Kategoriarkiv: Almedalen

Moderat demokrati

Liberaldemokraterna logoDet sägs att Hanif Bali (M) låter hälsa att den moderatsympatisör som skriver under Liberaldemokraternas namninsamling för att bilda parti, kommer att uteslutas ur MUF och Moderaterna.

Dels väcker det frågan hur Moderaterna ser på demokrati, om man inte kan stödja andra människors rätt att bilda ett parti utan att bli utesluten ur det parti man själv sympatiserar med.

Dels väcker det frågan hur de ska få reda på vilka som har skrivit under listorna, eftersom Liberaldemokraterna kommer att lämna listorna till en notarius publicus för att vem som helst ska kunna och våga skriva på listorna utan risk för repressalier. Ska då M spionera på sina medlemmar, eller Liberaldemokraternas medlemmar, eller kommer de försöka muta notarius publicus för att få tillgång till namnen?

Attityden säger en hel del om moderaternas ängslighet, rädsla och underliga attityd till demokrati.

Intressant?


Pressat om pressade sedlar

Visst vill du inte att Juholt ska höja din skatt med 135 miljarder kronor? Med det budskapet vill Moderaterna skrämma väljarna på sin nya kampanjsajt Juholts Sedelpress. Om vi bortser från det retoriska misstaget att få det att låta som att enskilda människor kommer få höjd skatt med 135 miljarder, så finns det ändå mycket annat att säga om kampanjen.

Förstasidan på Juholts Sedelpress 2011-07-08Det är förstås ingen nyhet att Socialdemokraterna har bristande respekt för andra människors pengar, utom i den mening att de respekterar det som de anser sig kunna köpa med dem förstås. Det är alltid värt att uppmärksamma och det görs också förtjänstfullt av många.

Problemen med Moderaternas kampanj är trots detta många.

Det första som stör är att det ingenstans på kampanjsidan tydligt framgår att det är Moderaterna som ligger bakom kampanjen. Det finns en e-postadress med domän moderat.se, men det är den enda platsen det går att spåra avsändaren. Nu har förvisso kampanjen uppmärksammats i media, men för den som inte sett den rapporteringen blir det långt ifrån uppenbart vem som är avsändaren.

Det andra är den plumpa antydan att Juholt tänker lösa problemen genom att helt enkelt trycka mer pengar. Visst har retoriken använts tidigare och visst är det så att pengarna måste komma någonstans ifrån, men rent retoriskt är det lite knepigt att prata om en sedelpress samtidigt som man trycker på att det är höjda skatter som kommer att finansiera Juholts löften.

Det faktum att många av kostnadsangivelserna är rena gissningar eller uppskattningar är också knepigt. Juholt har inte själv varit på det klara med hur stora kostnaderna kommer att bli för olika reformer och det är inte heller självklart  hur hans reformer ska genomföras i praktiken. Därför blir en uppskattning och gissningar en förutsättning för kampanjen – men gör också kampanjen lätt att kritisera och avfärda.

Slutligen är det intressant att läsa de exempel som finns. Vissa av dem är givetvis valfläsk som ska ge Socialdemokraterna fler röster och som kommer att kosta många sköna skattekronor om de genomförs. Andra exempel låter snarast som goda idéer även för en liberalt sinnad människa och de kostnader som anges är i sammanhanget väldigt låga. En sammanställning av alla de reformer som Alliansen vill genomföra skulle säkerligen komma fram till en hel del kostnader också, även om det givetvis finns en bättre plan för finansiering i de flesta fallen, plus att skatterna kommer att kunna ligga stilla eller sänkas givet övriga reformer.

Huruvida Socialdemokraterna vill spara in på några områden och därmed begränsa skattehöjningarna, framgår inte av Moderaternas kampanj. Sannolikt har inte ens vänstern enbart förslag som kostar pengar, varför kampanjens trovärdighet får sig ytterligare en törn. Även Svenska dagbladets ledarskribent Sanna Rayman suckar över kampanjen, något som borde vara en högt ljudande varningsklocka för Moderaterna.

Moderaternas lite skadeglada kampanj har redan börjat slå tillbaka på dem själva. Förvisso kanske den kommer att vara bortglömd och kastad på den digitala soptippen till valet 2014, eller så är den då omarbetad och bättre förankrad i verkliga kostnader och med ärligare genomgång av vänsterpolitiken. I dess nuvarande form är den dock endast underhållning för redan frälsta tokmoderater – om ens det – och bidrar inte till den politiska debatten. Istället för att hjälpa moderaterna framåt i opinionen kommer den snarast att skada, om den alls får någon effekt. Den PR-konsult som utarbetat kampanjen kan inte vara speciellt duktig på den politiska diskursen.

