Godtemplarmaffian i riksdagen

Det är hårda tider i landet min vän – en bag-in-box vin upp 180 spänn. Och lakritsshotsen fick dödsstöten av godtemplarmaffian i riksdagen.

Magnus Härenstams kuplett fungerar lika bra 2011 som den gjorde 1978 i ”Det är serverat”. På 1970-talet var det mellanölet som fick sin dödsstöt av godtemplarmaffian i riksdagen, 2011 är det lakritsshots och gårdsförsäljning som får underkänt av densamma. Dessutom hotar skattehöjningar på vissa förpackningar som ett led i den så kallade sunda alkoholpolitiken.

Svensk alkoholpolitik har i ungefär ett sekel handlat om att förbjuda olika former av alkoholkonsumtion och försvåra inköpet av den, åtminstone i förseglad förpackning. Tillgången på serverad alkohol har fortsatt vara förhållandevis stor och det är få krogar som inte serverar alkohol till kunder som är märkbart berusade. Förbuden och propagandan gör också att alkoholen romantiseras och blir något spännande bland ungdomar, vilket gör att de blir ännu mer nyfikna på att prova. Min egen erfarenhet är att de ungdomar som fått prova alkohol hemma under kontrollerade former, dvs som måltidsdryck eller liknande, får ett sundare förhållande till alkoholen och är mindre benägna att dricka sig redlöst berusade, hamna i trubbel på grund av alkoholen eller för den delen bli inlagda på sjukhus med alkoholförgiftning. Det är dock baserat enbart på min egen – förhållandevis stora – umgängeskrets, men hade vi utgjort urvalsgruppen i en vetenskaplig studie hade denna trend varit statistiskt säkerställd.

Sund politik utgår från att människor i allmänhet är kapabla att göra egna val. Ibland kan de göra vad majoriteten uppfattar som ”fel” val, ibland kan de göra val som i efterhand uppfattas som fel av dem själva. Att ha frihet innebär dock att man måste ha möjlighet att göra fel val ibland. Allt annat innebär inskränkningar i personlig frihet. Det är inte statens uppgift att inskränka denna frihet för alla människor, när några av dem inte kan hantera friheten. Statens uppgift är att fånga upp dem som råkar illa ut på grund av dåliga val, samt stödja och hjälpa dem som har missbruksproblematik. Det är inte alls lika lätt som att förbjuda saker för alla, det kanske inte ger omedelbara effekter i nästa opinionsmätning, men det är det enda rimliga sättet att bedriva politik.

Tyvärr är det många moraliserande politiker som inte håller med. Det ser vi tydligt när vi får lagstiftning som förbjuder lakritsshots blandade på plats i baren, eller när såväl konservativa som de som kallar sig socialliberaler högljutt propagerar mot gårdsförsäljningen. Det är ett tecken i tiden att det diskuteras en skattehöjning på vissa alkoholförpackningar (!) när det efter ett decennium går upp för vissa politiker att storpack i kombination med billigt förpackningsmaterial gör att priset per volymenhet blir lägre. Hade dessa politiker någonsin varit studenter och tittat efter just denna typ av förpackningar på stormarknaden för att hushålla med det snålt tilltagna studiemedlet, borde de känt till detta redan.

Allt är såklart inte mörker. Vi har till exempel fått rätt att jäsa eget vin, något som Härenstam & Co inte fick göra för godtemplarmaffian på det ”glada” sjuttiotalet. Tyvärr har utvecklingen inte fortsatt i samma goda riktning och verkar nu vara på väg tillbaka åt det repressiva hållet. Det är inte utan att man tittar trånande på EU och önskar att de kunde harmonisera stora delar av alkohollagstiftningen i unionen efter något slags irländsk eller dansk modell.

Intressant?

Tänk om alkoholpolitiken

”Vi måste höja skatten på lådvin, så det inte ger mängdrabatt!” Det skriker nu Systembolagets företagsledning, när de efter 10-15 år kommit på att alkohol, precis som alla varor, blir billigare per liter när man gör större förpackningar.

Förslaget har ännu inte behandlats i bolagets styrelse utan kommer enbart från företagsledningen. Förhoppningsvis stannar förslaget också där. Carl B. Hamilton (FP), som sitter i styrelsen, säger att han tycker att prispolitiken är bra som den är och att ”[m]in förhoppning är att detta bara är en storm i ett vinglas”.

