Etikettarkiv: mona sahlin

Vi tar den vi kan få

Mel. Jag tar det jag vill ha, Melodifestivalen 2006

Vi tar den vi kan få

Vänstern hindrade oss, MP snodde röster förstås
Men vi skyller på Mona förstås
Det passar oss
Adnor reser nu runt och i landet snackas det strunt
Om vem som blir ledare i
Vårat parti
Men vad vet dom? Finns inte nån!

Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Någon står på tur
Helst nån som inte vill, som säger nej tack till
Andnor idag
Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Ge oss nå’n
Nå’n som gör som vi vill, hör alla sossar till
Rörelsens fasad
Vi tar den vi kan få

Vi tar den vi kan få

Messing blir inte bra, Östros vill ingen av oss ha
Ingen annan tackar ju ja
Vem ska vi ta?
Nu står vi här, har stort besvär!

Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Någon står på tur
Helst nån som inte vill, som säger nej tack till
Andnor idag
Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Ge oss nå’n
Nå’n som gör som vi vill, hör alla sossar till
Rörelsens fasad
Vi tar den vi kan få

Vi tar den vi kan få

Vi tar den vi kan få
Någon står på tur
Helst nån som inte vill, som säger nej tack till
Andnor idag
Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Ge oss nå’n
Nå’n som gör som vi vill, hör alla sossar till
Rörelsens fasad
Vi tar den vi kan få

Ovanstående borde kanske publicerats lite tidigare, medan valberedningen fortfarande letade, men jag hade inte nog med inspiration att skriva texten förrän idag, i all hast.


Intressant?


Kommer personintrigerna ta död på eftervalsdebatten?

För andra riksdagsvalet i rad aviserar socialdemokraternas partiledare sin avgång efter ett nederlag. Frågan är om partiet kan se bortom personfrågan denna gång och ompröva sin politik, eller om personen ännu en gång ensam får klä hundhuvud för nederlaget och därmed bädda för ytterligare en valförlust.

Göran PerssonRedan när det stod klart att socialdemokraterna förlorat regeringsmakten år 2006 aviserade Göran Persson, dåvarande partiledare, sin avgång. Samtidigt började det diskuteras vad förlusten berodde på och när Mona Sahlin valdes till ny partiledare var det på ett förnyelsemandat. Så hette det i alla fall till en början. Inom kort låg nämligen alliansen under i opinionsundersökningarna och inom socialdemokratin tog alla för givet att valförlusten berodde på att väljarna var trötta på Göran Persson. Förnyelsen kom inte bara av sig utan stannade abrupt. Mona Sahlins mandat blev skadeskjutet och därmed också hennes ledarskap.

Snabbspola till valrörelsen 2010. På vägen dit har Mona Sahlin tvingats acceptera att ingå ett formellt samarbete inte bara med MP, som hon själv önskat, utan även med V, vilket alla utom vänsterfalangen i partiet inser är en katastrofal idé. Efter att skuggbudgeten presenteras faller socialdemokraternas stöd obönhörligen i opinionen och på valnatten blir resultatet bara drygt 30 procent – det sämsta resultatet sedan första världskriget. Återigen börjar processen att analysera valresultatet, den här gången med en regelrätt kriskommission. För omvärlden ser det ut som att socialdemokraterna lärt sig sin läxa.

Mona SahlinI november är det dock slut med detta. Mona Sahlin meddelar att hon avgår som partiledare och socialdemokraternas förnyelse kommer av sig än en gång. Partiet får istället ägna de kommande månaderna till att vaska fram en ny ledare – en ledare som måste vända partiet i opinionen, ena de olika falangerna och föra partiet in i framtiden. Men också en ledare som för tillfället inte finns. Ingen inom socialdemokratin anses naturlig att ta över, möjligen undantaget den enda person som definitivt säger nej; Margot Wallström.

I samband med detta avslöjas att åtminstone en av socialdemokraternas krisgrupper inte haft ett enda möte. Gruppen leds av Morgan Johansson, en av de mest högljudda inom vänsterfalangen. Han tycks redan ha bestämt sig för att det är personen Mona Sahlin, en tydlig högerprofil inom partiet, som är skyldig till valförlusten. Precis samma sak som skedde efter valet 2006 med andra ord.

