Etikettarkiv: Ideologi

Öppenhet och instängdhet i debatten

Torbjörn Jerlerup är en liberal debattör med stort förtroende i integrations- och migrationsdebatten. Det är inte konstigt att bloggen Politiskt inkorrekt (PI) ser honom som en av sina viktigaste meningsmotståndare.

Trots detta har Torbjörn idag fått skriva ett öppet brev på just PI

Bakgrunden är naturligtvis terrordåden i Norge och det chockartade uppvaknande som de nationalistiska och islamkritiska rörelserna tvingats till på grund av dem. Insikten att hat och extremism föder hat och motextremism börjar så sakteliga att växa fram, åtminstone i de övre skikten i dessa rörelser. Därför får Torbjörn skriva just om hatet och generaliseringarna i dessa rörelser, saker som är det mest skadliga bidraget från dessa rörelser till det politiska och allmänna samhällsklimatet.

Där PI visar en viss insikt, saknar många av kommentatorerna densamma. 

Förvisso är det påtagliga hatet nedtonat i dagens kommentarer, även om det skränas en hel del om hur Torbjörn är falsk, inte följer sina egna uppmaningar, generaliserar och sprider hat om SD och PI samt deras följare. Det mest beklämmande är dock den totala bristen på förståelse för argumenten och hemmablindheten hos kommentarsförfattarna.

Framför allt fortsätter många av kommentarerna att skjuta in sig på islam generellt och konstatera att eftersom det står vissa saker i Koranen samt att det finns bokstavstrogna muslimer plus en del extremister, så är allt just islams fel och inte just dessa extrema varianters. Islam benämns också flera gånger som en ideologi och inte en religion, vilket är ett argument som jag hört många gånger och aldrig förstått – såvida man nu inte vill kalla alla religioner för ideologi, något som förvisso skulle kunna vara relevant i någon mening och i vissa sammanhang, speciellt då de missbrukas för politiska syften. Just den debatten kan dock vänta.

Många av kommentarerna anklagar Torbjörn för att generalisera om PI, SD &c, något som de såklart skadeglatt pekar ut som hycklande. Varefter de utan att ens dra efter andan anklagar alla muslimer för vissa saker, konstaterar att alla journalister måste svära evig trohet till 68-vänster för att bli publicerade, eller att alla i de etablerade politiska partierna lägger locket på och aldrig kan erkänna att något är fel.

Det mest tragikomiska var antagligen kommentaren som konstaterade att muslimer blir arga så fort deras tro och de som grupp kritiseras, men att de inte alls är lika snabba med att ta avstånd från terrordåd och våldshandlingar som begås av muslimer. Om vi tittar på den debatt vi nu är inne i och de terrordåd som ligger till grund för den, har det gått väldigt snabbt för alla från den nationalistiska rörelsen att indignerat uppröras över den kritik de som rörelse fått utstå, efter att en person som drivits av liknande åsikter som de har begått terrordåd. De är dock få privatpersoner som gått runt och inför alla de känner tagit avstånd från händelserna. De agerar med andra ord exakt som de muslimer de kritiserar – de enda som aktivt tar avstånd är stora organisationer, övriga upprörs men uttrycker inte sin avsky för händelserna vid varje vaken sekund. Inte heller vill de kännas vid att attentatsmannen skulle vara en av dem – precis som en genomsnittlig muslim inte alls vill ha något att göra med militanta islamister eller andra extremister.

Det är väldigt lätt att kritisera andra och generalisera över dem utan att inse vad man gör, men väldigt svårt att själv acceptera generaliseringar. Själv är jag ju en individ, det är alla andra som är ett kollektiv, eller hur?

Med detta sagt finns det ett fåtal kommentarer som ändå verkar förstå vad debatten handlar om och vem vet? Kanske kan detta leda till mer förståelse och en vettigare debatt framöver. På samma sätt som jag som liberal älskar att umgås med ett flertal socialister, munhuggas med dem och ibland faktiskt enas om vissa saker, så kanske det här kan skapa en öppenhet för att faktiskt försöka förstå varandra. Då måste vi dock – på båda sidor – bli bättre på att skärskåda oss själva, våra fördomar och våra generaliseringar. Och  än så länge lämnar kommentarerna på PI mycket att önska.


