Dagens absurditet

Läser bland insändarna i SvD:

”Som ett bra sätt att låta EU komma närmare medborgarna borde man låta EU-parlamentet följa med respektive ordförandeland i EU. Det vill säga i det land som innehar EU-ordförandeskapet ska också EU-parlamentet förläggas. Jag tror att med denna reform kommer tveksamma och skeptiska EU-medborgare att positivt identifiera sig med EU.”

Nu undrar jag, är det en medveten grov satir på hur puckat vissa saker i EU är konstruerat (typ att parlamentet över huvud taget flyttar mellan två städer), eller är det en människa som allvarligt vill lägga några hundra eller tusen miljarder på ett förslag som därmed kommer ha motsatt effekt på förtroendet på EU? Tror människan att effekten blir större förtroende för EU, eller är det ett försök att underminera all legitimitet för EU så att unionen ska falla sönder totalt?

Hur som helst är detta dagens mest absurda läsning. Slår till och med FN-grejerna, för där blir man inte överraskad, bara trött.

Visionär söndag

Efter att ha varit ute och rest i Europa har jag blivit inspirerad att skriva en vision för framtiden, en vision om ett Europa och på sikt en värld utan gränser.

Den Europeiska Unionen är en fantastisk skapelse, trots sina många praktiska fel och brister. Idag kan vi resa i större delen av vår kontinent utan pass tack vare Schengen. Vi kan betala med samma valuta i många länder tack vare EMU. Vi har rätt att bosätta oss och arbeta i vilket som helst av unionens medlemsländer. Listan över fördelar kan göras lång.

Den som reser utanför de länder som ingår i alla dessa samarbeten påminns dock snabbt om att inget är perfekt ännu. Efter att själv ha rest från Sverige – medlem i EU och Schengen men inte i EMU – till Skottland – medlem i EU men varken i Schengen eller EMU – via ett land som är medlem i allting, visas kontrasterna tydligt. Passkontrollen mellan Stockholm och Amsterdam var högst begränsad och i praktiken hade det för min del räckt med mitt ID-kort, eftersom det är giltigt inom hela Schengenområdet. När vi reste vidare till Storbritannien var det däremot passkontroller på flera ställen och längst kö var det i kontrollen när vi kom till Glasgow. I Amsterdam kunde man också betala med den gemensamma valutan Euron, något som inte är vare sig svenskar eller britter förunnat.

Allting blir så mycket lättare med samarbeten och gemensamma lösningar, det har visats gång efter annan i exempelvis näringslivet. Internationella standarder sätts för att underlätta för vanliga människor, oavsett om det gäller pappersstorlekar, måttsystem eller frihandelszoner. Vore det inte bra om vi kunde sätta fler internationella standarder, så det blev lättare inte bara att samarbeta med andra länder utan också att resa till och från dem?

Jag ser framför mig ett Europa och på sikt en värld, där gränser allt mer suddas ut för att på sikt försvinna. Gränser är linjer ritade på ett papper eller möjligen, numera, i ett kartprogram på en dator. Ofta är de inte ens speciellt bra ritade och skiljer mellan folk som delar kultur och språk, medan andra inkluderas utan att egentligen förstå vad de gör där.En gräns mellan Indien och Kina ritades med en alldeles för tjock penna för en massa år sedan, vilket gör att det fortfarande tvistas om exakt var gränsen går. Felmarginalen är någon mil eller två åt endera hållet. Den som tittat på en karta över Afrika inser rätt snart att någon tröttnade rätt snabbt på att dra naturliga linjer och istället plockade fram linjalen.

Låter dessa linjer som tillförlitliga källor att grunda viktiga beslut på, så som vem som har rätt att resa vart eller vem som har rätt att arbeta i en viss stad?