Socialdemokratin står inför en av sina värsta kriser någonsin. Det är dock inte unikt för Sverige, utan i hela Europa tappar de socialdemokratiska partierna mark. Problemet är att de svenska socialdemokraterna skyller på personer istället för politiken. Risken med att fokusera på personfrågan är att förnyelsen än en gång kommer av sig, trots att det är den politiska inriktningen som varit den främsta orsaken till väljartappet. Mona Sahlins egna förslag, som att gå i koalition med bara MP och lämna V utanför, var egentligen väl genomtänkta och hade stora chanser att lyckas. Socialdemokraternas stora problem har inte varit partiledaren utan vänsterfalangens dogmatism. Om förlusten än en gång hänskjuts till en personfråga, är det alltså ingen högoddsare att socialdemokratins kollaps fortsätter även i valen 2014.

Vad socialdemokratin behöver för att vända trenden är egentligen inte svårt att definiera, bara svårt att hitta. De behöver nämligen en ledare som är stark nog att inte bli överkörd av falangerna, speciellt inte vänsterfalangen, men som samtidigt inte uppfattas som bufflig och då speciellt inte utåt mot väljarna. Denna person måste ha ett tydligt förändringsmandat – som inte dras tillbaka på grund av några tillfälliga opinionsundersökningar – för att styra in den socialdemokratiska politiken i det tjugoförsta århundradet. Tyvärr har partiet redan börjat slitas sönder av falangstrider, vilket innebär att nästa ledare istället kommer att tvingas att ena partiet och gjuta olja på vågorna. Det är inte ett recept för framgång i nästa val, men en nödvändighet om partiet inte ska slitas mitt itu.

Å andra sidan kanske en delning vore det mest sunda för såväl partiet som för Sverige. Istället för en maktapparat skulle vi i så fall få ett vänster-mittenparti och ett vänsterparti med en mer verklighetsnära syn på världen än V. Partiet skulle aldrig mer regera i ensamt majestät, men det skulle bli lättare att ägna sig åt politik istället för maktintriger. Det kan låta skrämmande för en socialdemokrat som sedan barnsben groomats i Rörelsen till att bli en intrigerande maktspelare, men det borde faktiskt vara det naturliga sättet att bedriva politik.

Intressant?


Löften är löften, från rätt person

Satt mitt emot ett par på tunnelbanan på väg till jobbet imorse. De diskuterade politik och då speciellt vad som stod i Metro om Alliansens valmanifest. Tjejen kommenterade en hel del saker och frågade killen brevid om inte han också tyckte att ”det där verkar väl bra” och liknande. Hennes sällskap måste varit partigängare för S eller något liknande, för varje förslag hon tyckte verkade bra bemötte han med socialdemokratins standardargument eller vände allting till något negativt, utan att egentligen svara på om något var bra eller inte.

När det gällde RUT och hennes farhågor att jobb skulle försvinna, svarade han att de rödgröna skulle sänka momsen på tjänsterna. Höjd skatt på alkohol och tobak bemötte han med att ”det är det enda KD fått med”. Så höll det på under nästan hela min resa. Beträffande många av målsättningarna var han väldigt kritisk till att Alliansen lade in förbehåll.

 Ja, om ekonomin tillåter ja – vad är det för besked till väljarna? Det är ju inte ett vallöfte.

Mona Sahlin (S)Någon minut eller två efter att han sagt detta läste jag i SvD om utfrågningen av Mona Sahlin i SVT under gårdagskvällen. Bland det första som står är ett ”löfte” från de rödgröna att det ska vara max fem barn per anställd inom barnomsorgen – ”om ekonomin tillåter, samt om staten och kommunerna delar lika på kostnaderna”. Det är tyldigen så klara, tydliga löften ska låta. Inte bara ekonomin måste tillåta, det ska finnas lite fler brasklappar också. Med tanke på att övriga besked från Mona Sahlin inte var speciellt mycket klarare, undrar jag om min reskamrat verkligen har läst valmanifestet från de rödgröna, eller om han förutsatt att det är socialdemokraternas partiprogram som ska gälla oavsett vad de andra två partierna tycker och säger.

Det är en sak att tro på sitt parti. Det är en annan sak att med halvsanningar, vilseledande svar och annan oärlig argumentation försöka blanda bort korten när det inte finns några bra svar. Har man inget svar att ge ska man inte låtsas som att man har det. De gånger mina meningsmotståndare har något att komma med, så erkänner jag också det. Det bäddar för en ärligare debatt som också väcker respekt. Det klassiska politruksättet att svara på frågor sänker bara politiken och spär på politikerförakt och ointresse.