Det är synd om liberalismen

I Strindbergs Ett drömspel upprepar Indras dotter gång efter annan att ”det är synd om människan!” Hade Indras dotter blivit politiker på äldre dagar hade hon antagligen sällat sig till den kör som allt oftare utropar att det är liberalismen det är synd om. Precis som hos Strindberg hade hon haft rätt.

Liberalismen är Europas sjuke man skriver Daniel Swedin i Aftonbladet och drar upp exempel från Storbritannien, Tyskland och förstås Sverige – alla tre länder där liberalerna satt sig i koalition med konservativa partier. I sig är det inte så hemskt konstigt, med tanke på att liberaler och moderna konservativa delar många tankar om skatter och ekonomi. Regeringssamarbeten verkar ju i första hand handla om att få igenom en budget i parlamentet nuförtiden och då är det klart att partierna bör söka samarbeten för att lyckas med det konststycket.

Det stora problemet är när regeringssamarbetet förutsätts hålla i varje enskild fråga och när parlamentets egna initiativ av gammal hävd och tradition ska röstas ner, i väntan på ett regeringsförslag. Liberaler och konservativa har nämligen (eller bör åtminstone ha) väldigt lite gemensamt när det gäller saker som livsstilsfrågor. Om liberaler och konservativa ska försöka samsas i dessa frågor kommer minst en part bli gruvligt besviken och väljarna än mer så.

Folkpartiets logotyp på en orange "knapp", utan tillägget "liberalerna"

Vad hände med "liberalerna"?

I Sverige har det förmodat mest liberala partiet Folkpartiet valt en lite egen väg för att komma runt detta. Istället för att stå upp för liberala ideal konstatera när de tvingas vika sig, så tävlar nu Folkpartiet med major Björklund i spetsen om att bli det mest tydligt konservativt populistiska partiet – samtidigt som de med näbbar och klor kämpar för att även i fortsättningen bli känt som det liberala partiet i Sverige. Väljarna låter sig dock inte luras och liberalerna flyr partiet, något som syns i exempelvis SOM-undersökningen om väljarnas attityder till invandring. Partiets ledning och väljarbas blir allt mer konservativ utan att partiet vill kännas vid det eller prata om det. Så länge opinionssiffrorna i alla fall inte går nedåt, så håller man sig på inslagen väg.

Liberalismen lever och har hälsan, men den gör det på oväntade ställen. Miljöpartiet samlar idag majoriteten av de liberala storstadsväljarna. Inte för att dessa har minsta gemensamt med vänstern i övrigt och speciellt inte vänsterpartiet, men för den som tycker att livsstilsfrågor trots allt är viktiga finns det få alternativ bland riksdagspartierna. Samtidigt har vi projektet Liberaldemokraterna, som drivs av en vilja att få ett liberalt politiskt alternativ som inte är bundet till vare sig vänstern eller högern. På olika sätt visar de liberala väljarna sitt missnöje, men de gamla liberala partierna lyssnar inte på det örat. Folkpartiet hade som uttalat mål att vinna tillbaka MP-väljarna i senaste valet, men den som berättade att man då nog var tvungen att ta avstånd från övervakningssamhället och börja driva lite mer liberala frågor, blev ignorerad eller fnyst åt. MP-väljarna skulle vinnas tillbaka men inte genom att driva politik som tilltalade dem. Skrämseltaktiker blev det enda svaret.

Det är synd om liberalismen och liberalerna runt om i Europa. Inte för att liberalismen som ideologi skulle vara döende utan för att de liberala partierna antingen tvingats till för många kompromisser eller för att de helt enkelt överger den liberala ideologin i utspelspolitikens jakt på någon tiondels procentenhet i nästa opinionsundersökning. Liberaler är ofta intellektuella och rankar ideologi högt, därför har liberala partier en särskild utmaning när det gäller att bedriva politik. Ett liberalt parti värt namnet måste samarbeta med såväl konservativa som gröna och socialdemokrater för att göra sina väljare nöjda. Cementerade regeringssamarbeten som ska vara överens i allt och politik som bygger på två distinkta block blir därför omöjliga för ett liberalt parti. Det är denna förenklade indelning i ”höger” och ”vänster” som är sjukdomen som liberalismen lider av och det är den som måste utplånas om liberalismen ska återfå hälsan.

