Etikettarkiv: HBT

Ska politik vara att inte vilja?

Den årliga politikerveckan i Almedalen är en enda lång åsiktsmässa där olika lobbygrupper och särintressen vill nå ut med just sitt budskap och i de allra flesta fall förmå politikerna att åstadkomma förändring. Veckan har kritiserats och dömts ut som meningslös av PR-konsulter som meningslös för den som vill nå ut med ett budskap i det enorma mediebruset. De underskattar dock den viktigaste poängen med veckan, nämligen möjligheten att skapa nätverk och att få en vidareutbildning i frågor man är intresserad av.

Många av de lobbyister som rör sig i Visbys gränder under veckan har dock en övertro på möjligheten att faktiskt få till stånd förändring i politiken. Till skillnad från den ideala bilden av politiken som nästan alltid förs fram, den att politik är att vilja, så är det allra lättaste i politiken att säga nej, att inte vilja.

Det är nästan omöjligt att åstadkomma förändring. Förändring kräver hårt arbete, allianser med många aktörer i samhället och för det mesta kompromisser där du säljer ut din åsikt i en fråga för att få gehör i en annan. Partier som säger nej får ofta oproportionerligt stor makt i politiken i de politiska system som saknar starka enpartimajoriteter.

Det tydligaste exemplet i svensk politik just nu är troligtvis Kristdemokraterna. Partiet hotas ständigt av fyraprocentspärren, men kan trots det blockera frågor där det finns stora blocköverskridande majoriteter i riksdagen. Det första exemplet var den könsneutrala äktenskapslagstiftningen, som tog långt arbete och en aldrig tidigare skådad lösning för att kunna bli verklighet, trots att sex av sju riksdagspartier var helt överens. Idag är det en modernisering av lagen om fastställande av kön i vissa fall, där KD lyckas blockera en proposition av den enkla anledningen att de förändringar som är viktigast för remissinstanser, partier och den berörda gruppen människor är precis de förändringar som KD säger blankt nej till.

De frågor som får mest uppmärksamhet i medierna är också de frågor där partier säger nej. Vänsterpartiet bjöd in de två andra rödgröna partierna till ett budgetsamarbete och Socialdemokraterna tackade försiktigt ja till överläggningarna, men den största rubriken blev när Miljöpartiet tackade nej. Rubrikerna om vad Socialdemokraterna säger nej till i Alliansens politik är många och svarta, medan de saker Socialdemokraterna faktiskt vill göra får betydligt mindre rubriker och sämre placeringar i medierna. På så sätt fortsätter det.

Den som kommer in i politiken som idealist får sitt engagemang krossat tämligen omedelbart, om de tar sig upp på en lite högre nivå. Själv tappade jag förtroendet för karriärpolitikerna i samband med att jag vikarierade som assistent i Stockholms stadshus. När jag ifrågasatte varför vi inte drev på för en gemensam antagningsregion till gymnasieskolan för hela Stockholms län, fick jag veta att partiets viktiga väljare i Bromma inte vill att förortsbarn ska kunna ta deras barns platser i de fina skolorna. Det blev en rättighet för väljarnas barn att oavsett egen insats få en plats i just de skolor föräldrarna ansåg att de hade rätt till, medan ”de andra” fick hålla till godo med andra skolor. På samma sätt besvarades frågan om marknadshyror inte med några ideologiska eller sakliga skäl, utan att väljarna i Vasastan skulle sluta rösta på partiet om de genom politiken skulle riskera att få höjda hyror. Det var bäst att säga nej till allting nytt och behålla de väljargrupper man hade, helt enkelt.

Om ett politiskt partis främsta uppgift är att maximera sina opinionssiffror är det givetvis populism och säkra kort som är rätt strategi. Den som kommer in i politiken med aspiration att göra karriär och kunna få välbetalda jobb genom partiet har självklart denna ingång. Den syns allt oftare även i ungdomsförbunden och många är de som gjort tvärvändningar i allt utom sina allra käraste hjärtefrågor när de fått något betalt uppdrag av partiet. De idealister som vägrar överge sina ideal blir istället utskällda, ifrågasatta och förlorar möjligheterna att klättra vidare i partierna. Idealisterna, som anser att politikens uppgift är att ta samhället framåt och förändra det för framtidens utmaningar, blir allt mer desillusionerade. Ju mer partierna bryr sig om nästa opinionsmätning och att till varje pris behålla sina gamla väljare, desto mer förlorar de idealisterna som såväl medlemmar som väljare.