Min reskamrats kvinnliga sällskap såg rätt förvirrad ut när hon inte fick några vettiga svar på och argument för varför Alliansens synbart bra förslag skulle vara dåliga. Hon verkade lika förvånad som jag att det inte kom något sakligt ur hennes sällskaps mun. Jag tyckte uppriktigt synd om henne. Samtidigt visade det med all tydlighet varför Alliansen både borde och sannolikt kommer att vinna höstens val. Jag hoppas att hennes tro på Alliansen snarast stärktes av konversationen. Jag vet att det åtminstone var så för mig.

Intressant?

Fantasier, drömmar och ansvar

Vänsterpartiets kongress körde över partiledningen på flera punkter och skrev bland annat in sex timmars arbetsdag med bibehållen lön bland de prioriterade valfrågorna. Kongressen bestämde också att ersättningen i a-kassan ska höjas till 90 % och karensdagen i sjukförsäkringen ska avskaffas. Vänsterpartiets kongress anser med andra ord att verkligheten, i form av ett rödgrönt samarbete och en hotande ny finanskris, är något man måste ta hänsyn till. Kongressen verkar tro att Sverige är en skyddad bubbla som inte har något med omvärlden att göra. Sanningen är snarare att vi lever i ett land som är mer beroende av omvärlden än många andra.

Vänsterexperimentet har tidigare lämnat en lång önskelista som ska finansieras med tillväxtfientliga skatter och som uttalat vill beskatta människor inte för att finansiera statlig kärnverksamhet utan har som självändamål att hålla tillbaka rika människor för att på så sätt minska klyftorna. Det har inte föresvävat den rödgröna röran att klyftor kan minskas genom att höja levnadsstandarden och inkomstnivåerna för dem som har det sämst istället för att trycka ner dem som har det bäst. Sverige är ett av de länder där det är som allra svårast att bli rik på arbete. Att bli rik i Sverige kräver i princip antingen ärvda tillgångar eller en stor lottovinst. Det är mer eller mindre omöjligt att bli rik om man inte redan är det. Trots det sade Ung vänsters ordförande Ida Gabrielsson på kongressen att det är för lätt att bli rik i Sverige.

Den rödgröna oppositionen går till val på att höja skatter och att förstöra de goda förutsättningar till tillväxt som Alliansen under snart fyra år har jobbat hårt för att skapa. Skatter är något inneboende bra enligt vänsterpartierna och skatterna ska höjas, trots att de svenska finanserna är i god ordning. Om pengarna inte behövs för kärnverksamheterna kan man ju alltid använda dem till något roligt projekt som någon kommer på en sen kväll på partihögkvarteret. Alliansen går istället till val på att staten inte ska ta mer pengar från sina medborgare än nödvändigt. Majoriteten går till val på att fortsätta den ansvarsfulla politik som förts de senaste fyra åren. Statsfinanserna är tack vare detta de starkaste i hela EU. De länder som har sämre finanser, ibland rent katastrofala, styrs i de flesta fall av vänstermajoriteter, av regeringar som driver den sortens politik som de rödgröna går till val på.

Mona Sahlin försöker, allt mer desperat, att få den rödgröna politiken att framstå som ansvarsfull, verklighetsförankrad och fungerande. Samtidigt undermineras hennes insatser från framför allt vänsterflanken. Att hennes bästa svar på kritik är att säga ”ah men durå” till Fredrik Reinfeldt, som i kvällens debatt i agenda, hjälper inte heller. Vänsterexperimentet framstår allt mer som en fasad som inte bara har sprickor av oenighet, utan dessutom är byggd av så tunn politik att det knappt kräver någon ansträngning för att se igenom den.

Det är tydligt att framtiden tillhör Alliansen, som vill ta ansvar och som vill skapa positiv förändring. De rödgröna tittar hellre tillbaka på allt de vill återställa och alla framsteg de vill avskaffa, drömmer och fantiserar om en tid som aldrig egentligen fanns. Frågan väljaren måste ställa sig i höst är därför: vill jag leva i framtiden eller föredrar jag bakåtsträvande?

Intressant?

Något gammalt, något nytt, något lånat, något blått…

Mona Sahlin som brud - bildmontage

Something old, something new,
Something borrowed, something blue,
And a silver sixpence in her shoe.