Intressant?


Definiera ”kris”?

Idag presenterar Socialdemokraternas kriskommission sina slutsatser. Den stora krisen är att partiet tappar väljarstöd. Samtidigt pågår en helt annan kris i Folkpartiet, ett parti som inte tappar väljarstöd utan står och stampar i opinionen. Krisen, som partiledningen inte vill kännas vid, består i att man tappar sina idéer och sin ideologi, det som vissa kallar partiets själ.

Det nya Folkpartiet. Låter det som en trist efterapning av Moderaternas eller brittiska Labours nydaning? Det är det inte. Folkpartiet började göra om sig innan Reinfeldt klev in och tog in Moderaterna i det tjugonde århundradet. Det nya i Folkpartiet var en uppgörelse med den så kallade ”snällismen” och ledde till en politik som talade mer om hårdare tag och där politiken bestämdes utifrån vilka coola pressmeddelanden som kunde skickas ut. Det som kunde låta positivt, att partiet skulle utgå från väljarna och driva deras frågor, utvecklades till precis vad det låter som: populism.

Jan Björklund med texten "bestämma" i bakgrundenPå kort sikt fungerade det, när moderaterna krisade kände en del borgerliga väljare trygghet i ett parti som var tydligt. Framgångarna tog dock abrupt slut i samband med att Fredrik Reinfeldt tog över partiledarskapet och skapade ett modernt borgerligt parti. Nu står FP och stampar i opinionen, men utan att tillsätta några kriskommissioner. Den enda slutsatsen som dragits är att det behövs ett nytt partiprogram, eftersom det gamla innehåller för mycket av den gamla ”snällismen”. En framgång på ett par tiondels procent i Stockholm kallas för ”ett starkt mandat för vår politik”. Det är alltså inte bara storebrorssamhället som FP har omfamnat från boken 1984, även nyspråket och nytänket verkar vara på intåg i partiet.

Folkpartiets kliv in på den klassiskt konservativa arenan blir allt längre och mer frekventa. Niqabförbud, FRA och Ipred, hårdare straff, drogtest av barn… Listan kan göras lång. Det tycks inte bekymra partiledningen att de mer ideologiskt sinnade medlemmarna och väljarna överger partiet. Istället lyfte partisekreteraren på valnatten fram Landskrona som ett bra exempel på platser där FP gått framåt och hur partiet centralt borde ta efter deras framgångar. Det tycks inte bekymra honom att receptet varit att ta efter en hel del av de populistiska inslagen i Sverigedemokraternas politik på lokal nivå.

Frågan är alltså hur en kris definieras. Är det en kris i ett parti först när man tappar väljarstöd? Kanske till och med så snart man börjar tappa väljarstöd? Eller är det en kris när partiet överger sina ideal och sin ideologi, oavsett vilka effekter det får för opinionsstödet. Frågan kan bara besvaras om syftet med ett parti är definierat. Om ett parti primärt är till för att föra människor uppåt i karriären, att arbeta för maktinnehav till varje pris, så är det självklart att krisen kommer så snart väljarstödet viker. Om ett parti istället är till för att samla människor, såväl medlemmar som väljare, med en gemensam idé om hur samhället fungerar på bästa sätt, så kommer krisen så snart dessa ideal sviks.

Tage Erlander på valaffisch. "Trygghet i en föränderlig tid - Socialdemokratin"För socialdemokraterna är svaret inte alltid helt uppenbart, eftersom partiet blivit synonymt med maktinnehav. Även om det finns en idé om åt vilket håll samhället bör utvecklas, är det inte en rak eller ens entydig idé. Det råder dock inga tvivel om att partiet just nu är i kris; väljarna sviker partiet, samtidigt som partiets egna ideal får stå åt sidan till förmån för framför allt samarbetet med vänsterpartiet, ett parti som för de flesta socialdemokrater har varit otänkbara att samarbeta med under lång tid. När båda kriterierna är uppfyllda är det klart att partiet måste vara i kris.