Intressant?


Ska politik vara att inte vilja?

Den årliga politikerveckan i Almedalen är en enda lång åsiktsmässa där olika lobbygrupper och särintressen vill nå ut med just sitt budskap och i de allra flesta fall förmå politikerna att åstadkomma förändring. Veckan har kritiserats och dömts ut som meningslös av PR-konsulter som meningslös för den som vill nå ut med ett budskap i det enorma mediebruset. De underskattar dock den viktigaste poängen med veckan, nämligen möjligheten att skapa nätverk och att få en vidareutbildning i frågor man är intresserad av.

Många av de lobbyister som rör sig i Visbys gränder under veckan har dock en övertro på möjligheten att faktiskt få till stånd förändring i politiken. Till skillnad från den ideala bilden av politiken som nästan alltid förs fram, den att politik är att vilja, så är det allra lättaste i politiken att säga nej, att inte vilja.

Det är nästan omöjligt att åstadkomma förändring. Förändring kräver hårt arbete, allianser med många aktörer i samhället och för det mesta kompromisser där du säljer ut din åsikt i en fråga för att få gehör i en annan. Partier som säger nej får ofta oproportionerligt stor makt i politiken i de politiska system som saknar starka enpartimajoriteter.

Det tydligaste exemplet i svensk politik just nu är troligtvis Kristdemokraterna. Partiet hotas ständigt av fyraprocentspärren, men kan trots det blockera frågor där det finns stora blocköverskridande majoriteter i riksdagen. Det första exemplet var den könsneutrala äktenskapslagstiftningen, som tog långt arbete och en aldrig tidigare skådad lösning för att kunna bli verklighet, trots att sex av sju riksdagspartier var helt överens. Idag är det en modernisering av lagen om fastställande av kön i vissa fall, där KD lyckas blockera en proposition av den enkla anledningen att de förändringar som är viktigast för remissinstanser, partier och den berörda gruppen människor är precis de förändringar som KD säger blankt nej till.

De frågor som får mest uppmärksamhet i medierna är också de frågor där partier säger nej. Vänsterpartiet bjöd in de två andra rödgröna partierna till ett budgetsamarbete och Socialdemokraterna tackade försiktigt ja till överläggningarna, men den största rubriken blev när Miljöpartiet tackade nej. Rubrikerna om vad Socialdemokraterna säger nej till i Alliansens politik är många och svarta, medan de saker Socialdemokraterna faktiskt vill göra får betydligt mindre rubriker och sämre placeringar i medierna. På så sätt fortsätter det.

Den som kommer in i politiken som idealist får sitt engagemang krossat tämligen omedelbart, om de tar sig upp på en lite högre nivå. Själv tappade jag förtroendet för karriärpolitikerna i samband med att jag vikarierade som assistent i Stockholms stadshus. När jag ifrågasatte varför vi inte drev på för en gemensam antagningsregion till gymnasieskolan för hela Stockholms län, fick jag veta att partiets viktiga väljare i Bromma inte vill att förortsbarn ska kunna ta deras barns platser i de fina skolorna. Det blev en rättighet för väljarnas barn att oavsett egen insats få en plats i just de skolor föräldrarna ansåg att de hade rätt till, medan ”de andra” fick hålla till godo med andra skolor. På samma sätt besvarades frågan om marknadshyror inte med några ideologiska eller sakliga skäl, utan att väljarna i Vasastan skulle sluta rösta på partiet om de genom politiken skulle riskera att få höjda hyror. Det var bäst att säga nej till allting nytt och behålla de väljargrupper man hade, helt enkelt.

Om ett politiskt partis främsta uppgift är att maximera sina opinionssiffror är det givetvis populism och säkra kort som är rätt strategi. Den som kommer in i politiken med aspiration att göra karriär och kunna få välbetalda jobb genom partiet har självklart denna ingång. Den syns allt oftare även i ungdomsförbunden och många är de som gjort tvärvändningar i allt utom sina allra käraste hjärtefrågor när de fått något betalt uppdrag av partiet. De idealister som vägrar överge sina ideal blir istället utskällda, ifrågasatta och förlorar möjligheterna att klättra vidare i partierna. Idealisterna, som anser att politikens uppgift är att ta samhället framåt och förändra det för framtidens utmaningar, blir allt mer desillusionerade. Ju mer partierna bryr sig om nästa opinionsmätning och att till varje pris behålla sina gamla väljare, desto mer förlorar de idealisterna som såväl medlemmar som väljare.

