Etikettarkiv: transsexualism

Liberaldemokraterna om tvångssteriliseringar

Liberaldemokraterna logoIdag skriver jag och flera andra företrädare för Liberaldemokraterna på SVT Debatt om tvångssteriliseringarna och uppmanar liberalerna i riksdagen att rösta med Vänsterpartiet i socialutskottet.


Rosor, syltburkar och könsetiketter

What is in a name? A rose, by any other name, would still smell as sweet.

Filmaffisch från den franska Ma Vie En Rose, om en pojke som vill vara en flicka.Shakespeare kanske inte tänkte i första hand på transpersoner när han skrev dessa ord, men det är troligt att han var mer öppensinnad inför könsöverskridande beteende än många är 500 år senare. Själv skrev skalden komedin Trettondagsafton och på teatern var det vid den tiden enligt lag förbjudet för kvinnor att stå på scenen, vilket gjorde att män spelade samtliga roller oavsett kön. Denna tradition behölls för övrigt i många studentspex långt in på 1900-talet.

Stockholm Pride har i år bjudit in Thomas Beatie som invigningstalare. Han har blivit känd som mannen som födde barn – ibland till och med det mer absurda ”gravida mannen” – då han trots sin transition från kvinna till man valt att behålla sin livmoder och äggstockar och även fött tre barn efter sin transition. Antagligen har det faktum att hans fru är steril spelat en roll i beslutet.

Det faktum att en juridisk man fött ett barn är dock extremt provocerande för vissa. 

I Sverige hade Thomas Beatie aldrig kunnat göra detta. Här tvingar vi alla som vill genomgå könskorrigerande behandling att inte bara sterilisera sig, utan även lova på heder och samvete att de inte sparat undan några könsceller någonstans för att kunna skaffa barn i ett senare skede genom assisterad befruktning. Än så länge syns ingen ljusning på den punkten, framför allt då KD blockerar lagstiftning genom att remissen som skulle kunna innebära en ändring ligger inlåst i en låda på socialdepartementet. Dock är de inte ensamma utan även så kallade socialliberaler i FP hyser agg mot tanken på att kvinnor skulle kunna bli pappor och vice versa.

Jag har själv aldrig förstått varför det skulle vara farligt, oacceptabelt eller ens konstigt med en man som föder ett barn. Kanske är jag påverkad av att ha sett filmen Junior med Arnold Schwarzenegger i ganska unga år.

Jag definierar mig själv som man. Exakt var min manlighet sitter har jag ingen aning om och jag bryr mig inte så mycket heller. Den finns där, antar jag, eftersom jag känner mig som en man och inte som en kvinna. Inte heller känner jag mig som något däremellan, utöver, bortom eller på annat sätt överskridande. Det är dock sällan något jag reflekterar över, utom i de fall då jag antingen anses medskyldig till allt som andra män gjort genom historien, eller när jag diskrimineras på grund av mitt kön. Jag kan dock garantera att min manlighet inte sitter i vilken typ av könsceller jag kan bidra med till en reproduktiv process. Jag kan, så vitt jag vet, få barn tillsammans med en annan person. Däremot kan alla inte det, av olika medicinska skäl, så varför det skulle vara en relevant definition av kön har jag svårt att förstå.

Den som är trans- eller intersexuell vill ofta korrigera sin kropp kirurgiskt för att uppfattas som det kön som jaget identifierar sig med.Kanske hade denna typ av kirurgi inte behövts i lika stor utsträckning, om vi dels inte hade juridiska kön med enbart två val, dels saknade könsspecifika föreställningar om utseende, beteende och en massa annat. Nu är det dock den värld vi lever i och det blir därför nödvändigt att ta till medicinska och juridiska åtgärder för att människor ska kunna behandlas utifrån vilka de är istället för utifrån vilka andra tror eller tycker att de är.

Tvångssteriliseringarna är en skamfläck i ett modernt samhälle, men de är ändå bara symptom på en underliggande, konservativ och meningslös struktur. Behandling av symptomen är dock bara det första steget mot att bota den sjukliga fixeringen vid binära kön som samhället lider av.

Så låt varje individ definiera sig själv. Vi är människor, inte syltburkar som andra kan sätta etiketter på efter eget behag.


Ska politik vara att inte vilja?

Den årliga politikerveckan i Almedalen är en enda lång åsiktsmässa där olika lobbygrupper och särintressen vill nå ut med just sitt budskap och i de allra flesta fall förmå politikerna att åstadkomma förändring. Veckan har kritiserats och dömts ut som meningslös av PR-konsulter som meningslös för den som vill nå ut med ett budskap i det enorma mediebruset. De underskattar dock den viktigaste poängen med veckan, nämligen möjligheten att skapa nätverk och att få en vidareutbildning i frågor man är intresserad av.

