Goda nyheter – och dåliga

Med jämna mellanrum undersöks svenskarnas attityder till invandring och till de människor som kommit från andra länder. Idag presenteras den senaste undersökningen och trenden som pågått i över 15 år fortsätter: svenskarna blir mer och mer positiva till invandring och till mångkulturalism. Samtidigt visar den senaste väljarbarometern att Sverigedemokraterna rasar och hamnar på 2,9 %. Givetvis hör nyheterna inte samman, men det ser nästan så ut.

Mångkulturalismen som invandringen de senaste åren har inneburit är positiv för samhällsutvecklingen i Sverige. Visst sker kulturkrockar ibland och det kan också vara svårt att skapa förståelse för andra kulturer, något som slår åt båda håll och alltså inte bara gäller de svenskfödda. Över lag har dock mångfalden inneburit vinster såväl kulturellt som ekonomiskt. Nya handelsvägar har öppnats och många driftiga människor från andra länder har dragit igång företag när de kommit hit. Med en bättre integrationspolitik och utökad arbetskraftstinvandring skulle vi kunna lyckas ännu bättre.

Den enda trend som fortsätter att oroa är den som gäller attityder till människors rätt att fritt utöva sin religion. Siffran har i princip inte förändrats sedan 1993 vilket betyder att fyra av tio svenskar stödjer idén. Det betyder också att sex av tio tycker att människor inte förtjänar religionsfrihet om de kommer från andra delar av världen. Det är sannolikt att den största delen av denna skepsis riktar sig mot muslimer, vilket är olyckligt. Idag har vi redan alltför stora klyftor mellan den så kallade västvärlden och den muslimska världen. För att överbrygga klyftan och skapa förståelse är det inte rätt väg att gå att försöka inskränka religionsfriheten, tvärtom är det lättare att förstå människor om man faktiskt lär känna dem och kan se deras kultur.

Kopplat till denna trend finns en som är inte bara oroande utan också märklig: Folkpartiet liberalernas sympatisörer har under de senaste åren blivit mindre positiva till att låta människor från andra länder fritt utöva sin religion. Hur man kan sympatisera med ett liberalt parti, som värnar religionsfrihet och individuell frihet högst av allt, och samtidigt vara emot religionsfrihet borde vara omöjligt. Tydligen håller inte partiets sympatisörer med, något som oroar. Ett parti vill förstås alltid vinna röster och tilltala sina kärnväljare. Ibland tar det sig underliga uttryck som går rakt emot partiets grundläggande ideologi. Troligen kommer Folkpartiet liberalerna aldrig att överge idealet att människors rätt till religionsfrihet, men det finns tyvärr aldrig någon garanti. Om partiet börjar falla i opinionen är det alltför lätt att ta upp populistiska frågor som hittas bland de egna väljarna. De språkkrav som introducerades som ett sätt att öka integrationen kan lätt förbytas i nya förslag som snarast tilltalar de mindre uttalat främlingsfientliga bland sverigedemokraternas väljare.

Kanske är det dock inte Folkpartiets sympatisörer som är den största källan till oro. Bland riksdagspartierna är det centerns väljare som är mest skeptiska till religionsfriheten och moderaternas som är mest skeptiska till invandring. Det är logiskt, eftersom stödet för invandring och för religionsfrihet är störst i städerna, framför allt storstäderna, och bland yngre. Med centerns väljare främst på landsbygden och många äldre som stödjer moderaterna, är det en naturlig följd. Genom att många unga flytt folkpartiet för att istället ge sitt stöd till miljöpartiet kan en del av attitydförändringen där också förklaras. Oavsett förklaringarna är det dock av yttersta vikt att partierna inte viker sig för opinionen utan fortsätter att försvara den mänskliga rättigheten som religionsfrihet innebär.

Intressant?

Nu finns denna artikel att läsa även på Second Opinion.

Hur ska unga liberaler rösta?

I höstens val är förstagångsväljarna fler än någonsin tidigare. För att vinna höstens val har det blivit allt viktigare för partierna att tilltala unga människor. Att driva frågor som tilltalar unga och att lyfta fram kandidater har dock varit svårt för många partier, något som blev extra tydligt i EU-valet där miljöpartiet och piratpartiet gick fram just bland unga väljare. Andra partier tappade unga väljare och för Folkpartiet liberalerna var skillnaden i valresultat mellan olika åldersgrupper tydligare än för många andra.