Ju mer politiken handlar om att stoppa saker snarare än att driva på för förändring, desto mer förlorar politiken väljarnas förtroende. Den som engagerar sig politiskt vill för det mesta åstadkomma förändring snarare än att stoppa densamma. Proteströrelser får också ofta en något rättshaveristisk eller fundamenstalistisk stämpel, oftare än de rörelser som vill åstadkomma förändring. När små grupperingar kan blockera beslut som har ett brett stöd såväl bland politiska partier som allmänheten riskerar också tron på det demokratiska systemet att urholkas. På så sätt är det inte bara olyckligt utan direkt farligt när politiken allt mer utvecklas mot att säga nej och att inte vilja.

Den direkta lösningen på problemet är att i allt högre utsträckning gå utanför fasta samarbeten i de frågor där det finns en samsyn. Regeringskoalitioner kan inte ha som främsta uppgift att likrikta partierna till att bara driva frågor där samtliga koalitionspartier är överens. Frågor som könstillhörighetslagstiftningen måste kunna tas direkt i riksdagen om ett enda, minimalt parti blockerar den. Andra frågor där ett brett stöd hämtas i partier från alla block måste också kunna genomdrivas genom direkt parlamentariskt arbete, utan inblandning från regeringen. Det är det enda naturliga i en parlamentarisk demokrati värd namnet. När Alliansen nu en gång för alla brutit det socialdemokratiska maktinnehavet borde detta bli lättare och mer naturligt. Regeringsduglighet handlar nämligen inte om att alltid vara överens, det handlar om att ta hänsyn till bred folkvilja och mänskliga rättigheter även när små särintressen stretar emot. Politik måste återigen bli att vilja och att våga. Allt annat är oacceptabelt.

Intressant?


Trångsynta attityder mot HBT-personer inom partierna

Allt oftare pratas det om HBT-rättigheter och de flesta av partierna är överens om att detta är viktiga frågor. Med några få undantag tävlar partierna om att vara mest HBT-vänliga och taskiga attityder mot normbrytare bekämpas – till och med inom KD får de mest homofoba krafterna se sig motarbetade.

Samtidigt är det inte alls självklart att de attityder som partierna predikar efterföljs ens inom partistrukturerna. Det finns snarast tvärtom gott om exempel på HBT-personer i politiken som diskrimineras, trakasseras eller helt enkelt väljer att stanna kvar i garderoben för att undgå just detta.

Det finns HBT-personer i Sveriges riksdag som är rädda för att komma ut, främst av rädsla för att väljarna ska vända dem ryggen men också för att de tror sig veta att de inte längre skulle komma på valbar plats efter provvalet inom partiet. Väljare och medlemmar i partierna är inte i samklang med partiets politik och attityder. Det leder till att HBT-personer tvingas att välja bort, gömma en del av sig själva för att jaga en politisk karriär.

Samma sak gäller på kommunal nivå, där väljarna i vissa fall kan vara än mer inskränkta och kritiska till normbrytande politiker. Genom att lokala politiker oftast är mer kända i väljargrupperna är det ännu svårare som lokal politiker att leva ut sin sexualitet. Det finns idag sittande kommunalråd som inte vågar ha ens hemliga relationer i sitt närområde av rädsla för upptäckt. Följden blir att den som vill bli framgångsrik politiker i många fall förnekas nära relationer på det sätt som är naturligt för nästan alla andra människor.

Den som är HBT-person måste inte bara oroa sig för väljarnas hårda dom. Partikamrater kan ibland stå för ännu mer trakasserier. Det finns aktuella exempel när HBT-personer fått höra att de är olämpliga för olika uppdrag, att de inte kan räkna med några nämnduppdrag eftersom de andra partiernas företrädare inte kommer att vilja samarbeta med ”såna”, eller att de helt enkelt får höra att de är äckliga eller på annat sätt inte lever sina liv på ett sätt som stämmer överens med partikamraternas moral. Särskilt utsatta för denna diskriminering är transpersonerna.