Många av de lobbyister som rör sig i Visbys gränder under veckan har dock en övertro på möjligheten att faktiskt få till stånd förändring i politiken. Till skillnad från den ideala bilden av politiken som nästan alltid förs fram, den att politik är att vilja, så är det allra lättaste i politiken att säga nej, att inte vilja.

Det är nästan omöjligt att åstadkomma förändring. Förändring kräver hårt arbete, allianser med många aktörer i samhället och för det mesta kompromisser där du säljer ut din åsikt i en fråga för att få gehör i en annan. Partier som säger nej får ofta oproportionerligt stor makt i politiken i de politiska system som saknar starka enpartimajoriteter.

Det tydligaste exemplet i svensk politik just nu är troligtvis Kristdemokraterna. Partiet hotas ständigt av fyraprocentspärren, men kan trots det blockera frågor där det finns stora blocköverskridande majoriteter i riksdagen. Det första exemplet var den könsneutrala äktenskapslagstiftningen, som tog långt arbete och en aldrig tidigare skådad lösning för att kunna bli verklighet, trots att sex av sju riksdagspartier var helt överens. Idag är det en modernisering av lagen om fastställande av kön i vissa fall, där KD lyckas blockera en proposition av den enkla anledningen att de förändringar som är viktigast för remissinstanser, partier och den berörda gruppen människor är precis de förändringar som KD säger blankt nej till.

De frågor som får mest uppmärksamhet i medierna är också de frågor där partier säger nej. Vänsterpartiet bjöd in de två andra rödgröna partierna till ett budgetsamarbete och Socialdemokraterna tackade försiktigt ja till överläggningarna, men den största rubriken blev när Miljöpartiet tackade nej. Rubrikerna om vad Socialdemokraterna säger nej till i Alliansens politik är många och svarta, medan de saker Socialdemokraterna faktiskt vill göra får betydligt mindre rubriker och sämre placeringar i medierna. På så sätt fortsätter det.

Den som kommer in i politiken som idealist får sitt engagemang krossat tämligen omedelbart, om de tar sig upp på en lite högre nivå. Själv tappade jag förtroendet för karriärpolitikerna i samband med att jag vikarierade som assistent i Stockholms stadshus. När jag ifrågasatte varför vi inte drev på för en gemensam antagningsregion till gymnasieskolan för hela Stockholms län, fick jag veta att partiets viktiga väljare i Bromma inte vill att förortsbarn ska kunna ta deras barns platser i de fina skolorna. Det blev en rättighet för väljarnas barn att oavsett egen insats få en plats i just de skolor föräldrarna ansåg att de hade rätt till, medan ”de andra” fick hålla till godo med andra skolor. På samma sätt besvarades frågan om marknadshyror inte med några ideologiska eller sakliga skäl, utan att väljarna i Vasastan skulle sluta rösta på partiet om de genom politiken skulle riskera att få höjda hyror. Det var bäst att säga nej till allting nytt och behålla de väljargrupper man hade, helt enkelt.

Om ett politiskt partis främsta uppgift är att maximera sina opinionssiffror är det givetvis populism och säkra kort som är rätt strategi. Den som kommer in i politiken med aspiration att göra karriär och kunna få välbetalda jobb genom partiet har självklart denna ingång. Den syns allt oftare även i ungdomsförbunden och många är de som gjort tvärvändningar i allt utom sina allra käraste hjärtefrågor när de fått något betalt uppdrag av partiet. De idealister som vägrar överge sina ideal blir istället utskällda, ifrågasatta och förlorar möjligheterna att klättra vidare i partierna. Idealisterna, som anser att politikens uppgift är att ta samhället framåt och förändra det för framtidens utmaningar, blir allt mer desillusionerade. Ju mer partierna bryr sig om nästa opinionsmätning och att till varje pris behålla sina gamla väljare, desto mer förlorar de idealisterna som såväl medlemmar som väljare.

Ju mer politiken handlar om att stoppa saker snarare än att driva på för förändring, desto mer förlorar politiken väljarnas förtroende. Den som engagerar sig politiskt vill för det mesta åstadkomma förändring snarare än att stoppa densamma. Proteströrelser får också ofta en något rättshaveristisk eller fundamenstalistisk stämpel, oftare än de rörelser som vill åstadkomma förändring. När små grupperingar kan blockera beslut som har ett brett stöd såväl bland politiska partier som allmänheten riskerar också tron på det demokratiska systemet att urholkas. På så sätt är det inte bara olyckligt utan direkt farligt när politiken allt mer utvecklas mot att säga nej och att inte vilja.

