Etikettarkiv: vänsterpartiet

V vill ”rädda” Husby träff

Vänsterpartiet uppmanar Joakim Larsson (M) att åka ut till Husby och träffa de människor som sedan söndag kväll ockuperar Husby träff. Ockupationen har kommit till stånd för att ”rädda” Husby träff, då den anses nedläggningshotad.

Samtidigt så är nedläggningen av Husby träff i praktiken enbart en flytt på ungefär 50 meter. Lokalerna kommer att bli annorlunda och till stora delar nyrenoverade och ändamålsenliga, istället för de, i ärlighetens namn, rätt nedgångna lokalerna man huserar i just nu.

Vad Vänsterpartiet heller inte berättar är att Nätverket Järvas framtid, som just nu kampanjar hårt mot snart sagt alla förändringar i Husby, stöds av samtliga tre partier i vänsteroppositionen. Det ska, enligt flyers som satts upp runt om i Husby, demonstreras och ockuperas mot ”nedläggningen” (flytten) av Husby träff, mot privatiseringen av Husbybadet (som knappast kommer kunna bli dyrare än det är oavsett vem som driver det) och mot nedläggningen av vårdcentralen (vilket inte blev en nedläggning då en privat aktör tog över istället). Dessutom är man missnöjd med att staden planerar att ta bort trafiksepareringen (en separering som många moderna stadsplanerare anser har en negativ påverkan på gatulivet).

Ockupationerna och demonstrationerna handlar enbart om att plocka billiga poänger hos människor som instinktivt ryser till så fort orden privatisering och förändring nämns. Samtidigt ignoreras vi andra Husbybor, som faktiskt bejakar förändring och tycker att det är kvalitet som är det viktiga, inte vem som står bakom driften. Effektiv hantering av våra skattemedel ska stå högt på agendan, fungerande och tillräcklig samhällsservice likaså. Ingen av dessa har blivit lidande av de förändringar som genomförs i Husby just nu, snarare tvärtom.

Vänstern måste sluta upp med att bekämpa privata aktörer och istället se till vad som ger bäst service till medborgarna här ute. Alliansens stora problem är inte att de gillar privatiseringar och förändringar, utan att de inte lyckats kommunicera fördelarna med förändringarna till många av de medborgare som bor här ute.

Sen måste vänstern sluta agera som att de talar för alla här ute i Husby. Det gör de inte. Vi är många som gillar de förändringar som sker här ute. Skillnaden är att vi inte ställer oss på gatorna och skriker uppmuntrande ord till Alliansen – en fånigare demonstration får man ju leta efter. Så innan vänstern slår på stora trumman kanske de skulle göra en undersökning hos alla boende här ute för att faktiskt få veta vad folk tycker och hur många som över huvud taget bryr sig om vilken driftsform Husbybadet har. Risken är dock stor att vänstern blir gruvligt besvikna.

Uttalande från Nätverket Järvas framtid

Husby Träff ockuperas
Drygt 60 personer, med stor bredd från det lokala föreningslivet och alla
åldrar, deltog i storrådslaget ”Husby och Järva kräver respekt”, arrangerat
av Nätverket Järvas Framtid, söndagen kl 15-20

Efter många starka inlägg av Husbybor i alla åldrar antogs följande
beslut:
- enhälligt stöd för nedanstående öppna brev, med följande tillägg:
- krav på bildandet av lokala styrgrupper i varje stadsdel (Husby, Akalla,
Rinkeby, Tensta-Hjulsta) med verklig makt och bred representation från det
lokala föreningslivet över Järvalyftet, dess strukturplaner och alla andra
viktiga frågor under denna process.
- krav på bred info på flera språk med inbjudan till en demokratisk dialog
om alla viktiga förslag och förändringar, som rivningen av gångbroarna mm,
flytten av Husby Träff, nedläggningen av Bredbyskolan och andra kommunala
skolor, privatiseringen av Husbybadets drift).
- ett spontant förslag från ungdomar på mötet om en omedelbar ockupation
av Husby Träff för att sätta kraft bakom orden samma kväll dagen innan
träffens stora sal i morgon måndag ska stängas för ombyggnad fick efter en
ingående diskussion starkt och närmast enhälligt stöd (endast personalen i
träffen deltog inte i omröstningen). För detta röstade tex även
representanterna för två s-föreningar.
Efter mötet bildades för detta en fristående kampanjgrupp, som kallade sig
”Husby kräver respekt”.