Folkpartiet är däremot ett parti i kris. Folkpartiet har aldrig varit ett maktparti utan varit en samling människor med idéer och ideal. Ibland har partiet varit i regeringsställning, några gånger också innehaft statsministerposten. Det har dock alltid tidigare varit genom att partiet fått genomslag för sina idéer och sen har kunnat förhandla bra med andra partier. Idag försöker partiet få gehör för väljarnas idéer, vilket ger någon tiondels procents väljarstöd i en vecka innan stödet faller igen. Ungdomarna, såväl väljare som medlemmar, överger partiet och det är i högsta grad relevant att tala om ett utdöende parti. Trots det tillsätts inga kriskommissioner och det första skarpa förslaget efter valet, att tvinga fram lagstiftning som låter rektorer förbjuda elever att bära niqab i skolan, är inte tilltalande för de liberala ungdomar – en grupp FP till varje pris vill nå – som i senaste valet röstade på Miljöpartiet. Snarast tvärtom.

Om partier kan ha en själ, så har Folkpartiet sålt sin till opinionsdjävulen. Socialdemokraternas själ är och har alltid varit så pass kollektiv och splittrad att det är svårt att avgöra var den befinner sig och hur den mår, vilket i sig är ett problem. Även Kristdemokraterna och Centern har heta debatter på samma tema.

Resultatet är sannolikt att det politiska landskapet ser helt annorlunda ut i valet 2014. Förhoppningsvis har blocken luckrats upp, antagligen faller ett, två eller kanske tre partier ur riksdagen. Kanske kommer ytterligare ett nytt parti in, om inte två. Sannolikt kommer de gamla föreställningarna om partierna inte längre att gälla och garanterat är att den gamla eran med starka majoritetsregeringar en gång för alla tar slut. På vägen dit kommer det att krisas till höger och vänster, oavsett  partierna själva vill kännas vid det eller inte.

Intressant?


Politiken förbrödrar

Jag har nu stått mitt första pass utanför vallokalen i Husbygårdsskolan. Innan dagen är slut kommer jag att ha stått där i sammanlagt sex timmar. Vad som slår mig, precis som det ofta slår mig när man umgås med politiker från hela åsiktsspektrat, är att politiken förbrödrar. Hittills har Moderaterna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna bjudit oss alla på fika. Jag har haft en kort men intressant debatt om John Stewart Mill med Rättvisepartiet Socialisternas representant och jag har rent allmänt haft väldigt trevligt i sällskap med övriga partier.

Moderater med valsedlarAnledningen är antagligen ganska enkel, för även om vi har väldigt skilda åsikter om hur landet ska styras, har vi ett gemensamt intresse och en kunskapsgrund som vi gemensamt står på. Vi är alla engagerade i politiken för att vi vill förändra samhället och förbättra människors livssituation. Att vi har olika idéer om hur det görs bäst är sekundärt och den ömsesidiga respekten gör att vi kan ha korta och underhållande debatter med varandra, samtidigt som vi delar ut valsedlar för partier med vitt skilda åsikter.

Jag har också fått nya idéer och vinklar på många saker. Rättvisepartiet Socialisternas representant uppmärksammade mig exempelvis på att privatiseringar kan innebära problem med yttrandefriheten. Han påstod att meddelarskyddet inte täcker den som är anställd i privat sektor. Jag har svårt att tänka mig att det är så illa som han försökte framställa det, men det är något som är värt att titta på. Som liberal är de grundläggande mänskliga rättigheterna heliga och om det är så att man inte omfattas av grundlagsskyddet när man arbetar i privat sektor, är det något som måste ses över.

Om 20 minuter går jag på pass två av tre för dagen. Det ska bli kul att se vilka nya diskussioner jag hamnar i och vad det kan leda till, kanske får jag mer inspiration till blogginlägg exempelvis. Oavsett vilket uppskattar jag både möjligheten att diskutera och den sköna stämning som blir valarbetare emellan. Respekten och engagemanget ger energi på ett väldigt positivt sätt. Jag gillar’t.

