Replik till Varat och varan

Jag borde egentligen läst boken så snart den kom ut, eller åtminstone efter att jag fått höra att jag citerats i den. Tyvärr blev så inte fallet och inte förrän nu har jag börjat läsa Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan. Det går snabbt, språket har bra flyt och det är lätt att hänga med i det. Dock ägnade jag ett gäng sidor åt att störa mig allt mer på Ekis Ekmans ständiga hopblandning av att sälja en tjänst och att sälja sig själv, något som jag alltid blir lika irriterad på i debatten om sexhandel. Så, som på beställning, dyker jag själv upp i boken precis efter detta avsnitt och hon gör ett försök att förklara sin syn. Efter att ha läst det är jag dock fortfarande av samma uppfattning och jag tänkte göra ett försök till att berätta varför.

Enligt Ekis Ekmans modell så har jag, Filip Wästberg och Petra Östergren gjort en avancerad trestegsraket när vi skriver om sexuella tjänster som tjänster och inte försäljning av en kropp:

jaget blir till kropp

kroppen blir till sex

sex blir till tjänst

Det är en intressant konstruktion som dock inte har något med mitt resonemang att göra.

Ekis Ekman använder konsekvent benämningen ”vara” för sexuella tjänster. I allmänt språkbruk brukar dock ”varor” och ”tjänster” vara två distinkt olika saker. Lika lite som en klippning hos frisören kan anses vara en vara, kan en sexuell tjänst anses vara en vara. Med Ekis Ekmans logik säljer en sexsäljare sin kropp, eller åtminstone sin vagina – alla sexsäljare verkar av någon anledning vara kvinnor i Ekis Ekmans värld – när hon säljer en sexuell tjänst. Med samma logik skulle en frisör sälja sina fingrar varje gång hon klippte någon, en inläsare av ljudböcker sålde sina stämband, sin tunga och sina läppar varje gång hon läste in en bok. Och så vidare.

Poängen är att en vara är något man tar med sig hem, medan en tjänst är något man utför med hjälp av sin kropp men som på intet sätt innebär att köparen tar med sig en del av dig. Att sälja sin kropp är semantiskt liktydigt med att köparen tar med sig din kropp och kan sälja den vidare. Om så är fallet är det inte längre handel med sexuella tjänster utan med människor som vi pratar, något som förekommer men då kallas det inte prostitution, ens av Ekis Ekman, utan människohandel, trafficking eller motsvarande.

Det är avsaknaden av denna distinktion som retar gallfeber på mig varje gång jag ska debattera sexhandel. Jag kan gärna debattera och ta del av statistik och vittnesmål. Det jag inte klarar av är ohederlig retorik, vilket är vad den gamla slagdängan om att ”sälja sin kropp” är. Säljer jag min kropp har jag den inte kvar i min ägo, punkt. Bestämmer jag över min kropp? Kan jag använda den som jag vill en halvtimme senare? Då har jag inte sålt den till någon! Då är den fortfarande min! Vad är det som är så fruktansvärt svårt att förstå med denna enkla semantik?

Jag ger mig inte in på debatten om legaliseringen av sexhandel eller andra delar. Det finns gott om inlägg på min blogg om detta och taggen sexköpslagen ger gott om läsning på ämnet. Jag ville med detta inlägg enbart – ännu en gång – förklara vad det är som stör i Ekis Ekmans med fleras argumentation. Den avancerade resonemangskedja som presenteras i Varat och varan har inget att göra med hur jag resonerar och sannolikt är det inte många andra som resonerar så heller. På samma sätt lägger Ekis Ekman orden i munnen på många debattörer, genom att tolka och teoretisera om hur de egentligen resonerar – vilket utmynnar i ett konstruerat bakomliggande resonemang som åtminstone jag finner inte bara främmande utan rent absurt.

Jag kommer sannolikt aldrig övertyga Kajsa Ekis Ekman om min ståndpunkt och med det resonemang hon för kommer hon aldrig att övertyga mig. Det vore dock trevligt om vi kunde försöka enas om så enkla saker som semantik. Sådant underlättar debatten.

Intressant?