Gränser mellan kulturer är i bästa fall suddiga blyertsstreck. Varför skulle då våra konstruerade gränser ha betydelse? I min vision av världen avspeglas det i kartorna. Gränser är indelningar efter administrativa områden, inte efter länder som kan sluta sig mot omvärlden. Kulturer och språk är mer naturliga baser för kartor än de gamla nationerna, som istället ses som kuriösa inslag från en mer primitiv historia. Människor, varor, tjänster och information färdas fritt över hela världen utan att riskera strafftullar, censur, avlyssning eller handelshinder. Människor lever fria och utan inskränkningar baserade på geopolitik, eller att för den delen på att franska bönder känner sig hotade av bättre och billigare spannmål från utvecklingsländer.

Min vision är en värld med öppna gränser och fri rörlighet för alla människor. Jag hoppas att jag hinner få uppleva den världen, åtminstone embryot till den, inom min livstid.

Intressant?

Vilsna liberaler hittar inget hem i MP – heller?

Grön Ungdoms språkrör erbjuder Birgitta Ohlsson att komma över till Miljöpartiet, eftersom de anser att hennes åsikter stämmer bättre överens med MP än med Alliansen. Birgitta själv svarar att hon som liberal skulle vara vilsen i MP. Båda sidorna har dock sina poänger, som är värda att diskutera.

”Som liberal vore jag vilsen i Miljöpartiet” skriver Birgitta Ohlsson (FP) som svar på inviten från Grön Ungdoms språkrör. Hon är inte ensam. Många urbana liberaler röstar idag allt oftare på Miljöpartiet, utan att reflektera över alla de ickeliberala saker de därmed får på köpet. Framför allt blir den ekonomiska politiken motsatsen till liberal, inte bara på grund av att partiet satt sig i knäet på Lars Ohly. Bland annat vill Miljöpartiet minska handeln med andra länder till förmån för närproducerad mat, vilket inte bara innebär ett brott mot principen om frihandel utan också att man vill stoppa handel med utvecklingländer. Miljöpartiets vilja att låta människor leva sina liv som de själva vill låter bra, men när det gäller den ekonomiska sidan av deras politik visar det påståendet sig vara ganska ihåligt. Att partiet också är negativt inställt till internationella samarbeten som EU gör inte saken bättre.

Vad hände med "liberalerna"?

Samtidigt är Grön Ungdoms kritik befogad. Birgitta Ohlssons kritik mot hur Frankrike behandlar romer är befogad, men även i Sverige har vi en politik som är förvillande lik den som Frankrike för, om än med mildare retorik. Tobias Billströms uttalanden skär i en liberals öron. Även inom Folkpartiet har det dykt upp flera underliga utspel på senare tid, även om det inte är första gången under nuvarande partiledning. Först kom kravet på burqaförbud i skolorna, med en tillhörande retorik som pekade ut muslimer som grupp som problematiska, en retorik som inte brukar förknippas med just liberalism. Därefter följde förslaget att tvinga föräldrar att vara borta från jobbet för att istället sitta med sina stökiga barn i skolan, ett förslag som andas bestraffning snarare än att vara en lösning som ger mer engagerade föräldrar. Det tar inte lång tid att hitta fler exempel. Att Folkpartiets partiledning under Jan Björklund snarast som regel än undantag väljer att profilera sig utan tillägget ”liberalerna”, trots att detta går emot ett landsmötesbeslut, känns allt mindre som misstag och mer som genomtänkt strategi.

I en tid när allt fler människor i Sverige säger sig vara liberaler, är det obegripligt att partierna mer och mer distanserar sig från ren liberal ideologi. Den som vill vara konsekvent liberal idag måste använda de politiska partierna som smörgåsbord och plocka valda delar från Centerpartiets, Folkpartiets (liberalerna), Moderaternas och Miljöpartiets partiprogram och politik. Birgitta Ohlsson pratar ofta om tre viktiga V: Värderingar Vinner Val. Det är synd att inget parti längre står upp för konsekventa liberala värderingar, synd att populism och kortsiktiga utspel får prägla framför allt Folkpartiet liberalernas politik, istället för en konsekvent liberal ideologi.

