Etikettarkiv: övervakning

Det nya borgerliga uppdraget – och det liberala

Borgerligheten står inför nya utmaningar och Svenska Dagbladet har initierat en debatt om vad allianspartierna behöver göra för att fortsätta behålla makten även 2014. Debattens rubrik, Det nya borgerliga uppdraget, avslöjar dock varför det är dömt att misslyckas på sikt.

Middagsbjudning med levande ljus på bordetVad är egentligen borgerligheten och borgerliga värderingar? Den frågan måste besvaras olika beroende på vilket område frågan gäller och även då blir det allt svårare att besvara frågan – i varje fall om frågan ställs till förmodat borgerliga människor. Ställer du frågan till de borgerliga partierna blir svaren mer likartade. Anledningen är enkel. Genom att de borgerliga partierna under lång tid varit opposition mot ett regerande socialdemokratiskt parti har de sakta men säkert närmat sig varandra av den enkla anledningen att de inte sett något alternativ till ett borgerligt samarbete för att nå regeringsmakten. Alliansen är bara det sista steget i denna utveckling. Om målet är att nå regeringsställning till varje pris är resonemanget sunt. Effekten har dock blivit två regeringsalternativ där det ena är övervägande socialdemokratiskt och det andra övervägande konservativt.

Lite historia

För 100-150 år sedan var det politiska landskapet annorlunda. Liberalerna stod på barrikaderna tillsammans med socialdemokrater och socialister för att driva igenom en allmän och lika rösträtt. Sista steget togs 1921 då även kvinnor fick rätt att säga sin mening i de allmänna valen. Där någonstans slutade också samarbetet och den socialdemokratiska demoniseringen av liberalerna tog sin början. Genom att ta avstånd från kollektivt ägande av produktionsmedlen och skatter med syfte att utjämna skillnader i inkomst blev liberalerna misshagliga samarbetspartners till den forna gemensamma huvudfienden Högerpartiet. Med den starka ställning socialdemokraterna började få vid den här tiden var det lätt att lyckas med kampanjen och därmed klumpa ihop liberalerna med de konservativa och därmed göra dem till en enhet, de borgerliga.

För socialdemokratin var det inte enbart fråga om ideologi, även om det självklart spelade in. Demoniseringen av liberalerna stärkte också socialdemokratins ställning och möjliggjorde det socialdemokratiska maktmonopolet. När liberalerna ansågs tillhöra fiendens sida var det lättare att kapa banden och övertyga väljarna om att det inte gick att ha dem som stöd för att regera. Liberalernas stora misstag var i sammanhanget att inte utmana bilden utan att istället successivt närma sig högern, sedermera moderaterna. Därmed accepterade man socialdemokraternas historieskrivning och världsbild. Liberalerna kapitulerade inför föreställningen att det enda som spelade roll var plånboksfrågorna och att världen därmed gick att dela in i höger och vänster, fattiga och rika. Klasser blev det enda relevanta i politiken och värderingar om hur människor skulle få leva sina liv sopades undan som oviktiga med hjälp av siffror på inkomstklyftorna.

Nutid

Orange ballong med texten "Allians för Sverige" och en folksamling i bakgrunden.Klipp till 2000-talet. Efter valet 2002 insåg även moderaterna att något behövde göras om socialdemokraternas maktmonopol skulle brytas. Lösningen blev Allians för Sverige som samlade de fyra borgerliga partierna under en flagga. Väljarna kunde för första gången få ett klart svar på vad en majoritetsregering ville genomföra. Efter att ha levt med socialdemokratiska minoritetsregeringar beroende av vänstern och miljöpartiet, var det en frisk fläkt och många valde därför tydligheten före osäkerheten i valet 2006. Strategiskt var det ett korrekt val. Effekten blev att socialdemokraterna tvingades ge upp makten och, efter ett haveri politiskt i det rödgröna blocket samt ett splittrat socialdemokratiskt parti, fick se sig besegrade även i valet efter. För borgerlighetens del var det dock en pyrrhusseger, då moderaterna gick framåt men övriga borgerliga partier backade eller stod stilla. Allians för Sverige blev plötsligt liktydigt med moderaterna med bihang. Samtidigt har moderaterna tagit på sig en pragmatisk roll, något som öppnat för de övriga borgerliga partierna att plocka upp desillussionerade moderata väljare.

