Etikettarkiv: Folkpartiet liberalerna

Friheten stärks inte genom niqabförbud

Diskrimineringsombudsmannen (DO) har kommit med sitt utlåtande om niqabförbud i skolan. Hon kommer fram till att skolan gjorde sig skyldig till diskriminering när de ville tvinga en elev att vara utan plagget när hon befann sig i skolan. Beskedet är väntat och helt rätt tänkt.

Kvinna med niqabMåste du som elev ständigt visa ditt ansikte i skolan? Ja, svarar Västerorts vuxengymnasium med större delen av Stockholms utbildningsnämnd i ryggen och förbjöd en elev att bära niqab på lektionerna. Nu får de bakläxa av DO, som konstaterar att de inte uttömt alla andra möjligheter för eleven innan de kom med sitt ultimatum, vilket diskrimineringslagen kräver. Det är svårt att se hur beslutet kunde blivit något annat med tanke på lagstiftningen och det är bra att DO sätter ner foten. Samtidigt blir det inget rättsligt efterspel, eftersom skolan lät eleven gå kvar, med niqab, i väntan på beslutet. Hon är nu färdigutbildad och har lämnat skolan så det finns inte anledning att gå vidare.

Oavsett vad man tycker om diskrimineringslagstiftningen så är det intressant att diskutera huruvida det är rimligt att kräva att alla elever visar hela ansiktet varje minut av lektionstiden. Krävs det verkligen för undervisningen? Jag är benägen att svara nej. Stora delar av undervisningen sker utan att läraren tittar på eleverna. De gånger som eleverna måste visa ansiktet är givetvis under prov och andra tillfällen som är direkt betygsgrundande. I det aktuella fallet har det inte varit ett problem, eftersom eleven kunnat sitta i klassrummet på så sätt att ingen man kunnat se hennes ansikte, samt att hon villigt tagit av sig sin niqab när det behövts för identifiering. Vad är det då som hindrar att hon resten av tiden döljer allt utom ögonen?

Många av de som förespråkar ett förbud hävdar att de gör det av omtanke för kvinnorna. Problemet är att denna typ av förbud, liksom burkaförbuden som dyker upp på olika håll i Europa, motverkar sitt syfte. Genom att förbjuda plaggen hjälper man inte kvinnor att ta sig utanför hemmet och att kasta av sig förmodat kvinnoförtryckande plagg. Effekten blir istället att kvinnors rörlighet och frihet ytterligare begränsas, eftersom de håller sig borta från de platser där deras kläder är förbjudna. På så sätt inskränker man ytterligare deras möjligheter till utbildning, något som försvagar deras position i samhället än mer.

Ytterligare en poäng är att problemet är minimalt. Det antal kvinnor i Sverige som bär burka eller niqab är försvinnande litet. Än färre är de som gör det i en undervisningssituation. Det är därför extra märkligt att man har valt denna strid och att Lotta Edholm, folkpartistiskt skolborgarråd i Stockholm, reagerar så kraftigt på beskedet. Varför är denna fråga så principiellt viktig och vad vinner man på att totalförbjuda religiösa plagg på elever? Hade frågan gällt lärare hade det varit en annan sak, eftersom man inte kan förvänta sig att det går att ha på sig denna typ av plagg i alla arbeten. Däremot borde alla människor tillåtas att ta del av offentligt finansierad verksamhet oavsett val av klädsel. De är ju med och betalar för skolan via sin skattsedel. Så länge identifiering är möjlig borde det inte finnas något problem.

Folkpartiet har på senare tid gjort burka- och niqabförbud i skolan till sin profilfråga, ett ställningstagande som många både inom och utom partiet ifrågasatt. Efter dagens besked flyttade partiet fram sina positioner ytterligare genom att föreslå lagstiftning för att neutralisera DO:s utlåtande. Hur detta kan motiveras utifrån liberalismen är obegripligt och verkar bara vara ytterligare ett exempel på hur FP allt mer fjärmar sig från liberala ideal. Än så länge stretar andra partier i regeringen emot förslaget och förhoppningsvis slipper vi denna typ av lag. Det vore skamligt om Sverige sällade sig till skaran av länder som stiftar lagar som direkt syftar till att inskränka muslimers frihet.

