Etikettarkiv: piratpartiet

Därför behövs Piratpartiet

Piratpartiet har presenterat sitt valmanifest i form av tre sjökort för områdena kultur, integritet och kunskap. Även om frågorna sannolikt hamnar i skymundan till förmån för frågor som jobb och skatter, så förtjänar många av deras frågor egentligen att bli avgörande valfrågor. Så länge övriga partier inte tar frågorna på allvar behövs också Piratpartiet i den svenska politiken.

Piratpartiet logotypPiratpartiets närvaro i EU-parlamentet har påverkat politikens riktning, även om betydelsen av en ledamots arbete givetvis är begränsad. Vad som däremot inte hänt är att deras opinionssiffror förbättrats när det handlar om riksdagsvalet. Genom att valet allt mer handlar om jobben och synen på skatter och ekonomisk politik, har piratpartiets kärnfrågor hamnat i skymundan och partiet står och stampar i opinionen.

Det är på många sätt synd.

Piratpartiets valmanifest, som presenterades häromdagen, innehåller nämligen många bra idéer. Förvisso finns en hel del orealistiska och rättshaveristiska krav också, men charmen med en parlamentarisk demokrati är att kompromisser tenderar att kunna rensa ut de mest galna kraven. Tur är ju det, med tanke på att vänsterpartiet haft reellt inflytande över svensk politik i tolv år rätt nyligen.

De mer orealistiska kraven finns insprängda här och var. Kravet att personnummer bara får användas i myndighetsutövning och på myndigheters uppdrag är ett exempel. Personnummer är kanske inte nödvändiga för en prenumeration på Kalle Anka, men för exempelvis en bank är personnummer en viktig uppgift. Det finns fler exempel givetvis. Dessa kategoriska krav framstår som ogenomtänkta och rättshaveristiska och riskerar att leda till att partiets legitimitet ifrågasätts. Med tanke på alla de krav som förtjänar uppmärksamhet och som borde ingå i fler partiers program, är det olyckligt.

Viktigast av allt är att integritetsfrågan och rättssäkerheten fortsatt diskuteras och förblir en viktig valfråga. Alldeles för många lagar har på senare år gått över gränsen för vad som är ok i en demokratisk rätsstat. Det stora problemet i det sammanhanget är också att inget av regeringsalternativen erbjuder ett rimligt alternativ när det gäller att, som Piratpartiet uttrycker det ”återupprätta rättsstaten”. Båda kandidaterna till justitieministrar verkar ha ungefär lika mycket respekt för rättssäkerhet som maffiabossar. På ena sidan har vi justitieminister don Thomas Bodström, alias Deckardrottningen, som tagit initiativ till många övervakningslagar, något som lett till myntandet av den föga smickrande termen Bodströmsamhället. På den andra sidan har vi donna Beatrice Ask, alias Tant Gredelin, som bland annat velat skicka kuvert i grälla färger till misstänkta sexköpare – skamstraff utan rättegång. Jag är antagligen inte ensam, ens inom de etablerade riksdagspartierna, om att inte vilja se någondera av dem som justitieminister efter höstens val.

En annan fråga som seglat upp på agendan handlar om barnpornografilagstiftningen. Efter domen mot en översättare av mangaserier har absurditeterna i dagens lagstiftning blivit uppenbara. I kampen mot sexuella övergrepp mot barn har många, speciellt politiker, tappat huvudet. Dessutom används denna kamp som en oantastlig motivering för att införa ännu mer integritetskränkande övervakningslagstiftning. Den trenden verkar äntligen vara på väg att brytas efter de senaste veckornas intensiva debatt i både gamla och nya medier, men det är synd att inget riksdagsparti ännu lyft frågan och krävt en förändring av orimliga lagar. Frågan är nämligen otroligt viktig för rättssäkerheten, även om den inte är den fråga som lockar flest röster i valet. Piratpartiets ställningstagande i frågan är därför välkommet och viktigt.

