Etikettarkiv: homosexualitet

Skrämmande okunskap från KD

Regnbågsflagga mot en blå himmelKristdemokraterna jobbar bitvis hårt på att framstå som ett modernt men konservativt parti. Partiledningen med Göran Hägglund i spetsen lyckas ibland ganska bra. Oturligt nog för dem så är motståndet hårt i de egna leden och inte bara på gräsrotsnivå. Vissa riksdagsledamöter jobbar också hårt på att även i fortsättningen profilera KD som ett gäng bakåtsträvare som inte har minsta förståelse för andra åsikter eller företeelser som de inte själva har direkt, personlig kontakt med. Annelie Enochson är en av dessa. Hon är riksdagsledamot från Göteborg och ondgör sig på sin blogg bland annat över lagen om hets mot folkgrupp.

Jag har en hel del kritik mot den lagen, eftersom den inskränker yttrande- och åsiktsfriheten. Den kritiken är dock av helt annan karaktär än Enochssons. 

I blogginlägget finns det mycket konstigheter att ta fasta på. Det första är att hennes kritik inte är mot lagen om hets mot folkgrupp i sig, utan enbart att gruppen ”homosexuella” är inkluderade i den. Hon anser inte att det går att hetsa mot homosexuella på det sätt som man kan hetsa mot kön eller etnicitet. Varför det skulle vara omöjligt vet jag inte. Den enda skillnaden jag kan hitta är hennes personliga åsikter om respektive ”folkgrupp”.

Nästa sak att uppmärksamma är hennes åsikter om att skattepengar inte ska finansiera ”dekadansen som följer i prides fotspår”. Hon menar att Pride ”sprider löspenisar och fyller staden med ekivoka budskap”. Dessutom hävdar hon att man flaggar i hela stan med RFSL:s flagga, något som är direkt felaktigt eftersom det är den internationella regnbågsflaggan och inte RFSL:s logo som syns på flaggorna. Hon må ha rätt att det kanske inte är statlig kärnverksamhet att finansiera festivaler, men det är inte statlig kärnverksamhet att finansiera religiösa samfund heller. Hon har definitivt inte rätt om att det sprids några löspenisar runt stan, däremot kan du oftast köpa några inne på området om du är intresserad.

Det allvarligaste felet i hennes resonemang anser jag dock vara att hon tror sig tillhöra en folkgrupp som det är tillåtet att hets mot, nämligen heterosexuella

Hon påstår att lagen bara förbjuder hets mot homosexuella och att hon därmed inte är skyddad. Det är totalt fel och hon som riksdagsledamot borde känna till detta grundläggande faktum om vår lagstiftning. Det som är förbjudet är hets med anspelning på sexuell läggning. Senast jag kollade hade vi tre läggningar definierade, nämligen homosexualitet, bisexualitet och heterosexualitet. Annelie Enochson kan alltså känna sig säker, även hon är skyddad mot hets på grund av sin sexuella läggning. Däremot känner jag mig definitivt inte säker med en ledamot av Sveriges riksdag som inte har ens denna grundläggande koll på lagstiftningen.

Jag kommer sannolikt aldrig att bli KD-väljare, men ett litet tips till Göran Hägglund är att ha lite grundläggande utbildning med sin riksdagsgrupp. Det verkar som att inte bara den allmänna hbt-kunskapen är skrämmande låg, även den juridiska kunskapen verkar saknas bland KD:s lagstiftare.

Annonser

Trångsynta attityder mot HBT-personer inom partierna

Allt oftare pratas det om HBT-rättigheter och de flesta av partierna är överens om att detta är viktiga frågor. Med några få undantag tävlar partierna om att vara mest HBT-vänliga och taskiga attityder mot normbrytare bekämpas – till och med inom KD får de mest homofoba krafterna se sig motarbetade.

Samtidigt är det inte alls självklart att de attityder som partierna predikar efterföljs ens inom partistrukturerna. Det finns snarast tvärtom gott om exempel på HBT-personer i politiken som diskrimineras, trakasseras eller helt enkelt väljer att stanna kvar i garderoben för att undgå just detta.