Effekten av detta har blivit att de tre övriga borgerliga partierna på olika sätt gjort egna tolkningar av konservatismen, oftast under andra namn, för att kunna locka till sig de väljare som moderaterna håller på att tappa. Det gör också att de liberala inslagen i Alliansen blir allt färre och i princip enbart består av enskilda eldsjälar i de respektive partierna, ofta rebeller som ses på med oblida ögon av partiledningen. Tydlighet är viktigt i politiken, speciellt för partier. För dagens partier har det dock blivit liktydigt med att alla ställer sig bakom de senaste utspelen och försvarar dem, även om de är oförenliga med den ideologi som partiet sägs stå för – jämför exempelvis Folkpartiets förslag om burqaförbud eller tvångskommendering av föräldrar till skolan och hur de förhåller sig till vad de flesta människor uppfattar som liberalism.

Det nya uppdraget

Var lämnar då detta borgerligheten? Det enkla svaret är att borgerligheten allt mer blir konservativ, vilket är vad socialdemokraterna alltid anklagat den för att vara – även när det socialdemokratiska skällsordet nyliberal använts. Det borgerliga uppdraget kommer allt mer att bli att vara ett tydligt regeringsalternativ i kontrast mot det rödgröna blocket, vilket också kommer medföra att uppdraget är att beskriva konservativa människors uppfattning om vardagen och hur vardagen bör lösas. I det uppdraget finns det däremot inte plats för liberalismen. Ska liberalismen ha en plats i det borgerliga uppdraget, måste liberalerna gå i direkt konflikt med de konservativa krafterna när det gäller exempelvis könstillhörighetsfrågan, migrationspolitiken, integritetspolitiken, övervakning och mycket annat. Eftersom det inte kommer att komma några sådana förslag från regeringen återstår det att driva frågorna i riksdagen – något som med dagens praxis visat sig omöjligt. Det blir ramaskri bara en eller två riksdagsledamöter hotar med att rösta mot regeringens linje och moderaterna försöker skrämmas med regeringskris om så händer.

Liberaldemokraterna logoMed andra ord återstår bara att skilja ut det liberala uppdraget från det så kallade borgerliga. Det nya liberala uppdraget måste således bli att konsekvent driva liberala frågor, ibland tillsammans med regeringen och ibland emot den. Med nuvarande regering handlar det om att driva ekonomisk liberalism tillsammans med regeringen, medan frågor som exempelvis integritet, övervakning och familjepolitik måste drivas i riksdagen. En regering med starkt grönt inflytande skulle få en till stora delar omvänd fördelning. I vissa enskilda frågor skulle samarbetet säkerligen kunna drivas i motsatt riktning eller över alla blockgränser. Poängen är dock att liberalismens uppdrag måste vara att återta positionen som en egen ideologi och slänga ut föreställningarna om att det bara finns höger och vänster i politiken. Den axeln är bara relevant i ekonomiska frågor och inte alltid ens i dessa. Socialism, konservatism och liberalism är tre grundläggande olika ideologier, med vissa överlapp beroende på tolkning eller vilken filosof som prioriteras.

Vissa hävdar förstås ideologiernas död, det är ingen nyhet. Samtidigt efterlyser väljare tydlighet i politiken. Den tydligheten uppnås inte genom utspel som för dagen verkar ligga rätt enligt opinionsmätningarna. Istället krävs en grundläggande syn på världen som gör att det går att förutsäga politiska ställningstaganden även i frågor som inte var aktuella i den senaste valrörelsen. En värdegrund och världsbild, en så kallad ideologi, utgör inte bara en sådan bas utan är också en försäkring mot beslut som gynnar enskilda intressen. Genom att vara konsekvent vinner man väljare och förtroende. Alliansen har varit relativt konsekvent, men alltid konsekvent konservativ.

Det nya borgerliga uppdraget att fortsätta skapa ett konservativt regeringsalternativ måste alltså kompletteras med ett liberalt uppdrag att skapa ett liberalt alternativ. Dessa två kommer säkert att komma bra överens och kommer att kunna ha ett gott samarbete, men de kommer aldrig att vara förenliga under en gemensam politisk flagg. Eftersom Alliansen inte kommer att erkänna det, är det upp till liberalerna att avslöja Alliansens nya kläder för vad de är.

Intressant?

Annonser

Bortse från det du vet är du snäll, kommissarien

Polisen ska få utökade möjligheter till övervakning och inhämtning av uppgifter. Det ska dock krävas domstolsbeslut för att sen få använda uppgifterna. Det är både bakvänt och omöjligt att implementera i praktiken.