DO:s besked är välkommet och på kort sikt kan vi hålla mot de islamofoba krafter som tyvärr finns i samhället. Samtidigt gäller det att beslutet inte hindrar den fortsatta debatten om religionens gränser gentemot det sekulära samhället. Vi måste fortsätta kämpa för att yttrandefriheten ska gälla även i förhållande till religioner och att karikatyrer inte ska censureras. Vi måste fortsätta kämpa för rätten att kritisera såväl religion som ateism utan rädsla för repressalier – samtidigt som vi också måste kämpa mot de krafter som försöker använda tvång eller utöva förföljelse baserat på religion. Kritik och förföljelse är två vitt skilda saker. Frågan är varför det verkar vara så svårt att förstå det?

Intressant?


Klart vem som ska styra, oklart hur

Valresultatet är ännu inte färdigt och många frågetecken återstår att räta ut. Vad vi vet är dock att Alliansen är i särklass största block, att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen de närmaste fyra åren och att Alliansen fick en större andel av rösterna i år än 2006. Vem som ska bilda regering är därmed redan klart, frågan är bara med vilket stöd.

KAOS. Det ordet förekommer mycket i rapporteringen om valresultatet, men främst i de medier som har en tydlig vänsterprofil. Övriga medier, inklusive de statliga förmodat neutrala medierna, utelämnar det ordet. Valresultatet är nämligen tydligt, även om detaljerna inte är det. Alliansen har fått förnyat förtroende, genom att inte bara behålla sina väljare utan dessutom ta fler röster i detta val än vad de fick i det förra. I en enkel värld hade det varit det berömda det.

Nu är valsystemet dock inte så enkelt. Vad som skett sedan förra gången är att Sverigedemokraterna har tagit sig in i riksdagen och därmed tar mandat från alla håll. Innan de kom in var det fullt möjligt att ha egen majoritet i riksdagen utan att ha en majoritet av de faktiska rösterna bakom sig. Nu blir det svårare. Utöver det fördelas mandat dels utifrån valkretsar, dels genom ett antal utjämningsmandat. Det gör att ett block i teorin kan ha en de facto majoritet av rösterna utan att för den skull besätta en majoritet av stolarna i riksdagen. Än så länge vet vi inte de faktiska siffrorna, men det spekuleras i att det är precis den situationen vi kan komma att få när de sista resultaten presenteras på torsdag morgon.

Riksdagshuset

Hur kommer styrkeförhållandena att se ut på Helgeandsholmen de kommande fyra åren?

Samtidigt som vi har alla dessa problem är ändå en sak klar: det svenska folket vill att Sverige även i fortsättningen ska styras av en alliansregering. Det rödgröna alternativet är sågat jämsmed fotknölarna, socialdemokratin fortsätter sin långsamma implosion och Sverigedemokraterna må ha kommit in i riksdagen men har definitivt inte ett allmänt mandat från hela Sverige att styra och ställa över landets framtid från riksdagens talarstol. Det enda oppositionsparti som går stärkt ur valrörelsen är Miljöpartiet. Lägger man till detta att MP har en politik som ligger förhållandevis nära Alliansens, mycket närmare än något av de andra tre oppositionspartierna i riksdagen, är partiet den naturliga och enda tänkbara samarbetspartnern om det blir aktuellt att bilda en majoritetsregering över blockgränsen.

Miljöpartiets kategoriska avvisande av Alliansens utsträckta hand är på så vis märkligt. Maria Wetterstrand vill att Fredrik Reinfeldt ska förhandla med hela den rödgröna oppositionen. Antingen är det ett väldigt underligt sätt att förhandla på, eller så menar Miljöpartiet på allvar att 20 sverigedemokrater i riksdagen är en situation som kräver en nationell samlingsregering. Det finns nämligen mycket små, om ens några, chanser att alliansen kan sitta i regering med socialdemokraterna eller vänsterpartisterna utom i en nationell krissituation. Politiken är helt enkelt alldeles för olika.

När det gäller Miljöpartiets inställning är det mest intressanta att de hävdar att det rödgröna samarbetet ska kvarstå under mandatperioden. Det fungerar bara med en av de tre lösningar som finns på problemet att skapa en regering som inte samarbetar med Sverigedemokraterna: att Alliansen bildar en minoritetsregering. Enda sättet en sådan regering kan fällas är nämligen att de rödgröna samarbetar med SD om ett gemensamt budgetförslag och på så sätt fäller regeringens egna budget. Det kommer inte att hända, eftersom de rödgröna vägrar samarbeta med SD om någonting alls. Alliansen sitter därmed kvar med de rödgrönas indirekta, tysta stöd.