Det finns HBT-personer i Sveriges riksdag som är rädda för att komma ut, främst av rädsla för att väljarna ska vända dem ryggen men också för att de tror sig veta att de inte längre skulle komma på valbar plats efter provvalet inom partiet. Väljare och medlemmar i partierna är inte i samklang med partiets politik och attityder. Det leder till att HBT-personer tvingas att välja bort, gömma en del av sig själva för att jaga en politisk karriär.

Samma sak gäller på kommunal nivå, där väljarna i vissa fall kan vara än mer inskränkta och kritiska till normbrytande politiker. Genom att lokala politiker oftast är mer kända i väljargrupperna är det ännu svårare som lokal politiker att leva ut sin sexualitet. Det finns idag sittande kommunalråd som inte vågar ha ens hemliga relationer i sitt närområde av rädsla för upptäckt. Följden blir att den som vill bli framgångsrik politiker i många fall förnekas nära relationer på det sätt som är naturligt för nästan alla andra människor.

Den som är HBT-person måste inte bara oroa sig för väljarnas hårda dom. Partikamrater kan ibland stå för ännu mer trakasserier. Det finns aktuella exempel när HBT-personer fått höra att de är olämpliga för olika uppdrag, att de inte kan räkna med några nämnduppdrag eftersom de andra partiernas företrädare inte kommer att vilja samarbeta med ”såna”, eller att de helt enkelt får höra att de är äckliga eller på annat sätt inte lever sina liv på ett sätt som stämmer överens med partikamraternas moral. Särskilt utsatta för denna diskriminering är transpersonerna.

Alla dessa händelser sker idag och förekommer i princip i alla partier. De förmodat mest liberala partierna är definitivt inte förskonade, tvärtom kommer de värsta exemplen jag har hört från just liberalt håll. Precis det som partierna säger sig bekämpa är alltså en del av partikulturen och väljarnas värderingar. Trots det vill inte partierna kännas vid problemen och de diskuteras sällan, vare sig internt eller i medierna. Ledande partiföreträdare försöker istället skyla över problemen, sopa dem under mattan eller lösa dem genom personliga samtal där det inte sällan är HBT-personerna som får rådet att tona ner sig själva.

De flesta politiska partierna har en bra politik för HBT-rättigheter. För att det inte ska bli en läpparnas bekännelse krävs dock ett mer aktivt arbete även internt, så det inte blir så att medborgarna förväntas ha attityder som partiets egna medlemmar och företrädare saknar. Idag saknas den medvetenheten och den nolltolerans mot diskriminering och trakasserier som man kan förvänta sig. Det är dags att frågan kommer upp på agendan och att partierna tvingas till självkritisk granskning. Annars förlorar partier all sin legitimitet i dessa frågor.

Intressant?


En första förebild för HBT-idrottare

Elitidrott i hela världen har länge varit en uppvisning i testosteronnivåer. Manliga idrottsutövare har tävlat om att vara så macho som möjligt, möjligen med ett visst modeintresse eller annat som kan uppfattas som metrosexuellt, men bara om det inte råder några tvivel om den egna heterosexualiteten. Fördomarna om kvinnliga idrottsutövare och då främst i lagidrotter som fotboll, har likaså varit att de är mer maskulina, eller butch. Det är därför inte helt konstigt att det har har funnits öppet homosexuella kvinnliga idrottsutövare på elitnivå. Vad som däremot har lyst med sin frånvaro har varit homo- och bisexuella manliga idrottare på högre nivå. 1995 mördades den då troligtvis enda öppet homosexuella mannen i Svensk elitidrott, Peter Karlsson. Motivet antas ha varit direkt kopplat till hans sexuella läggning. Sedan dess har det varit tomt på avbytarbänken, så att säga.

