Etikettarkiv: konservatism

Liberalism och konservatism – a match made where?

Paulina Neuding, Mattias Svensson, Johan Tralau och Per Gudmundsson på Axess seminarium om liberalism och konservatism, Almedalsveckan 2011Bästa starten på en Almedalsvecka hittills var att lyssna till Mattias Svensson, Per Gudmundsson och Johan Tralau diskutera samarbetet mellan konservativa och liberaler. Trots att det gjordes en del försök att motivera samarbetet som naturlig och kanske nödvändigt, håller jag mig fortsatt skeptisk till ett så pass långtgående samarbete som hittills varit fallet.

Konservatismen och liberalismen delar många idéer, det råder det inga tvivel om. Mattias Svensson redogjorde förtjänstfullt om exempelvis medelklassens flitighetsideal som något som såväl konservatismen som liberalismen delar. Över lag är det just ekonomiska spörsmål och synen på att det civila samhället på olika sätt är lämpligare att lösa många problem än staten. Vad som däremot inte låter sig översättas från medelklassideal till politik är uppförande och moral.

Speciellt Johan Tralau försökte mena på att liberalismen behöver konservatismen för att fungera i praktiken. Liberalismen, menade han, är en principfast ideologi som dock råkar ut för att dess följare kompromissar med idealen, exempelvis vad gäller sociala konventioner, något han också ansåg nödvändigt och därmed skapade en grogrund för ett liberalt-konservativt äktenskap.

Även om så har varit fallet under lång tid, är det dock inte ett givet förhållande. Ett exempel som dök upp var förbud mot sexuellt umgänge på allmän plats. Det är något som inte direkt skadar någon, men som många liberaler i hans ögon ändå vill ha förbud mot. Det är medelklassens sexualmoral som lyser igenom och som vissa menar att liberaler stödjer. Jag vill hävda att de som propagerar för dessa ideal snarast är de vanliga konservativa eller möjligen liberalkonservativa, inte liberaler.

Jag anser exempelvis att det egentligen saknas grund för statligt beivrande av sexuella aktiviteter på allmän plats. Argumentet att det exempelvis skulle vara skadligt för barn att se den typen av aktiviteter anser jag bygger på föreställningar om sexualitet som något väldigt privat och något som helst inte ska diskuteras och framför allt något barn ska skyddas från att få kunskap om – väldigt borgerliga ideal men knappast naturligt liberala. Sexualitet är en naturlig del av alla levande varelser och det är bara människan som fått för sig att det skulle vara något onaturligt, skamligt eller på annat sätt olämpligt att diskutera eller visa upp. Det mest talande exemplet är givetvis USA, där det anses vara fullt naturligt att barn kan titta på grova våldsskildringar, men där ett naket bröst eller två kan orsaka att filmer får 18-årsgräns.

Att vara liberal är kluven, hävdar många, men sanningen är att stora delar av kluvenheten beror på att stora delar av världen delat upp politiken i höger och vänster. Liberaler är inte en naturlig del av någon av dessa sidor, sett till den politiska och ideologiska helheten. Liberaler är naturligt höger vad gäller ekonomi, möjligen med några brasklappar om socialt ansvarstagande beroende på liberal dialekt. Vad gäller livsstilsfrågor är det inte alls naturligt att landa i endera blocket och rent generellt är det givetvis så att samarbeten kan sökas åt olika håll, eller åt båda håll samtidigt, beroende på sakfråga.

Det liberala-konservativa äktenskapet kan självklart vara nyttigt för den ekonomiska utvecklingen, inte tu tal om det, men det är långt ifrån självklart att ha en liberal-konservativ regering som står enad i alla frågor under hela mandatperioder. Föreställningen om en enad regering som aldrig går utanför samarbetets ramar för att driva igenom frågor blir i praktiken omöjlig i längden om det finns olika ideologier inom samarbetet. Det är heller inte önskvärt, något som såväl politiker som medborgare och medier måste lära sig och acceptera. Regeringsduglighet handlar inte om att vara eniga i alla frågor, utan att få igenom exempelvis budget och andra högprofilfrågor. Att tvinga fram en regeringskris i exempelvis frågan om tvångssteriliseringar är däremot inte lämpligt, utan då bör majoriteter sökas direkt i parlamentet, utan propositioner från regeringen. Det fungerar på många håll i världen, så varför inte i vårt lilla nordiska land?

