Kategoriarkiv: HBT

Liberaldemokraterna om tvångssteriliseringar

Liberaldemokraterna logoIdag skriver jag och flera andra företrädare för Liberaldemokraterna på SVT Debatt om tvångssteriliseringarna och uppmanar liberalerna i riksdagen att rösta med Vänsterpartiet i socialutskottet.

Annonser

Briljant kampanj

Annons från Westin med en kvinna under ett parasoll

Westins egen annons...

Allout.org jobbar mot homofobi över hela världen och har haft många framgångar. Den senaste är bara så briljant att jag inte kunde undvika att dela med mig av den.

Westin är en hotellkedja som tills nyligen samarbetade med Christian Values Network (CVN). AllOut har tidigare fått flera stora företag, däribland Apple, att avbryta samarbetet, då pengar som gått till CVN använts för att betala för hatkampanjer mot HBT-personer. Igår kväll kom turen till Westin och det var antagligen den bäst planerade kampanjen genom sociala medier som jag sett på länge och garanterat den mest effektiva – på tre timmar hade Westin avbrutit samarbetet med CVN.

Annons från AllOut med en fångklädd kvinna, hållandes en enorm hammare och anspelning på hur Westins pengar hjälper till att upprätthålla hart och förtryck av HBT-personer

...och AllOuts motannons.

Kampanjen var enkel. AllOut hade konstruerat en affisch som anspelade på en av Westins egna kampanjer. Den gjordes tillgänglig för nedladdning via allout.org och medlemmarna uppmanades att posta den på Westins facebooksida med en uppmaning att sluta stödja CVN. Inte bara blev det en effektiv kampanj genom trycket på Facebook och den snabba responsen, det var också en briljant kampanj med tanke på affischen. Sammantaget visar det här hur genomtänkta kampanjer i sociala medier med stort stöd och välarbetat material faktiskt kan göra enorm skillnad på kort tid.

Kudos.


Skrämmande okunskap från KD

Regnbågsflagga mot en blå himmelKristdemokraterna jobbar bitvis hårt på att framstå som ett modernt men konservativt parti. Partiledningen med Göran Hägglund i spetsen lyckas ibland ganska bra. Oturligt nog för dem så är motståndet hårt i de egna leden och inte bara på gräsrotsnivå. Vissa riksdagsledamöter jobbar också hårt på att även i fortsättningen profilera KD som ett gäng bakåtsträvare som inte har minsta förståelse för andra åsikter eller företeelser som de inte själva har direkt, personlig kontakt med. Annelie Enochson är en av dessa. Hon är riksdagsledamot från Göteborg och ondgör sig på sin blogg bland annat över lagen om hets mot folkgrupp.

Jag har en hel del kritik mot den lagen, eftersom den inskränker yttrande- och åsiktsfriheten. Den kritiken är dock av helt annan karaktär än Enochssons. 

I blogginlägget finns det mycket konstigheter att ta fasta på. Det första är att hennes kritik inte är mot lagen om hets mot folkgrupp i sig, utan enbart att gruppen ”homosexuella” är inkluderade i den. Hon anser inte att det går att hetsa mot homosexuella på det sätt som man kan hetsa mot kön eller etnicitet. Varför det skulle vara omöjligt vet jag inte. Den enda skillnaden jag kan hitta är hennes personliga åsikter om respektive ”folkgrupp”.

Nästa sak att uppmärksamma är hennes åsikter om att skattepengar inte ska finansiera ”dekadansen som följer i prides fotspår”. Hon menar att Pride ”sprider löspenisar och fyller staden med ekivoka budskap”. Dessutom hävdar hon att man flaggar i hela stan med RFSL:s flagga, något som är direkt felaktigt eftersom det är den internationella regnbågsflaggan och inte RFSL:s logo som syns på flaggorna. Hon må ha rätt att det kanske inte är statlig kärnverksamhet att finansiera festivaler, men det är inte statlig kärnverksamhet att finansiera religiösa samfund heller. Hon har definitivt inte rätt om att det sprids några löspenisar runt stan, däremot kan du oftast köpa några inne på området om du är intresserad.