De nödvändiga sakerna för en brud, i varje fall i anglosaxisk kultur, är hämtade ur detta rim som går tillbaka åtminstone till den viktorianska eran. Genom populärkulturen har det spritt sig även till våra delar av världen och refererades till bland annat i Kårspexet Kristian Tyrann. Normalt sett glöms för övrigt den sista raden bort och det är bara de fyra första sakerna som en brud försöker samla ihop inför sitt bröllop.

Socialdemokraterna har sedan de hamnade i opposition tvingats inse att en enpartiregering inte kommer att vara möjlig den dagen de vinner ett val igen. Därför har de tvingats in i en ny allians med sina forna samarbetspartier, ett samarbete som kommer att bilda en trepartiregering om de vinner nästa val. Att det är en ny och ovan situation för socialdemokraterna är tydligt och vissa tänker säkerligen på det som ett tvångsäktenskap, eller ett marriage of convenience. Att Mona Sahlin däremot skulle ta det så bokstavligt hade nog ingen kunnat tänka sig, men hur ska man annars tolka de senaste utspelen från socialdemokraterna?

Igår samlade Mona Sahlin ihop den ”nya” politiken för socialdemokraterna och presenterade den på DN debatt. Hon lyckades dock samla ihop inte bara något nytt (nåja, enligt henne i alla fall) utan dessutom något lånat (eftersom större delen av de nya målen lät som de Alliansen gick till val på för fyra år sedan och dessutom hade hon lånat siffermålen från sin företrädare Göran Persson). Genom att hon dessutom lånat målen från den ”blå” högern, täckte hon in även det blå. Den blå insamlingen började för övrigt redan tidigare, när socialdemokraterna steg för steg började kopiera Folkpartiet liberalernas skolpolitik.

Återstår då något gammalt. Det problemet löste Sahlin enkelt när hon presenterade sina affischnamn inför valrörelsen. Samtliga toppnamn är hämtade från Göran Perssons regering(ar), namn som är gamla och beprövade. Är budskapet att med socialdemokraterna i regeringen kommer allt att bli som det alltid varit?

Mona Sahlin verkar se sig själv och socialdemokraterna som en klädsamt rodnande brud, i begrepp att ingå äktenskap med ett vänsterparti som minst hälften av hennes väljare inte vill ha något att göra med och ett miljöparti som drar åt höger och dessutom tar väljarna från henne. Gott så. Att hon kände sig tvungen att samla ihop de anglosaxiska nödvändigheterna för en brud kommer dock inte att vinna henne många röster, snarare tvärtom. Och sexpence i skon? Nja, den har nog Ohly redan tagit i sin iver att höja alla skatter, kosta vad det kosta vill.

Läs också Sebastian Bjernegård, Per Ankersjö, Kent Persson, Tokmoderaten, Christoffer Fagerberg.

Fotnot: bilden är ett montage.

Intressant?

Rätt mål, fel medel

Mona SahlinMona Sahlin slår på stora trumman och basunerar ut Socialdemokraternas nya politik på dagens DN Debatt. Fast först måste hon ju gnälla på Alliansen, såklart. Det tar ungefär halva artikeln att gnälla och skylla ifrån sig. Sen får vi äntligen veta vad socialdemokraternas nya politik är. Lustigt nog låter det som ett eko av vad vi liberaler brukar prata om som självklarheter i vår egen politik, ett eko av Alliansens målsättningar. Eller vad sägs om den ”nya, revolutionerande politikens” fyra punkter:

  • Fler jobb
  • Mer utbildning
  • Minskad barnfattigdom
  • Minkat socialbidragsberoende

Välkommen i gänget, Mona? Det här är precis vad Alliansen har jobbat mot i snart fyra år i majoritet.