De andra två lösningarna kräver att det rödgröna samarbetet avslutas. De alternativ som finns är nämligen att MP går över till Alliansen, eller att Centern och Folkpartiet sätter sig i regering med S och MP – för inget av Alliansens partier skulle drömma om att sätta sig i en regering där också Vänsterpartiet har ministerposter. Det sistnämnda alternativet är dock högst osannolikt.

Än är det bara tisdag och rösträkningen pågår frenetiskt. När detta skrivs har 2269 av 6063 valdistrikt räknats. Fortfarande är det möjligt för Alliansen att ta 175 mandat och därmed ha egen majoritet i riksdagen – några bedömare beräknar att det  kan vara så lite som ett tusental röster som saknas, något som inte är omöjligt att få genom de sena förtidsrösterna och utlandsrösterna – båda är dessutom fler i år än någonsin tidigare. Jag är försiktigt optimistisk när det gäller den möjligheten, jag tror att det kan gå vägen. Det vore i så fall det bästa, eftersom det neutraliserar alla Sverigedemokraternas anspråk på inflytande. Med en stabil regeringsmajoritet kommer de inte att kunna förhindra beslut eller utöva utpressning.

De närmaste dagarna kommer att bli spännande, både med avseende på de faktiska styrkeförhållandena i riksdagen och hur regeringsfrågan löses om Alliansen inte tar in de tre sista mandat de behöver för egen majoritet. Det enda som vi vet med säkerhet är att Sveriges Statsminister även fortsättningsvis heter Fredrik Reinfeldt och att alla de fyra allianspartierna kommer att ingå också i den kommande regeringen.

Intressant?

Det liberala valet i Stockholms stad

Någon minut innan det här inlägget publiceras stängde vallokalerna. Det betyder att jag som kampanjledare för Folkpartiet liberalerna i Rinkeby-Kista kan berätta om mitt eget val. Att göra det innan skulle innebära att jag inte fullgjort mitt uppdrag till fullo. Jag är nämligen i första hand liberal och i andra hand folkpartist. Det gjorde att jag efter mycket funderingar bestämde mig för att rösta på det mest liberala partiet i kommunvalet i Stockholms stad. Det partiet är för tillfället inte Folkpartiet utan Centerpartiet. Mitt kryss gick till Per Ankersjö.

Liberalismen är en ideologi som kan vara svår att greppa till fullo. Det brukar ibland sägas att det finns lika många liberala ideologier som det finns liberaler och det är antagligen inte så långt ifrån sanningen. Liberalismens grundläggande tro på individen gör också att individen får stora möjligheter att själv tolka ideologin. Det är både bra och dåligt och framför allt gör det att det kan vara svårt att ha ett liberalt parti som alla anser är liberalt.

Folkpartiet liberalerna gör ett bra jobb att försöka vara ett sådant parti, men misslyckas förhållandevis ofta. På riksplanet har vi sett konstiga utspel om burka- och niqabförbud, eller krav på att föräldrar ska tvingas komma med till skolan när deras barn är stökiga. Samtidigt finns det många klockrena liberaler på riksplanet och min favorit är Amanda Brihed, en stark kvinna som aldrig kompromissar med ideologin. Det gör att jag har tilltro till partiet och att jag för tillfället inte kan tänka mig att rösta på något annat parti i riksdagsvalet. På samma sätt har jag tilltro till liberalismen i landstinget och självklart fick Folkpartiet liberalerna min röst även där.