Tanken om att höja skatten, inte bara på alkohol i allmänhet utan på specifika förpackningar i synnerhet, grundar sig dels i gamla sanningar som nu börjar motbevisas (se exempelvis Brås rapport om dödligt våld, 2011:5), dels i ett felaktigt tankesätt att alla människors frihet måste inskränkas om några få inte kan hantera den.

Den totala alkoholkonsumtionen i samhället säger i sig väldigt lite om dess skadeverkningar. Långt viktigare är hur alkoholen konsumeras och av vem. Dagens alkoholpolitik stammar ur nykterhetsrörelsen och de problem alkoholen orsakade på 1700- och 1800-talen, där alkoholen var ett billigt och i många fall det enda sättet för fattigt folk att fly tristessen, döva smärta och få enkel underhållning. Brås rapport visar ju nu exempelvis att den ökade alkoholkonsumtionen i samhället inte leder till fler fall av dödligt våld, snarast tvärt om – ett brott med tidigare trender. De förklarar det dels med bättre sjukvård, men också med att våra alkoholvanor ändrats. Vi dricker på andra sätt än tidigare, vilket minskar alkoholens skadeverkningar.

Systembolagets monopol är också på de flesta relevanta sätt upphävt. Visst, de är de enda som får driva butiker i Sverige. Serveringen drivs dock av många olika aktörer, resorna till andra länder för att handla billig alkohol ökar varje gång Systembolagets priser gör det och privatimporten av alkohol från EU har blivit legal, om än fortfarande omgärdad av onödigt krånglig byråkrati. Systembolagets påverkan på tillgången till akohol är därmed begränsad och de som har ett skadligt bruk av alkohol eller ligger i riskzonen för det, ser alltid till att få tag på alkohol på något sätt. De som drabbas av enkelspårigheten är därmed i första hand de människor som faktiskt kan hantera sitt alkoholintag.

Det är inte bara skattehöjningarna som är ett tecken på politikernas felriktade ”välvilja”. Gårdsförsäljningens vara eller icke är ett annat, som aktualiserats i dagarna av Miljöpartiets nej till det. Propagandan från Systembolaget om att en fri marknad skulle döda utbudet och bara ge oss snabbköpsbutiker med begränsat undermåligt utbud, när verkligheten i resten av världen tydligt visar på motsatsen, är en annan. Listan kan göras lång.

Det är dags att tänka om alkoholpolitiken. Målet med politiken kan inte vara att i första hand minska konsumtionen. Istället måste målet vara att minska skadlig konsumtion och att rikta in sig på människor med ett skadligt eller riskbeteende. Feltänket i alkoholpolitiken, liksom på så många andra områden, är att alla människors frihet måste inskränkas om en minoritet inte kan hantera friheten. Angreppssättet måste istället vändas till att låta alla människor ha frihet och inskränka den för enskilda människor först när de visat att de inte kan hantera den. Det är mycket svårare, det kräver att politiker läser in sig på forskning istället för att reagera med ryggmärg och intressegrupper och det vinner inga snabba politiska poänger i stora väljargrupper. Det är dock den enda rimliga inställningen för den som faktiskt värnar samhället och enskilda människor mer än opinionsundersökningar.

Intressant?

Alkoholkonsumtionen går upp och våldet minskar

IOGT-NTO, Ungdomens nykterhetsförbund, politiker som vill värna försäljningsmonopolet på alkohol – alla är de överens; om alkoholkonsumtionen ökar så ökar också våldet i samhället. Denna sanning anses vara så självklar att den som ifrågasätter det får utstå allsköns spott och spe. Det är därför inte så konstigt att det talas väldigt tyst om att de numera har statistiken emot sig.

Mattias Svensson uppmärksammar i senaste numret av Magasinet Neo att rapport 2011:5 från Brå visar att det dödliga våldet de senaste åren minskat med ungefär 25% gentemot befolkningsutvecklingen, samtidigt som alkoholkonsumtionen ökat med 30%.Det är förvisso bara en rapport, men den täcker statistik från 1989 till 2008, med andra ord 20 år. När statistiken tydligt visar att våld med dödlig utgång minskar samtidigt som alkoholkonsumtionen ökar, måste nykterhetsrörelsen och andra alkoholmonopolsivrare börja se sig om efter nya argument – om de värdesätter ärlighet i argumentationen, vill säga. Sanningen är ju förstås den att staten tycker om Systembolaget eftersom det genererar vinst till statskassan och nykterhetsivrarna vill egentligen se totalförbud av alkohol. Hittills har de kunnat samla sig kring saker som minskat våld. Frågan är vad de ska samla sig kring när deras ”bästa” argument blivit motbevisat av verkligheten.