Intressant?

Annonser

Det nya borgerliga uppdraget – och det liberala

Borgerligheten står inför nya utmaningar och Svenska Dagbladet har initierat en debatt om vad allianspartierna behöver göra för att fortsätta behålla makten även 2014. Debattens rubrik, Det nya borgerliga uppdraget, avslöjar dock varför det är dömt att misslyckas på sikt.

Middagsbjudning med levande ljus på bordetVad är egentligen borgerligheten och borgerliga värderingar? Den frågan måste besvaras olika beroende på vilket område frågan gäller och även då blir det allt svårare att besvara frågan – i varje fall om frågan ställs till förmodat borgerliga människor. Ställer du frågan till de borgerliga partierna blir svaren mer likartade. Anledningen är enkel. Genom att de borgerliga partierna under lång tid varit opposition mot ett regerande socialdemokratiskt parti har de sakta men säkert närmat sig varandra av den enkla anledningen att de inte sett något alternativ till ett borgerligt samarbete för att nå regeringsmakten. Alliansen är bara det sista steget i denna utveckling. Om målet är att nå regeringsställning till varje pris är resonemanget sunt. Effekten har dock blivit två regeringsalternativ där det ena är övervägande socialdemokratiskt och det andra övervägande konservativt.

Lite historia

För 100-150 år sedan var det politiska landskapet annorlunda. Liberalerna stod på barrikaderna tillsammans med socialdemokrater och socialister för att driva igenom en allmän och lika rösträtt. Sista steget togs 1921 då även kvinnor fick rätt att säga sin mening i de allmänna valen. Där någonstans slutade också samarbetet och den socialdemokratiska demoniseringen av liberalerna tog sin början. Genom att ta avstånd från kollektivt ägande av produktionsmedlen och skatter med syfte att utjämna skillnader i inkomst blev liberalerna misshagliga samarbetspartners till den forna gemensamma huvudfienden Högerpartiet. Med den starka ställning socialdemokraterna började få vid den här tiden var det lätt att lyckas med kampanjen och därmed klumpa ihop liberalerna med de konservativa och därmed göra dem till en enhet, de borgerliga.

För socialdemokratin var det inte enbart fråga om ideologi, även om det självklart spelade in. Demoniseringen av liberalerna stärkte också socialdemokratins ställning och möjliggjorde det socialdemokratiska maktmonopolet. När liberalerna ansågs tillhöra fiendens sida var det lättare att kapa banden och övertyga väljarna om att det inte gick att ha dem som stöd för att regera. Liberalernas stora misstag var i sammanhanget att inte utmana bilden utan att istället successivt närma sig högern, sedermera moderaterna. Därmed accepterade man socialdemokraternas historieskrivning och världsbild. Liberalerna kapitulerade inför föreställningen att det enda som spelade roll var plånboksfrågorna och att världen därmed gick att dela in i höger och vänster, fattiga och rika. Klasser blev det enda relevanta i politiken och värderingar om hur människor skulle få leva sina liv sopades undan som oviktiga med hjälp av siffror på inkomstklyftorna.

Nutid

Orange ballong med texten "Allians för Sverige" och en folksamling i bakgrunden.Klipp till 2000-talet. Efter valet 2002 insåg även moderaterna att något behövde göras om socialdemokraternas maktmonopol skulle brytas. Lösningen blev Allians för Sverige som samlade de fyra borgerliga partierna under en flagga. Väljarna kunde för första gången få ett klart svar på vad en majoritetsregering ville genomföra. Efter att ha levt med socialdemokratiska minoritetsregeringar beroende av vänstern och miljöpartiet, var det en frisk fläkt och många valde därför tydligheten före osäkerheten i valet 2006. Strategiskt var det ett korrekt val. Effekten blev att socialdemokraterna tvingades ge upp makten och, efter ett haveri politiskt i det rödgröna blocket samt ett splittrat socialdemokratiskt parti, fick se sig besegrade även i valet efter. För borgerlighetens del var det dock en pyrrhusseger, då moderaterna gick framåt men övriga borgerliga partier backade eller stod stilla. Allians för Sverige blev plötsligt liktydigt med moderaterna med bihang. Samtidigt har moderaterna tagit på sig en pragmatisk roll, något som öppnat för de övriga borgerliga partierna att plocka upp desillussionerade moderata väljare.

