack vare denna kamp i större delen av västvärlden, inklusive USA och Sverige. Trots det kommer amerikanska intressen sannolikt att göra allt som står i deras makt för att tvinga svenska myndigheter att stänga ner de av Wikileaks servrar som står i Sverige. Huruvida det kommer att lyckas är oklart, med tanke på de politiska skandaler som rullades upp på löpsedlarna senast USA utövade påtryckningar på den svenska regeringen att agera mot servrar de inte gillade. Antingen blir det ny politisk skandal med efterföljande avgångar bland ministrar, eller så blir det frostiga relationer mellan USA och Sverige.

Det naturliga för Sverige vore att försvara tryckfriheten och bevilja Wikileaks det utgivningsbevis som krävs för att sajten fullt ut ska kunna omfattas av tryckfrihetsförordningen, en av våra grundlagar. Samtidigt är det problematiskt att tryckfrihetsförordningen har undantag som potentiellt kan missbrukas. I 7 kap. 3 § står nämligen att läsa följande:

3 § Om någon lämnar meddelande, som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket, eller, utan att svara enligt 8 kap., medverkar till framställning, som är avsedd att införas i tryckt skrift, såsom författare eller annan upphovsman eller såsom utgivare och därigenom gör sig skyldig till

1. högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott;

2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är tillgänglig för envar eller tillhandahållande av sådan handling i strid med myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig; eller

3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som angivas i särskild lag,

gäller om ansvar för sådant brott vad i lag är stadgat.

Om någon anskaffar uppgift eller underrättelse i sådant syfte som avses i 1 kap. 1 § fjärde stycket och därigenom gör sig skyldig till brott som angives i förevarande paragrafs första stycke 1, gäller om ansvar härför vad i lag är stadgat.

Det som sägs i 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen skall gälla också i fråga om förslag till föreskrifter som avses i första stycket 3. Lag (1988:1448).

De hemliga uppgifter som Wikileaks lämnar ut för att avslöja sanningen kan säkert av vissa betraktas som obehörig befattning med hemlig uppgift. Förvisso är det inte Sverige som hemligstämplat uppgifterna, men vill man upprätthålla goda relationer med USA är vissa sannolikt beredda att välja att se hemligstämplingen som giltig, oavsett vem som satt den där. I förlängningen skulle givetvis en sådan syn förhindra avslöjanden om exempelvis missförhållanden i Iran, men vi kan inte alltid lita på att man vid politiska hänsynstaganden tänker så långt i förväg. Om tryckfriheten däremot är så pass stark som det alltid hävdas, borde Wikileaks och dess grundare få en permanent fristad i Sverige och en grundlagsskyddad rätt att publicera de uppgifter som finns om såväl diktaturers som demokratiers övergrepp mot mänskliga rättigheter. Om man kliver över gränsen för det rimliga kan Wikileaks också åtalas, precis som alla medier, och få ett straff i form av böter eller fängelse för den ansvariga utgivaren. Om tryckfrihetsförordningen följs garanteras rättssäkerhet och det är också en garant för att sajten inte stängs ner – lagstiftningen medger sanktioner men frånsett konfiskering av enskilda upplagor finns inget som medger total censur.

7 kap.

7 § Tryckt skrift, som innefattar tryckfrihetsbrott, må konfiskeras.

Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning avsedda exemplar av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av skriften användbara materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske. Lag (1998:1438).

8 § I samband med konfiskering av periodisk skrift må, då fråga är om något av de brott som avses i 4 § 1-3, 4 såvida det brottet är att anse som grovt, samt 6 och 7, meddelas förbud att utgiva skriften under viss, av rätten bestämd tid, högst sex månader från det domen i tryckfrihetsmålet vinner laga kraft. Förbud som nu sagts må dock meddelas allenast då riket befinner sig i krig.

Angående konfiskering av periodisk skrift, som sprides i strid mot utgivningsförbud eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med sådant förbud, gälle vad i allmänhet är stadgat om förverkande av föremål på grund av brott. Lag (1988:1448).

Sverige borde med andra ord ta sitt ansvar som en demokratins förkämpe i världen och garantera Wikileaks och Julian Assange fristad i landet. Sanningen och demokratin är viktigare än att president Obama hälsar på i Sagerska palatset.

Intressant?

Halmstrån från kommissionen

Eu-parlamentet krävde att få insyn i Acta-förhandlingarna. Kommissionen svarar med att berätta så lite de kan. Det enda som verkar ha kommit fram är att det i varje fall inte finns några regleringar om avstängning av internetanvändare för förseelser som t.ex. fildelning, i avtalet. Det är en början, men det finns en hel del andra problem med förhandlingarna och öppenheten har inte blivit så mycket bättre, trots parlamentets resolution.

Kommissionen har räddat sitt skinn för stunden genom att i varje fall avslöja det här. Det är dock inget annat än halmstrån. Om inte kommissionen ger parlamentet och EU:s medborgare mer insyn i Acta-förhandlingarna undergräver de förtroendet för sig själva och skapar ännu större misstänksamhet mot avtalet. Om inte förhandlingarna öppnas mer kommer avtalet inte att ha stöd bland medborgarna, något som innebär att det inte bör införas över huvud taget. Om kommissionen vill att det ska bli något av avtalet, något annat än demonstrationer och avgångskrav alltså, så måste de snarast följa parlamentets resolution och berätta vad som faktiskt förhandlas om.

Intressant?

Debut på Europaportalen

Idag flimrade mitt första inlägg på Europaportalen fram ur etern. Bara ett kort konstaterande, men kanske läsvärt ändå. Handlar om Acta och att Lissabonfördraget visat en av sina styrkor när nu parlamentet ställt krav på kommissionen. Läs och njut, som en god vän brukar skriva sist i sina blogginlägg.

Intressant?