Människohandel, prostitution och orimligheter

Hans Tilly anklagar Cecilia Malmström för att stödja jobbtrafficking. Malmström kontrar med att Tilly gör en orimlig jämförelse. Ett par dagar senare uppmärksammas kritiken mot den nyligen avslutade utredningen om sexköpslagen. Vad har dessa saker gemensamt? Det orimliga likhetstecknet mellan människohandel och vissa människors fria val.

Den fria rörligheten inom EU upprör många. Byggnads har skrikit om lönedumpning länge och förhoppningsvis har ingen glömt Laval, där Byggnads skrek ”Go home” till Lettiska byggarbetare som arbetade till konkurrensmässiga löner enligt Lettisk standard. Byggnads har också försökt att få i princip alla former av fri rörlighet att stämplas som trafficking. Cecilia Malmström uppmärksammade nyligen det faktum att det förekommer människohandel även för ändamålet att besätta ”vanliga” jobb – alltså inte bara för sexuella ändamål. Byggnads Hans Tilly gladdes åt detta, samtidigt som han anklagade Malmström och Kommissionen för att bidra till trafficking genom att låta människor färdas friare över gränserna. Malmström kontrade med att jämförelsen var orimlig, vilket hon såklart har fullständigt rätt i.

Vad som skrämmer är att Malmström med flera inte kan se kopplingen till trafficking för sexuella ändamål och det absurda likhetstecken som sätts mellan detta och all handel med sexuella tjänster. I SvD står att läsa om prostitutionen i Sverige och den kritik som framförts mot den undermåliga utvärderingen av sexköpslagen, en utvärdering som alla – utom de bortom all räddning frälsta försvararna av lagen – kan se saknar vetenskaplighet och därmed all trovärdighet. I artikeln citeras bland annat Marie Johansson, projektledare för Kast:

Det är klart att det är konstigt att det ska kosta lika mycket att köpa en annan människa som att snatta.

Köpa en annan människa. Slavhandel. Nej, det är klart att det vore underligt om straffet vore samma sak för snatteri och för slaveri.

Nu är det förstås inte riktigt på det sättet som Marie Johansson försöker framställa det. Att köpa en tjänst av en annan människa är aldrig samma sak som att köpa människan, oavsett vilken tjänst det är. Däremot kan det i vissa fall vara så att personen som säljer tjänsten är tvingad till detta, antingen av ekonomiska skäl eller av det skälet att han eller hon faktiskt är offer för trafficking, dvs modern slavhandel. Det är dock aldrig så att den person som köper en tjänst av den människan också köper människan i fråga. Inte ens Hans Tilly hävdar att den som köper plattläggning av ett traffickingoffer därigenom har köpt den människan.

Det är egentligen absurt att vi fortfarande tycker att just köp av en sexuell tjänst innebär att man köper hela människan som säljer den tjänsten. Hur kunde en sådan sjuk lingvistisk konstruktion slinka förbi alla språkpoliser? Även om vi för tillfället lägger åt sidan det faktum att det finns många som faktiskt trivs med att sälja sexuella tjänster, så kvarstår faktum att den som köper en sådan tjänst inte samtidigt köper människan som utför och säljer tjänsten. Det är obegripligt att det ska vara så svårt att utplåna den språkliga anomalin ur samhällsdebatten. En av de få förklaringar som står att finna är att prostitutionsmotståndarna saknar tillräckliga argument om de inte kan dra till med människoköpskortet.

Hans Tilly tycker att det är glädjande och på tiden att Malmström uppmärksammar det som Byggnads pratat om i flera år, även om han i nästa andetag anklagar henne för att bidra till det hon säger sig vilja bekämpa. Med anledning av Malmströms replik säger jag samma sak; det är glädjande att hon uppmärksammar den orimliga jämförelsen mellan trafficking och människors fria val att röra sig över gränser, men det är väldigt tråkigt att hon och de allra flesta andra politiker inte lyckas lyfta blicken och se att precis samma resonemang går att applicera på prostitutionsdebatten.

Slavhandel i alla dess former ska bekämpas, samtidigt som människors egna, fria val ska bejakas. Det gäller oavsett om dessa människor lägger plattor, tvättar fönster eller säljer avsugningar.

Intressant?