Folkpartiet liberalernas och Centerns loggorI Stockholms stad är det annorlunda. Där är Centerpartiet mycket mer uttalat liberalt och har starka liberala företrädare som Per Ankersjö och Helen Törnqvist. Centerpartiet är också mer ideologiska och håller fast vid liberala principer. Folkpartiet kompromissar å sin sida alldeles för ofta med de liberala värderingarna för att vinna röster. Det mest uppenbara exemplet handlar om en gemensam antagningsregion till gymnasieskolan. Folkpartiet i alla länets kommuner – utom Stockholms stad – är för att alla elever i hela länet ska kunna välja gymnasieskola fritt, utan att vara bunden av kommungränser. Det är också det liberala sättet att se på det. Folkpartiet i Stockholms stad är kategoriskt emot det. Anledningen är inte ideologisk, tvärtom erkänner de flesta att det vore mest liberalt att sälla sig till länets åsikt. Nej, istället handlar det om att FP är rädda att förlora viktiga röster i exempelvis Bromma om man företräder en åsikt som gör att ”förortsungar” kan komma och ta platser i gymnasier som Brommaväljarna anser ska vara reserverade till deras barn. I ärlighetens namn måste det förstås nämnas att det i princip inte finns något parti i Stockholms stad som vågar vara för den gemensamma antagningsregionen, med samma argumentation även om det är olika hur ärlig man är med det.

Inför valet bestämde jag mig för att göra en genomgång av skillnaderna mellan Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet i Stockholms stad. Enklast var förstås att fråga gruppledaren, Per Ankersjö, vilket jag också gjorde. När jag fick veta vad som skiljde partierna åt insåg jag att jag var klockren centerpartist just i kommunvalet. Det handlar om små saker, som att centern öppnar mer för friskolor och att det inte nödvändigtvis måste finnas kommunala alternativ i alla stadsdelar. Det som främst fäller avgörandet är dock att Centerpartiet bejakar utveckling och framför allt höga hus överallt där de kan passa in, medan Folkpartiet intar en underlig konservativ ståndpunkt och tycker att Stockholms innerstad ska vara fredad från synlig förändring. Anledningen är som så ofta inte i första hand ideologisk utan ett strategiskt beslut för att vinna nya väljargrupper.

Stockholm Waterfront Building, nattbildJag har alltid varit utvecklingsvän och har länge tyckt att det behövs fler höga hus i Stockholm – inte bara enstaka punkthus utan hela områden med en högre höjd. Generellt borde det byggas på ett par-tre våningar i höjd på de flesta hus i staden. Undantagen är givetvis områden som Gamla stan eller söders träkåkar. En gång i tiden vågade vi bygga på höjden – ta kungstornen som exempel. Tyvärr  har modet försvunnit och numera vågar ingen bygga något som kan synas eller märkas. Det är ett under att Stockholm Waterfront kunde byggas över huvud taget, men jag är väldigt glad att det blev av. Därför blev jag väldigt ledsen när det visade sig att Folkpartiet var så utvecklingsfientliga på detta område, än mer så när det gjordes till en profilfråga inför detta val. Det är svårt att stödja ett parti helhjärtat när en av ens egna hjärtefrågor går helt på tvärs med en av partiets profilfrågor. Jag har också vägrat befatta mig med valmaterial som handlat om detta, något som gått bra eftersom jag bor i ytterstaden, där FP kan tänka sig att bygga på höjden. Här ute är jag inte heller ensam om att ifrågasätta varför partiet har intagit denna underliga ståndpunkt. Det är helt obegripligt för många av oss mer ideologiskt sinnade liberaler.

Jag är antagligen inte den bästa kampanjledaren, eftersom jag bryr mig mer om ideologi än om att maximera röster. Jag är otroligt trött på valrörelsen, eftersom så många intressanta bloggare förvandlats till partimegafoner utan egen vilja och egna åsikter. Samtidigt tror jag på det som Birgitta Ohlsson predikar, att Värderingar Vinner Val. Jag tror stenhårt på att man i längden vinner fler röster på att vara konsekvent i sin ideologi och att vara förutsägbar i sina ståndpunkter. Det är omöjligt att täcka in alla sakfrågor i ett valmanifest, speciellt eftersom man aldrig vet vilka frågor som kommer att bli stora under den kommande mandatperioden. Det kommer ständigt nya, oförutsedda frågor man måste ta ställning till. Om ett parti har en konsekvent ideologi, fri från populism, är det lättare att ha förtroende för partiet. Tyvärr är det få partier som idag kan sägas vara så ideologiskt renläriga. Ett undantag är just centern i Stockholms stad.