Effekten av detta har blivit att de tre övriga borgerliga partierna på olika sätt gjort egna tolkningar av konservatismen, oftast under andra namn, för att kunna locka till sig de väljare som moderaterna håller på att tappa. Det gör också att de liberala inslagen i Alliansen blir allt färre och i princip enbart består av enskilda eldsjälar i de respektive partierna, ofta rebeller som ses på med oblida ögon av partiledningen. Tydlighet är viktigt i politiken, speciellt för partier. För dagens partier har det dock blivit liktydigt med att alla ställer sig bakom de senaste utspelen och försvarar dem, även om de är oförenliga med den ideologi som partiet sägs stå för – jämför exempelvis Folkpartiets förslag om burqaförbud eller tvångskommendering av föräldrar till skolan och hur de förhåller sig till vad de flesta människor uppfattar som liberalism.

Det nya uppdraget

Var lämnar då detta borgerligheten? Det enkla svaret är att borgerligheten allt mer blir konservativ, vilket är vad socialdemokraterna alltid anklagat den för att vara – även när det socialdemokratiska skällsordet nyliberal använts. Det borgerliga uppdraget kommer allt mer att bli att vara ett tydligt regeringsalternativ i kontrast mot det rödgröna blocket, vilket också kommer medföra att uppdraget är att beskriva konservativa människors uppfattning om vardagen och hur vardagen bör lösas. I det uppdraget finns det däremot inte plats för liberalismen. Ska liberalismen ha en plats i det borgerliga uppdraget, måste liberalerna gå i direkt konflikt med de konservativa krafterna när det gäller exempelvis könstillhörighetsfrågan, migrationspolitiken, integritetspolitiken, övervakning och mycket annat. Eftersom det inte kommer att komma några sådana förslag från regeringen återstår det att driva frågorna i riksdagen – något som med dagens praxis visat sig omöjligt. Det blir ramaskri bara en eller två riksdagsledamöter hotar med att rösta mot regeringens linje och moderaterna försöker skrämmas med regeringskris om så händer.

Liberaldemokraterna logoMed andra ord återstår bara att skilja ut det liberala uppdraget från det så kallade borgerliga. Det nya liberala uppdraget måste således bli att konsekvent driva liberala frågor, ibland tillsammans med regeringen och ibland emot den. Med nuvarande regering handlar det om att driva ekonomisk liberalism tillsammans med regeringen, medan frågor som exempelvis integritet, övervakning och familjepolitik måste drivas i riksdagen. En regering med starkt grönt inflytande skulle få en till stora delar omvänd fördelning. I vissa enskilda frågor skulle samarbetet säkerligen kunna drivas i motsatt riktning eller över alla blockgränser. Poängen är dock att liberalismens uppdrag måste vara att återta positionen som en egen ideologi och slänga ut föreställningarna om att det bara finns höger och vänster i politiken. Den axeln är bara relevant i ekonomiska frågor och inte alltid ens i dessa. Socialism, konservatism och liberalism är tre grundläggande olika ideologier, med vissa överlapp beroende på tolkning eller vilken filosof som prioriteras.

Vissa hävdar förstås ideologiernas död, det är ingen nyhet. Samtidigt efterlyser väljare tydlighet i politiken. Den tydligheten uppnås inte genom utspel som för dagen verkar ligga rätt enligt opinionsmätningarna. Istället krävs en grundläggande syn på världen som gör att det går att förutsäga politiska ställningstaganden även i frågor som inte var aktuella i den senaste valrörelsen. En värdegrund och världsbild, en så kallad ideologi, utgör inte bara en sådan bas utan är också en försäkring mot beslut som gynnar enskilda intressen. Genom att vara konsekvent vinner man väljare och förtroende. Alliansen har varit relativt konsekvent, men alltid konsekvent konservativ.