Piratpartiet står möjligen ensamma i många frågor än så länge. På sikt är det dock omöjligt för de etablerade riksdagspartierna att inte ta tydlig ställning i dessa frågor. När jobbpolitiken blir allt mer likartad mellan regeringsalternativen kommer värderingsfrågorna att bli allt viktigare. Ytterligare en nödvändig utveckling, som tyvärr snarast blir mer avlägsen för tillfället, är fler samarbeten över blockgränserna och utanför regeringssamarbetena. När det gäller värderingsfrågorna går nämligen inte sprickorna mellan blocken utan inom dem. Socialdemokraterna och Moderaterna är ofta inne på samma linjer i många värderingsfrågor, medan Folkpartiet och Miljöpartiet i dessa fall ofta är de såtaste vänner och i opposition mot de två stora drakarna.

Piratpartiet förtjänar inte några 20 % i riksdagsvalet, helt enkelt för att de är väldigt begränsade i sin politik. Däremot vore det synd om partiet tappade väljarstöd gentemot förra riksdagsvalet. Deras opposition mot rådande utveckligen är nämligen nödvändig för att vända en förfärande utveckling när det gäller rättssäkerhet och personlig integritet. När inga andra partier förstår allvaret måste det finnas en aktiv röst som vägrar vara tyst. Jag skulle definitivt inte ha något emot att Piratpartiet blev vågmästare i riksdagen. Om inte annat skulle de kunna hindra don Bodström och donna Ask från att komma i närheten av justitieministerposten.

Intressant?
Annonser

Om ett inlägg publiceras i bloggosfären, är det då någon som bryr sig?

Bloggosfären är på många sätt en egen värld. I många fall är skribenter och läsare samma personer, det är få bloggar utanför modesfären som lyckas nå en masspublik. Politiska bloggar är definitivt inte ett undantag, snarast tvärt om. De når framför allt de redan invigda eller intresserade som politiker, opinionsbildare och journalister. Det är därför inte underligt att Sanna Rayman tycker att det råder lågkonjunktur i bloggosfären – de flesta bloggar hon läser når antagligen inte mer än några hundra läsare om dagen. Vad som ändå gör att hon har fel illustreras av att SvD i nästa andetag basunerar ut att de mindre partierna som idag står utanför riksdagen dominerar i bloggosfären och övriga sociala medier. Varför är det så viktigt, om de sociala medierna nu är så platta och slätstrukna, om de politiska bloggarna sällan når ut till någon större krets?

Svaret är både enkelt och komplicerat. Det enkla svaret är att det går att påverka opinionen genom bloggosfären, när tillräckligt många bloggare gör gemensam sak. Uppmärksamheten runt FRA är ett av exemplen. Då handlar det om en kombination av att många bloggare tillsammans når många utomstående och att de traditionella medierna uppmärksammar större strömningar inom bloggosfären, något som ökar genomslaget för åsikterna och för ut dem även till dem som aldrig läser en blogg. Tidningarna dömer gärna ut bloggarna som irrelevanta och utan någon större påverkan, men vågar samtidigt inte ignorera större åsiktsyttringar bland dem. Dessutom händer det förhållandevis ofta att en ensam bloggare är först med att sätta ihop fakta och statistik som journalisterna kan upptäcka och bygga nyheter på. Vad allt detta visar på är att bloggarna är en kraft att räkna med, trots att de flesta inte av sig själva når en miljonpublik. Genom en symbios mellan traditionella media och de nya går det faktiskt att påverka samhället i ganska stor utsträckning. Dessutom pratar människor med varandra om sådant de har läst på bloggar, en spridningsmetod som inte går att mäta med några statistikprogram på nätet men som påverkar hur människor tycker och tänker.

Sanna Rayman har samtidigt en viktig poäng. Det handlar om det slätstrukna. Visst finns det många relevanta invändningar mot att bloggosfären skulle vara slätstruken och många bloggare vill också tro att de inte är så slätstrukna som Rayman hävdar. Tyvärr har hon till viss del rätt. Det är nämligen så att de politiska partierna inte gärna uppmuntrar bloggare som inte predikar den rätta läran. De sociala medierna handlar om ett samtal mellan människor, ett samtal som partierna ofta försöker kontrollera genom att ge vissa bloggare fördelar samtidigt som information undanhålls från andra. Det är inte konstigt att Erik Laakso tröttnat, även om andra jag pratat med inom Netroots inte tycker att situationen är fullt så allvarlig. Samma tendenser finns för övrigt på andra håll, där partierna försöker tona ner avvikande åsikter genom att bara tillåta sina officiella kandidater att finnas med på de egna blogglistorna.