Intressant?


Vilsna liberaler hittar inget hem i MP – heller?

Grön Ungdoms språkrör erbjuder Birgitta Ohlsson att komma över till Miljöpartiet, eftersom de anser att hennes åsikter stämmer bättre överens med MP än med Alliansen. Birgitta själv svarar att hon som liberal skulle vara vilsen i MP. Båda sidorna har dock sina poänger, som är värda att diskutera.

Som liberal vore jag vilsen i Miljöpartiet” skriver Birgitta Ohlsson (FP) som svar på inviten från Grön Ungdoms språkrör. Hon är inte ensam. Många urbana liberaler röstar idag allt oftare på Miljöpartiet, utan att reflektera över alla de ickeliberala saker de därmed får på köpet. Framför allt blir den ekonomiska politiken motsatsen till liberal, inte bara på grund av att partiet satt sig i knäet på Lars Ohly. Bland annat vill Miljöpartiet minska handeln med andra länder till förmån för närproducerad mat, vilket inte bara innebär ett brott mot principen om frihandel utan också att man vill stoppa handel med utvecklingländer. Miljöpartiets vilja att låta människor leva sina liv som de själva vill låter bra, men när det gäller den ekonomiska sidan av deras politik visar det påståendet sig vara ganska ihåligt. Att partiet också är negativt inställt till internationella samarbeten som EU gör inte saken bättre.

Folkpartiets logotyp på en orange "knapp", utan tillägget "liberalerna"

Vad hände med "liberalerna"?

Samtidigt är Grön Ungdoms kritik befogad. Birgitta Ohlssons kritik mot hur Frankrike behandlar romer är befogad, men även i Sverige har vi en politik som är förvillande lik den som Frankrike för, om än med mildare retorik. Tobias Billströms uttalanden skär i en liberals öron. Även inom Folkpartiet har det dykt upp flera underliga utspel på senare tid, även om det inte är första gången under nuvarande partiledning. Först kom kravet på burqaförbud i skolorna, med en tillhörande retorik som pekade ut muslimer som grupp som problematiska, en retorik som inte brukar förknippas med just liberalism. Därefter följde förslaget att tvinga föräldrar att vara borta från jobbet för att istället sitta med sina stökiga barn i skolan, ett förslag som andas bestraffning snarare än att vara en lösning som ger mer engagerade föräldrar. Det tar inte lång tid att hitta fler exempel. Att Folkpartiets partiledning under Jan Björklund snarast som regel än undantag väljer att profilera sig utan tillägget ”liberalerna”, trots att detta går emot ett landsmötesbeslut, känns allt mindre som misstag och mer som genomtänkt strategi.

I en tid när allt fler människor i Sverige säger sig vara liberaler, är det obegripligt att partierna mer och mer distanserar sig från ren liberal ideologi. Den som vill vara konsekvent liberal idag måste använda de politiska partierna som smörgåsbord och plocka valda delar från Centerpartiets, Folkpartiets (liberalerna), Moderaternas och Miljöpartiets partiprogram och politik. Birgitta Ohlsson pratar ofta om tre viktiga V: Värderingar Vinner Val. Det är synd att inget parti längre står upp för konsekventa liberala värderingar, synd att populism och kortsiktiga utspel får prägla framför allt Folkpartiet liberalernas politik, istället för en konsekvent liberal ideologi.

Räddningen är att många på gräsrotsnivå, människor på väg uppåt, känner obehag inför de populistiska utspelen och efterlyser en mer konsekvent liberal ideologi i politiken. Det är alla dessa människor som gör det lätt att fortfarande tro på liberalismen i Folkpartiet, partiledningens agerande till trots. Det finns också gott om liberaler att kryssa i höstens val. Synd att få, om ens någon, av dessa toppar partiets listor. Det hade varit bättre, både för partiet och för Sverige.

Intressant?

Queerfeminism?