Ett par klarblå ögon som stirrar på digMed en dåres envishet fortsätter regeringen med Beatrice Ask i spetsen att införa mer övervakning och större befogenheter för olika myndigheter att inhämta uppgifter, på allt mer godtyckliga grunder. Detta trots att protesterna mot mer övervakning blir allt mer högljudda och allt fler röster höjs för att ifrågasätta om övervakningshetsen är förenlig med Europakonventionen – en konvention som enligt regeringsformen står över de svenska lagarna.

Det senaste exemplet är att Beatrice Ask vill ge polisen större möjlighet att inhämta information på olika sätt. Hon och andra företrädare för regeringspartierna försöker få det till att det fortfarande kommer att krävas domstolsbeslut för inhämtning av information, men även om det är sant i vissa fall så kommer annan information att kunna inhämtas utan domstolsbeslut. Mark Klamberg förklarar det utmärkt:

Beatrice Ask har fel när hon i Aftonbladet anger att ”en domstol eller en åklagare ska stå bakom varje beslut.” I den lagrådremiss som hon själv har skrivit under kan man läsa följande i 5 § förslag till lag om inhämtning av uppgifter om elektronisk kommunikation i de brottsbekämpande myndigheternas underrättelseverksamhet.

Beslut om inhämtning av uppgifter fattas av myndigheten. Myndighetschefen får delegera rätten att fatta beslut om inhämtning till en annan anställd vid myndigheten som har den särskilda kompetens, utbildning och erfarenhet som behövs.Vilken myndighetschef avses? Det handlar om rikspolischefen, säkerhetspolischefen och länspolismästarna och för tullens del generaltulldirektören (se sid. 126 i lagrådsremissen). Jag hört samma påstående från flera borgerliga politiker under framtagandet av detta förslag och påpekat att det inte stämmer.

Istället krävs det att en domstol godkänner att de inhämtade uppgifterna används i förundersökningen, när de väl är inhämtade. Det är bakvänt. Hur ska en polis kunna bortse från information som hon eller han känner till? Det är som i de amerikanska filmerna, där juryn ombeds att bortse från något som sagts, något alla inser i praktiken är omöjligt att helt göra. Vad som hörts är omöjligt att ohöra.

Dessutom är ett av de giltiga skälen till informationsinhämtning att komma fram till vem som kan misstänkas för ett brott. I teorin skulle den informationen sedan kunna underkännas av en domstol – betyder det att man måste bortse från att man vet vem man misstänker och börja om från början med att hitta en misstänkt förutsättningslöst, utan att ta hänsyn till att man tror sig veta vem som gjort något? Eller förutsätts domstolen godkänna alla former av informationsinsamling som syftar till att hitta en misstänkt?

Det vore klädsamt om regeringen kunde sluta skräda orden och istället säga som det är: de vill kunna veta allt om alla alltid, för att sen bedöma om personen i fråga har gjort, sagt eller tänkt något som inte gillas. Det råder inga tvivel om att detta är Beatrice Asks och Johan Pehrsons våta dröm. Hur många andra i regeringen och i respektive partis riksdagsgrupp som drömmer samma dröm är svårt att avgöra, men det är obegripligt att inte fler riksdagsledamöter höjer sina röster i högljudd protest. För inte kan det väl vara så att de är rädda att gå Winstons öde till mötes om de säger emot storebror Pehrson eller storasyster Ask?

Intressant?


Sverige som fristad för frispråkiga och fritänkare

Wikileaks logo - hourglassWikileaks grundare, Julian Assange, är på besök i Sverige och berättar i en intervju att det på senare tid vuxit upp en mindre industri här, bestående av publicister, journalister och andra som är beroende av yttrandefrihet och pressfrihet. För mig som liberal värmer det att veta att vi lever i ett av de bästa länderna när det gäller dessa saker.

Förhoppningsvis får förhållandena fortsätta vara lika fria här i Sverige. De initiativ till övervakning är oroväckande, men också förslag om fotograferingsförbud på vissa platser och andra initiativ riskerar att rasera den frihet vi har. Därför är det av yttersta vikt att motarbeta varje tendens till minskad frihet för åsiktsyttringar, speciellt när de riktar sig mot publicistiska initiativ.

Min dröm är att Sverige blir det naturliga landet för fritänkare och frispråkiga journalister att verka från. Vi har ett gott rykte i världen när det gäller fri- och rättigheter. Spelar vi våra kort rätt kan vi få hit många människor, publicister och andra, som är intelligenta och driftiga. Deras verksamheter kommer inte bara att öka friheten i världen. De kommer dessutom att skapa fler arbeten.