Glenn Hysén och Lena Adelsohn Liljeroth på Stockholm Pride 2007

Glenn Hysén och Lena Adelsohn Liljeroth backstage efter att de invigningstalat på Stockholm Pride 2007. Foto: Per Pettersson

Därför är det med stor glädje jag läser att Anton Hysén väljer att komma ut som homosexuell. Anton är fotbollsspelare och son till den tidigare fotbollsstjärnan Glenn Hysén. Glenn invigningstalade vid Stockholm Pride 2007, något som många blev provocerade av eftersom han några år tidigare slagit en homosexuell man som gjort närmanden. Idag är det inte längre svårt att förstå att Hysén ställde upp som talare – kände han redan då till sonens läggning så är det vad varje pappa skulle ha gjort.

Det skulle överraska mig oerhört om Anton Hysén är ensam om att inte vara heterosexuell inom idrottsrörelsen. Det stora problemet är attityden – något som klubbarna själva dock inte ser som ett stort problem. Den som läst ”Kom igen, gubbar!” av Jesper Fundberg vet att det snarast är en förutsättning för att rådande kultur i lagidrotterna att man kan använda kvinnor och homosexuella som en motpart, något man inte vill vara om man är en bra, tuff och maskulin fotbollsspelare. Det är en attityd som hindrar många homo- och bisexuella elitidrottare från att vara öppna med sin sexuella läggning. Eftersom det också har saknats öppet homo- och bisexuella förebilder, är det i det närmaste omöjligt för många idrottsutövare att komma ut inför sina lagkamrater. Mordet i Västerås avskräcker antagligen också, trots att det inträffade för 16 år sedan.

Vad jag och många med mig hoppas på nu är att Anton Hysén ska vara den utlösande faktorn som låter fler idrottare på alla nivåer bli öppna med sin läggning även inför sina lagkamrater och fansen. Det är som bekant inte ovanligt att supporterkulturen fostrar en bild av homosexuella män som mindre värda, svaga och allting som man som exempelvis fotbollssupporter inte vill förknippas med. Om flera framstående idrottare skulle komma ut som homosexuella skulle den bilden få en törn som skulle kunna bidra till att utplåna den föreställningen en gång för alla. Det skulle på sikt också göra hela samhället till en säkrare plats för HBT-personer.

Jag är nästan stum av beundran inför Anton Hyséns styrka och mod. Trots att vi skriver 2011 är det inte en lätt sak han har gjort idag. Kudos!

Läs också Antigayretorik, Anders Wallner, Sebastian Stenholm, Som en öppen blogg, HD Sportbloggen, Jerry, Diana.

Intressant?


Homosexualitet och stridspittar

Efter många turer öppnar nu Pentagon plötsligt för att tillåta öppet homosexuella i den amerikanska militären. Samtidigt kanske regeringen överklagar beslutet – i väntan på ett beslut i kongressen som syftar till att tillåta öppet homosexuella i den amerikanska militären.

Amerikanska flaggan med pridefärgerDet stora landet på andra sidan havet har en ytterst komplicerad inställning till homosexualitet (och antagligen även bisexualitet, men det är något som i princip aldrig ens diskuteras; det är ju något som går utanför den svart-vita retoriken som de är så förtjusta i). I 17 år har den amerikanska militären haft som policy att homosexuella fått ta värvning, så länge de inte berättar för någon om sin sexuella läggning. Don’t ask, don’t tell har varit principen. Barack Obama lovade under sin valkampanj att avskaffa policyn men det är inte förrän nu som något händer – och då är det inte presidenten utan en domare i Kalifornien som tar initiativet. I en dom har policyn dömts ut som konstitutionsvidrig och nu har Pentagon beordrat värvningskontoren att acceptera även homosexuella som inte tiger om sin läggning.