Missriktad bordellpropaganda

Bordellen i Almedalen är ett propagandaprojekt av Järfälla Tjejjour som syftar till att upplysa om prostitutionens baksidor. Ett lovvärt projekt om det inte vore för att det hävdar att det inte finns några framsidor och att prostitution aldrig kan ske frivilligt. Att förneka sanningen på det sättet förminskar trovärdigheten i projektet.

Jag drog en djup suck av trötthet när jag slog upp min SvD igår morse vid frukostbordet på balkongen. Direkt slog en helsidesannons för Bordellen i Almedalen emot mig och propagerade för varför prostitution alltid är negativt. Argumentationen haltar betänkligt och antar dessutom många saker om debatten som inte stämmer.

Bordellen ska vara inredd för ändamålet och de som förespråkar ett avskaffande av lagen, samt de som köper sexuella tjänster, inbjuds att komma dit och praktisera verksamheten. De uppmanas dock göra det utan att blanda in pengar eftersom båda grupperna ”brukar hävda att prostitution sker helt frivilligt”, plus att det är olagligt att köpa sex. Argumentet är besynnerligt. Det är en frivillig gärning att sälja tjänsten att klippa någons hår, men ingen skulle komma på tanken att detta skulle ske gratis med hänvisning till att det är en frivillig gärning. Att sälja tjänsten samlag eller avsugning är inte annorlunda, det enda som skiljer är vilka delar av kroppen man använder, samt vissa moraliska värderingar kring denna typ av aktiviteter.

Dessutom förutsätter de att vi som förespråkar ett avskaffande av lagen skulle dra oss för att komma till bordellen. Nu är jag själv fast på mitt arbete hela veckan och har inte möjlighet att komma till Visby, vilket grämer mig eftersom jag garanterat hade parkerat mig i bordellen i alla fall en stund. Precis som alla de som prostituerar sig av fri vilja, skulle jag sen välja bland de intresserade ”kunderna” och köra järnet med dem jag valt ut. Jag är inte speciellt blyg av mig, snarare tvärt om och för ett syfte som detta skulle jag gladeligen ställa upp. Tyvärr kommer det inte att bli av i år, men om våra skattepengar fortsätter att finansiera denna typ av propaganda istället för att pengarna går till den stödjande verksamhet som kvinno- och tjejjourerna annars bedriver, så kanske jag får chansen nästa år.

Bordellens argumentation lämnar i övrigt mycket att önska, exempelvis som i följande citat från deras webbplats:

Dom tror att prostitution sker av fri vilja. När sanningen är att allt för många av de prostituerade i Sverige börjar sälja sex i 14-års ålder, alltså under den ålder som samhället tillåter dig att ha sex.

Visst, det är inte lämpligt att sälja sexuella tjänster när man är så ung. Frågan är hur det faktum att alldeles för många unga i desperat behov av pengar prostituerar sig, kan vara ett motbevis mot tesen att prostitution sker (kan ske) av fri vilja. Dessutom avslöjar deras ordval en hel del när de säger ”samhället tillåter dig att…” eftersom det visar på en väsensskild världsbild gentemot den jag står för. I min värld tillåter samhället dig att göra vad du vill, så länge du inte skadar någon annan, eller mer exakt inkräktar på deras grundläggande fri- och rättigheter. Åldersgränsen är heller inte stenhård i Sverige, till skillnad från många andra länder, när de inblandade parterna är i ungefär samma ålder kring 15. Det är en bra, pragmatisk och liberal syn som jag stödjer till fullo.

Är det en slump att ingen av mina 900 facebookvänner gillar detta?

Propagandaprojektet drivs säkert med de bästa intentioner, men den fanatiska syn på prostitution som de företräder hör inte hemma i dagens samhälle. Vi har tidigare kriminaliserat de som prostituerat sig, något som varit direkt förkastligt såklart. Idag kriminaliserar vi dem som betalar för sexuella tjänster med monetära medel, vilket inte heller är rätt väg att gå. Istället bör våldtäktslagstiftningen skärpas för att omfatta de fall där prostitutionen sker ofrivilligt. Dessutom behövs mer resurser till, insatser från och mer utbildning i bemötande ges till de sociala myndigheterna samt polisen. Internationella polissamarbeten för att bekämpa människohandel och organiserad brottslighet måste också till. I övrigt bör det utbyte av sexuella tjänster mot ersättning som sker frivilligt tillåtas att ske utan inblandning från staten.