Jag gör mig antagligen inte många nya vänner inom mitt eget parti idag, genom att berätta om mitt ställningstagande för Centerpartiet. Samtidigt måste jag vara klar och tydlig med detta för att vara ärlig mot mig själv. De karriärfokuserade partister som jag eventuellt gör mig till ovän med, kan jag faktiskt vara utan. För mig handlar politik inte om att maximera röster. För mig handlar politik om visioner, ärlighet och ideologi. Politik är att vilja förändra, inte att vilja göra karriär. Politik är att vara sann mot sina egna övertygelser, inte att anpassa sin åsikter efter den allmänna opinionen. Den som inte skriver under på detta har jag svårt att känna respekt för, oavsett politisk tillhörighet.

Intressant?

Bra med varudeklaration, dåligt med dold sådan

Två retorikexperter som anlitats av TV4 respektive SvD för att analysera partiledarnas tal har visat sig vara medlemmar i Folkpartiet. I sig är det inget problem, vad som ställer till det är att de inte varit tydliga med sina engagemang.

Vem föredrar du när det gäller politiska analyser: att en person vars åsikter du inte vet någonting om, eller en person som deklarerar åtminstone åt vilket håll dennes politiska sympatier ligger? Personligen föredrar jag det senare alla dagar i veckan. En person som utger sig för att vara oberoende har lättare att medvetet eller omedvetet låta sina personliga åsikter färga analysen. En person som är öppen och tydlig med sina egna åsikter tvingas att aktivt jobba med sin objektivitet för att inte bli anklagad för partiskhet.

Med detta i bakhuvudet är det intressant att läsa Alliansfritt Sveriges indignerade avslöjande att två experter på retorik som använts av SvD respektive TV4 för att analysera partiledarnas tal i Almedalen är medlemmar i Folkpartiet liberalerna. Det är oklart vad de är mest upprörda över: att någon som inte delar deras åsikter fått analysera talen, eller att de hållit sina engagemang ”hemliga”.

Det är givetvis ohållbart att hålla sina engagemang hemliga för att framstå som en oberoende expert, speciellt med tanke på att alla politiskt tillsatta uppdrag är offentliga och att det därför är omöjligt att inte bli upptäckt, speciellt idag när medborgarjournalistiken sprider sig som en löpeld. Däremot är det fullt förståeligt att man, när man blir tillfrågad om att få uttala sig som expert, inte direkt svarar ”då måste jag först berätta om alla mina andra uppdrag och åsikter”. Personligen skulle det inte falla mig in att redovisa mina politiska åsikter det första jag gör, framför allt eftersom jag skulle förutsätta att de som skulle vilja anlita mig redan kände till mig och min blogg.

Frågan är huruvida de båda retorikexperterna har försökt att dölja sina åsikter. Det verkar inte så och framför allt verkar deras betyg på partiledarna ha påverkats nämnvärt av detta. En av dem gav toppbetyg till Maria Wetterstrand samtidigt som Jan Björklund fick IG på minst en av de delar som bedömdes. Precis som väntat ger experterna alltså betyg på det de är satta att bedöma, inte efter vad de tycker om respektive partis åsikter.

Personerna bakom Alliansfritt Sverige sitter säkert på sina respektive partikontor – för bloggskribenterna är samtliga partigängare – och myser över sitt ”avslöjande”. Deras iver att skapa skandaler avspeglar sig i deras språkbruk. När TV4 avslutade samarbetet med retorikexperten, kallade Alliansfritt Sverige det för att hon ”avgår”, som om det handlade om ett politiskt uppdrag och inte ett arbete. De behandlar också redovisning av offentliga uppgifter som ”avslöjanden” och tar retorikexperternas omdömen som intäkt för att de haft en dold agenda. De föresvävar dem inte att Lars Ohly och Mona Sahlin faktiskt var väldigt retoriskt dåliga i sina tal i Almedalen.

Den som någon gång funderat över journalistik och motsvarande vet att äkta objektivitet är en dröm som aldrig går att uppnå. Därför är det livsfarligt med journalister som försöker hävda att de inte har några egna åsikter utan enbart rapporterar objektivt. Alla människor har nämligen åsikter och att förneka dem ökar risken att de påverkar bedömning och rapportering. Med andra ord är uttalade folpartister att föredra framför smygmoderater eller liknande när det kommer till bedömning.

Givetvis är det en miss av TV4 och SvD att de inte haft koll på sina experter, speciellt när TV4s expert innehar kommunala uppdrag för FP. Med tanke på att de flesta arbetsgivare idag googlar dem de står i begrepp att anställa är det underligt att ingen uppmärksammat det. Frågan är om deras experter kan klandras för den missen.