Det finns inget ”organiserat massbloggande inom Alliansen” skriver Kent Persson på sin blogg. Han har på sätt och vis rätt. Däremot finns det ett gäng alliansbloggare på Alliansen.se som man enkelt kan följa och länka till. Inom Folkpartiet liberalerna finns en maillista för liberala bloggare, inte för att skapa några bloggbävningar men för att dela med sig av de inlägg som skrivits och kanske inspirera andra med ämnen. Hur det ser ut i de andra partierna vet jag inte, men jag har svårt att tänka mig att det inte finns några kontakter mellan de aktiva bloggarna. Visst, det är inget organiserat massbloggande, men det är ändå initiativ som inte är helt olika Netroots. Det handlar om att prata med varandra, inspirera, underlätta länkande och så vidare.

Problemet är när det hela går över styr. Inom Netroots har jag noterat bloggare som skriver tre rader egen text och sedan använder sina inlägg till att länka till andra socialdemokratiska bloggare, utan att de länkade inläggen har något med vare sig bloggarens inlägg eller med varandra att göra. Det enda syftet är att ge varandras bloggar fler poäng på olika bloggportaler, en strategi som fungerar kortsiktigt men som i det långa loppet snarare skadar förtroendet och kan orsaka blockeringar eller nedflyttningar på blogglistor. Än så länge har jag inte sett några större tendenser till detta inom Alliansen, men faran lurar alltid.

Åter till småpartierna. Är deras dominans verkligen så stor som SvD vill göra gällande? Nja. Sverigedemokraterna uppnår sin storhet just genom den teknik som beskrivs ovan: innehållslöst länkande och pingbacks, kommentarer på bloggar och YouTube-klipp. Det gör att de uppvärderas av många bloggportaler, men deras påverkan utanför sina egna kretsar är väldigt begränsat. Mestadels får de svar och länkar från andra bloggar som synar deras bluff. Piratpartiet är däremot stora, mestadels för att deras medlemmar i hög grad är den typen som skriver och läser bloggar. De som skriver om integritet och upphovsrätt – vilket många piratpartister gör – når också ut till fler på internet, eftersom dessa frågor är viktiga för de mer aktiva nätmedborgarna.

Bloggandet är här för att stanna och det kan påverka samhället. Många inom bloggosfären överskattar bloggens makt, det är sant, men minst lika många inom den traditionella journalistiken underskattar den. Sanningen ligger någonstans däremellan och den som både ser bloggens potential och begränsningar kan faktiskt komma väldigt långt. Det ska bli intressant att se hur stor betydelse de sociala medierna får i höstens val. Fortfarande är det få etablerade politiker som använder sig av dem och de som gör det använder dem snarast som megafon än som ett verktyg för dialog. Om det faktumet ändras, kanske genom att fler bloggande kandidater tar sig in i riksdag och andra församlingar, kommer vi ta de första stegen in i en ny era. Då är det bara en tidsfråga innan slätstrukenheten försvinner och Sanna Rayman åter kan tycka att de svenska bloggarna är intressanta.


Debut på Europaportalen

Idag flimrade mitt första inläggEuropaportalen fram ur etern. Bara ett kort konstaterande, men kanske läsvärt ändå. Handlar om Acta och att Lissabonfördraget visat en av sina styrkor när nu parlamentet ställt krav på kommissionen. Läs och njut, som en god vän brukar skriva sist i sina blogginlägg.

Intressant?

Trafikdata, inte innehåll

Läser runt på nätet om FRA, speciellt försöker jag ta reda på vad Piratpartiet tycker mer exakt. Jag vet att man är emot lagen, men är man emot all avlyssning eller kan man tänka sig att det är motiverat ibland? Det har jag inte riktigt hittat, däremot läser jag vad som står om FRA på Piratpartiets hemsida.

Det som slår mig är att motargumentet är att information om terrorism lär vara krypterad, så FRA aldrig kommer att hitta den. Förlåt mig, Piratpartiet, men det vet vi redan. FRA är inte intresserade av just detta, hur mycket de än säger det. De är intresserade av trafikdata, dvs vilka mailadresser eller ip-adresser som skickat information till vilka andra adresser. Det handlar om en kartläggning av relationer människor emellan. Jag trodde att Piratpartiet liksom jag och många andra sedan länge genomskådat FRA:s argumentation och visste vad det handlar om. Jag har också fått det intrycket när jag lyssnat på piratpartiets företrädare.