Det allvarligaste felet i hennes resonemang anser jag dock vara att hon tror sig tillhöra en folkgrupp som det är tillåtet att hets mot, nämligen heterosexuella

Hon påstår att lagen bara förbjuder hets mot homosexuella och att hon därmed inte är skyddad. Det är totalt fel och hon som riksdagsledamot borde känna till detta grundläggande faktum om vår lagstiftning. Det som är förbjudet är hets med anspelning på sexuell läggning. Senast jag kollade hade vi tre läggningar definierade, nämligen homosexualitet, bisexualitet och heterosexualitet. Annelie Enochson kan alltså känna sig säker, även hon är skyddad mot hets på grund av sin sexuella läggning. Däremot känner jag mig definitivt inte säker med en ledamot av Sveriges riksdag som inte har ens denna grundläggande koll på lagstiftningen.

Jag kommer sannolikt aldrig att bli KD-väljare, men ett litet tips till Göran Hägglund är att ha lite grundläggande utbildning med sin riksdagsgrupp. Det verkar som att inte bara den allmänna hbt-kunskapen är skrämmande låg, även den juridiska kunskapen verkar saknas bland KD:s lagstiftare.


Rosor, syltburkar och könsetiketter

What is in a name? A rose, by any other name, would still smell as sweet.

Filmaffisch från den franska Ma Vie En Rose, om en pojke som vill vara en flicka.Shakespeare kanske inte tänkte i första hand på transpersoner när han skrev dessa ord, men det är troligt att han var mer öppensinnad inför könsöverskridande beteende än många är 500 år senare. Själv skrev skalden komedin Trettondagsafton och på teatern var det vid den tiden enligt lag förbjudet för kvinnor att stå på scenen, vilket gjorde att män spelade samtliga roller oavsett kön. Denna tradition behölls för övrigt i många studentspex långt in på 1900-talet.

Stockholm Pride har i år bjudit in Thomas Beatie som invigningstalare. Han har blivit känd som mannen som födde barn – ibland till och med det mer absurda ”gravida mannen” – då han trots sin transition från kvinna till man valt att behålla sin livmoder och äggstockar och även fött tre barn efter sin transition. Antagligen har det faktum att hans fru är steril spelat en roll i beslutet.

Det faktum att en juridisk man fött ett barn är dock extremt provocerande för vissa. 

I Sverige hade Thomas Beatie aldrig kunnat göra detta. Här tvingar vi alla som vill genomgå könskorrigerande behandling att inte bara sterilisera sig, utan även lova på heder och samvete att de inte sparat undan några könsceller någonstans för att kunna skaffa barn i ett senare skede genom assisterad befruktning. Än så länge syns ingen ljusning på den punkten, framför allt då KD blockerar lagstiftning genom att remissen som skulle kunna innebära en ändring ligger inlåst i en låda på socialdepartementet. Dock är de inte ensamma utan även så kallade socialliberaler i FP hyser agg mot tanken på att kvinnor skulle kunna bli pappor och vice versa.

Jag har själv aldrig förstått varför det skulle vara farligt, oacceptabelt eller ens konstigt med en man som föder ett barn. Kanske är jag påverkad av att ha sett filmen Junior med Arnold Schwarzenegger i ganska unga år.

Jag definierar mig själv som man. Exakt var min manlighet sitter har jag ingen aning om och jag bryr mig inte så mycket heller. Den finns där, antar jag, eftersom jag känner mig som en man och inte som en kvinna. Inte heller känner jag mig som något däremellan, utöver, bortom eller på annat sätt överskridande. Det är dock sällan något jag reflekterar över, utom i de fall då jag antingen anses medskyldig till allt som andra män gjort genom historien, eller när jag diskrimineras på grund av mitt kön. Jag kan dock garantera att min manlighet inte sitter i vilken typ av könsceller jag kan bidra med till en reproduktiv process. Jag kan, så vitt jag vet, få barn tillsammans med en annan person. Däremot kan alla inte det, av olika medicinska skäl, så varför det skulle vara en relevant definition av kön har jag svårt att förstå.