Alliansfritt Sverige försöker misstänkliggöra sina politiska motståndare genom att säga att ”[d]et borde vara praxis att företrädare för Folkpartiet är öppna med sina uppdrag”. Det är redan praxis idag vad jag vet. Det borde vara omöjligt att ens försöka hålla dem hemliga, med tanke på hur tillgänglig information om uppdragen är. Däremot tror jag inte att vi, lika lite som de rödgrönas företrädare, presenterar oss för nya människor med att berätta om våra politiska uppdrag. I vissa relationer förutsätter nog många liksom jag till och med att våra engagemang redan är kända. Hur det är i de aktuella fallen vet jag givetvis inte, men Alliansfritts Sveriges indignation klingar falsk. Snarare är det skadeglädje de känner, för att de äntligen kunnat förklara sina idolers dåliga betyg. Frågan är dock om deras egna partikamraters öppenhet verkligen tål granskning. En kvalificerad gissning är att de är minst lika goda kålsupare på den sidan blockgränsen.

Intressant?

Vård för papperslösa – medmänsklighet eller omänsklighet

I Sverige är det svårt att få vård utan korrekta papper i handen. Sverige och Österrike är de länder som placerar sig i botten vad gäller vård av papperslösa. Det är en skam och det är på tiden att det förändras.

Två händer som omger en mörkyad människa och ett rött kors

Illustration: Annika Huett

Föreställ dig att du befinner dig utomlands. Du kanske är där på semester eller av annan anledning. På något sätt har du vandrat över gränsen till grannlandet utan att ha med dig ditt pass och i snårskogen där, kanske bland templen i gränslandet mellan Thailand och Kambodia, ramlar du och bryter benet. Kommer du vilja ha vård i det landet där du faktiskt fallit och blivit hittad av en guide? Antagligen. Du kommer leva rövare om de vägrar ge dig vård på grund av att du inte har pass och visa med dig i fickan. Om de får för sig att det är viktigare att utreda huruvida du ska utvisas än att du får benet gipsat kommer du att hota läkarna, tjänstemännen och nästan hela landet med västvärldens vrede. Inte sant?

Föreställ dig nu att du vistas utan papper i Sverige. Du kanske har fått avslag på din ansökan om uppehållstillstånd och därför har valt att gömma dig, eftersom du kommer att torteras och kanske avrättas om du skickas hem igen, oavsett vad migrationsverkets experter tror sig veta om ditt hemland, det land du växt upp i och de antagligen aldrig ens satt sin fot i – om de alls vet var det ligger. Din dotter ramlar ur trädet som hon klättrat upp i och bryter armen. Skulle du då förvänta dig att få hjälp från vården?

Idag kan papperslösa inte få vård på många håll i Sverige. Dels handlar det om en ständig rädsla för att de ska bli tagna av polisen och utvisas om de söker sig till det offentliga Sverige. Dels handlar det om att de vårdkostnader som vi tar för givna inte gäller för dem som inte har papper på att de får befinna sig i landet. De kostnader för vården som tas ut av papperslösa, ofta människor med små eller inga ekonomiska medel, gör det i praktiken omöjligt att uppsöka vård. Hippokrates ed har plötsligt fått förbehåll om att du måste ha rätt härkomst eller papper för att få hjälp, istället för att vara ett universellt löfte om att vårda de sjuka.

Region Skåne har redan tagit steget att erbjuda papperslösa flyktingar vård på samma villkor som svenska medborgare. Kostnaden är en miljon kronor om året. I en vårdbudget på nästan 25 miljarder kronor betyder det att den posten utgör 0,004 % av totalen. Det är ett litet pris att betala för medmänsklighet – något som till och med Sverigedemokraternas representant i vårdnämnden höll med om när beslutet togs i mars 2008.

– Det de sa var just det att de här människorna är redan här. Om de ska avvisas eller inte avvisas är inte en fråga för oss, vi sysslar med vård. Det tycker jag var hedervärt.

