Etikettarkiv: socialism

Konsten att skapa klyftor

Klyftorna ökar skriker vänsteroppositionen så snart Alliansen föreslår något som inte är hämtat från något av vänsterpartiernas egna partiprogram. Ibland stämmer det också, men som Margaret Thatcher sa så är vänstern bara intresserade av skillnader. Små skillnader är alltid bättre enligt vänstern, även om det innebär lägre levnadsstandard för alla. Socialdemokraterna har till och med institutionaliserat detta synsätt i Sverige.

Sättet de lyckats med detta är genom att definiera fattigdom som att ha en inkomst som är ”60 % eller mindre av medianinkomsten”. Det gör att det bara finns ett sätt att utrota fattigdomen: tryck ihop lönerna så att ingen lön hamnar lägre än 60% av medianen. Det betyder att lönespridningen måste minska och exempelvis studier lönar sig sämre. Det ger dock en öppning för att några få individer kan ha astronomiska lönesummor – medianlönen höjs inte nämnvärt av några skyhöga löner till skillnad från medellönen.

Tankefelet här är givetvis att fattigdom inte handlar om att jämföra sig med andra. Fattigdom handlar om att inte kunna sätta mat på bordet eller att inte ha hela och rena kläder att ta på sig. Ett samhälle med enbart höginkomsttagare, där alla familjer har minst två 42″ LED-skärmar hemma, kommer fortfarande riskera fattigdom enligt denna förlegade definition. Det enda som den definitionen åstadkommer är att det kommer att finnas fattigdom så länge samhället inte är rent socialdemokratiskt.

Detta sätt att använda statistiken är givetvis ett smart sätt att vända politiken till sin egen fördel – så länge ingen genomskådar knepet. Nu har den dagen kommit och socialdepartementet har begärt att Försäkringskassan i nästa rapport ska redovisa alternativa sätt att beräkna antalet fattiga i Sverige. Ett sätt som kommer att användas är att beräkna de fattiga som de som har rätt till socialbidrag. Att det är mer rimligt, om inte perfekt, torde vara uppenbart.


Fortfarande liberal

Angreppen på oss liberaler kommer titt som oftast från kolumnerna på SvD:s ledarsida. Denna gång är det Elise Claeson som vill förminska liberalismen och försöka associera den med åsikter som den inte har – i alla fall inte såvitt jag förstår liberalismen.

Kolumnen går mestadels ut på att värdekonservatismen är på frammarsch. Detta är inget jag förnekar, snarare skulle jag säga att människor i Sverige äntligen insett att de åsikter de har mer hör hemma på den höger-konservativa sidan än den vänster-konservative (läs: socialdemokratiska) sidan av det politiska spektrat. För mig som liberal är det välkommet eftersom vi liberaler för det mesta delar ekonomiska åsikter med högerns konservativa. Beträffande värderingar så har de konservativa liknande sådana oavsett om de står till höger eller vänster, så där får vi liberaler jobba vidare.

Fortsätt läs


Socialismens skadliga avundsjuka

Margaret Thatcher var en riktigt bra politiker. En politiker som vågade stå upp mot socialism och istället reformera samhället och skapa välstånd. Många kritiserade henne för detta under hennes tid som premiärminister, men majoriteten såg till att behålla henne som premiärminister i många år. Det bör ju betyda att hon gjort något rätt.

Thatcher attackerade socialismen ofta och gjorde det bra. Hon satte fingret på många ömma punkter och krossade ofta sina debattmotståndare. Ett erkännande av detta är givetvis att New Labour accepterat de flesta av hennes reformer och gjort dessa till grunden för sin egen moderna politik.

En av de saker Thatcher identifierade var den skadliga avundsjukan i socialismen. Skillnaderna i inkomst är alltid viktigare för socialismen att bekämpa än att höja inkomst och standard för dem som har det sämst i samhället. Socialismen vill bekämpa rikedom, medan liberaler (och konservativa som delar en liberal ekonomisk syn) vill bekämpa fattigdomen.

Thatcher uttryckte det bra i underhuset; För socialismen är stora klyftor mellan hög och låg inkomst, med en hög levnadsstandard för dem med lägst inkomst, värre än små klyftor där de som har lägst inkomst har väldigt dålig levnadsstandard.

Denna enkla sanning är en grundläggande förklaring till varför jag och många med mig förkastar socialismen som ideologi.

Intressant?

Slutdaltat med vänsterextremisterna?

I Sverige finns det extremister på både de så kallade vänster- och högerkanterna (även om höger och vänster i det här fallet är tämligen missvisande). Av någon anledning är det alltid högerextremismen, eller vad Säpo och Brå i en ny rapport väljer att kalla vit-makt-miljön, som bekämpats hårdast medan vänsterextremismen ursäktas till och med av etablerade politiska partier.