Nu har Folkpartiet liberalerna äntligen vågat tänka lite nytt, på initiativ från Liberala ungdomsförbundet (LUF). Idag presenteras den nya portalen Unga Folkpartiet, en plats för unga politiker att kommunicera med unga väljare och där unga väljare kan få politiken belyst ur sitt eget perspektiv. Alla kandidater som identifierar sig som unga eller vars hjärtefrågor tilltalar i första hand unga väljare, får vara en del av portalen.

Vid första anblick kan det te sig lite underligt att skapa portaler för enskilda väljargrupper. Samtidigt måste vi komma ihåg att nätverk för kvinnor, HBT-personer, religiösa samfund, etniska grupper och så vidare finns på plats inom politiken och arbetar mot sina respektive väljargrupper på olika sätt. Det är därför bara naturligt att lägga upp en portal som samlar unga kandidater, på ett sätt som många ungdomsförbunds ordinarie webbplatser inte är anpassade för. När unga blivit en allt viktigare grupp och dessutom en grupp som allt fler partier glömmer bort, är det ett initiativ av den här sorten som behövs.

Förhoppningsvis kommer portalen att stimulera viktiga frågor som ungdomsarbetslöshet och utbildning men också öka debatten om frågor som rör frihet på internet, personlig integritet och hållbar utveckling. Alla dessa frågor är sådana frågor som partierna måste bli bättre på för att tilltala unga väljare. Vi vet att det blir allt viktigare med värderingsfrågor när människor gör val, medan att den ekonomiska politiken och eventuella värderingar om klasskamp blir mindre viktiga. Därför väljer många unga liberala väljare miljöpartiet, inte för att de har en bra ekonomisk politik utan för att deras värderingar är livsstilsliberala. Det är för många unga viktigare med personlig integritet och en modern syn på människors rätt att leva sina liv som de vill, än att få en procent mer eller mindre i skatt.

De liberala partierna i Sverige har misslyckats med att lyfta ungdomsfrågor och att släppa fram unga kandidater i den utsträckning som behövs för att locka de unga väljarna. Med Unga folkpartiet kan trenden förhoppningsvis brytas. Sverige behöver givetvis liberala värderingar vad gäller upphovsrätt och livsstil, men det vore katastrof för exempelvis ungdomsarbetslösheten och tillväxten om vänsterexperimentet fick makten. Därför måste de liberala partierna arbeta hårt för att återigen bli ett naturligt val för unga liberaler. Idag är det valet inte naturligt.

Onödig inblandning från universiteten

Kårobligatoriet upphör från den första juli i år. Äntligen slipper högskolestuderande att tvingas bli medlemmar i organisationer som de i många fall inte ens vet vad de står för. Det är inte en dag för tidigt, även om jag hoppas att studentkårerna kan fortsätta att locka medlemmar genom att vara duktiga och effektiva på det de gör.

En något oväntad effekt är dock att många universitet tänker gå in med extra pengar till kårtidningarna för att hålla dem vid liv. Tidigare har en del kårtidningar finansierats med medlemmarnas avgifter, något som många är rädda för att det inte ska gå efter obligatoriets avskaffande. I praktiken verkar det handla om att universiteten går in och köper prenumerationer på tidningarna till alla studenter och anställda.

Detta är dumt och onödigt på två sätt. Dels ska universiteten satsa sina pengar på forskning och utbildning, inte på att stödja studentkårens tidningar. Dels kommer pengar från universiteten också att kunna påverka tidningarnas redaktioner till att inte skriva så fritt och kritiskt om universiteten som tidigare varit fallet. Det finns därmed en risk att tidningarna blir mer lättsam underhållning än den kritiska granskare av lärosäte och studentkår som tidigare varit fallet.

Dessutom är det inte alls omöjligt att få en kårtidning att gå runt på reklamintäkter. Osqledaren, tidningen som Tekniska högskolans studentkår ger ut, har ofta klarat sig med reklamintäkter. Genom beslut i kårfullmäktige för några år sedan gavs också tidningen alla rättigheter till sina intäkter för att kunna bygga upp ett kapital att äta av de år tidningen inte lyckas gå med vinst. Ett bra system som garanterar oberoendet inte bara från KTH utan också från övriga studentkåren. Det bör inte vara ett problem för andra tidningar att klara samma sak, om de är villiga att anpassa utgivningsplaner, omfattning och tryck till plånboken.