Alla dessa händelser sker idag och förekommer i princip i alla partier. De förmodat mest liberala partierna är definitivt inte förskonade, tvärtom kommer de värsta exemplen jag har hört från just liberalt håll. Precis det som partierna säger sig bekämpa är alltså en del av partikulturen och väljarnas värderingar. Trots det vill inte partierna kännas vid problemen och de diskuteras sällan, vare sig internt eller i medierna. Ledande partiföreträdare försöker istället skyla över problemen, sopa dem under mattan eller lösa dem genom personliga samtal där det inte sällan är HBT-personerna som får rådet att tona ner sig själva.

De flesta politiska partierna har en bra politik för HBT-rättigheter. För att det inte ska bli en läpparnas bekännelse krävs dock ett mer aktivt arbete även internt, så det inte blir så att medborgarna förväntas ha attityder som partiets egna medlemmar och företrädare saknar. Idag saknas den medvetenheten och den nolltolerans mot diskriminering och trakasserier som man kan förvänta sig. Det är dags att frågan kommer upp på agendan och att partierna tvingas till självkritisk granskning. Annars förlorar partier all sin legitimitet i dessa frågor.

Intressant?


Integration, mångkulturalism och missuppfattningar

Invandringen är ett infekterat ämne, som hjälpt Sverigedemokraterna in i riksdagen, som får normalt sett lugna människor att slänga förolämpningar och osakliga argument omkring sig och som är fyllt med fasta positioner och missuppfattningar.

Ett samtal mellan tre så intelligenta och insatta människor som Adam Cwejman, Paulina Neuding och Tino Sanandaji är då en frisk fläkta, något som utvecklar och som helt saknar den retorik som annars är vanlig i dessa debatter, trots olika åsikter i frågan.

Något som inte utforskades närmare, men som jag personligen insåg är relevant för debatten, är frågan om vad som är kultur och hur mångkulturellt ett samhälle kan vara och fortfarande fungera väl. Även om det multikulturella samhället förklarats dött av många debattörer, är det givetvis en sanning med minst sagt en modifikation.

För att integreras måste det finnas något man kan integreras i, sade Tino. Det är givetvis sant. Problemet är att fokus för integration legat på fel ställe. Många ser kultur som matkultur eller kläder som det kulturella och det ses som naturligt att det är svenskt midsommarfirande som ska ingå i integrationen av nyanlända. I mina ögon är detta helt ovidkommande.

Den kultur som man som nyanländ kan behöva integreras i gäller grundläggande värderingar så som jämställdhet mellan könen eller att det är oacceptabelt att diskriminera någon på grund av deras sexuella läggning eller annat ovidkommande. 

Två unga punkare

Punkare och slöjor sida vid sida? Självklart. Kvinnoförtryck och jämställdhet sida vid sida funkar däremot inte.

Problemet är inte att invandrare inte känner till den svenska midsommaren eller våra traditioner kring jul. Det som skapar problem att få ett arbete, eller skapar grogrund för främlingsfientlighet, är bristen på förståelse för och acceptans av de grundläggande värderingarna om mänskliga rättigheter som råder i ett land som Sverige. Historier om hur man som jude känner sig skräckslagen i områden som Rosengård eller Rinkeby, berättelserna om hur en kvinna som går på café ensam eller med sina väninnor får utstå glåpord, utrfrysning eller kanske ännu värre saker, det är dessa saker som är ett hot mot den goda mångkulturen.

Tino sa att kulturdebatten låter som Einsteins teorier; att all kultur anses vara relativ, utom västvärldens och USAs ondska som är konstant. Motståndet mot främlingsfientlighet och föreställningarna att andra ”raser” är underlägsna blir till ett räddhågset motstånd mot all kritik gentemot andra kulturer, även när denna kritik gäller synen på mänskliga rättigheter. Den kritik som kan riktas mot Saudiarabien när de inte låter kvinnor köra bil, blir plötsligt omöjlig när den som ska kritiseras inte bor i Riyadh utan i Rosengård.

En värld där människors fria rörlighet över gränser är en realitet oavsett varifrån de kommer, blir en ouppnåelig dröm så länge det inte ställs krav på att acceptera de grundläggande värderingar som råder i ett samhälle. Det handlar inte om att integreras till den grad att man som muslim börjar äta sill och prinskorv till påsklunchen, utan att alla människors lika värde och frihet respekteras av den som lever i det land där detta är normen. Givetvis underlättas det om dessa grundläggande mänskliga rättigheter blir norm i samtliga länder i världen, något som är det enda rätta på sikt. Tills detta är verklighet måste det dock bli naturligt att acceptera dessa värderingar när man flyttar till ett demokratiskt land, oavsett anledningen till att man flyttar dit. Det är det enda sättet att garantera ett i övrigt mångkulturellt samhälle och det är en stor del i lösningen till att motverka främlingsfientligheten i samhället.