Samtidigt florerar rykten om att den federala regeringen under Barack Obama kan komma att överklaga beslutet, för att behålla samma praxis som tidigare i väntan på ett kongressbeslut. Det paradoxala i detta är att det kongressbeslutet ska gå i precis den riktning som Pentagon redan gått utan politikernas inblandning. Ett överklagande från regeringen skulle därmed gå direkt emot deras egna intentioner på området och skulle definitivt uppfattas som ett allvarligt svek mot de löften Obama gav till HBT-världen under sin valkampanj. Det skulle skada presidentens förtroende i flera grupper där han har som starkast stöd och dessutom göra honom till åtlöje i HBT-personers och andras ögon världen över.

Än mer spännande är det faktum att det land i världen som anser sig vara demokratins, öppenhetens och yttrandefrihetens främsta förkämpe i världen, år 2010 fortsätter att strukturellt diskriminera människor som inte är heterosexuella cis-personer. Det är en sak med taskiga attityder i ett samhälle, sånt tar ett tag att komma till rätta med, men att från det offentligas sida genom exempelvis lagar spä på diskrimineringen och fördomarna är förkastligt. Pentagon har, förbluffande nog, plötsligt gått före politikerna. Den enda anledningen regeringen därmed skulle kunna ha att överklaga beslutet vore att de vill låtsas som att det var de som visade framfötterna och beordrade militären att sluta med diskrimineringen. Möjligen kan det gå att lura vissa oinsatta inhemska grupper att så också var fallet. I de flesta andra ögon kommer ett överklagande att ses som ren idioti.

Intressant?


Diskriminering måste ha konsekvenser

Diskrimineringslagstiftningen måste gälla alla. Ingen ska kunna gömma sig bakom religion för att komma undan med diskriminering av exempelvis HBT-personer.

Varje år betalar Ungdomsstyrelsen ut bidrag till olika ungdomsförbund. Ett av kraven för att få bidrag är att förbundet inte diskriminerar någon människa. Trots det har ingen på Ungdomsstyrelsen kommit på idén att fråga exmpelvis religiösa ungdomsförbund om deras syn på homosexualitet. När Sveriges Radio nu ställt frågan har det rört upp ett mindre getingbo. Det visar sig nämligen att många av dessa förbund har en direkt och uttalad diskriminerande policy gentemot individer som inte är heterosexuella, något som alltså bryter mot reglerna för att tilldelas statliga bidrag.

Beskedet att Ungdomsstyrelsen nu ska granska om förbunden är berättigade till bidrag väcker indignation i vissa religiösa kretsar. Det anses vara för mycket begärt att kristna ska acceptera utlevd homosexualitet och att de därför ska vara undantagna från just det kravet om diskriminering. Så enkelt är det dock inte. Det är en sak att religionsfriheten ger troende rätt att i religionens namn göra uttalanden som skulle anses vara hets mot folkgrupp om de uttalats av någon annan, som i fallet med Åke Green. Det är en annan att kräva statsbidrag utan att följa de regler som sätts upp för dem.

Ungdomsstyrelsen har många krav på ungdomsförbund för att de ska få bidrag. Ett är att de ska ha tillräckligt många medlemmar. Kraven finns där för att det måste finnas gränser för vad staten ska finansiera. Det går inte för ett enskilt förbund att välja vilka krav de tänker följa. Det står kristna organisationer fritt att diskriminera homosexuella i religionens namn, men de kan inte förvänta sig statliga pengar om det sker. Lika lite kan en HBT-organisation förvänta sig bidrag om de utestänger kristna eller andra religiösa. När det däremot går så långt som till trakasserier och misshandel går det inte att gömma sig bakom religionen längre, då har det gått över gränsen för vad som är acceptabelt i ett samhälle. Då är det ett brott, oavsett motivet.

Statliga bidragspengar är inte en rättighet, det är en möjlighet. För att få den möjligheten måste man uppfylla de krav som ställs. Det gäller alla organisationer, oavsett om de är politiska, religiösa eller spelar rollspel. Varje organisation har det fria valet att inte uppfylla dessa krav, men då kan de inte heller förvänta sig bidrag. Religionsfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten är mänskliga rättigheter och skyddade i svensk grundlag. Rätten till statsbidrag har däremot inte letat sig in i definitionen av fundamentala rättigheter, trots långvarig socialdemokratisk maktdominans. Det är därför inget underligt att det i ett sekulärt samhälle finns vissa konsekvenser av att diskriminera, även när det sker i religionens namn.