Så inte längre, förhoppningsvis.
Fortsätt läs


Jag tar det som en komplimang

Det ligger en uppmaning att ”ge mig en virtuell örfil” uppe på forumet på socialism.nu med anledning av mitt inlägg om LAS och strejken vid Lagena. Jag kan inte undgå att tycka att det mest betyder att jag gjort något rätt och jag tar det snarast som en komplimang. Liberalismen har två huvudsakliga motståndare ideologiskt; socialismen på den ekonomiska fronten och konservatismen på värderingsfronten. Om man blir angripen med kraft från något av dessa håll, har man med största sannolikhet gjort något helt rätt.

Intressant?

Vänstern strävar bakåt mot framtiden

Läser på diverse socialistiska bloggar (Haninge-Posten, Andreas Sjölander, M-partistaten) att de borgerliga partierna är för lönedumpning eftersom de inte vill skrota eller reformera utstationeringsdirektivet. (Läs mer om gårdagens slutdebatt på SvD.se och DN.se)

Fortsätt läs


Fortfarande liberal

Roland Poitier Martinsson förtydligar på SvD:s ledarblogg vad han menade när han häromdagen gick till frontalangrepp på alla oss liberaler. Han tycker att förklaringen behövs;

”När man får en mängd reaktioner från kompetenta läsare, som alla har missförstått ens text, är det självklart de egna formuleringarna som brustit.”

Ja, det har brustit en hel del i formuleringarna, men det har också brustit i resonemanget. Vi kan väl ta saker i ordning.

Samtliga citat i detta inlägg är saxade från Roland Poirier Martinssons inlägg på SvD:s ledarblogg.

Som det är i dag i Sverige finns det mycket starka ekonomiska incitament som motverkar den traditionella familjen och det personliga ansvaret. Ta bort sådana. Inget annat krävs för att dessa sociala institutioner ska prägla samhället och människors relationer. De är så starka. Och i ett rikt land är de också toleranta mot dem som vill placera sig utanför normen.”

”Men att staten ska tvinga på oss livsstilar och värderingar är jag som konservativ för det allra mesta emot.”

Det här är enligt mig klassiska ur-liberala åsikter. Staten ska vara neutral vad gäller livsstilar och val i livet. Staten ska varken gynna eller missgynna människors fria val. Dessa åsikter går rakt emot den definition av konservatism som jag använder, eftersom konservatismen vill främja kärnfamiljen, är emot fria aborter och föredrar heterosexualitet, för att bara nämna några klassiskt konservativa kärnvärden som man normalt sett också vill att staten ska företräda. Således är Martinsson i ovanstående citat för liberala kärnvärden, på grundval av att han är konservativ…? Jag får inte ihop det.

”Hur kan man avfärda att det ur ett globalt perspektiv värdeliberala Europa står för de sjutton första platserna i listan över skatteuttag, med mera konservativa länder som Australien, Kanada, Nya Zeeland och Japan på platserna 23, 20, 18 och 28? Hur kan man avfärda att värdeliberala väljargrupper i allmänhet förespråkar statliga program för snart sagt varje problem de kan hitta?”

Jag misstänker starkt att t.ex. Frankrike, som jag inte definierar som värdeliberalt alls, går att finna i toppen av denna liga. Konservativa länder som Nya Zeeland kommer, enligt Martinsson själv, på plats 18, dvs direkt efter de Europeiska toppländerna och därmed också före ett antal andra, som vi får misstänka värdeliberala, europeiska länder. Jag är inte heller benägen att kalla de uppräknade länderna ärkekonservativa, de flesta av dem företräder också många värdeliberala åsikter.

Jag definierar mig själv som värdeliberal men jag uttrycker alltid min starka vilja att staten ska lägga sig i så lite som möjligt. Jag röstar på Folkpartiet Liberalerna men jag är i ständig opposition mot dem som vill stärka statens roll. Jag är emot övervakning, jag är emot statliga stöd och jag är emot ständiga statliga program för en massa saker. Jag är helt klart ingen socialliberal eftersom jag allt eftersom har insett att socialliberalismen är för alldeles för mycket onödig statlig inblandning. Jag är kanske mer nyliberal eller libertarian, men jag tycker ordet ”liberal” är det som passar mig bäst.

Jag måste avslutningsvis få säga emot Martinsson en gång till.

”Ekonomisk frihet går hand i hand med traditioner och värdekonservatism. Ekonomisk ofrihet går hand i hand med värdeliberalism.”

Nej. Det må ha varit så under en lång period, att de partier som stått för värdeliberalism har kommit från vänstern. Att detta är en universell, evig sanning är däremot inte ett faktum.

Vi är många som förespråkar en liten stat som inte lägger sig i människors liv, oavsett om det gäller personliga val eller ekonomiska frågor. Denna kraft växer sig allt starkare i dagens individualiserade samhälle och kommer att leda till förändrade hållningar från etablerade partier eller, om så inte blir fallet, nya partibildningar. Vi kommer inte att finna oss i att våra värderingar och åsikter inte hörs.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,