Staten har inget att göra med vad samtyckande vuxna individer gör tillsammans i sänghalmen.

Intressant?

Som man frågar får man svar

I tio år har sexköpslagen funnits och nu har utredningen om dess verkan presenterats. Det visar sig att allting gått i rätt riktning och ett av de få förslagen på förändring är en höjning av straffet då ”den nuvarande straffnivån för vissa fall av sexköp inte står i proportion till brottets allvar” enligt utredaren. Bristen på överraskningar och kritik är inte konstig, då utredningen bara haft i uppdrag att se över om lagstiftningen behövde ändras eller skärpas, inte utvärdera huruvida den faktiskt är rätt väg att gå över huvud taget.

Igår presenterades den av regeringen tillsatta utredningen om sexköpslagen. De resultat som den funnit överraskar inte. Allting har gått precis som man hade tänkt. Det finns inga problem och alla de argument som vi motståndare har använt går inte att belägga. Det kan vid första anblick te sig märkligt, för hur många frågor finns det där inget motargument har någon validitet. Förklaringen är dock väldigt enkel och i videon från presskonferensen hittar man det ungefär 25:30 in.

Jag kan väl säga så att, jag är inte, jag är inte egentligen, jag tycker inte att det här är häpnadsväckande utan egentligen tycker jag att det här är ganska självklara slutsatser. Men det viktiga har ju varit för utredningen att försöka så att säga få underlag för att kunna dra dem. Och vi har ju jobbat på det sättet och det har ju varit väldigt viktigt för den här utredningen.

Antagligen tänkte inte utredaren Anna Skarhed försäga sig så tydligt under presskonferensen, men citatet talar sitt tydliga språk. Utredningen visste redan vilka de ”självklara” slutsatserna var och jobbade för att hitta bevis för detta. Alla som kan lite om vetenskaplighet vet att detta är en dålig utgångspunkt. Vetenskap handlar inte om att bevisa en tes utan att söka motbevisa dem. De teser som motstår kritisk granskning är de som får status som hållbara teorier om verkligheten. Med andra ord borde en utredning ta fasta på den kritik som finns mot de ”självklara” slutsatserna och se om det finns grund för dem. Med tanke på dess entydigt positiva slutsatser är det säkert att säga att de inte har gjort detta.

I princip alla utredningens slutsatser gick att förutse samma dag som den tillsattes. Den har inte haft ett öppet uppdrag att utvärdera en lag utan har gjorts utifrån perspektivet att lagen är en bra idé. Det är en åsikt jag och många andra inte delar. Därför har debatten fortsatt trots att många förespråkare hävdat att det är bättre att vänta på utredningen. Vi motståndare har vetat att utredningens slutsatser i princip var klara när den tillsattes och bara handlade om att hitta argument för lagen som kunde te sig tillräckligt vetenskapliga för att bevisa lagens förträfflighet.

Sexköpslagens negativa effekter har jag och många andra belyst flera gånger tidigare och de har även erkänts av många som ändå förespråkar lagen. Skillnaden har varit i värdering och ideologi. Att de som frivilligt säljer sexuella tjänster fått en sämre situation och blivit mindre trygga ses som det pris man fått betala för att minska trafficking. Det är ett utilitaristiskt synsätt som jag respekterar, även om jag inte håller med. När nu utredningen hävdar att dessa negativa effekter – som även insatta förespråkare har erkänt – inte existerar, faller utredningens trovärdighet innan den ens kommer igång med sin argumentation. Att använda en undermålig utredning som detta för att fatta väl underbyggda beslut går inte. Samtidigt är det precis vad som kommer att hävdas att man gjort, eftersom utredningen ju visar precis det man från beställarens håll ville att den skulle visa.

Sexköpslagen är inte rätt väg att gå för att komma till rätta med ofrivillig prostitution och människohandel.