Det nya borgerliga uppdraget att fortsätta skapa ett konservativt regeringsalternativ måste alltså kompletteras med ett liberalt uppdrag att skapa ett liberalt alternativ. Dessa två kommer säkert att komma bra överens och kommer att kunna ha ett gott samarbete, men de kommer aldrig att vara förenliga under en gemensam politisk flagg. Eftersom Alliansen inte kommer att erkänna det, är det upp till liberalerna att avslöja Alliansens nya kläder för vad de är.

Intressant?


Lämna FP – Årets trend 2011?

I september 2010 tog jag beslutet att aktivt delta i bildandet av det nya partiet Liberaldemokraterna. Folkpartiet, de så kallade liberalerna, hade under en längre tid gjort mig allt mer besviken. De ideal som drev mig att gå med i Liberala ungdomsförbundet såg jag inte längre skymten av i moderpartiet. När min blogg fylldes till bredden med angrepp på mitt eget parti från liberalt håll kände jag att jag var tvungen att göra något och när jag blev erbjuden att hoppa på projektet kände jag att det var självklart. Jag har inte ångrat beslutet en sekund och under 2011 kommer jag att slutgiltigt lämna FP bakom mig.

2011 har knappt hunnit vakna förrän en av mina gamla bekanta från LUF, Jessica Presits, också aviserar sitt utträde ur FP. Hon känner att hennes värderingar inte stämmer överens med de liberala och hon går därför nu över till Kristdemokraterna. Det är inget som förvånar mig, jag har hängt med i hennes resonemang under en längre tid och jag vet att hon är mer konservativ än vad Folkpartiet är, de ärkekonservativa herrarna Björklund och Pehrson till trots.

Jessica hänvisar till att hon inte kan gå med på värderingar som att vara emot sexköpslagen eller att förespråka en liberalare syn på droger. Däremot gillar hon skolpolitiken och försvarspolitiken, men är rädd att FP kommer att falla till föga för de krafter som tycker att den så kallade kravliberalismen nått vägs ände och utvecklas till ett tokliberalt parti.

Mitt beslut att lämna FP grundas på många saker, men ett par av dem är att jag vill avskaffa sexköpslagen och att jag vill ha en liberalare syn på droger. Det kommer aldrig att hända i FP, istället driver partiet på en export av sexköpslagen till fler länder och Johan Pehrson jobbar hårt på att få drogtesta barn i jakten på oönskade substanser. Den så kallade kravliberalismen är rent allmänt en illa dold rörelse för att föra Folkpartiet in på ett klassiskt konservativt spår. Det är nära på garanterat att Folkpartiet kommer att fortsätta på den inslagna vägen och inom kort bli ett klassiskt konservativt parti. Utvecklingen är inte underlig, med tanke på att partiet kommer ur frisinnade värderingar, där religion och nykterhet varit ledord. Jag önskar partiet lycka till och med den utvecklingen kanske Jessica också kommer att återvända till FP, när de lämnar liberalismen bakom sig. Jag kommer däremot aldrig att känna mig hemma i ett konservativt parti och därför måste jag i år ta farväl av det parti jag har varit medlem i sedan 2002.

Frågan är vilka som blir kvar i partiet. Om de konservativa lämnar tillsammans med Jessica och liberalerna lämnar tillsammans med oss i Liberaldemokraterna, vilka blir då kvar att driva partiet framåt? Trenden verkar ju vara att lämna partiet, genom båda de ideologiska utgångarna. Partiet kommer sannolikt inte att kollapsa, till skillnad från andra partier som ligger i farozonen, men framtiden är fylld av frågetecken. Om årets trend är att lämna Folkpartiet bakom sig, vilka fyller då hålen i medlemsmatrikeln? Svaret på den frågan kommer att vara riktigt intressant.