Sitter på LUF Storstockholms årsmöte. Innan lunch röstade årsmötet, tyvärr, ned mitt förslag om att ta steget från att kalla oss feminister till att kalla oss queerfeminister. Det är synd. LUF har en tradition av att identifiera maktstrukturer i samhället baserade på så mycket mer än kön. Trots det vill man inte bekänna sig till en teoribildning som står för precis detta. Det är för mig obegripligt, men jag kommer att fortsätta kämpa för det. Det kan tyckas som en ovidkommande och semantisk fråga, men signalen är viktig – framför allt gentemot unga människor som vet att det är mer än kön som spelar roll och mot HBT-personer som är de som främst drabbas av dessa maktstrukturer.


Det är dags att göra upp med frisinnet

Denna text var från början tänkt som debattartikel i tidningen Nu, men jag publicerar den nu här istället.

Roland Utbults partibyte har rört upp stämningarna inom Folkpartiet liberalerna, detta är tydligt. Tack vare uppmärksamheten har vi nu öppnat för en ideologisk debatt som kan driva partiet framåt och skapa en tydligare profil. Vad det till syvende och sist handlar om är frisinnets ställning inom partiet, en ställning som det är dags att ifrågasätta.

Roland Utbult har länge haft en något annorlunda profil inom Folkpartiet. Själv uppmärksammade jag honom för första gången under EU-valrörelsen i våras och jag blev en aning brydd. Med hänvisning till sitt frisinne intog han ställningar som verkade som hämtade ur Kristdemokraternas partiprogram och inte vårt eget. Jag blev därför inte det minsta förvånad när han nu tog steget fullt ut och bytte parti.

Trots det är det många som nu uttrycker förvåning och besvikelse. Esse Petersson skrev också i förra numret av Tidningen Nu att ”När fler delar de frisinnade idéerna … så blir också genomslaget för de kristna och nyktra idéerna allt större, tydligare och kraftfullare”. Han sätter också något slags likhetstecken mellan socialliberalism och frisinne. Förvisso finns det ingen entydig definition av vad frisinne innebär, vilket försvårar jämförelse och även debatt. Oftast får man enbart en vag hänvisning till ”kristna ideal”, vilket kan betyda nästan vad som helst med tanke på de olika tolkningar människor gör grundat på bibeln. Baserat på vilka åsikter som Utbult med flera uttrycker med hänvisning till sitt frisinne vill jag dock hävda att likhetstecknet är helt felaktigt.

Liberalismen grundar sig på en tro på individen och att alla ska få fatta sina egna beslut så länge man inte inkräktar på andras fri- och rättigheter. Genom religionsfriheten finns också en grundläggande princip om en sekulär lagstiftning och beträffande alkoholkonsumtion är det upp till varje individ att göra sina egna val. Uppenbarligen finns här en konflikt med frisinnet. Det finns fler exempel där hänvisande till frisinnet resulterar i åsikter som inte är förenliga med de liberala värdena (abortfrågan och könsneutrala äktenskap är exempel på andra frågor där Utbult med flera har haft en frisinnad snarast konservativ åsikt, och inte en liberal sådan).

Visst har vi högt i tak i Folkpartiet liberalerna vad gäller idédebatt, det är en självklarhet i ett liberalt parti. Det är också självklart att det går att förena en personlig tro med att vara liberal. Men när värderingar så uppenbart går emot grundläggande liberalism och istället konsekvent passar som hand i handske med ett annat riksdagspartis, är det bättre för båda partier om man tar steget ut och byter parti istället för att försöka förändra de grundläggande värderingarna i det egna partiet.

Folkpartiet liberalerna stammar ur en frisinnad folkrörelse, men redan då alkoholförbudet diskuterades splittrades partiet i två nya, ett frisinnat och ett liberalt. På senare år har det nya partiet Kristdemokraterna tagit tydlig ställning för just de frisinnade ideal som Utbult med flera ger uttryck för, medan Folkpartiet uttryckligen lagt till ”liberalerna” i sitt partinamn och tagit ställning för liberalismen snarast än frisinnet.

Därför är det nu dags att slutligen göra upp med frisinnet och bli ett alltigenom liberalt parti. Frisinnet har en självklar plats i Svensk politik, men det är inte längre Folkpartiet som är dess hem.