Den är en signallag, vilket är något som både jag och Liberati ogillar. Lagen handlar om vad som är moraliskt bra eller inte och ska ha en moralistisk effekt. Det faktum att så få har dömts för sexköp visar att den aldrig varit konstruerad för något annat. Ett belägg för att lagen moralistisk står att finna i utredarens förslag om strängare straff, eller snarare dess argument: att straffet idag inte står i proportion mot brottets allvar i vissa fall. Det kan vara sant i enskilda fall. Samtidigt undrar man hur utredaren ställer sig till brottets allvar i de fall både köpare och säljare är i högsta grad frivilliga och jämbördiga parter? Speciellt i ljus av att utredningen föreslår att säljaren ska kunna bli målsägare i en rättegång. Det skulle bli lätt absurt att tvingas bli målsägande trots att man själv inte anser sig ha blivit offer för något brott.

Sexköpslagen fungerar inte och bör avskaffas.

Vad som behövs istället är en lagstiftning kombinerat med insatser inom sociala myndigheter och rättsväsende, som möjliggör att försäljning och köp av sexuella tjänster är legala så länge båda parter ingår i avtalet frivilligt, samtidigt som ofrivillig prositution och framför allt människohandel bekämpas. Internationella polissamarbeten och en bättre kontakt med sociala myndigheter krävs för att bekämpa den dåliga sidan av prostitutionen. Ytterligare stigmatisering, en påtvingad offerroll och mer moralistiska signaler från politikerna är inte vad som behövs.

Intressant?

Attityder till sexuella praktiker

Will Wilkinson har gjort en djupdykning i statistiken och sammanställt attityder till homosexualitet respektive prostitution över tid i några olika länder.

Attityder till homsexualitet över tid (källa Will Wilkinson)

Attityder till prostitution (källa Will Wilkinson)

Statistiken börjar 1981 och går fram till 2006 och bygger på data från World Values Survey. Han låter oss också ta del av några observationer och teorier, ingen av dem som han kan anse slutligt bevisad, men som väcker en del intressanta tankar.

(1) Being versus doing. People just are homosexual, and it’s not up to us if we are. Prostitution on the other hand is an activity we can more easily choose to avoid.

(2) The cash nexus. Some things just shouldn’t be sold, and sex is one of them. The problem is the money not the sex, and the law reflects that.  Homosexuality, like sexuality generally, is mostly expressed outside the cash nexus.

(3) Related: Exploitative versus non-exploitative. Prostitution is a low-status line of work that people avoid if they have better alternatives. Taking advantage of the fact that people don’t have better alternatives is exploitative and demeaning.

(4) Sexist paternalism. Homosexuality is (wrongly) primarily conceived popularly  as a man-on-man sort of thing. Prostitution is (rightly) primarily conceived popularly as a man-on-woman sort of thing.  Men (and their virtue) don’t need protection from men, but women (and their virtue) need protection from men.

(5) Marketing. There has been an ongoing, effectively carried-out campaign to de-stigmatize/normalize homosexuality. There has been no similar effort to destigmatize/normalize sex work, so the reputation of prostitution continues to languish.

Ytterligare diskussion går att hitta hos Nonicoclolasos. Han gör en intressant uppställning av attityderna enligt följande:

	Tolerant prostitution	Intolerant prostitution
Torelant homosexualitet	1	2
Intolerant homosexualitet	3	4

Som han skriver är kvadrant 1 och 4 lätta att förklara och innehåller ett konsekvent resonemang. Kvadrant 1 är sådana som jag, som tycker att alla sexuella praktiker ska vara ok så länge de utförs av samtyckande individer. Kvadrant 4 är klassisk sexualkonservatism, den moralism som ofta syns i olika sammanhang. Kvadrant 2 är det som råder i dagens Sverige, en lite underlig variant där man anser att nästan alla former av sex är helt ok, men att det inte är ok att blanda in ersättning i sexualiteten. Kvadrant 3 motsvarar förtryckande länder, där homosexualitet ses som en synd och ofta ser man också på prostituerade som mindre värda människor och bespottar dem, samtidigt som männen (för det är oftast män i dessa samhällen) anser det vara en självklarhet att de ska kunna köpa sexuella tjänster av kvinnor oberoende av om kvinnorna gör det frivilligt eller inte.

Statistiken är spännande, eftersom det finns en ökad acceptans över tid för både homosexualitet och prostitution, men att prostitution inte möter samma acceptans och att det på senare tid blivit mindre accepterat. Vi kan däremot konstatera att attityderna har ett tydligare samband i Storbritannien än i något annat land i sammanställningen.