Den direkta lösningen på problemet är att i allt högre utsträckning gå utanför fasta samarbeten i de frågor där det finns en samsyn. Regeringskoalitioner kan inte ha som främsta uppgift att likrikta partierna till att bara driva frågor där samtliga koalitionspartier är överens. Frågor som könstillhörighetslagstiftningen måste kunna tas direkt i riksdagen om ett enda, minimalt parti blockerar den. Andra frågor där ett brett stöd hämtas i partier från alla block måste också kunna genomdrivas genom direkt parlamentariskt arbete, utan inblandning från regeringen. Det är det enda naturliga i en parlamentarisk demokrati värd namnet. När Alliansen nu en gång för alla brutit det socialdemokratiska maktinnehavet borde detta bli lättare och mer naturligt. Regeringsduglighet handlar nämligen inte om att alltid vara överens, det handlar om att ta hänsyn till bred folkvilja och mänskliga rättigheter även när små särintressen stretar emot. Politik måste återigen bli att vilja och att våga. Allt annat är oacceptabelt.

Intressant?


Trångsynta attityder mot HBT-personer inom partierna

Allt oftare pratas det om HBT-rättigheter och de flesta av partierna är överens om att detta är viktiga frågor. Med några få undantag tävlar partierna om att vara mest HBT-vänliga och taskiga attityder mot normbrytare bekämpas – till och med inom KD får de mest homofoba krafterna se sig motarbetade.

Samtidigt är det inte alls självklart att de attityder som partierna predikar efterföljs ens inom partistrukturerna. Det finns snarast tvärtom gott om exempel på HBT-personer i politiken som diskrimineras, trakasseras eller helt enkelt väljer att stanna kvar i garderoben för att undgå just detta.

Det finns HBT-personer i Sveriges riksdag som är rädda för att komma ut, främst av rädsla för att väljarna ska vända dem ryggen men också för att de tror sig veta att de inte längre skulle komma på valbar plats efter provvalet inom partiet. Väljare och medlemmar i partierna är inte i samklang med partiets politik och attityder. Det leder till att HBT-personer tvingas att välja bort, gömma en del av sig själva för att jaga en politisk karriär.

Samma sak gäller på kommunal nivå, där väljarna i vissa fall kan vara än mer inskränkta och kritiska till normbrytande politiker. Genom att lokala politiker oftast är mer kända i väljargrupperna är det ännu svårare som lokal politiker att leva ut sin sexualitet. Det finns idag sittande kommunalråd som inte vågar ha ens hemliga relationer i sitt närområde av rädsla för upptäckt. Följden blir att den som vill bli framgångsrik politiker i många fall förnekas nära relationer på det sätt som är naturligt för nästan alla andra människor.

Den som är HBT-person måste inte bara oroa sig för väljarnas hårda dom. Partikamrater kan ibland stå för ännu mer trakasserier. Det finns aktuella exempel när HBT-personer fått höra att de är olämpliga för olika uppdrag, att de inte kan räkna med några nämnduppdrag eftersom de andra partiernas företrädare inte kommer att vilja samarbeta med ”såna”, eller att de helt enkelt får höra att de är äckliga eller på annat sätt inte lever sina liv på ett sätt som stämmer överens med partikamraternas moral. Särskilt utsatta för denna diskriminering är transpersonerna.

Alla dessa händelser sker idag och förekommer i princip i alla partier. De förmodat mest liberala partierna är definitivt inte förskonade, tvärtom kommer de värsta exemplen jag har hört från just liberalt håll. Precis det som partierna säger sig bekämpa är alltså en del av partikulturen och väljarnas värderingar. Trots det vill inte partierna kännas vid problemen och de diskuteras sällan, vare sig internt eller i medierna. Ledande partiföreträdare försöker istället skyla över problemen, sopa dem under mattan eller lösa dem genom personliga samtal där det inte sällan är HBT-personerna som får rådet att tona ner sig själva.

De flesta politiska partierna har en bra politik för HBT-rättigheter. För att det inte ska bli en läpparnas bekännelse krävs dock ett mer aktivt arbete även internt, så det inte blir så att medborgarna förväntas ha attityder som partiets egna medlemmar och företrädare saknar. Idag saknas den medvetenheten och den nolltolerans mot diskriminering och trakasserier som man kan förvänta sig. Det är dags att frågan kommer upp på agendan och att partierna tvingas till självkritisk granskning. Annars förlorar partier all sin legitimitet i dessa frågor.