Ju mer politiken handlar om att stoppa saker snarare än att driva på för förändring, desto mer förlorar politiken väljarnas förtroende. Den som engagerar sig politiskt vill för det mesta åstadkomma förändring snarare än att stoppa densamma. Proteströrelser får också ofta en något rättshaveristisk eller fundamenstalistisk stämpel, oftare än de rörelser som vill åstadkomma förändring. När små grupperingar kan blockera beslut som har ett brett stöd såväl bland politiska partier som allmänheten riskerar också tron på det demokratiska systemet att urholkas. På så sätt är det inte bara olyckligt utan direkt farligt när politiken allt mer utvecklas mot att säga nej och att inte vilja.

Den direkta lösningen på problemet är att i allt högre utsträckning gå utanför fasta samarbeten i de frågor där det finns en samsyn. Regeringskoalitioner kan inte ha som främsta uppgift att likrikta partierna till att bara driva frågor där samtliga koalitionspartier är överens. Frågor som könstillhörighetslagstiftningen måste kunna tas direkt i riksdagen om ett enda, minimalt parti blockerar den. Andra frågor där ett brett stöd hämtas i partier från alla block måste också kunna genomdrivas genom direkt parlamentariskt arbete, utan inblandning från regeringen. Det är det enda naturliga i en parlamentarisk demokrati värd namnet. När Alliansen nu en gång för alla brutit det socialdemokratiska maktinnehavet borde detta bli lättare och mer naturligt. Regeringsduglighet handlar nämligen inte om att alltid vara överens, det handlar om att ta hänsyn till bred folkvilja och mänskliga rättigheter även när små särintressen stretar emot. Politik måste återigen bli att vilja och att våga. Allt annat är oacceptabelt.

Intressant?


Statligt stöd till diskriminering

Två händer knäppta i bön, färgade i regnbågsfärgernaFrälsningsarmén förbjuder homosexuella att ”ta värvning” som frälsningssoldater och håller till och med förbön för att förändra sexualiteten hos homosexuella som söker till rörelsen. Huruvida det är en ok människosyn kan vi lämna därhän, däremot är det intressant att det betalas ut statligt stöd till religiösa samfund, däribland Frälsningsarmén. Stödet kan enligt lag endast gå till ”till samfund som lever upp till samhällets grundläggande värderingar”. Tydligen är det alltså en grundläggande samhällsvärdering att det är ok att diskriminera människor på grund av deras sexuella läggning. På annat sätt går det inte att tolka det faktum att bidrag betalas ut till ett flertal trossamfund som försöker ”bota” homosexualitet genom förbön och/eller utesluter HBT-personer.

Föga förvånande tycker kyrkominister Stefan Attefall (KD) inte att det är något stort problem.

”Alla religiösa samfund har säkerligen åsikter och livsstilskrav som du och jag kanske inte håller med om. Men att recensera samfunds teologiska åsikter, ja, då kan vi inte ha något stöd alls över huvudtaget,” säger han till SvD.

Det är mycket möjligt. Diskriminering på grund av sexuell läggning är dock något som är förbjudet enligt lag. Betyder det att vi kan ignorera lagar som inte stämmer överens med våra egna värderingar, eller vad är det Stefan Attefall försöker säga? Det vore högst intressant att höra honom förklara.

Eller är det helt enkelt så, att statligt stöd till religion är ett överspelat kapitel i det moderna samhället?