Klart vem som ska styra, oklart hur

Valresultatet är ännu inte färdigt och många frågetecken återstår att räta ut. Vad vi vet är dock att Alliansen är i särklass största block, att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen de närmaste fyra åren och att Alliansen fick en större andel av rösterna i år än 2006. Vem som ska bilda regering är därmed redan klart, frågan är bara med vilket stöd.

KAOS. Det ordet förekommer mycket i rapporteringen om valresultatet, men främst i de medier som har en tydlig vänsterprofil. Övriga medier, inklusive de statliga förmodat neutrala medierna, utelämnar det ordet. Valresultatet är nämligen tydligt, även om detaljerna inte är det. Alliansen har fått förnyat förtroende, genom att inte bara behålla sina väljare utan dessutom ta fler röster i detta val än vad de fick i det förra. I en enkel värld hade det varit det berömda det.

Nu är valsystemet dock inte så enkelt. Vad som skett sedan förra gången är att Sverigedemokraterna har tagit sig in i riksdagen och därmed tar mandat från alla håll. Innan de kom in var det fullt möjligt att ha egen majoritet i riksdagen utan att ha en majoritet av de faktiska rösterna bakom sig. Nu blir det svårare. Utöver det fördelas mandat dels utifrån valkretsar, dels genom ett antal utjämningsmandat. Det gör att ett block i teorin kan ha en de facto majoritet av rösterna utan att för den skull besätta en majoritet av stolarna i riksdagen. Än så länge vet vi inte de faktiska siffrorna, men det spekuleras i att det är precis den situationen vi kan komma att få när de sista resultaten presenteras på torsdag morgon.

Riksdagshuset

Hur kommer styrkeförhållandena att se ut på Helgeandsholmen de kommande fyra åren?

Samtidigt som vi har alla dessa problem är ändå en sak klar: det svenska folket vill att Sverige även i fortsättningen ska styras av en alliansregering. Det rödgröna alternativet är sågat jämsmed fotknölarna, socialdemokratin fortsätter sin långsamma implosion och Sverigedemokraterna må ha kommit in i riksdagen men har definitivt inte ett allmänt mandat från hela Sverige att styra och ställa över landets framtid från riksdagens talarstol. Det enda oppositionsparti som går stärkt ur valrörelsen är Miljöpartiet. Lägger man till detta att MP har en politik som ligger förhållandevis nära Alliansens, mycket närmare än något av de andra tre oppositionspartierna i riksdagen, är partiet den naturliga och enda tänkbara samarbetspartnern om det blir aktuellt att bilda en majoritetsregering över blockgränsen.

Miljöpartiets kategoriska avvisande av Alliansens utsträckta hand är på så vis märkligt. Maria Wetterstrand vill att Fredrik Reinfeldt ska förhandla med hela den rödgröna oppositionen. Antingen är det ett väldigt underligt sätt att förhandla på, eller så menar Miljöpartiet på allvar att 20 sverigedemokrater i riksdagen är en situation som kräver en nationell samlingsregering. Det finns nämligen mycket små, om ens några, chanser att alliansen kan sitta i regering med socialdemokraterna eller vänsterpartisterna utom i en nationell krissituation. Politiken är helt enkelt alldeles för olika.

När det gäller Miljöpartiets inställning är det mest intressanta att de hävdar att det rödgröna samarbetet ska kvarstå under mandatperioden. Det fungerar bara med en av de tre lösningar som finns på problemet att skapa en regering som inte samarbetar med Sverigedemokraterna: att Alliansen bildar en minoritetsregering. Enda sättet en sådan regering kan fällas är nämligen att de rödgröna samarbetar med SD om ett gemensamt budgetförslag och på så sätt fäller regeringens egna budget. Det kommer inte att hända, eftersom de rödgröna vägrar samarbeta med SD om någonting alls. Alliansen sitter därmed kvar med de rödgrönas indirekta, tysta stöd.

De andra två lösningarna kräver att det rödgröna samarbetet avslutas. De alternativ som finns är nämligen att MP går över till Alliansen, eller att Centern och Folkpartiet sätter sig i regering med S och MP – för inget av Alliansens partier skulle drömma om att sätta sig i en regering där också Vänsterpartiet har ministerposter. Det sistnämnda alternativet är dock högst osannolikt.