Attityder till sexuella praktiker

Will Wilkinson har gjort en djupdykning i statistiken och sammanställt attityder till homosexualitet respektive prostitution över tid i några olika länder.

Statistiken börjar 1981 och går fram till 2006 och bygger på data från World Values Survey. Han låter oss också ta del av några observationer och teorier, ingen av dem som han kan anse slutligt bevisad, men som väcker en del intressanta tankar.

(1) Being versus doing. People just are homosexual, and it’s not up to us if we are. Prostitution on the other hand is an activity we can more easily choose to avoid.

(2) The cash nexus. Some things just shouldn’t be sold, and sex is one of them. The problem is the money not the sex, and the law reflects that.  Homosexuality, like sexuality generally, is mostly expressed outside the cash nexus.

(3) Related: Exploitative versus non-exploitative. Prostitution is a low-status line of work that people avoid if they have better alternatives. Taking advantage of the fact that people don’t have better alternatives is exploitative and demeaning.

(4) Sexist paternalism. Homosexuality is (wrongly) primarily conceived popularly  as a man-on-man sort of thing. Prostitution is (rightly) primarily conceived popularly as a man-on-woman sort of thing.  Men (and their virtue) don’t need protection from men, but women (and their virtue) need protection from men.

(5) Marketing. There has been an ongoing, effectively carried-out campaign to de-stigmatize/normalize homosexuality. There has been no similar effort to destigmatize/normalize sex work, so the reputation of prostitution continues to languish.

Ytterligare diskussion går att hitta hos Nonicoclolasos. Han gör en intressant uppställning av attityderna enligt följande:

Tolerant prostitution Intolerant prostitution
Torelant homosexualitet 1 2
Intolerant homosexualitet 3 4

Som han skriver är kvadrant 1 och 4 lätta att förklara och innehåller ett konsekvent resonemang. Kvadrant 1 är sådana som jag, som tycker att alla sexuella praktiker ska vara ok så länge de utförs av samtyckande individer. Kvadrant 4 är klassisk sexualkonservatism, den moralism som ofta syns i olika sammanhang. Kvadrant 2 är det som råder i dagens Sverige, en lite underlig variant där man anser att nästan alla former av sex är helt ok, men att det inte är ok att blanda in ersättning i sexualiteten. Kvadrant 3 motsvarar förtryckande länder, där homosexualitet ses som en synd och ofta ser man också på prostituerade som mindre värda människor och bespottar dem, samtidigt som männen (för det är oftast män i dessa samhällen) anser det vara en självklarhet att de ska kunna köpa sexuella tjänster av kvinnor oberoende av om kvinnorna gör det frivilligt eller inte.

Statistiken är spännande, eftersom det finns en ökad acceptans över tid för både homosexualitet och prostitution, men att prostitution inte möter samma acceptans och att det på senare tid blivit mindre accepterat. Vi kan däremot konstatera att attityderna har ett tydligare samband i Storbritannien än i något annat land i sammanställningen.

Precis som Wilkinson tror jag att en stor del av motståndet mot prostitution beror på att kvinnor behöver skyddas från män (se hans punkt 4), något som i vissa lägen är en befogad invändning (tyvärr). När det är män som har sex med män eller kvinnor som har sex med kvinnor, ses inte samma maktstrukturer och acceptansen för homosexuell prostitution brukar också vara högre (i en gammal statlig utredning ansågs till och med prostitution vara en naturlig del av utlevd manlig homosexualitet, men det konstaterades samtidigt att heterosexuell prostitution aldrig kunde vara fråga om frivilliga transaktioner). Med andra ord handlar motståndet till prostitution egentligen inte om just sexköpet utan om att maktstrukturerna som tyvärr fortfarande existerar i samhället gör transaktionerna ojämställda.

Den andra relevanta invändningen, som förmodligen inte har samma praktiska styrka i debatten men ändå finns där hela tiden, är den moralistiska inställningen att man inte ska blanda sexualitet och monetär ersättning (Wilkinsons punkt 2).