Trans, en lektion

Jag har upprörts en hel del över hur transpersoner behandlas i Sverige idag. 2010 skriver vi, men ibland undrar man om det inte är 1910. Eller 1510. Det är helt otroligt att människor där ute inte verkar anse att transpersoner har rätt att behandlas som individer utan är något lägre stående. Jag skulle kunna hålla på länge med att berätta om allt som upprör mig i dagens samhälle om detta. Det ska jag dock inte. Däremot ska jag länka till en liten lektion i transsexualism hos Amanda Brihed, en mycket god vän som också upprörs av samma saker. Att hon måste finna sig i att själv bli utsatt för detta gör ju inte saken bättre direkt. Jag har ju tur på så sätt att jag inte behövt utsätta mig för samhällets spott och spe eftersom jag haft turen att födas till mitt rätta kön direkt och kan därför aldrig riktigt förstå exakt vad transpersoner måste genomgå. Vad jag däremot vet är att jag verkligen avskyr det sätt som många av dessa individer behandlas på. Det är skamligt och ovärdigt ett modernt demokratiskt samhälle som säger sig värna om alla människors lika rättigheter.

Läs lektionen. Det tar inte lång tid. Om du efter det tycker att det är rätt att behandla transpersoner som andra klassens människor, kan vi ta diskussionen då.

Läs också: Michael, Jens, Malin, Trollhare, Joakim, Annika.

Intressant?

Alla har rätt att välja sin livskamrat

Republikanska föreningen kampanjar idag på Alla hjärtans dag om rätten för alla människor att välja sin livskamrat. Varför ser just Republikanska föreningen detta som sin uppgift?

Enkelt.

Enligt successionsordningen, en del av den svenska grundlagen, måste tronarvingens tilltänka gemål godkännas av såväl regenten som regeringen. Victoria hade med andra ord kunnat nekas rätten att gifta sig med Daniel. Nu skedde inte detta, men risken fanns. Vissa hävdar nu att hon kunde avsagt sig rätten till tronen för att gifta sig med mannen hon älskar, men hur lätt är det att avsäga sig något som man hela livet uppfostrats till att göra? Victoria hade inget egentligt val i livet; hon har alltid varit tilltänkt som tronarvinge och framtida regent. Inte heller i detta har hon haft det fria val som vi andra har.

Det är, precis som Republikanska föreningen säger, dags att avskaffa ett gammeldags och odemokratiskt styrelseskick.

Som extra notering vill jag påminna om alla andra som inte får välja sin livspartner själva. Det gäller fortfarande HBT-personer som av rädsla för sina medmänniskors reaktioner inte vågar berätta om sin läggning och därmed inte kan vara med den de vill. Det gäller i ännu högre grad alla de som lever i olika former av hederskulturer och tvingas ta den partner som familjen bestämt åt dem – om de inte vill riskera att bli utsatta för våld eller till och med mördade.

Idag på Alla hjärtans dag kan vi inte bara luta oss tillbaka och dela med oss av kärleksbetygelser till våra partners. Vi måste också lämna en tanke åt alla dem som inte har fått den frihet vi tar för given, en tanke åt alla som lever i ofrihet. På så sätt kan vi också ännu mer uppskatta det vi har.

Intressant?

Första steget taget mot en ny namnlag

Jag har tidigare på bloggen kritiserat den svenska namnlagen. Nu är äntligen första steget taget mot en ny, modern lag. Läser hos Martin Andreasson att regeringen äntligen beslutat om en parlamentarisk utredning för att se över frågan. Det är inte en dag för tidigt. Många är de som kommit i kläm när namnlagens långa klåfingrar har lagt sig i deras namnval.

Frågan kan tyckas bagatellartad, men det finns två goda anledningar till att den inte är det.

För det första är det ett väldigt reellt problem för alla transpersoner. Turligt nog har lagen luckrats upp genom domstolsbeslut just beträffande namn som traditionellt tillhör det andra könet, men tidigare har namnlagens skrivning om att namn inte får ”väcka obehag” lett till att transpersoner vägrats ett officiellt namnbyte innan de juridiskt bytt kön. Detta om något har lett till obehag för dem när de kommer till banker eller andra ställen och måste visa legitimation som säger att de har ett namn som traditionellt förknippas med ett kön de inte själva identifierar sig med.