Räddningen är att många på gräsrotsnivå, människor på väg uppåt, känner obehag inför de populistiska utspelen och efterlyser en mer konsekvent liberal ideologi i politiken. Det är alla dessa människor som gör det lätt att fortfarande tro på liberalismen i Folkpartiet, partiledningens agerande till trots. Det finns också gott om liberaler att kryssa i höstens val. Synd att få, om ens någon, av dessa toppar partiets listor. Det hade varit bättre, både för partiet och för Sverige.

Intressant?

Liberal agenda för HBT-rättigheter

Detta inlägg är direktbloggat från Folkpartiet liberalernas pressträff i riksdagen. EU-minister Birgitta Ohlsson och jämställdhets- och integrationsminister Nyamko Sabuni presenterar den nya liberala HBT-politiken.

Idag presenteras Folkpartiet liberalernas nya politik för HBT-rättigheter. Förslaget innehåller tio tydliga punkter:

1. Nationell handlingsplan mot hatbrott.
2. Jämlik familjerätt – fullt ut.
3. Stärk diskrimineringsskyddet  – i Sverige och i EU.
4. Öka egenmakten för unga HBT-personer.
5. Stärk HBT-kompetensen i offentlig service.
6. Modernare regler för transsexuella och transpersoner.
7. EU ska erkänna den samkönade familjen.
8. Öka trycket på EU-länder där minoriteters rättigheter kränks.
9. Internationell konferens om HBT-personers mänskliga rättigheter.
10. Värna asylrätten  också för HBT-personer.

Förslagen är bra och tydliga. Framför allt finns en koppling till mänskliga rättigheter för alla, vilket gör politiken mer relevant än politik som enbart behandlar HBT-personers rättigheter. Dessa rättigheter går inte att behandla utan att koppla dem till övriga minoriteter. Jag hade förstås inte förväntat mig annat än att Folkpartiet liberalerna förstått detta, men det är ändå trevligt att få det på pränt.

Under hela pressträffen pratar Birgitta Ohlsson och Nyamko Sabuni också just om vikten av att alla måste vara lika inför lagen och att alla förtjänar samma respekt och egenmakt i sin vardag. En sanning som EU-ministern för fram och som tål att spridas vidare är att pridefiranden är lackmustester för mänskliga rättigheter. I länder där pridefestivaler stoppas och pridefirare trakasseras brukar också många andra mänskliga rättigheter vara satta på undantag.

Ett av de skarpaste kraven som också gläder mig mest är kravet att transpersoner inte längre ska behöva vara ogifta, steriliserade eller för den delen svenska medborgare för att få rätt att byta kön. Dessa åsikter har egentligen funnits ett tag i partiet efter landsmötesbeslut och andra partier har också antagit samma åsikter. Vad som skiljer är att Folkpartiet liberalerna är först ut med att faktiskt tydligt driva frågorna. Det har saknats i andra partier.

Birgitta Ohlsson presenterar också kravet att bistånd kan ställas in till länder som inte respekterar mänskliga- och HBT-rättigheter. Hon säger också en sak som jag och många andra håller med om, starkt:

Jag vill inte läsa fler ambassadrapporter om att hbt-rättigheter kränks och människor förföljs på grund av sin sexuella läggning i olika länder, samtidigt som det konstateras att det inte är något problem så länge man inte är öppet homosexuell.

Den inställningen gäller bland annat Iran, vilket lett till att HBT-personer utvisats dit trots risk för förföljelse och till och med avrättningar, något som Birgitta Ohlsson tillsammans med mig och många andra protesterat mot.

Många är också oroliga för att förslagen inte ska kunna bli verklighet på grund av allianssamarbete. Det kommer dock antagligen inte bli något problem tror Nyamko Sabuni. Det är inte någon hemlighet att KD inte alltid har kommit lika långt på detta område som vi andra partier, säger hon. Samtidigt konstaterar både hon och Birgitta Ohlsson att vi under mandatperioden har fått igenom många saker trots det. Både de och jag är övertygad om att vi genom samarbete både inom alliansen och i andra konstellationer kan åstadkomma många förändringar.

Som avslutning för blogginlägget frågade jag Birgitta och Nyamko vad de är mest stolt över i det nya programmet.