Intressant?

Ett glas eller en hel box, sak samma?

Alkoholkonsumtionen per capita är högre i EU än någon annanstans i världen, utropar DN idag i en notis på ledarsidan. Därefter konstateras att Sverige ligger på en ”föga smickrande” andraplats vad gäller frågan om man under det senaste året druckit alkohol (90 % svarade ja).

Hur det kan vara föga smickrande att 90% av den vuxna befolkningen någon gång under ett år har smakat alkohol, måste man antagligen vara helnykterist för att förstå.

Ansvarsfull alkoholattityd betyder inte skräck och förbud

Otaliga gånger tidigare har jag skrivit om alkohol, i princip alltid i samband med att någon gått ut och argumenterat för olika grader av förbud. Idag är det vår moralistiska folkhälsominister Maria Larsson som tillsammans med några likasinnade skriver om riskerna med att låta unga människor dricka alkohol. Som vanligt hänvisas till forskning som ”ger starka belägg för att tonåringar bör avstå från alkohol även under gymnasietiden” men inte säger varför eller vilken forskning detta är. Det sägs också att ”tonåringar som bjuds på eller förses med alkohol av sina föräldrar dricker mer än andra ungdomar även utanför hemmet” men utan att nämna hur detta drickande yttrar sig eller för den delen vad källan till denna forskning är.

När jag personligen ser på alkohol, använder jag mina egna erfarenheter för att dra slutsatserna. Jag är ett praktexempel på hur argumentationen från folkhälsoministern, nykterhetsrörelsen m.fl. inte stämmer på individnivå. Mina föräldrar bjöd mig på alkohol första gången när jag var någonstans 13-14. I början fick jag lite vin utspätt med en massa mineralvatten, för att få prova på. Lättöl förekom också. Långsamt och alltid under deras uppsikt, alltid till en måltid, fick jag prova på mer saker och större mängder. Min första pint Guinness drack jag på Irland 1996.

Tack vare att alkohol på detta sätt avdramatiserades – plus att jag lärde mig redan från början att alkohol är något man dricker för att det är gott, inte för att bli berusad – kände jag aldrig någonsin ett sug efter att försöka smyga åt mig alkohol och dricka någonstans med kompisarna. Det fanns inte det där spännande, förbjudna som många hänvisar till när de provar alkohol och skaffar sig sina tonårsfyllor. Jag fick redan i tonåren en väldigt sund inställning till alkohol, något som idag förvisso lett till att jag är mer finsmakare vad gäller alkohol än min plånbok egentligen gillar. Fin whiskey och goda viner är något jag njuter av och jag är medlem i en förening som genomför vinprovningar med jämna mellanrum.

Det är möjligt att min totalkonsumtion över ett år ligger något högre än genomsnittet. I gengäld är det ytterst sällan jag dricker mycket på samma gång. Jag ser till att njuta av det jag dricker och skulle aldrig komma på tanken att hälla i mig något jag inte tycker är gott, bara för att bli berusad. Det har jag till allra största delen mina föräldrars ansvarsfulla attityd till alkohol att tacka för.

Att så mycket tid läggs ner på att försöka stoppa ungdomars alkoholkonsumtion totalt är inte det mest produktiva. Det är en del av tonåren att experimentera och lära sig. Attityden att alkohol ska vara bannlyst bland tonåringar har samma grund som moralpaniken som råder kring ungdomars experimenterande med sin sexualitet, att ungdomar gör saker som äldre generationer påstår att de aldrig skulle göra (även om de sannolikt drömmer om det och ibland även praktiserar själva). Istället för att låta ungdomar experimentera och växa, vill äldre generationer förbjuda och stoppa.

För att belysa hur galet det kan bli ska jag citera ytterligare ett stycke ur debattartikeln:

I regeringens nyligen presenterade proposition om ny alkohollagstiftning skärps reglerna kring det undantag som, under vissa omständigheter, tillåter att personer som inte uppfyllt föreskriven ålder kan bjudas på alkohol. Huvudregeln är alltjämt att det inte ska vara tillåtet att bjuda minderåriga på alkohol; för folköl gäller 18 år och för övriga alkoholdrycker en 20-årsgräns. I motiveringen till lagförslaget konstateras att det behövs en ökad allmän medvetenhet om skälen till den restriktiva hållningen.