Fler jobb var det mantra från Alliansen som svepte bort en trött socialdemokrati från makten och är något som regeringen arbetat med under hela mandatperioden. Tyvärr fick vi en global finanskris på halsen som sänkte siffrorna, men även LO:s ekonomer konstaterade redan i början av mandatperioden att Alliansens åtgärder skapat ett antal nya, permanenta tjänster, jobb som är oberoende av konjunkturen. Fler jobb skapas genom att göra det billigare att anställa och att göra det mer lönsamt att arbeta. Det stora misslyckandet är att unga fortfarande har svårt att komma in på arbetsmarknaden, men eftersom detta till stor del beror på höga ingångslöner och rigida turordningsregler, har det varit svårt att förändra. Unga idag har mer utbildning än några tidigare generationer haft, det är inte där skon klämmer i första hand. Det som saknas är arbetslivserfarenhet, något som unga idag inte får om de inte först skaffat sig – arbetslivserfarenhet! Moment 22, någon? Med höga ingångslöner vågar arbetsgivare inte chansa på oprövade kort, som unga utan arbetslivserfarenhet är i deras ögon. Med turordningsreglerna åker unga ut först när det ska skäras i tjänster, något som inte direkt leder till mer arbetslivserfarenhet. Därför är det bra att Mona Sahlin konstaterar att unga och nyanlända invandrare behöver särskilda insatser för att komma i arbete. Tyvärr är hon nog inte villig att satsa på några av de åtgärder som faktiskt kommer göra skillnad, eftersom facket motsätter sig just dessa.

Mer utbildning och framför allt bättre utbildning har Alliansen och i synnerhet Folkpartiet Liberalerna arbetat för. Förändringar av lärarutbildningen, mer fokus på kunskap i skolan, nya utbildningsvägar som kan få även den som är innerligt trött på teoretiska ämnen att skaffa sig en utbildning, lärarlegitimationer… Listan kan göras lång. Om det är något som prioriterats under den senaste mandatperioden så är det utbildningen. De socialdemokratiska glasögonen gör dock att detta ser dåligt ut, eftersom alla inte blir högskolebehöriga och alla inte skaffar sig en högskoleutbildning. Det är dåligt enligt den socialdemokratiska definitionen, en utbildning som inte ger högskolebehörighet är inte en riktig utbildning i deras ögon. Det synsättet förringar alla de människor som skaffar sig en praktisk utbildning och som arbetar som duktiga hantverkare, människor som inte har minsta intresse av att plugga tre år på en högskola utan hellre skaffar sig praktiska kunskaper och blir duktiga på yrken där det är hantverksskicklighet som räknas. Att ”alla ska plugga på högskola” urvattnar dessutom utbildningen och skapar en examensinflation, något som på sikt riskerar att leda till att du måste ha ännu mer och längre utbildning för att komma någonstans i arbetslivet. Det kommer att orsaka en kollaps i systemet, ett system som redan är ansträngt då allt färre arbetande ska försörja allt fler äldre och studerande.

Utanförskapet var en annan nyckel som låste upp regeringsmakten för Alliansen. Nu vill även Mona Sahlin motverka barnfattigdom och socialbidragsberoende. Det är bra. Men lösningen är inte att införa ännu fler olika bidrag från staten. Det är konstgjord andning, att koppla in respiratorn på ett dödsdömt system. Lösningen är att öka sysselsättningsgraden och att öppna arbetsmarknaden för dem som står utanför. Det betyder att vissa av fackets heliga kor måste slaktas, som turordningsreglerna och ingångslönerna. Vi måste bejaka satsningar som får människor i arbete (som RUT-avdraget), inte kräva att de avskaffas. Dessutom måste vi arbeta vidare med jämställdhet och mot fördomar. Människor med invandrarbakgrund diskrimineras fortfarande i arbetslivet, kvinnor som riskerar att föda barn inom överskådlig framtid väljs indirekt bort, personer som inte faller inom normens ramar exempelvis vad gäller könsuttryck sorteras ut. Ibland sker det inte ens medvetet, det är undermedvetna fördomar som nedvärderar kandidater. Mona Sahlin väljer dock att fokusera på helt andra saker än de som kan få fler i arbete och bryta utanförskapet. Hon är, precis som socialdemokrater och socialister i alla tider, besatt av klyftorna. Har skillnaden i levnadsstandard ökat mellan dem som har det bästa och dem som har det sämst är det katastrof, även om allas levnadsstandard höjts. Därför kommer Alliansens politik alltid att vara fel i hennes ögon, eftersom den inte fokuserar på att avskaffa klyftor utan på att göra det bättre för alla, speciellt dem som har det sämst.