Intressant?


Transfobi och idioti

En av Sveriges mest lästa bloggare väljer utan minsta eftertanke att på ett oerhört kränkande sätt outa en transsexuell tjej. Detta är Sverige år 2010 och det är fullständig oacceptabelt.

Bloggaren Kissie med arrogant uppsyn, stående i en rulltrappaTänk dig själv att du är transsexuell. Du lever i ett annat kön än det som står i passet, du är inte helt klar med transitionen men kommer inom kort att tillhöra det kön du redan levt som i flera år och som du identifierar dig som. Så en dag blir du outad som transperson. Allt du byggt upp raseras, ditt liv slås i spillror och du tvingas välja mellan att bli utsatt för hatbrott konstant eller att gå i landsflykt där ingen känner till dig.

Det är verkligheten för många transpersoner i dagens Sverige. Det finns dock två personer som jag känner till som drabbats extra illa. Den ena är min goda vän Amanda Brihed som blev tvångsoutad av tidningen Metro för några år sedan. Den andra har precis blivit outad på ett minst lika kränkande sätt av Sveriges för tillfället mest lästa bloggare Kissie. Hon använder med andra ord sin maktposition för att trycka ner andra och förstöra människors liv – för skojs skull. Vilken sorts människa gör detta?

Jag har aldrig haft mycket till övers för mode- och skvallerbloggarna. Jag menar, jag klarar inte ens av att läsa Aftonbladet och Expressen för att det är för mycket skvaller och för lite nyheter. Trots det kunde jag i min vildaste fantasi aldrig tro att en bloggare som har så många läsare och lyckas hålla sig kvar som en – måhända osund – förebild, skulle kunna sänka sig till denna nivå och med berått mod krossa en människas tillvaro och utsätta henne för livsfara på det sättet som har hänt. Någonstans trodde jag att alla människor hade vissa gränser. Tyvärr har jag under det senaste året fått lära mig att vissa människor är totala idioter rent utsagt – och den som följer den här bloggen vet att jag sällan använder den typen av uttryck – och därför kanske jag inte borde förvånas längre.

Nu har det hur som helst hänt och jag hoppas att det här är början till slutet för Kissie. Jag må inte gilla den genre hon skriver i men det är inte upp till mig att döma vad andra gillar att läsa. När hon använder sin position för att förstöra människors liv har det däremot passerat det anständigas gräns och även i sina egna läsares ögon borde hon förvandlas från bloggstjärna till snabbt fallande stjärna. Det är med sorg jag inser att så antagligen inte kommer att bli fallet. Däremot kan vi konstatera att hon skaffat sig många fiender i den lite mer verkliga världen utanför Stureplan genom sitt tilltag.

Intressant?

Liberal agenda för HBT-rättigheter

Detta inlägg är direktbloggat från Folkpartiet liberalernas pressträff i riksdagen. EU-minister Birgitta Ohlsson och jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni presenterar den nya liberala HBT-politiken.

Jämtsälldhetsminister Nyamko Sabuni och EU-minister Birgitta OhlssonIdag presenteras Folkpartiet liberalernas nya politik för HBT-rättigheter. Förslaget innehåller tio tydliga punkter:

  1. Nationell handlingsplan mot hatbrott.
  2. Jämlik familjerätt – fullt ut.
  3. Stärk diskrimineringsskyddet  – i Sverige och i EU.
  4. Öka egenmakten för unga HBT-personer.
  5. Stärk HBT-kompetensen i offentlig service.
  6. Modernare regler för transsexuella och transpersoner.
  7. EU ska erkänna den samkönade familjen.
  8. Öka trycket på EU-länder där minoriteters rättigheter kränks.
  9. Internationell konferens om HBT-personers mänskliga rättigheter.
  10. Värna asylrätten  också för HBT-personer.

Förslagen är bra och tydliga. Framför allt finns en koppling till mänskliga rättigheter för alla, vilket gör politiken mer relevant än politik som enbart behandlar HBT-personers rättigheter. Dessa rättigheter går inte att behandla utan att koppla dem till övriga minoriteter. Jag hade förstås inte förväntat mig annat än att Folkpartiet liberalerna förstått detta, men det är ändå trevligt att få det på pränt.

Under hela pressträffen pratar Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni också just om vikten av att alla måste vara lika inför lagen och att alla förtjänar samma respekt och egenmakt i sin vardag. En sanning som EU-ministern för fram och som tål att spridas vidare är att pridefiranden är lackmustester för mänskliga rättigheter. I länder där pridefestivaler stoppas och pridefirare trakasseras brukar också många andra mänskliga rättigheter vara satta på undantag.