Lagförslaget har kritiserats av nykterhetsrörelsen för att inte vara tillräckligt hårt när det gäller att hindra ungdomarstillgång till alkohol. Trots det står det i lagförslaget att det inte ska vara tillåtet att bjuda ungdomar under 20 på annat än folköl. Detta är i förlängningen ett kraftfullt underkännande och omyndigförklarande av föräldrarna. Jag menar, på krogen är det tillåtet att servera alla över 18 alkohol, men i hemmet ska det råda 20-årsgräns? Trots att föräldrar i 99% av fallen är mer ansvarsfulla när det gäller alkoholservering till sina ungdomar än krogarna någonsin kommer att vara?

Moralpaniken när det gäller ungdomars liv och leverne lär vi inte bli av med i första taget. Jag hoppas bara att människor lär sig att tänka själva, prata med varandra och hittar den bästa lösningen i varje enskilt fall. Individer är olika och friheter ska inte tas bort bara för att några inte kan hantera dem. Alla friheter möjliggör ett missbruk, men lösningen är inte att ta bort friheten, lösningen är att missbruk beivras. Det är så vi bygger ett modernt samhälle där individen tillåts att växa fritt.

Intressant?

Totalkonsumtionen är ointressant

Det nya förslaget till alkohollag öppnar för att unga ska kunna bjudas på alkohol i mindre mängder under kontrollerade former. Givetvis skriker Ungdomens nykterhetsförbund högt och kräver ett stopp, trots att förändringen i lagen bara är från ”enstaka glas” till ”mindre mängd”.

– Det är fel att vuxna ska lära unga att dricka alkohol och att det finns ett utrymme i lagen för det, säger Vidar Aronsson, förbundsordförande för UNF.

– Det är inte att minska totalkonsumtionen, säger Aronsson som vänder sig mot ”luddiga formuleringar” angående vad barn och unga får bjudas på.

Min personliga åsikt är att det är lämpligare att ungdomar lär sig genom vuxna att dricka alkohol under kontrollerade och civiliserade former, än att de experimenterar och stjäl alkohol från föräldrarnas barskåp för att dricka den ute i skogen. Genom att avdramatisera alkoholen och lära ungdomar goda alkoholvanor gör man mycket mer nytta än om man totalförbjuder alkoholen till ungdomarna har fyllt 18 (eller 20, om man nu ska gå på systemåldern). I mitt eget fall, vilket ju förvisso enbart är en enda fallstudie, gjorde denna teknik att jag har fått ett väldigt hälsosamt förhållningssätt till alkohol och har sannolikt besparat mig ett antal ohälsosamma ungdomsfyllor. Alkohol blev aldrig någon upprorsgrej mot vuxenvärlden, istället njöt jag av ett enkelt glas vin till middagen en fredag med mina föräldrar och kände mig delaktig. Kompisarnas supande vid olika tillfällen blev en sak jag kunde se på och ha roligt åt, och tillsammans med, utan att nödvändigtvis själv inta en enda droppe alkohol.

Min direkta invändning mot UNF gäller totalkonsumtionen. UNF säger att det här inte är att minska totalkonsumtionen, jag säger: nej, och? Totalkonsumtionen är egentligen ointressant. Vad som är intressant är på vilket sätt konsumtionen sker. Om man arbetar bed höjda priser och sämre tillgänglighet kommer totalkonsumtionen att minska. Människor som jag, som ser alkohol som något njutningsbart, något man ska låta sig väl smaka av, kommer att skära ner på sin konsumtion av ekonomiska och andra praktiska hänsyn. Människor som har en skadlig alkoholkonsumtion och ett beroende kommer däremot inte att göra det, just eftersom de är beroende. Totalkonsumtionen minskar, alkoholen kommer fortfarande skada och de människor som är beroende kommer att bli ännu mer utslagna då en ännu större del av inkomsten går åt till att uppfylla beroendets krav.

Vi måste, här som på så många andra områden, sluta stirra oss blinda på siffror som ”totalkonsumtion” och istället inta ett kvalitativt synsätt. Vilken konsumtion vill vi minska? Vilken ser vi ingen anledning att minska? Hur får vi bukt med skadlig konsumtion utan att skada/minska övrig konsumtion? Det är dessa frågor som är relevanta att ställa sig, inte hur man minskar konsumtionen, punkt. UNF förespråkar förvisso total nykterhet och kommer väl aldrig att vilja se saker på ett annat sätt än att all konsumtion ska minska. Ansvarsfulla alkoholpolitiska beslutsfattare måste dock förkasta det synsättet.

Intressant?