Än är det bara tisdag och rösträkningen pågår frenetiskt. När detta skrivs har 2269 av 6063 valdistrikt räknats. Fortfarande är det möjligt för Alliansen att ta 175 mandat och därmed ha egen majoritet i riksdagen – några bedömare beräknar att det  kan vara så lite som ett tusental röster som saknas, något som inte är omöjligt att få genom de sena förtidsrösterna och utlandsrösterna – båda är dessutom fler i år än någonsin tidigare. Jag är försiktigt optimistisk när det gäller den möjligheten, jag tror att det kan gå vägen. Det vore i så fall det bästa, eftersom det neutraliserar alla Sverigedemokraternas anspråk på inflytande. Med en stabil regeringsmajoritet kommer de inte att kunna förhindra beslut eller utöva utpressning.

De närmaste dagarna kommer att bli spännande, både med avseende på de faktiska styrkeförhållandena i riksdagen och hur regeringsfrågan löses om Alliansen inte tar in de tre sista mandat de behöver för egen majoritet. Det enda som vi vet med säkerhet är att Sveriges Statsminister även fortsättningsvis heter Fredrik Reinfeldt och att alla de fyra allianspartierna kommer att ingå också i den kommande regeringen.

Intressant?

Svenska mästerskapet i hyckleri redan avgjort

Vinnare i det svenska mästerskapet i hyckleri kan definitivt koras. Utan konkurrens har Vänsterpartiet tagit hem segern.

Redan i kvalen visade Lars Ohly upp sig från sin bästa sida när han krävde skattelättnader för elitidrottare för att hålla dem kvar i landet, samtidigt som han krävde skatteökningar för övriga med höga inkomster och förmögenheter. För elitidrottare var det en viktig morot att de skulle få behålla sina egna pengar, för övriga yrkesgrupper var det ett hinder att vissa fick mer betalt än andra.

När jag började på SJ tjänade mina chefer mångdubbelt mer. Inte var det någon drivkraft! Skulle alla bli chefer då?

Lars Ohly i intervju i DN

Resten av säsongen har gått bra och även om finalen inte står förrän 19 september står det redan nu klart att hyckleriet nått oanade och oslagbara höjder i vänsterpartiet.

I söndags klargjorde Lars Ohly i sitt tal i Gnesta att skattepengar inte ska gå till vinster i friskolan. Idag kräver vänsterpartiet och ung vänster i Stockholm att stadens med hjälp av skattepengar ska garantera att småföretag i förortcentrum kan fortsätta gå med vinst, så att de inte tvingas att stänga ner.

Oväntat för att komma från vänster? Nej, Vänsterpartiet har faktiskt ambitionen att räknas som småföretagarnas parti i Stockholms stad!

Ann-Margrethe Livh och Clara Lindblom i debattartikel i dagens SvD

Det är genialt, hyckleriet kan inte bli tydligare eller större. Vänsterpartiet lär fortsätta att köra hårt ända in i kaklet men det är redan nu tydligt att inget annat parti har minsta chans att ta hem årets mästerskap – heller.

Intressant?

Valtester 2010 #5

Då var det dags för Aftonbladets valtest. Inga nyheter egentligen, jag är väldigt liberal och väldigt ekonomiskt höger. Oklar vad de menar med ”progressiv” kontra konservativ dock.

Intressant är att jag tydligen är mest förtjust i Maud Olofsson bland partiledarna, följd av Fredrik Reinfeldt och som trea Jan Björklund.

Resultat av Aftonbladets partitest 2010

Intressant?

Lite rätt, resten rött

Vänsterns attityd till europasamarbetet är skeptisk, för att inte säga fientlig. Vänsterpartiet vill utplåna unionen och deras syn på eurosamarbetet är svår att ens beskriva i artiga termer. Samtidigt finns det tydligen en rörelse på vänsterkanten som stödjer tanken om ett enat Europa, inklusive en gemensam valuta. Däremot är deras förslag till förändringar fortfarande ett hot mot en fungerande union.