Ett öppet Sverige som agerar fristad för dessa människor kommer alltså inte bara att hjälpa världen, utan också öka både det intellektuella och ekonomiska välståndet i landet.

Kan det bli bättre?

Intressant?

Ett steg framåt – och ett tillbaka

Beatrice Ask har tidigare visat sin totala oförståelse och ointresse för rättssäkerhet och integritet. Nu föreslår hon i samma andetag en reform som kan stärka integriteten märkbart och en som går åt motsatt håll. Hur det går ihop logiskt är oklart, men åtminstone det ena initiativet måste applåderas.  

 

Skylt med övervakningskamera

Tant Gredelin vill se dig


Justitieministern vill göra det lättare att sätta upp övervakningskameror, ropar rubrikerna till oss. Självklart blir vi som värnar om integriteten oroliga. Riktigt så illa som det först lät var det tack och lov inte, men visst finns det mycket att kritisera i det senaste utspelet från vår av integritetsfrågor alltför ointresserade justitieminister.  

Vad det handlar om är att Ask vill göra kameraövervakning till en valfråga. Det intressanta med detta är att den första delen i förslaget faktiskt är bra. Eftersom lagstiftningen idag är för luddig och dessutom ska tolkas av de respektive länsstyrelserna på olika håll i landet, finns det ingen enhetlighet i hur tillstånd bedöms. Därför vill Ask överföra ansvaret för tillståndsgivning till en enda myndighet, förslagsvis datainspektionen. En sådan utveckling vore på alla sätt bra för integritetsaspekten och det öppnar också för mindre godtycke gentemot de sökande som har legitima anledningar att sätta upp kameror.  

Den andra delen i förslaget är mindre bra. Ask vill nämligen göra om lagstiftningen så att det blir lättare att få tillstånd till att sätta upp övervakningskameror. Hon vill till och med gå så långt att butiksägare ska kunna sätta upp kameror på vissa platser utan tillstånd, en anmälan i efterhand ska räcka. Resonemanget kring detta förslag ligger helt i linje med hennes tidigare förslag om exempelvis gredelina kuvert till misstänkta sexköpare. Den personliga integriteten värnas inte utan istället är de flesta medel tillåtna för att komma åt brottslingar. Antagligen följer rent-mjöl-i-påsen-argumentet som en motivering till varför det ska bli lättare med övervakning.  

Beatrice Ask har inte ingivit förtroende i sin roll som justitieminister, speciellt inte i den växande integritetsrörelsen. Hennes förslag om att lägga över ansvaret för tillståndsgivning för kameraövervakning på Datainspektionen är ett förvånande och positivt inslag i den annars väldigt negativa politik som justitiedepartementet stått för under hennes ledning. Förhoppningsvis kan denna del av förslaget bli verklighet och på så sätt öka rättssäkerhet och integritet när det kommer till övervakningskameror. Den andra delen av förslaget bör dock förpassas till papperskorgen i sin nuvarande form.  

Lagstiftningen behöver göras om för att bli tydligare och enklare, om det råder det ingen tvivel. Vad som inte behövs är att göra det lättare att sätta upp kameror överallt i samhället. Den personliga integriteten måste värnas och det behövs oberoende bedömare som gör avvägningar mellan integritet och brottsbekämpning. Vi har redan sett de katastrofala konsekvenserna av att låta säkerhetstänkandet köra över integritetsaspekterna, genom exempelvis FRA, SWIFT och ACTA. Om Beatrice Ask vill vinna valet bör hon visa att hon förstår integritetsfrågorna, inte visa att hon är villig att köra över dem. Om inte kommer en hel generation unga snart att vara helt förlorad för hennes moderater.  

Carina Boberg har skrivit intressant om kameraövervakning på bussar i Östergötland.  

 


Cornelis spanade i förväg

Kort notis, eftersom jag för första gången på länge verkligen lyssnat på texten till Cornelis Vreeswijks Ballad om censuren. Det är rätt intressant hur Cornelis redan för 30 år sen eller mer beskrev precis det som har hänt efter att övervakning på massiv skala infördes i Tyskland. Människor där väljer bland annat att inte ringa till sin doktor av rädsla för att dessa privata samtal kan höras av någon annan, efter att övervakning liknande FRA:s signalspaning i kabel infördes. Fast Cornelis hänvisar istället till Ivan den förskräcklige.