Precis som Wilkinson tror jag att en stor del av motståndet mot prostitution beror på att kvinnor behöver skyddas från män (se hans punkt 4), något som i vissa lägen är en befogad invändning (tyvärr). När det är män som har sex med män eller kvinnor som har sex med kvinnor, ses inte samma maktstrukturer och acceptansen för homosexuell prostitution brukar också vara högre (i en gammal statlig utredning ansågs till och med prostitution vara en naturlig del av utlevd manlig homosexualitet, men det konstaterades samtidigt att heterosexuell prostitution aldrig kunde vara fråga om frivilliga transaktioner). Med andra ord handlar motståndet till prostitution egentligen inte om just sexköpet utan om att maktstrukturerna som tyvärr fortfarande existerar i samhället gör transaktionerna ojämställda.

Den andra relevanta invändningen, som förmodligen inte har samma praktiska styrka i debatten men ändå finns där hela tiden, är den moralistiska inställningen att man inte ska blanda sexualitet och monetär ersättning (Wilkinsons punkt 2).

Det finns säkert fler slutsatser att dra och det vore intressant att studera ämnet ännu mer. Så här långt är det dock intressant att se att en liberal attityd gentemot sexuella praktiker omfattar alla praktiker, men att prostitution generellt sett inte blir accepterat lika snabbt som homosexualitet (och, får vi anta, bisexualitet). Med en ökad kamp mot trafficking och ofrivillig prostitution, plus ett arbete för att göra samhället mer jämställt mellan könen, kanske även prostitution kan bli accepterat på sikt.

Intressant?

Rättssäkerhet, sex och rock’n’roll?

Beatrice Ask lämnar en del att önska när det gäller hennes känsla för rättssäkerhet. Nu visar det sig att EU-kommissionen också verkar ha missat något, eller i alla fall inte tänkt klart. Ledaren i lördagens DN uppmärksammar oss på några av problemen med kommissionens förslag att kriminalisera tittandet på barnpornografi. Redan tidigare i veckan har kritik riktats mot att kommissionen vill blockera vissa sidor på internet, något som bedöms som censur men som också väcker oroväckande  möjligheter till censur även av andra sidor. Dessutom kan det orsaka att andra sidor som råkar använda samma leverantör också blockeras genom internetoperatörernas filter. Ändamålet är ädelt, att skydda människor (i det här fallet extra utsatta personer på grund av deras ringa ålder), men precis som så många andra gånger (tänkt t.ex. sexköpslagen) blir medlen felriktade och skapar andra, stora problem.

DN riktar i ledaren in sig på en ny vinkel, nämligen kriminaliserandet av tittande på barnpornografi. De konstaterar att det antingen inte kommer fungera på grund av grundläggande rättssäkerhet, eller så måste rättssäkerheten åsidosättas. Resonemanget är enkelt. Det förslag som den svenska regeringen redan lämnat till riksdagen konstaterar att den som av misstag hamnat på en sajt med barnpornografiskt material inte ska kunna dömas. De ifrågasätter hur detta ska gå att bevisa. Historik sparas i datorn, men det är allt. Uppsåt kan inte bevisas med din webbläsarhistorik. Det kommer att leda till att det i de flesta fall kommer att finnas rimliga tvivel, något som då ska ligga till grund för friande domar. Alternativet är att i detta fall åsidosätta rimliga tvivel och därmed fortsätta Asks inslagna linje med en avskaffad rättssäkerhet när det gäller frågor som berör sexualitet.

Ytterligare ett problem som DN identifierar och som borde korrigeras oavsett vad kommissionen håller på med, är den svenska definitionen av barnpornografi. Jag har alltid tyckt att vi, till skillnad från USA, har haft en ganska sund inställning. Det är personernas mognadsålder som avgör vad som är brottsligt och inte, inte om de fyllde 18 dagen innan eller dagen efter att bilden togs. Genom DN har jag uppmärksammats på att det inte är riktigt så sunt som jag trodde. Tydligen är det att räkna som barnpornografi även om det är tecknade fantasibilder på personer som kan uppfattas som yngre än 18 år, trots att inga verkliga personer varit inblandade i framställningen och att inga övergrepp skett mot någon individ. Det kan också vara barnpornografi även om personerna på bilderna är väl över 18 år, om syftet är pornografiskt och personerna ser ut som eller framställs som underåriga.