FRA är inte dumma. De är tvärtom väldigt sluga och genom att sätta fokus på fel saker så kan de komma undan med det som verkligen är integritetskränkande, nämligen kartläggningen av sociala nätverk. Jag hoppas att Piratpartiet uppdaterar sin hemsida med mer information om denna aspekt av massavlyssningen som FRA hoppas på att kunna åstadkomma (och med tanke på lagens syftesparagrafer också troligen kommer klara av).

Intressant?

Kommer parlamentet att öppna för nätcensur?

På måndagen inleddes förhandlingarna om telekompaketet mellan europaparlamentet och ministerrådet. Telekompaketet har redan behandlats två gånger i parlamentet och båda gångerna lade parlamentet till en klausul om att ingen ska kunna stängas av från sin internetaccess utan tidigare domstolsbeslut, en klausul som ministerrådet båda gångerna vägrade godkänna. Parlamentet förde dessutom in synpunkter om vem som ska kunna begränsa access till olika sidor på internet och hur detta får göras.

När de nya förhandlingarna kommit igång står det klart att parlamentets förhandlingsgrupp bara kommer att driva frågan om den så kallade paragraf 138, som handlar om domstolsbeslut innan avstängning från internet. Därmed släpper parlamentet den viktiga frågan om vem som i praktiken får censurera internetsidor. Det handlar inte bara om att internetoperatörer skulle kunna spärra access till sidor med information som de själva eller andra med inflytande ogillar (det kan alltså i praktiken inkludera allt från konkurrenters sidor eller nättidningar som går emot regeringen, till information som skulle kunna innebära lagbrott), utan också att vissa tjänster som Skype skulle kunna stängas av om internetoperatören försöker att lansera en egen IP-telefonitjänst.

När telekompaketet har förhandlats fram har det behandlats som att det enbart berör den inre marknaden. Det är det som varit rådets motstånd mot paragraf 138, eftersom det plötsligt skulle föra in något så obehagligt som demokrati och mänskliga rättigheter i paketet. Eftersom paragrafen aldrig skulle komma till stånd i ett eget lagförslag är det dock den väg som man får gå. Men när man diskuterar den eventuella censuren, något som i praktiken skulle kunna användas även för att snedvrida konkurrensen, då håller inte detta argument. Varför parlamentets förhandlare då släpper den frågan är för mig obegripligt. Visst, möjligen skulle man kunna hänvisa till den allmänna konkurrenslagstiftningen som gäller inom EU, men det kommer krävas långdragna rättsliga processer för att få ett svar på det. Dessutom skulle det enbart gälla just konkurrens, inte information som helt enkelt är misshaglig för inflytelserika personer. I Italien har sittande premiärminister stor kontroll över majoriteten av etermedia, det är inte långsökt att tänka sig att något europeiskt lands ledare skulle kunna ha liknande kontroll över telekomsektorn.

Piratpartiets företrädare Christian Engström i förhandlingsgruppen har protesterat och vill driva båda frågorna i förhandlingarna. Det är bra. Eftersom Folkpartiet liberalerna inte har en representant i gruppen (däremot finns centerns Lena Ek med) och jag inte har hunnit fråga våra parlamentariker om deras åsikt, vet jag inte hur de ställer sig. Det jag vet är att Olle Schmidt tidigare i parlamentet med all tydlighet markerat att varken avstängning eller censur är acceptabla. Jag hoppas att han, Marit Paulsen och Cecilia Wikström fortsätter att företräda den linjen.

Läs också Henrik Alexandersson om förhandlingarna och Piratpartiets pressmeddelande. Relaterat är också DN och SvD om Frankrikes utfrågning av Camilla Lindberg (FP).

Intressant?

Censur eller bara dömd på förhand?

Rättsprocessen mot The Pirate Bay fortsätter och tar sig allt med absurda uttryck. Igår beslutade tingsrätten att TPB:s internetleverantör Black Internet måste sluta leverera kapacitet till dem mot ett vite på en halv miljon kronor. Att göra detta samtidigt som rättsprocessen pågår är helt oförenligt med principen om att man är oskyldig till motsatsen bevisats. Det räcker inte att TPB fällts i en instans; så länge det finns överklaganden kvar att behandla har ingen dom ägt laga kraft och därmed måste verksamheten tillåtas att fortsätta som vanligt. Hur denna grundläggande rättssäkerhet kan tillåtas att åsidosättas är obegripligt. Eller är det så enkelt att upphovsrättsindustrins starka ekonomiska intressen och påtryckningsmöjligheter har fått råda här?