Den som är trans- eller intersexuell vill ofta korrigera sin kropp kirurgiskt för att uppfattas som det kön som jaget identifierar sig med.Kanske hade denna typ av kirurgi inte behövts i lika stor utsträckning, om vi dels inte hade juridiska kön med enbart två val, dels saknade könsspecifika föreställningar om utseende, beteende och en massa annat. Nu är det dock den värld vi lever i och det blir därför nödvändigt att ta till medicinska och juridiska åtgärder för att människor ska kunna behandlas utifrån vilka de är istället för utifrån vilka andra tror eller tycker att de är.

Tvångssteriliseringarna är en skamfläck i ett modernt samhälle, men de är ändå bara symptom på en underliggande, konservativ och meningslös struktur. Behandling av symptomen är dock bara det första steget mot att bota den sjukliga fixeringen vid binära kön som samhället lider av.

Så låt varje individ definiera sig själv. Vi är människor, inte syltburkar som andra kan sätta etiketter på efter eget behag.


Trångsynta attityder mot HBT-personer inom partierna

Allt oftare pratas det om HBT-rättigheter och de flesta av partierna är överens om att detta är viktiga frågor. Med några få undantag tävlar partierna om att vara mest HBT-vänliga och taskiga attityder mot normbrytare bekämpas – till och med inom KD får de mest homofoba krafterna se sig motarbetade.

Samtidigt är det inte alls självklart att de attityder som partierna predikar efterföljs ens inom partistrukturerna. Det finns snarast tvärtom gott om exempel på HBT-personer i politiken som diskrimineras, trakasseras eller helt enkelt väljer att stanna kvar i garderoben för att undgå just detta.

Det finns HBT-personer i Sveriges riksdag som är rädda för att komma ut, främst av rädsla för att väljarna ska vända dem ryggen men också för att de tror sig veta att de inte längre skulle komma på valbar plats efter provvalet inom partiet. Väljare och medlemmar i partierna är inte i samklang med partiets politik och attityder. Det leder till att HBT-personer tvingas att välja bort, gömma en del av sig själva för att jaga en politisk karriär.

Samma sak gäller på kommunal nivå, där väljarna i vissa fall kan vara än mer inskränkta och kritiska till normbrytande politiker. Genom att lokala politiker oftast är mer kända i väljargrupperna är det ännu svårare som lokal politiker att leva ut sin sexualitet. Det finns idag sittande kommunalråd som inte vågar ha ens hemliga relationer i sitt närområde av rädsla för upptäckt. Följden blir att den som vill bli framgångsrik politiker i många fall förnekas nära relationer på det sätt som är naturligt för nästan alla andra människor.

Den som är HBT-person måste inte bara oroa sig för väljarnas hårda dom. Partikamrater kan ibland stå för ännu mer trakasserier. Det finns aktuella exempel när HBT-personer fått höra att de är olämpliga för olika uppdrag, att de inte kan räkna med några nämnduppdrag eftersom de andra partiernas företrädare inte kommer att vilja samarbeta med ”såna”, eller att de helt enkelt får höra att de är äckliga eller på annat sätt inte lever sina liv på ett sätt som stämmer överens med partikamraternas moral. Särskilt utsatta för denna diskriminering är transpersonerna.

Alla dessa händelser sker idag och förekommer i princip i alla partier. De förmodat mest liberala partierna är definitivt inte förskonade, tvärtom kommer de värsta exemplen jag har hört från just liberalt håll. Precis det som partierna säger sig bekämpa är alltså en del av partikulturen och väljarnas värderingar. Trots det vill inte partierna kännas vid problemen och de diskuteras sällan, vare sig internt eller i medierna. Ledande partiföreträdare försöker istället skyla över problemen, sopa dem under mattan eller lösa dem genom personliga samtal där det inte sällan är HBT-personerna som får rådet att tona ner sig själva.

De flesta politiska partierna har en bra politik för HBT-rättigheter. För att det inte ska bli en läpparnas bekännelse krävs dock ett mer aktivt arbete även internt, så det inte blir så att medborgarna förväntas ha attityder som partiets egna medlemmar och företrädare saknar. Idag saknas den medvetenheten och den nolltolerans mot diskriminering och trakasserier som man kan förvänta sig. Det är dags att frågan kommer upp på agendan och att partierna tvingas till självkritisk granskning. Annars förlorar partier all sin legitimitet i dessa frågor.