Den andra delen är principiell och symbolisk. Namnlagen med all dess klåfingrighet är ett väldigt tydligt exempel på den svenska statens kontrollbehov över alla sina medborgare. I Australien finns det en man som heter Z, varken mer eller mindre. I Sverige skulle det vara otänkbart, där bestämmer staten vad du får heta och även hur det ska stavas. Som symbolhandling för att visa att vi är på väg i en helt ny riktning i Sverige så vore ett mer eller mindre totalt avskaffande av namnlagen helt rätt. Tyvärr är det inget vi kan räkna med förstås, men att luckra upp den rejält vore en klar framgång även det.

Rasmus Jonlund, en annan duktig ung folkpartist, är ytterligare en som tidigare kritiserat namnlagen, i en artikel i SvD. Läs gärna där också.

Intressant?

Könsneutrala äktenskap – nu också i svenska kyrkan

Jag är inte medlem i Svenska kyrkan, jag har kommit ut som ateist för länge sen och jag har personligen inga starka känslor kring om jag själv ska gifta mig i kyrkan eller inte.

Nu har dock Svenska kyrkans kyrkomöte sagt ja till att behålla vigselrätten och därmed viga samkönade par från första november i år. Det är en seger för homosexuella troende som vill kunna gifta sig i kyrkan ”på riktigt”. En seger för kyrkans med proaktiva medlemmar givetvis.

Själv är jag fortsatt tveksam till två saker. Det ena är att enskilda präster ska kunna ”slippa” eller snarare vägra att viga samkönade par. Myndighetsutövning ska skötas på ett neutralt sätt och enskilda handläggares/utövares värderingar och åsikter ska inte spela in. Det andra handlar om samma sak, nämligen varför vi ska ha myndighetsutövning på entreprenad på detta sätt. Speciellt med tanke på just det faktum att alla präster inte måste behandla alla människor lika. Om man ska lämna ut myndighetsutövning till andra parter än statliga myndigheter, så måste den utövningen ske neutralt och med samma rättigheter för alla.

När vi nu trots allt har valt att inte slutgiltigt skilja kyrkan från staten, så är det ändå en stor framgång att samkönade par trots allt har rätt att vigas även i kyrkan.

Se Aftonbladet, DN, Expressen och SvD. Dessutom bloggar Martin Andreasson och Seved Monke om det.

Intressant?

Litauen fortsätter häxjakten på HBT-personer

Litauen kunde tydligen inte nöja sig med en lag mot att sprida positiv information om homosexualitet till unga. Nu vill de även förbjuda information som ”på offentlig plats främjar homosexuella relationer”. Idag skriver företrädare för RFSU och flera riksdagspartier på Brännpunkt om detta.

I praktiken innebär en sådan lag att alla former av information om homosexualitet, som inte är hatpropaganda, förbjuds. Det går inte att informera om säker sex för HBT-personer, det går definitivt inte att genomföra någon form av pride-firande och rent allmänt så krossar man grundläggande mänskliga rättigheter som mötesfrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet.

Den förra lagen bröt redan den mot EU:s regelverk och borde ogiltigförklaras av EG-domstolen eller Europadomstolen. Denna lag går ännu längre och Litauens parlament borde själva förstå att den kommer att underkännas så snart den tas upp för prövning på europeisk nivå. Exakt vad de hoppas att åstadkomma är oklart; är det enbart en markering eller tror de att de som EU-land faktiskt ska kunna införa denna typ av lagstiftning?

Jag hoppas att den lag som redan röstats igenom snart ska kunna tas upp för behandling av någon av de europeiska domstolarna, så vi kan få ett slut på häxjakten på HBT-personer som bedrivs i stora delar av östra Europa. Därför är det bra att Europride 2010 kommer att firas i Warsawa och jag kommer se till att närvara på något sätt. Jag hoppas att politiska företrädare kommer att ställa upp och börja trycka på EU-länder så att det blir förändring. HBT-aktivisterna i östra Europa behöver allt stöd de kan få.

Intressant?