Föga överraskande är Birgitta mest glad över förslaget att EU-länder som kränker minoriteters rättigheter ska hängas ut och få ekonomiska sanktioner riktade mot sig. Det är ett bra förslag och jag hoppas verkligen att det kan bli verklighet inom en snar framtid.

Nyamko för fram HBT-personers hälsa och framför allt bland unga som det viktigaste i programmet. Bemötandet och kunskapen i vården måste bli bättre och det behöver göras mycket för att stödja alla de HBT-personer som möter problem både i hemmet och skolan. Jag håller med henne om att det antagligen, tillsammans med transpersoners rättigheter, antagligen är den största utmaningen i Sverige i den nära framtiden.

Intressant?

Ensam storstadsliberal söker

Flera partier slåss om de eftertraktade storstadsliberalerna. Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet och till och med Miljöpartiet gör allt för att förföra liberalerna i landets storstäder. Så var ska en ensam, vilsen storstadsliberal egentligen söka sig en varm famn?

Tors Torn, ett av de senaste förslagen till högre hus i Stockholm

Storstadsbor är mer liberala, både ekonomiskt och livsstilsmässigt, än sina landsmän på landsbygden. Inte konstigt då att de liberala partierna har större framgångar i storstäderna. Samtidigt har ett nytt parti börjat attrahera liberala storstadsväljare, ett parti som inte tidigare haft en naturlig liberal profil. Det handlar om Miljöpartiet.

Folkpartiet liberalerna har tappat väljare till Miljöpartiet i storstäderna, fler än som gått andra vägen. Det som lockar är den livsstilsliberala ideologin kombinerat med en uttalad politik för hållbar utveckling. Med en fortsatt god ekonomisk utveckling har många storstadsväljare hittills inte heller brytt sig så mycket om samarbetet med de mörkröda, även om många av de nya miljöpartiväljarna skulle drömma mardrömmar om någon berättade för dem att Lars Ohly skulle bli minister med inflytande över något som helst viktigt politikområde. Strömmen av väljare till miljöpartiet har också stärkts av att de liberala partierna givit upp och lagt sig platt i integritetsdebatten. Istället för att stå upp för integritet och rösta emot FRA-lagen och IPRED har både Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet lagt sig platt inför hotet att Moderaterna skulle spräcka Alliansen över frågorna.

Per Altenberg (FP) är en storstadsliberal som inte tänker låta detta fortsätta och för att locka tillbaka de liberaler som snubblat över blockgränsen till de gröna har han skrivit ihop ett frieri till storstadsliberalerna. Manifestet innehåller många goda argument för varför en liberal storstadsväljare bör sälla sig till de liberala partierna snarare än till det globaliseringsfientliga Miljöpartiet, till den frihetliga Alliansen snarare än den skattehöjande vänsteroppositionen. Vad som saknas är argumentation om integriteten, eftersom det inte finns några klara garantier. Altenberg själv värnar integriteten, även om det inte är hans största profilfråga, men än så länge finns det inga klara besked om hur Folkpartiet liberalerna kommer att agera nästa gång integritetskränkande frågor dyker upp för behandling i riksdagen.

Nu är ju Folkpartiet liberalerna inte längre det enda liberala partiet i Sverige. Centerpartiet har också kommit ut som goda liberaler och har allt mer närmat sig sina folkpartigrannar. Hur ska då en storstadsväljare välja, med två snarlika partier att vända sig till?

Skillnaderna på riksplanet är inte stora. Partierna vill båda sänka skatter och öka valfriheten. De har lite olika förslag på vilka skatter som ska försvinna först, där FP prioriterar att avskaffa värnskatten. De har olika förslag om att förändra LAS, men båda vill göra förändringar. Folkpartiet liberalerna är mer uttalad EU-vänliga och vill folkomrösta om Euron så snart som möjligt, Centerpartiet har sin profil i småföretagande och till viss del miljön.

Skillnaderna i storstäderna är inte heller stora. Om vi tar Stockholm som exempel är det bara några profilfrågor som egentligen skiljer.