Intressant?

Attityder till sexuella praktiker

Will Wilkinson har gjort en djupdykning i statistiken och sammanställt attityder till homosexualitet respektive prostitution över tid i några olika länder.

Statistiken börjar 1981 och går fram till 2006 och bygger på data från World Values Survey. Han låter oss också ta del av några observationer och teorier, ingen av dem som han kan anse slutligt bevisad, men som väcker en del intressanta tankar.

(1) Being versus doing. People just are homosexual, and it’s not up to us if we are. Prostitution on the other hand is an activity we can more easily choose to avoid.

(2) The cash nexus. Some things just shouldn’t be sold, and sex is one of them. The problem is the money not the sex, and the law reflects that.  Homosexuality, like sexuality generally, is mostly expressed outside the cash nexus.

(3) Related: Exploitative versus non-exploitative. Prostitution is a low-status line of work that people avoid if they have better alternatives. Taking advantage of the fact that people don’t have better alternatives is exploitative and demeaning.

(4) Sexist paternalism. Homosexuality is (wrongly) primarily conceived popularly  as a man-on-man sort of thing. Prostitution is (rightly) primarily conceived popularly as a man-on-woman sort of thing.  Men (and their virtue) don’t need protection from men, but women (and their virtue) need protection from men.

(5) Marketing. There has been an ongoing, effectively carried-out campaign to de-stigmatize/normalize homosexuality. There has been no similar effort to destigmatize/normalize sex work, so the reputation of prostitution continues to languish.

Ytterligare diskussion går att hitta hos Nonicoclolasos. Han gör en intressant uppställning av attityderna enligt följande:

Tolerant prostitution Intolerant prostitution
Torelant homosexualitet 1 2
Intolerant homosexualitet 3 4

Som han skriver är kvadrant 1 och 4 lätta att förklara och innehåller ett konsekvent resonemang. Kvadrant 1 är sådana som jag, som tycker att alla sexuella praktiker ska vara ok så länge de utförs av samtyckande individer. Kvadrant 4 är klassisk sexualkonservatism, den moralism som ofta syns i olika sammanhang. Kvadrant 2 är det som råder i dagens Sverige, en lite underlig variant där man anser att nästan alla former av sex är helt ok, men att det inte är ok att blanda in ersättning i sexualiteten. Kvadrant 3 motsvarar förtryckande länder, där homosexualitet ses som en synd och ofta ser man också på prostituerade som mindre värda människor och bespottar dem, samtidigt som männen (för det är oftast män i dessa samhällen) anser det vara en självklarhet att de ska kunna köpa sexuella tjänster av kvinnor oberoende av om kvinnorna gör det frivilligt eller inte.

Statistiken är spännande, eftersom det finns en ökad acceptans över tid för både homosexualitet och prostitution, men att prostitution inte möter samma acceptans och att det på senare tid blivit mindre accepterat. Vi kan däremot konstatera att attityderna har ett tydligare samband i Storbritannien än i något annat land i sammanställningen.

Precis som Wilkinson tror jag att en stor del av motståndet mot prostitution beror på att kvinnor behöver skyddas från män (se hans punkt 4), något som i vissa lägen är en befogad invändning (tyvärr). När det är män som har sex med män eller kvinnor som har sex med kvinnor, ses inte samma maktstrukturer och acceptansen för homosexuell prostitution brukar också vara högre (i en gammal statlig utredning ansågs till och med prostitution vara en naturlig del av utlevd manlig homosexualitet, men det konstaterades samtidigt att heterosexuell prostitution aldrig kunde vara fråga om frivilliga transaktioner). Med andra ord handlar motståndet till prostitution egentligen inte om just sexköpet utan om att maktstrukturerna som tyvärr fortfarande existerar i samhället gör transaktionerna ojämställda.