Rick Falkvinge jämför det hela med att hota tryckerier med vite om de trycker en tidning, om det inte går att stänga ner tidningen i sig. Jämförelsen är befogad, eftersom det även i fallet TPB handlar om informationsspridning, även om det i vissa lägen råder oklarheter om det upphovsrättsliga läget. I tidningsfallet skulle det dock bli aktuellt med prövning mot grundlagens tryckfrihetsförordning, något vi troligen tyvärr aldrig kommer att få se i fallet TPB.

Att jag skriver ”vissa lägen” beträffande upphovsrätten ovan, torde för de flesta vara uppenbart, men jag kan ta upp ett exempel för dem som inte följt med lika mycket i debatten. Det finns nämligen ett antal mindre artister som använder torrents och framför allt TPB för att sprida sin musik och göra sig kända. Detta är de artister som, liksom en majoritet av alla aktiva artister, tjänar sina mesta pengar på konserter och liveframträdanden. En av dem är Johan Bakke, som nu undrar hur han ska kunna distribuera sin musik. Om han inte vill lämna sig helt i händerna på ett skivbolag, under förutsättning att de ens vill skriva kontrakt med honom förstås, så finns det i princip inga vettiga alternativ utom fildelning. Att jaga fildelningssidor och stänga ner dem skadar alltså de artister som inte står under skivbolagskontroll (och detta är många). Men det kanske också är en medveten strategi? Det är självklart att stora företag försöker uppnå monopolställning och det är lika självklart för en levande marknadsekonomi att göra allt som går för att stoppa monopolbildningar. Att rättsväsendet då spelar would-be monopolister i händerna är skrämmande. Frågan är om man inser att man gör detta.

Beslutet att försöka censurera bort TPB från internet strider mot grundläggande rättsprinciper och skadar dessutom tredje man på olika sätt. Beslutet borde bestridas och upphävas omedelbart. Som Mina Moderata Karameller skriver, ska vägverket stänga av vägar som används för transporter av brottsligt material, även när majoriteten av transporterna är lagliga? Ska tryckerier tvingas sluta trycka misshagliga tidningar?  Nej, självklart inte. Därför måste också detta beslut omprövas.

Intressant?

Hax mot bönderna

Henrik Alexandersson angriper EU:s horribla jordbrukspolitik på ett kärnfullt sätt. Man kan inte annat än hålla med honom om allting som han skriver. Det är förkastligt att vi använder EU-pengar till att subventionera vårt jordbruk på det sätt som görs. Europas bönder producerar alldeles för mycket saker som konsumenterna inte vill ha. Mjölkbönderna producerar t.ex. kopiösa mängder smör som inte går åt. Lösningen? EU stödköper smör som sen helt enkelt får slängas på soptippen. Eller möjligen säljs till kraftigt (skatte-) subventionerade priser i fattiga länder, vilket slår ut inhemska bönder och befäster fattigdomen i länderna.

EU:s jordbrukspolitik (CAP) är ohållbar. Den äter upp över 40% av EU:s totala budget (trots det en viss förbättring; för några år sen var den gott och väl över 50%). Det bästa för konsumenter i EU, bönder i EU och innevånare i fattigare länder vore om vi helt avskaffade stödköp och liknande åtgärder samt öppnade våra gränser för frihandel även med länder utanför Europa. Konsumenterna skulle få billigare mat och lägre skatter. Bönderna skulle få börja producera vad som faktiskt efterfrågas och på effektivare sätt – vilket också skulle gynna miljön och klimatet. Innevånare i fattigare länder skulle kunna tjäna pengar på handel och självförsörjning istället för att vara beroende av bistånd.

Det är dags att avskaffa CAP och istället låta bönderna agera på en fri, konkurrensutsatt marknad precis som alla andra producenter. Jag hoppas Hax använder sin anställning hos PP i Europaparlamentet till att agera för förändring.

Intressant?