Det finns säkert fler slutsatser att dra och det vore intressant att studera ämnet ännu mer. Så här långt är det dock intressant att se att en liberal attityd gentemot sexuella praktiker omfattar alla praktiker, men att prostitution generellt sett inte blir accepterat lika snabbt som homosexualitet (och, får vi anta, bisexualitet). Med en ökad kamp mot trafficking och ofrivillig prostitution, plus ett arbete för att göra samhället mer jämställt mellan könen, kanske även prostitution kan bli accepterat på sikt.

Intressant?

Bard och Söderqvist hittar SD:s kärnväljare

Alexander Bard och Jan Söderqvist från Liberati skriver idag på Newsmill om Folkhemsvurmen och de värden som en gång var traditionell, mainstream socialdemokrati och som idag är Sverigedemokratisk politik. Artikel när mycket läsvärd.

Det resonemang som presenteras är helt rätt. Sverigedemokraternas folkhemsnostalgi är precis det som lockar konservativa socialdemokrater till dem: de så kallade gråsossarna som längtar tillbaka till tiden när staten visste bäst, jobb fanns åt alla utan att man ens riktigt behövde söka dem och där avvikare som tattare och homofiler inte var en del av samhällsbilden. Den tvångssterilisering som skedde och som socialdemokraterna tog lång tid på sig att bli emot, är förmodligen en våt – om än hemlig – dröm hos många sverigedemokratiska väljare.

Socialdemokraterna kommer skrika högt om att de inte vill bli jämförda med ”extremhögern”, dvs partier som delar alla deras socialistiska ideal om folkhemmet men som inte intar samma åsiktsställningar beträffande mångfald. Det är dock en valid jämförelse. Sverigedemokraterna är i mångt och mycket socialdemokrati av 1940- eller 1950-talets modell. Det är också de nostalgiska (eller för att använda ett annat ord, konservativa) väljarna de har lättast att plocka. Socialdemokraterna måste ta tjuren vid hornen och erkänna att det är deras egna kärnväljare som, ofta genom att stiga upp från sofflocket, har gått över till SD. Det finns undantag, självklart, men gemensamt för dem är vurmen för och nostalgin kring folkhemmet.

Man kan tycka vad man vill om Alexander Bard, jag vet att många tycker att han är provocerande och oresonlig, till och med aggressiv i debatter. De kan mycket väl ha rätt. Jag är dock av den bestämda uppfattningen att Bard är en av de friskaste fläktarna i svensk politisk debatt på senare år.

Andra som bloggar om detta är Seved Monke, Tommy Rydfeldt, Mikael Olsson och Runo.

Intressant?

Fortfarande liberal

Angreppen på oss liberaler kommer titt som oftast från kolumnerna på SvD:s ledarsida. Denna gång är det Elise Claeson som vill förminska liberalismen och försöka associera den med åsikter som den inte har – i alla fall inte såvitt jag förstår liberalismen.

Kolumnen går mestadels ut på att värdekonservatismen är på frammarsch. Detta är inget jag förnekar, snarare skulle jag säga att människor i Sverige äntligen insett att de åsikter de har mer hör hemma på den höger-konservativa sidan än den vänster-konservative (läs: socialdemokratiska) sidan av det politiska spektrat. För mig som liberal är det välkommet eftersom vi liberaler för det mesta delar ekonomiska åsikter med högerns konservativa. Beträffande värderingar så har de konservativa liknande sådana oavsett om de står till höger eller vänster, så där får vi liberaler jobba vidare.

Fortsätt läs


Jag tar det som en komplimang

Det ligger en uppmaning att ”ge mig en virtuell örfil” uppe på forumet på socialism.nu med anledning av mitt inlägg om LAS och strejken vid Lagena. Jag kan inte undgå att tycka att det mest betyder att jag gjort något rätt och jag tar det snarast som en komplimang. Liberalismen har två huvudsakliga motståndare ideologiskt; socialismen på den ekonomiska fronten och konservatismen på värderingsfronten. Om man blir angripen med kraft från något av dessa håll, har man med största sannolikhet gjort något helt rätt.

Intressant?