Gilbert Tribo (FP) i ett uttalande till DN när det begav sig

Det kan inte råda några tvivel om att det enda rätta och medmänskliga att göra är att ge vård till den som behöver det, oavsett deras juridiska status. Det måste gälla papperslösa flyktingar lika mycket som alla människor som vistas legalt i landet, oavsett åkomma eller diagnos. Vården är en av det offentligas kärnverksamheter och den måste vara universell och ges på lika villkor. Oavsett vissa kommentarer från sverigedemokratiskt håll visar exemplet Skåne att den enda vägen att gå i vårdfrågor är att visa medmänsklighet och medkänsla. Vem vill ha ett kallt, omänskligt samhälle där dina papper avgör hur du behandlas? Inte jag i alla fall.

Intressant?

Världens största museum eller en levande storstad?

Länsstyrelsen kritiserar det planlösa byggandet och är i praktiken sur över att något som byggs i Stockholm idag faktiskt syns. Ungefär samtidigt går Centerpartiet ut och vill exploatera Årsta Holmar för att göra dem mer tillgängliga för allmänheten. De har tidigare förespråkat fler höga hus och synlig, modern arkitektur i Stockholm. Vilket av dessa i praktiken oförenliga intressen ska ha företräde i Stockholm 2010?

En visionsbild för exploatering av Årsta Holmar

En visionär bild av hur Årsta Holmar kan bli mer tillgängliga för allmänheten.

Stockholm är en fantastisk stad, om det är många överens. Samtidigt finns det stora problem beträffande stadsplaneringen och hur staden utvecklats det senaste halvseklet. Rivningshysterin som härjade på 1960-talet vill vi inte se mer av, alldeles för många värdefulla miljöer jämnades med marken, till råga på allt för att ersättas med anskrämliga betongklumpar utan minsta estetiskt värde. Ytterligare en effekt som rivningshysterin hade, och som medför enorma problem i dagens stadsplanering, är att den överdrivna rädslan för förändring av Stockholm underblåstes till fanatiska nivåer. Den rädslan lever vi med än idag, vilket inte bara försenar nyckelprojekt som Slussens förnyelse, utan också medför att Stockholm hindras i sin utveckling och därmed förvärrar framför allt bostadssituationen men också miljöproblemen som ökade pendlingsavstånd med mera innebär.

Skräcken för förändring har gått så långt att även det i grunden liberala partiet Folkpartiet liberalerna har anslutit sig till den starkt konservativa linjen och kräver stopp för höga hus innanför tullarna. Däremot håller Centerpartiet under ledning av Per Ankersjö fortfarande flaggan högt för en mer liberal syn på stadsbyggnad, något som i kombination med Stureplanscenterns framväxt och de åsikter som följt därmed har gjort att de definitivt har övertagit rollen som Det Liberala Partiet i Stockholms stad.

Slussen, en stenöken

Slussen, en stenöken som ska bevaras till varje pris?

Läser man mellan raderna i den kritik som riktas mot hur det byggs i Stockholm just nu inser man att Länsstyrelsen anser att alla förändringar i Stockholm som innebär att något synligen förändras, borde stoppas. Den ”riksintressanta kulturmiljön” utgörs nämligen av fronten mot vattnet, den begränsade, låga höjden på husen och anpassningen till naturen. Länsstyrelsen efterlyser en ”samsyn” när det gäller avvägningar mellan riksintressant kulturmiljö och nödvändig exploatering för att få en storstad som står sig i den internationella konkurrensen. Deras recept på samsyn är dock inte gemensamma avvägningar, eftersom ”planer på skyskrapor väckt förvåning hos länsstyrelsen”. I praktiken innebär alltså en samsyn att tjänstemännen på länsstyrelsen snarare än de folkvalda politikerna i Stockholms stadshus ska bestämma vad som ska byggas i Stockholms innerstad. Något mindre demokratiskt får man leta efter i dagens Sverige.

Stockholm behöver utvecklas, om det råder ingen tvivel. Bostadsbristen är akut och pendlingsavstånden ökar. Trafikinfarkten blir allt värre och de infrastruktur som skulle kunna avhjälpa situationen är till dags dato minst 30 år försenade. Satsningar på såväl vägar som kollektiva färdmedel behöver mångfaldigas för att komma ikapp kraven. Att då kräva att innerstaden fredas från all förändring som kan avhjälpa problemen är då vrickat och länsstyrelsen med flera måste inse att en levande stad aldrig kan tillåtas att bli ett museum. Däremot ska vi heller aldrig falla tillbaka på den rivningshysteri som härskade på 1960-talet, det skulle riskera oersättliga kulturvärden.