Den andra relevanta invändningen, som förmodligen inte har samma praktiska styrka i debatten men ändå finns där hela tiden, är den moralistiska inställningen att man inte ska blanda sexualitet och monetär ersättning (Wilkinsons punkt 2).

Det finns säkert fler slutsatser att dra och det vore intressant att studera ämnet ännu mer. Så här långt är det dock intressant att se att en liberal attityd gentemot sexuella praktiker omfattar alla praktiker, men att prostitution generellt sett inte blir accepterat lika snabbt som homosexualitet (och, får vi anta, bisexualitet). Med en ökad kamp mot trafficking och ofrivillig prostitution, plus ett arbete för att göra samhället mer jämställt mellan könen, kanske även prostitution kan bli accepterat på sikt.

Intressant?

”Military Intelligence”

En före detta Nato-general har, i ett uttalande i USA:s kongress, på fullaste allvar menat att en av anledningarna till att massakern i Srebrenica 1995 kunde äga rum var att det fanns homosexuella i FN-styrkan. Generalen i fråga heter John Sheehan och hans uttalande gjordes under ett kongressförhör rörande huruvida homosexuella ska tillåtas att vara öppna inom militärmakten. Som bekant är det ju tillåtet att vara homosexuell och militär, så länge ingen inom militären känner till att man är homosexuell. Åtminstone inte officiellt.

Fullt förståeligt har även kongressledamöterna blivit mer eller mindre chockade av generalens uttalanden. Eftersom han också pekade ut Nederländerna som det land som haft störst ansvar genom att deras styrkor varit ”underminerade av att det funnits homosexuella soldater”, kom det givetvis ilskna reaktioner från nederländskt håll. Fullt förståeligt. Vad någons sexuella läggning har med något att göra i dessa sammanhang är obegripligt. Att en armé skulle undermineras av att det fanns homosexuella soldater är befängt.

USA:s väpnade styrkor är inte fria från homosexuella individer. Det finns ganska gott om dem, men de gör inget väsen av sig för att få vara kvar. De väljer att leva i garderoben istället för att kunna vara sig själva och inte göra en grej av sin läggning. Vad man är rädd för vet jag inte. Man har kvinnliga militärer, så det kan ju inte vara rädsla för att det ska förekomma sex mellan soldaterna. Kan det vara så enkelt att det fortfarande finns en föreställning om att homosexuella inte är lika starka som heterosexuella? En föreställning att homosexuella är lojala inte mot sitt land utan mot den ”internationella homolobbyn”?

John Sheehan uppvisar en attityd som tyvärr är alltför vanlig inom väpnade styrkor världen över, ja även på många andra håll förstås. En attityd som antyder att vissa människor är mindre värda och kan vara direkt farliga, enbart på grund av könet på de människor de känner attraktion till. Sheehan är redan pensionerad, vilket gör att det tyvärr inte går att ta till några disciplinära åtgärder mot honom, annars hade jag sett fram emot att se hur USA:s armé skulle hantera ärendet. De hade fått svårt att komma undan med att försöka sopa det hela under mattan, åtminstone om de velat behålla gott anseende i media och i omvärldens ögon. Nu kom de lindrigt undan, men omvärlden har blivit pinsamt medvetna om det sjuka i det amerikanska systemet. Jag är glad att det i Sverige istället skulle vara ett brott att ens försöka stoppa en person från att ta värvning på grundval av dennes sexuella läggning.

Generalens uttalande har trots allt fått många att hicka, många som annars inte är direkt kända för att kämpa för homosexuellas rättigheter, inklusive kongressledamöter i USA. Kanske har generalen i sin vilja att stoppa homosexuella från att få göra militärtjänst, istället gjort att homosexuella inom en snar framtid får ta värvning utan att behöva dölja sin läggning. Tänk bara så mycket effektivare soldaterna kan bli när de inte längre behöver stå i en garderob och skjuta.

Intressant?