Ett av de skarpaste kraven som också gläder mig mest är kravet att transpersoner inte längre ska behöva vara ogifta, steriliserade eller för den delen svenska medborgare för att få rätt att byta kön. Dessa åsikter har egentligen funnits ett tag i partiet efter landsmötesbeslut och andra partier har också antagit samma åsikter. Vad som skiljer är att Folkpartiet liberalerna är först ut med att faktiskt tydligt driva frågorna. Det har saknats i andra partier.

Birgitta Ohlsson presenterar också kravet att bistånd kan ställas in till länder som inte respekterar mänskliga- och HBT-rättigheter. Hon säger också en sak som jag och många andra håller med om, starkt:

Jag vill inte läsa fler ambassadrapporter om att hbt-rättigheter kränks och människor förföljs på grund av sin sexuella läggning i olika länder, samtidigt som det konstateras att det inte är något problem så länge man inte är öppet homosexuell.

Den inställningen gäller bland annat Iran, vilket lett till att HBT-personer utvisats dit trots risk för förföljelse och till och med avrättningar, något som Birgitta Ohlsson tillsammans med mig och många andra protesterat mot.

Många är också oroliga för att förslagen inte ska kunna bli verklighet på grund av allianssamarbete. Det kommer dock antagligen inte bli något problem tror Nyamko Sabuni. Det är inte någon hemlighet att KD inte alltid har kommit lika långt på detta område som vi andra partier, säger hon. Samtidigt konstaterar både hon och Birgitta Ohlsson att vi under mandatperioden har fått igenom många saker trots det. Både de och jag är övertygad om att vi genom samarbete både inom alliansen och i andra konstellationer kan åstadkomma många förändringar.

Som avslutning för blogginlägget frågade jag Birgitta och Nyamko vad de är mest stolt över i det nya programmet.

Föga överraskande är Birgitta mest glad över förslaget att EU-länder som kränker minoriteters rättigheter ska hängas ut och få ekonomiska sanktioner riktade mot sig. Det är ett bra förslag och jag hoppas verkligen att det kan bli verklighet inom en snar framtid.

Nyamko för fram HBT-personers hälsa och framför allt bland unga som det viktigaste i programmet. Bemötandet och kunskapen i vården måste bli bättre och det behöver göras mycket för att stödja alla de HBT-personer som möter problem både i hemmet och skolan. Jag håller med henne om att det antagligen, tillsammans med transpersoners rättigheter, antagligen är den största utmaningen i Sverige i den nära framtiden.

Intressant?

Resan mot Lex Amanda har startat

Imorse publicerade jag en debattartikel på Newsmill om att det är dags att sluta tvångssterilisera transpersoner och att lagstiftningen måste moderniseras. Med den debatt som varit under våren och försommaren, samt den rapport från socialstyrelsen som presenterades i veckan, kändes det som att det inte längre är omöjligt att faktiskt få till en förändring. Jag har också drivit frågan här bloggen under en längre tid. Så under eftermiddagen kom beskedet: Folkpartiet liberalerna blir första riksdagsparti att gå ut och kräva att lagstiftningen skrivs om och att tvångssteriliseringar och tvångsskilsmässor förpassas till historien en gång för alla.

Ikväll är jag lycklig för alla de transpersoner, varav jag personligen är vän med några stycken, som nu kan få upprättelse och som dessutom kan se fram emot möjligheten att skaffa egna barn om de vill. Den omänskliga behandling som transpersoner drabbas av i vården och på annat håll kan kanske äntligen få ett slut.

Jag är självklart inte lyckligast över utvecklingen. Hur gärna jag än vill så kan jag, som cis-person, aldrig till fullo förstå den smärta som många transpersoner upplever idag. Istället är det givetvis de transpersoner som har drabbats av lagstiftning och omänskligt bemötande som idag kan se ett starkt ljus i mörkret. Den 1 juli 2010 kommer sannolikt att bli ett datum att minnas i HBT-historien som den dag då transpersoners väg till fullt människovärde inleddes på allvar.

En av de som starkast jobbat för frågan är Amanda Brihed, en på många sätt ofrivillig hjälte i dessa sammanhang. Hennes styrka och outtröttliga vilja förtjänas att uppmärksammas och hyllas. Givetvis är hon inte ensam i kampen, men hon står ut som en av dem som haft flest hinder att kämpa emot för att nå denna dag. Nu har resan börjat på allvar och förhoppningsvis har vi en ny lagstiftning, en Lex Amanda, på plats redan under nästa mandatperiod.

Intressant?