Å andra sidan skulle en likadan rivningshysteri förstås uppfylla länsstyrelsens krav, eftersom de nya hus som byggdes på 1960-talet vare sig förändrade fronten mot vattnet, anpassningen till naturen eller den generella höjden på husen i innerstaden…

Intressant?

Många liberala åsikter om transpersoner

Är det de rödgröna som är mest trovärdiga i debatten om transpersoner? Länge har det varit en sanning som inte ifrågasatts. Det är dags att göra det nu. En sökning på Politometern visar att det snarare är liberalerna i Folkpartiet som tagit över ledartröjan.

Amanda och Trollhare. Två bloggar som brukar bekänna sig till varsin sida blockgränsen. Båda bloggar mycket om transpersoners livssituation och brukar vara överens i de flesta av sina åsikter. De är dock båda undantag då det inte är många bloggare som tar upp just transpersoner i sina inlägg. Oavsett om det beror på transfobi, okunskap, ointresse eller taktik för att maximera antalet röster, är det tråkigt.

Frågan är vilka som egentligen har störst trovärdighet i frågan? Ofta brukar svaret vara Miljöpartiet eller mer generellt de rödgröna. Det är logiskt eftersom Alliansen i denna fråga lider av att ha de konservativa kristdemokraterna på sin sida. Med en sådan samarbetspartner kan man väl inte ha någon trovärdighet i transfrågor, eller?

Den bilden håller nu på att krackelera. Alliansen har redan visat att det går att runda KD i frågor som rör livsstil och då framför allt HBT-frågor. Den könsneutrala äktenskapslagstiftningen kom på plats med KD:s goda minne, genom att riksdagens egna utskott förhandlade fram ett skarpt lagförslag. Riksdagsledamöter från Folkpartiet liberalerna gick utöver det emot den officiella regeringslinjen och röstade för att erkänna folkmordet i Armenien. Enskilda frågor där partierna står långt från varandra kan lösas genom andra samarbeten än de som ligger till grund för regeringen, detta är ett numera etablerat faktum och något som borde utnyttjas oftare.

Graf över hur många blogginlägg som handlar om transfobi, indexerade av Politometern. Folkpartiet liberalerna har flest procentuellt.Söker man på Politometern, som indexerar stora delar av den politiska bloggosfären i Sverige, finner man att det är folkpartibloggarna som är mest aktiva i debatten om transpersoner, med god marginal. Det är inga supersiffror, men att 0,3% av de blogginlägg folkpartisterna skriver faktiskt nämner transpersoner är en bra siffra för en fråga som annars är väldigt bortglömd. Miljöpartisterna, som anses så bra i dessa frågor, lyckas inte att komma upp till 0,1% ens när det avrundas till närmsta tiondel.

För mig som engagerat mig i transpersoners rättigheter på senare tid – något som inte är helt vanligt när man själv är cisperson – och dessutom är liberal, är det glädjande siffror. Det känns att gräsrotsrörelsen i Folkpartiet liberalerna har uppnått något slags kritisk massa och den här frågan kommer inte att ligga orörd. Kraven på att sluta med tvångssteriliseringar av transpersoner och att på andra sätt modernisera lagen om könstillhörighet kommer att höras allt högre. Det är kanske för mycket att hoppas att det blir en valfråga av det, men på de liberala bloggarna kommer debatten garanterat att fortsätta vara aktiv. Gräsrotsliberalerna har visat vägen för både partiledning och andra partier. Med lite tur kanske det äntligen kan leda till att ledande politiker vågar ta i frågan. Det vore inte ett år för tidigt.

Antal av Politometern indexerade inlägg som nämner HBT. Socialdemokraterna är störst i denna fråga, följda av Folkpartiet.Fotnot: En sökning på HBT på Politometern visar att socialdemokratiska bloggar nämner detta mest, följt av folkpartistiska bloggar på en hedrande andraplats. En genomgång av de socialdemokratiska blogginlägg som nämner detta visar dock att det oftast bara handlar om länkar till bloggen HBT-sossen och inte inlägg som handlar om HBT-frågor. Hur en sökning som filtrerade bort länkar som bara nämnde HBT när de länkade till den bloggen skulle se ut är oklart, men en kvalificerad gissning är att folkpartistiska bloggare skulle bli mest aktiva även i detta sammanhang.

Intressant?