Intressant?


Om juridiska kön

Den transsexuelle mannen Thomas Beatie, gravid med sitt första barnBrottslingar som byter till ett tredje juridiskt kön för att försvåra för polisen, kvinnofridsbrott som inte går att beivra och ett personnummersystem som måste göras om. Skulle vi införa ett tredje juridiskt kön skulle hela vårt samhälle och mätsystem kollapsa – eller?

Niclas Carlsson (C) tycks åtminstone tro det, enligt en intervju i DN. Det här och andra mer eller mindre genomtänkta argument använder han för att förklara varför det vore dumt att införa ett tredje juridiskt kön i lagstiftningen. De flesta argumenten är i bästa fall oinsatta och ogenomtänkta och hur brottslingar skulle försvåra för polisen genom att byta juridiskt kön är rent obegripligt.

Med det sagt, så är hans slutord i intervjun bra:

”Själv skulle jag föredra en könsneutral lagstiftning och möjligen i framtiden även könsneutrala personnummer.”

Det är en bra början och givetvis är det bättre om lagstiftningen är helt oberoende av kön. De könsspecifika saker som kan vara relevanta för lagstiftning, sjukvård och andra offentliga verksamheter – så som graviditet eller testikelcancer – går att få in i lagstiftning och regelverk utan hänvisning till könet på personerna. Vad gäller kvinnofridsbrottet så finns redan lagstiftning som ska komma åt liknande kränkningar inom samkörande relationer. Varför det skulle behövas olika lagstiftningar för detta är obegripligt.

Med andra ord borde juridiken gå att göra helt oberoende av kön. I så fall försvinner också behovet av att juridiskt fastställa kön på människor. Det borde vara upp till var och en att uttrycka sin identitet på det sätt hen själv vill, om det så är beroende av könsidentitet, politisk identitet, yrkesidentitet eller något helt annat. Den enda rimliga utvecklingen är att avskaffa juridiska kön. Om det krävs ett tredje juridiskt kön i väntan på detta, för att det tar för lång tid att helt könsneutralisera lagstiftningen, så må det vara hänt. Det bör dock inte vara ett förstahandsalternativ.

Vi måste släppa vårt behov av att ständigt klassificera människor och sätta etiketter på dem. Det måste vara upp till var och en att välja sina etiketter. Etiketter utan relevans bör aldrig klistras på av någon annan än personen själv. Som jag skrev i en krönika för Liberala ungdomsförbundet Storstockholms tidning för något år sedan: Jag vill inte vara en syltburk som man klistrar etiketter på!

Intressant?


Statligt stöd till diskriminering

Två händer knäppta i bön, färgade i regnbågsfärgernaFrälsningsarmén förbjuder homosexuella att ”ta värvning” som frälsningssoldater och håller till och med förbön för att förändra sexualiteten hos homosexuella som söker till rörelsen. Huruvida det är en ok människosyn kan vi lämna därhän, däremot är det intressant att det betalas ut statligt stöd till religiösa samfund, däribland Frälsningsarmén. Stödet kan enligt lag endast gå till ”till samfund som lever upp till samhällets grundläggande värderingar”. Tydligen är det alltså en grundläggande samhällsvärdering att det är ok att diskriminera människor på grund av deras sexuella läggning. På annat sätt går det inte att tolka det faktum att bidrag betalas ut till ett flertal trossamfund som försöker ”bota” homosexualitet genom förbön och/eller utesluter HBT-personer.

Föga förvånande tycker kyrkominister Stefan Attefall (KD) inte att det är något stort problem.

”Alla religiösa samfund har säkerligen åsikter och livsstilskrav som du och jag kanske inte håller med om. Men att recensera samfunds teologiska åsikter, ja, då kan vi inte ha något stöd alls över huvudtaget,” säger han till SvD.

Det är mycket möjligt. Diskriminering på grund av sexuell läggning är dock något som är förbjudet enligt lag. Betyder det att vi kan ignorera lagar som inte stämmer överens med våra egna värderingar, eller vad är det Stefan Attefall försöker säga? Det vore högst intressant att höra honom förklara.

Eller är det helt enkelt så, att statligt stöd till religion är ett överspelat kapitel i det moderna samhället?