Vad just denna sista klausul egentligen gör för bedömningen av stora delar av gayporren vill jag inte ens tänka på. I bögvärlden är det en dygd att vara, eller i brist på kronologisk ålder i alla fall se ut att vara, så ung som möjligt. Har man fyllt 20 är det rätt ofta man känner sig passé (något jag själv fått erfara när jag blivit äldre). Inom gayporren är en stor marknad den som fylls av twinks, unga snygga killar, ofta med lite eller ingen kroppsbehåring, normalt sett i sena tonåren eller i 20-årsåldern. Det är samma ideal som råder på de flesta gayklubbar. Idealet är att vara på gränsen och gärna utmana denna.

I praktiken innebär det alltså att pornografiskt material där alla personer är över 18 och väldigt villiga att delta i framställandet, kan anses olagligt enligt svensk lagstiftning. Det blir en godtycklig bedömning som, trots att alla inblandade trott sig gjort rätt enligt konstens alla regler, kan ge en fällande dom. Om man då ska kriminalisera tittandet på barnpornografi kommer det på sikt att kunna orsaka en hel del kaos om man inte omdefinierar vad som är barnpornografiskt material.

Ytterligare en sjuk detalj i vår lagstiftning är att en nakenbild som en t.ex. 16- eller 17-årig individ skickar till t.ex. sin flick- eller pojkvän kan anses vara barnpornografi och att personen som figurerar på bilden därmed kan dömas för brott trots att personen högst frivilligt både framställt och skickat bilden på sig själv. Offret för brottet är alltså i detta fall personen som själv begått brottet… Om det är logik och normal juridisk praxis, tror jag det är dags att skriva om alla texter om grundläggande logik och grundläggande juridik och rättssäkerhet.

Precis som vanligt så är ett gott uppsåt nog för att kritik antingen ska viftas bort eller misstänkliggöras. Sexköpslagen har ett gott syfte, att stoppa trafficking, men ställer till problem för individer som själva gjort valet att arbeta som prostituerade. Barnpornografilagstiftningen har det goda syftet att förhindra övergrepp på barn, men orsakar problem bland annat för frivilliga individer som i lagens mening är mogna nog att ha sex, men ändå inte får skicka en utmanande bild till sin partner. Kommissionens förslag har ett gott syfte, att ytterligare försvåra spridningen av barnpornografiskt material, men kommer i praktiken att ställa till stora problem vad gäller rättssäkerhet, bedömningar och dessutom öppna för potentiell censur av andra misshagliga sidor på internet.

Sex och vad som är kopplat till detta kommer alltid att locka fram moralpoliserna, som vill göra sina bedömningar av vad som är ”bra” och ”dåligt” sexuellt beteende. Själv lever jag efter devisen att människor ska få göra vad de vill, så länge alla inblandade har givit sitt medgivande till det. Trafficking måste självklart bekämpas, exempelvis genom ett internationellt polisiärt samarbete för att bekämpa organiserad brottslighet. Övergrepp mot barn måste bekämpas genom kraftfull lagstiftning och, förstås även här, internationellt polisiärt samarbete. Att däremot kriminalisera t.ex. prostitution eller bilder som skickas mellan frivilliga individer är däremot inte lösningen. Det är som att kriminalisera rökning för att det förekommer smuggling av cigaretter eller att kriminalisera alla former av pornografiskt/erotiskt material eftersom det förekommer att övergrepp även på äldre människor dokumenteras och sprids som pornografiskt material.

Det som alltid ska bekämpas är avarter där människor kommer till skada. Att i ett slag förbjuda alla företeelser som skulle kunna leda till missbruk är däremot inte lösningen. Alla friheter kan missbrukas. Lösningen är dock inte att ta bort friheten. Lösningen är, som det står på nödbromsarna i lokaltrafiken, att ”missbruk beivras”.

Läs också Victor Zetterman, Mikael Ståldal, Hanna Wagenius, Amanda Brihed (2), Andreas Froby, Liberati, Mattias Lönnqvist.

Intressant?