Intressant?


Den galopperande moralpaniken

Ibland blir blogginläggen inte som man hade tänkt sig. Den första tanken för eftermiddagens blogginlägg var att skriva om religiösa samfunds politiska ställningstaganden, men det visar sig att ett helt annat ämne var mer aktuellt. Det blir – som så ofta förr – ett inlägg om moralpanik.

På senare tid har uttrycken för moralpanik haglat tätt i medierna, såväl de traditionella som de sociala, vilket Expressen uppmärksammar i en artikel. Flera av dessa fall har jag redan tidigare uppmärksammat här på bloggen eller på Twitter och de kräver ingen vidare presentation. Däremot är det intressant att analysera varför det varit så många uppmärksammade fall av moralpanik.

Expressens artikel ger en stor del av förklaringen; alla nya – och ofta ungdomliga – företeelser stöter på patrull i de äldre och mer konservativa åldersgrupperna. Jazzen, rockmusiken och hip-hopen har alla råkat ut för dessa attityder. Självklart kommer många äldre att uppröras över hur ungdomar och andra använder sociala medier och andra digitala kanaler. Det är dock bara en del av förklaringen.

Svartvit bild på en naken manskropp sedd bakifrån, med händerna fängslade med handklovar bakom ryggen

Låt inte andras moralpanik hålla dig fängslad!

Den andra delen av förklaringen är hur de digitala kanalerna används. Användargenererat innehåll är i sin natur en inblick i privatlivet på olika sätt, även om det för det mesta är en i olika grad friserad eller censurerad bild. Det är få som lägger ut allting om sig online, även om det såklart finns undantag. Den information som tillgängliggörs på detta sätt sprids också till såväl bredare grupper som med högre hastighet än någonsin tidigare. Det blir också möjligt att visa bilder eller text som bevis för sådant som tidigare bara spreds ryktesvägen.

Detta innebär att beteenden som människor har pysslat med i alla tider plötsligt blir synligt även för dem som tidigare möjligtvis bara hört talas om något, ryst åt tanken och sen bestämt sig för att inte tänka på det mer. Genom onlinekanaler stöter människor plötsligt på delar av andra människors privatliv de tidigare kunnat ignorera. De tvingas nu att konfronteras med dessa företeelser och sina egna värderingar om det.

Resultatet blir att tidigare acceptabelt beteende plötsligt anses oacceptabelt, eftersom information om och bevis för det blir tillgängligt även för en större publik. Den äldre principen att det man inte vet har man inte ont av har fått den omvända effekten att människor anser att det är ok att försöka förbjuda det man mot sin vilja konfronteras med bevis för.

Som så många gånger tidigare kommer tiden att leda till att moralpaniken blåser över, i takt med att de som själva bejakar olika företeelser blir äldre. Samtidigt måste också effekten bli att toleransen mot subkulturer och ”avvikande” beteenden måste öka, då det blir allt svårare att undvika insikt i dessa genom att allt fler deltar i det pågående onlinesamtalet. Moralpaniken kan på så sätt ses som dödsryckningarna för en attityd som kommer att bli allt mer sällsynt. Samtidigt finns alltid risken att konservativa och förmynderiivrande krafter utnyttjar reaktionerna till att driva på för mer frihetsinskränkande lagstiftning. Till en början kan det te sig attraktivt för breda grupper. Det är dock alltid farligt i förlängningen, då beteenden som tidigare skett mellan samtyckande människor utan att någon kommit till skada plötsligt kan förbjudas, bara för att andra människor plötsligt har insett att det förekommer och inte gillar vad de ser.

Jag hoppas att det är dödsryckningar och inte en begynnande viktoriansk era vi nu ser i medierna. Kunskap om en företeelse kan inte anses vara till skada, hur mycket olika grupper försöker lansera kränkta känslor som en anledning för långtgående förbud. Vi måste acceptera att alla inte lever sina liv som vi själva skulle önska och att vi kommer att konfronteras med beteenden som inte stämmer överens med vår egen uppfattning om vad som är okej. Så länge dessa beteenden inte leder till sådant som skada på annan person eller egendom, får det dock aldrig förbjudas. Med en befolkning som på minsta sätt är heterogen går det inte att ha det på något annat sätt.

Intressant?


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 1 029 andra följare