I finanskrisen spår har många tidigare europavänner distansierat sig från framför allt euron. Varken Fredrik Reinfeldt eller Mona Sahlin har velat visa stöd för euron, sannolikt av rädsla för kortsiktiga svängningar i opinionen. Sin vana trogen har däremot Folkpartiet liberalerna fortsatt att vara tydliga med sitt krav på en ny folkomröstning om medlemskap i EMU. Detta faktum får ett antal europavänliga vänsterdebattörer att i en debattartikel konstatera att de numera är eniga enbart med Jan Björklund, något som antagligen är en väldigt underlig känsla för dem. Å andra sidan konsterar de sedan raskt att det är det enda de är överens om. Hemska tanke om någon på andra sidan blockgränsen faktiskt kunde ha rätt om mer än en sak…

Det är överraskande men uppfriskande att dessa vänsterdebattrörer ansluter sig till den europeiska rörelsen. De håller med om det som vi länge har konstaterat och argumenterat för, nämligen att euron är ett projekt som både stärker freden och ekonomin i Europa. Tyvärr är de fortfarande färgade av en misstro mot att en fri ekonomi faktiskt kan fungera och lägger därför fram ett antal förslag som skulle underminera den grund som krävs för att valutasamarbetet och den inre marknaden ska kunna fungera i praktiken. Deras föreslagna tobinskatt på valutaöverföringar skulle minska handeln och därmed den ekonomiska utvecklingen i Europa. Förslaget att öka offentliga investeringar som svar på ökad arbetslöshet är en kortsiktig lösning som driver upp de offentliga skulderna. Deras krav på ”en lägsta skattenivå i de nationella skattesystemen för högavlönade, förmögenhets-, bolags-, kapital-, mervärdes- och miljöskatter” skulle skrämma bort investerare och kapital och göra Europa till ett bakvatten i den globala ekonomin.

Europasamarbetet är bra och Sverige bör snarast gå med även i EMU, därom är vi överens. För att det ska fungera går det dock inte att anta de andra kraven som förs fram i debattartikeln. I vänsterns föreslagna europaparadis skulle européerna få bekosta gratis utbildning till människor från både Europa och övriga världen, men sedan se frukterna av utbildningen hamna i andra länder där det lönar sig att utbilda sig och att arbeta, länder där det finns god tillgång på riskkapital som kan förverkliga företagsdrömmarna som människor har. De européer som inte själva kunnat skaffa sig en högre utbildning eller av olika anledningar inte kunnat flytta, skulle därmed få betala dyrt för den övriga världens välstånd. Deras egen ekonomiska utveckling och därmed levnadsstandard skulle också begränsas av handelsfientliga åtgärder som tobinskatten.

Lösningen är inte mer statlig och överstatlig reglering och kontroll av ekonomin, nya handelsfientliga åtgärder, begränsningar i den fria rörligheten eller fler straffskatter på kompetens och drivkraft. Istället är nyckeln till ett framgångsrikt Europa att vi gemensamt sänker skatterna för att på så sätt öka den ekonomiska tillväxten och därmed skatteintäkterna, öppnar gränserna inom Europa och ut mot omvärlden, stimulerar tillväxt och uppmuntrar människor att förverkliga sina drömmar. Det måste löna sig att anstränga sig, det måste löna sig att skaffa sig en utbildning och det måste finnas goda anledningar för människor att förvalta sitt kapital inom Europas gränser.

Vi måste en gång för alla slå fast att skatter finns till för att gemensamt finansiera nödvändig offentlig verksamhet, inte för att utjämna inkomstskillnader.

Om vi straffar dem som tjänar pengar på att vara duktiga och kompetenta uppnår vi inte höjd levnadsstandard för alla människor. Tvärtom så är nyckeln till ekonomisk utveckling – en hållbar sådan – att vi låter människor lyckas och att de får behålla en nästan lika stor del av sin kaka som dem som inte tjänar lika mycket. Människor motiveras av belöningar av olika slag. Straff har aldrig fungerat som motivationshöjare och kommer aldrig att göra det heller.

Europasamarbetet och euron har många fördelar, för alla Europas invånare. Några i vänstern har insett detta. Nu återstår bara att övertyga resten av vänstern om det, samt att få hela vänsterblocket att inse att alla tjänar på att vi inte bestraffar utbildning, prestation och kompetens.

Intressant?

Hur de än vänder sig…

EU påverkar vardagen för alla människor inom unionens gränser. Dessutom ligger beslut i EU till grund för många av de beslut som ska fattas i nationella, regionala och lokala parlament. Trots det har de rödgröna länge inte lyckats presentera någon gemensam EU-politik, mycket på grund av att de tre partierna inte är överens i sakfrågorna. Igår kom dock det av många efterlängtade dokumentet, ett dokument som visar på en förhållandevis ansvarsfull EU-politik för att komma från de rödgröna, men som också direkt väckte tal om svekdebatt och valförlust från vänsterhåll.