Ivan den förskräcklige han var en märklig man.
Han gjorde som han ville gör om det om ni kan.
Han hade vilda vanor han ställde höga krav.
Och den som kritiserade höggs huvud utav.
Och ingen tordes göra nåt för Ivan kunde höra nåt.
Och han var inte god och tas med när han blev sur.
Ivan den förskräcklige var svag för censur.

Trots Cornelis varning jobbar våra folkvalda hårt för att åstadkomma just det samhället som Ivans undersåtar levde i. Det är så sant som det är sagt, att om det är något vi lärt av historien så är det att vi aldrig lär av historien.

Intressant?

Offentlig olydnad?

Civil olydnad är ett sätt att protestera och innebär att man vägrar följa vissa bestämmelser eller lagar. Det är något som också kan uppmuntras, så länge det enbart handlar om olydnad och därmed inte kan innebära skada på person eller egendom. Nu har vi plötsligt fått något så ovanligt som civil olydnad från – staten.

SvD rapporterar att Sverige fälls i EU-domstolen (inte samma domstol som Europadomstolen som behandlar mänskliga rättigheter) för att vi fortfarande inte implementerat datalagringsdirektivet, alltså det direktiv som kräver att alla EU-länder masslagrar trafikdata i flera månader. Jag och många andra integritetskramare har protesterar mot lagen så vi är inte direkt ledsna över att vår nuvarande regering inte har implementerat lagstiftningen. Thomas Bodström, som drev på direktivet hårt under sin tid i regeringen och såg till att det gick igenom i EU, gråter väl snarare blod.

Regeringen skyller på att annan lagstiftning ska utredas och implementeras samtidigt, men jag tror ändå att man någonstans lärt sig att svenskarna gillar personlig integritet och att masslagring av trafikdata inte är något man vill ha. Dessutom aviserade Cecilia Malmström, när hon frågades ut av EU-parlamentet, att hon vill se över direktivet och om det är förenligt med övriga konventioner och lagstiftningar inom EU. Förhoppningsvis blir svaret ”nej”.

Mark Klamberg har intressant information, som vanligt.

Intressant?

Oroande om Acta

Läser hos Mark Klamberg om ett dokument som läckt ut från Acta-förhandlingarna. Mark citerar en passage som skrämmer:

ACTA negotiations. ACTA – Internet Chapter … ACTA members have to provide for third-party liability. … On the limitations from 3rd party liability: to benefit from safe-harbours, ISPs need to put in place policies to deter unauthorised storage and transmission of IP infringing content (ex: clauses in customers’ contracts allowing, inter alia, a graduated response).

I praktiken innebär det att internetoperatörer ska ställas till svars för olagliga handlingar som deras kunder begår med hjälp av uppkopplingen de tillhandahåller. Därför ska internetoperatörerna tvingas övervaka kundernas hela kommunikation för att se till att de inte begår olagliga handlingar. Det ska också införas ett ”varningssystem” där kunderna stängs av från internet om de gör något olagligt, som t.ex. fildelar upphovsrättsskyddat material.

EU-parlamentet har i två omröstningar sagt nej till ett telekompaket så länge det inte ingår i paketet att ingen kan stängas av från internet utan domstolsprövning; alltså har man sagt nej till varningssystemet redan. Att det ens finns kvar i Acta-förhandlingarna då verkar rätt onödigt, om man nu vill förhandla fram något alla kan tänka sig att skriva under alltså. Dessutom har svenska riksdagsledamöter sagt nej till att Acta över huvud taget ska handla om internet. Så här skrev de på Newsmill tidigare i år:

Förhandlingarna innehåller heller inget alls som gäller Internet. Vi skulle under alla förhållanden motsätta oss om sådana förslag kom upp.

Att dokumentet innehåller skrivningar som den som citeras ovan är oroande. Förhoppningsvis kan de strykas igen genom att svenska riksdagsledamöter och företrädare för EU-parlamentet förklarar att de inte är acceptabla och att vi inte kommer att skriva på något som innehåller detta. Tyvärr vet vi inte om våra förhandlare är så starka; vi har ju de senaste åren sett hur integritetskränkande lagstiftning tvingas igenom på de mest osannolika sätt. Förhoppningsvis har dock våra folkvalda företrädare lärt sig av dessa processer och vågar nu säga nej till massövervakning av alla människors kommunikation. Annars kan vi ju lika gärna också i lag avskaffa brevhemligheten; så länge inte digital kommunikation likställs med den kommunikation som går via posten är ju brevhemligheten redan i praktiken död i dagens samhälle.

Jag har för övrigt redan tidigare skapat ett upprop om just detta; skriv gärna under det.

Intressant?