Vi har fyra år bakom oss med en ansvarsfull politik, en politik som gjort att Sverige stått förhållandevis starkt i den globala finanskrisen. En politik som sänkt skatter och därmed givit mer pengar till individerna, en helt korrekt politik i en lågkonjunktur. En politik som jobbat hårt på att rätta till systemfel som skapats av ett socialdemokratiskt maktmonopol som inte uppmuntrat till annat än förvaltning och axelryckningar. Det har börjat ge resultat, men än är vi inte hemma. Resultaten av många förändringar syns inte än på några år, andra förändringar måste trimmas lite efter att verkligheten satt sina avtryck. Några förändringar har inte hunnit genomföras och chanserna är inte stora att de kommer att genomföras om den rödgröna röran tar över efter höstens val.

Mona Sahlin försöker att förnya socialdemokraterna och vill visa på en ny politik. Resultatet är en kopia av Alliansens målsättningar men utan trovärdiga medel för att nå dit. Tänker man dessutom på hennes samarbetspartner Vänsterpartiet sjunker trovärdigheten ytterligare. Alla ska med, sa socialdemokraterna 2006, men de glömde säga vart. Mona Sahlin berättar lite om vart. Hon talar däremot inte om hur.

Läs också Seved Monke, Runo Johansson, Per Altenberg, Mats G. Nilsson, Annarkia.

Intressant?

För var dag blir det bättre, men bra lär det aldrig bli?

Förslaget till FRA-lag är inne på version 2.1 och fortfarande har den inte blivit bra. Nu har den dock gått igenom riksdagens utskott och omröstning väntar 14 oktober. Visst, för var dag blir den bättre, men den blir aldrig bra.

Visst, det finns flera bra förslag i den nya propositionen. Syftet med signalspaning klargörs, myndigheten som ska kunna ge tillstånd specificeras närmare och en domstol måste ge klartecken innan signalspaning i kabel får bedrivas. De fluffiga skrivningar som kunde ge FRA tillstånd till signalspaning på nästan vilka grunder som helst är borta.

Fortfarande är problematiken kvar vad gäller trafikdata mellan svenska medborgare. Även om lagen stipulerar att alla sådana data ska förstöras så snart det upptäcks att de gäller personer inom landet, så är skadan redan skedd. Dessutom kan dessa uppgifter, eftersom de en gång insamlats och kanske granskats av handläggare innan de förstörs, missbrukas. Kännedomen om uppgifterna går inte att utplåna ur minnet på enskilda människor (varför har vi inte sådana där praktiska minnesblixtrare som de har i Men in Black?).

Vi har också problemen med ändamålsglidning. När lagen och övervakningen väl är på plats, kan den komma att utvidgas till att gälla även andra förhållanden än sådana som har med främmande makt att göra. Bl.a. Seved Monke påpekar detta. Tekniken kommer att finnas på plats och det kommer att vara extremt lätt att utnyttja den för andra syften. Den aspekten måste alltid begrundas så snart integritetsintrång görs. I vissa fall är det en risk man måste vara villig att ta, i andra fall inte. Oavsett måste man se till att kringgärda integritetsintrånget med ett regelverk som försöker förutse ändamålsglidning och gör vad som går för att förhindra det.

Samtidigt som jag starkt ogillar FRA-lagen och den massövervakning som FRA kan genomföra, är jag hård på att vi inte ska riva upp hela lagen och börja om från början med utredningar. Självklart måste det till en utredning som kan göra lagstiftningen otroligt mycket bättre. Men till skillnad från Henrik Alexandersson, Niklas Frykman, Sebastian Hallén, Calandrella, Mona Sahlin m.fl. så anser jag att vi måste ha en lagstiftning (oppositionens krav på att riva upp lagstiftningen är dessutom ett spel för gallerierna; ingen är så sugen på övervakning av medborgarna som socialdemokraterna, med möjligt undantag för en del moderater). Effekten av att inte ha en lagstiftning alls är att det skulle möjliggöra för FRA att genomföra vilken signalspaning som helst i kabel. Genom att det inte skulle vara reglerat alls, öppnas möjligheten för dem att missbruka de tekniska möjligheter till spaning som de redan har. Vem skulle kunna hävda att de begått ett lagbrott när ingen direkt lagstiftning finns?

FRA-lagstiftningen i version 2.1 är fortfarande oacceptabel utifrån ett integritetsperspektiv och en utredning måste skyndsamt tillsättas för att utarbeta en ny lag. Tills vidare är det dock viktigt att vi i varje fall har en lagstiftning på plats som, förvisso otillräckligt, reglerar vad FRA får och inte får göra. Alternativet, med ett osäkert rättsläge som skulle kunna utnyttjas av FRA, är faktiskt ännu värre.

Intressant?