Studentkårer har på många håll underlåtit att säkra sin ekonomi. Andra, som THS, har arbetat i flera år för att säkra sin ekonomiska situation även vid ett avskaffande av kårobligatoriet. Det är dags att fler kårer inser att obligatoriet försvinner på allvar och att de inte kan räkna med hjälp från andra än sina medlemmar för att klara ekonomin.

Intressant?

Flyktingar – skyddsvärda individer eller poster i kostnadskalkyler?

Per Gudmundsson skriver idag i SvD att vi inte får lämna walkover i invandringsfrågorna och mer exakt menar han att fler politiska partiet än Sverigedemokraterna måste våga prata om kostnaden för invandringen. Han har förstås en poäng. Genom att tassa runt ämnet och inte våga ta i det, lämnar man fältet öppet för Sverigedemokraterna. Självklart måste de andra partierna börja prata mer om den ekonomiska aspekten av invandring – för det är inte bara kostnader som kommer av det hela. För att citera Gudmundsson:

”En tioprocentig ökning av den totala migrantstocken från ett specifikt land resulterar i genomsnitt i omkring sex procent mer export till landet i fråga. Importen ökar med omkring nio procent.” 12000 personer ger export för 7 miljarder kronor mer.

Dessa siffror förtjänas att lyftas fram och bankas i skallen på Sverigedemokrater som bara pratar om kostnaderna för staten i form av etableringsbidrag, SFI med mera.

Samtidigt måste vi vara på det klara med att invandringen inte bara ska ses som en ekonomisk fråga. I dagsläget har vi en invandring som består av dels asylsökande, dels anhöriginvandring till asylsökande som fått uppehållstillstånd. Arbetskraftsinvandringen från länder som inte ingår i EU/EES är i det närmaste obefintlig, även om Alliansen och Miljöpartiet nyligen drev igenom nya regler för arbetskraftinsvandring som gör det lättare för människor att komma hit och jobba. EU är på väg i samma riktning med sitt så kallade ”blue card”.

Vad detta innebär är att den invandring som sker i första hand består av människor som är förföljda i sitt eget land och därmed måste fly för att kunna leva normala liv. Dessa människor kan vi inte se på som poster i en kostnadskalkyl. De här människorna har kommit hit för att de behöver vår hjälp. Rika länder som lever i fred och frihet har en skyldighet att hjälpa de människor som flyr från förtryck, förföljelse, krig och diktatur. Vi har faktiskt råd att bistå andra människor som inte har det lika bra som vi själva utan att räkna på exakt hur mycket det kommer att påverka vår ekonomi.

Dessutom är en sådan kalkyl i det närmaste omöjlig, eftersom den inte bara måste beräknas utifrån köpkraft, inbetald skatt, ökad konsumtion eller kostnader i form av bidrag och offentlig verksamhet. Man måste också beräkna om det blir fred i hemlandet, möjligheterna till handel med detsamma i dessa fall, de kontakter som skapas av återvändande invandrare med mera. Hur man ska kunna göra en sådan kalkyl ter sig för mig omöjligt, men visst, jag är ju inte doktor i nationalekonomi heller.

Jag tror definitivt vi måste börja prata ekonomi när det gäller invandring, framför allt för att visa att Sverigedemokraterna har fel. Med rätt argument kan vi sluta räkna på kostnader eller intäkter och istället börja prata om hur vi bäst kan hjälpa de människor som behöver vårt stöd och hur vi som land bäst kan dra nytta av alla potentiella fördelar med invandringen.

Intressant?

Underskottsanalys lider av logiskt underskott

M-partistaten gör en analys av budgetunderskottet, som inträtt i år när det råder finanskris och underlaget för skatteintäkter sinar. Bakgrunden är Ekonomistyrningsverkets rapport som presenterades i dagarna. Tesen är att budgetunderskott uppträder som en naturlig följd av borgerligt styre. Analysen har dock, föga förvånande,  stora brister. Bland annat hänvisas till ett diagram över budgetunderskotten över ett antal år och som redovisar vilken majoritet som styrt landet.

Vänstern strävar bakåt mot framtiden

Läser på diverse socialistiska bloggar (Haninge-Posten, Andreas Sjölander, M-partistaten) att de borgerliga partierna är för lönedumpning eftersom de inte vill skrota eller reformera utstationeringsdirektivet. (Läs mer om gårdagens slutdebatt på SvD.se och DN.se)