Lars Ohly, Mona Sahlin och Peter ErikssonDet europeiska samarbetet har på de 15 år Sverige varit med i unionen utvecklats till vår starkaste politiska arena när det gäller påverkan internationellt. Med sina 500 miljoner invånare och starka medlemsländer blir en gemensam EU-linje en stark påverkan i det internationella samfundet. Trots det saknades Europa helt när oppositionen presenterade sin gemensamma utrikespolitik. Många undrade varför och verkar äntligen ha fått sitt svar: de rödgröna har ett eget dokument om EU-politiken, ännu inte antaget men utkastet presenterades av DN under söndagen. Politiken som beskrivs i dokumentet är förvånansvärt ansvarsfullt för att komma från oppositionen, men förklaringen är enkel: det är till stora delar socialdemokraternas egen EU-politik, kryddad med extra miljöfrågor, som återfinns i texten.

Miljöpartiet har på senare tid ”accepterat” EU – vilket resten av medlemsländerna säkert är väldigt tacksamma för – men vänsterpartiet har fortfarande ett hårt krav på utträde i sitt partiprogram. Hur dessa kritiska partier ska kunna gå med på den politik som nu föreslås är inte helt lätt att förstå. Det tog inte heller lång tid från det att dokumentet presenterats till det att vänsterns debattörer började tala om svekdebatt och valförlust i höst. Läser man inlägg och kommentarer får man intrycket av att de flesta vänsterpartister – som inte själva tänkt sig en politisk karriär inom ramarna för det rödgröna samarbetet – anser att samarbetet mellan de tre partierna bara är acceptabelt om vänstern inte måste göra några kompromisser, åtminstone inte om några centrala frågor. När en gemensam EU-politik presenteras som inte innebär krav på unionens upplösning, visar sig många vänsterpartister vara villiga att stanna hemma på soffan eller rösta på socialistiska partiet istället för att stödja de rödgröna.

Oppositionen har säkerligen länge förstått att det krävs en gemensam EU-politik för att kunna styra Sverige. Utan klara riktlinjer om hur man ska förhålla sig till unionen blir det omöjligt att styra ett land som är medlem. Med opinionsundersökningar som visat övertag för alliansen har det blivit ännu viktigare att ta fram en komplett valplattform som kan övertyga väljarna om att de rödgröna har vad som krävs för att styra landet. Antagligen har de slitit sitt hår för att komma fram till en sådan politik som stämmer överens med verkligheten samtidigt som den kan accepteras av de tre partiernas medlemmar och väljare. De har inte lyckats. Vad de har presenterat är en politik som innehåller stora brister men som ändå är anpassad efter hur verkligheten ser ut. Det innebär att det verklighetsfrånvända vänsterpartiet kommer att få problem att sälja in överenskommelsen till sina väljare, trots eller kanske på grund av att vänsterpartiet tidigare fått styra och ställa väldigt mycket i det rödgröna samarbetet.

Det är tydligt att de rödgröna har problem. De tre partierna har mellan sig så stora klyftor att det visar sig allt mer omöjligt att ha en gemensam linje. Alliansens fyra partier har haft lätt att komma överens om de grundläggande frågorna och några av varje partis hjärtefrågor har också kommit med i den gemensamma politiken. Utöver det har frågor som exempelvis könsneutrala äktenskap lösts i riksdagen, precis på det sätt en demokrati bör fungera under en koalitionsregering. Vad gäller EU-politiken är man överens om det mesta utom när det ska folkomröstas om EMU. Oppositionen kommer däremot att få svårt att använda samma teknik om de vinner höstens val. De frågor de inte kan komma överens om är nämligen så grundläggande att det skulle innebära regeringskris varje vecka om respektive parti skulle söka sig till andra partier i riksdagen för att hitta stöd för sin politik. De rödgröna har konstaterat att de inte är trovärdiga som regeringsalternativ om de inte på förhand talar om vilken politik en rödgrön regering tänker bedriva. Samtidigt är de inte trovärdiga för sina egna väljare om de kompromissar för mycket med sin egen politik. Slutligen ligger framför allt vänsterpartiets politik så långt från de andra partiernas att de enda möjliga kompromisserna betyder för stora avsteg från de viktiga frågorna för antingen vänsterpartiets eller de andra partiernas väljare.

Hur de än vänder sig har de rödgröna alltid Ohly där bak.

Intressant?

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 029 andra följare