• Centerpartiet kunde, då de inte ingår i det officiella allianssamarbetet i Stockholms stad, rösta nej till Kristdemokraternas vårdnadsbidrag. Folkpartiet liberalerna fick rösta ja som en del i alliansöverenskommelsen.
• Centerpartiet har till skillnad från FP inga principiella problem med att det inte finns kommunala skolor eller förskolor i en stadsdel, så länge det finns flera aktörer att välja på behöver ingen vara kommunal.
• Centerpartiet vill att det byggs fler högre hus även i Stockholms innerstad. Folkpartiet liberalerna säger blankt nej till att göra några förändringar som kan påverka Stockholms skyline.

Utöver det finns det likheter men där partierna prioriterat olika. Centern har som outsider exempelvis haft en bättre position vad gäller att trycka på för mer sponsring i kultursektorn och idrotten, men Folkpartiet liberalerna driver egentligen samma politik.

Så hur ska en vilsen storstadsväljare egentligen rösta? Svaret är inte enkelt, men ligger i de små men viktiga skillnader som presenterats här. Valet bygger på prioriteringar. Vilka frågor tycker man är viktigast och vilket parti matchar bäst i dessa frågor? Samtidigt finns självklart möjligheten att kryssa en kandidat som tillhör ett visst parti men vars profilfrågor sticker ut från partiets officiella linje.

Jag känner personligen många liberaler som helst av allt vill rösta på Folkpartiet liberalerna, men som tvekar på grund av den fientliga inställningen till högre hus i innerstaden. Jag är själv väldigt välvilligt inställd till högre hus även i innerstaden och har diametralt motsatt åsikt mot partiet i just denna fråga. Jag är även medlem i Yimby sen länge. Jag står dock inte på någon lista så mig går det inte att kryssa. För de tveksamma som tycker att detta är en av de viktigaste frågorna i valrörelsen återstår då antingen att rösta på Centerpartiet eller att hitta någon på Folkpartiet liberalernas lista att kryssa, någon som delar denna åsikt. Jag känner för tillfället inte till någon och därmed blir detta blogginlägg en utmaning till folkpartisterna: de kandidater som är villiga att driva på för högre hus även inom tullarna och som är beredda att stå upp för åsikten offentligt i valrörelsen kan höra av sig till mig, så presenterar jag er här på bloggen.

Intressant?

Den förlorade kontinenten

The lost continent brukar vanligtvis syfta på platser som Atlantis. I de rödgrönas fall är det istället Europa som mystiskt försvunnit från kartan.

Världen enligt de rödgröna

Ingen är längre förvånad över de problem den rödgröna soppan har när det gäller att komma överens. Det går helt enkelt inte att förena betongsossar, kommunister och gröna liberaler, hur gärna man än vill. Deras gemensamma utrikespolitik är bara ytterligare ett exempel på hur det går när de inte kommer överens. På något sätt har det ”råkat” komma med ett krav på att USA ska lämna alla sina militära posteringar i världen, oavsett om den militära närvaron är önskvärd och till och med efterfrågad av landet i fråga, eller inte. Men inte nog med det. De har dessutom lyckats med konststycket att tappa bort en hel kontinent. Inte heller gäller det någon kontinent långt borta, som Oceanien. Nej, det är Europa som lustigt nog blivit bortglömd när de rödgröna ritade sin nya världskarta.

I den gemensamma programförklaringen hittar vi 11 rubriker. De är, nämnda i samma ordning som de presenteras i programmet:

1. Norden

2. Östersjön

3. Arktis

4. Ryssland

5. Södra Kaukasus

6. Mellanöstern och arabiska halvön

7. Israel och Palestina

8. Afrika

9. Asien och Oceanien

10. Latinamerika

11. Nordamerika

Vad hände med Europa? Jo, EU nämns i ärlighetens namn faktiskt i inledningen.

EU är en central arena som ger möjlighet att tillsammans med andra finna gemensamma lösningar på gränsöverskridande problem. Vi rödgröna är fast beslutna om att Sverige ska vara en aktiv medlem i EU för att kritiskt granska, förändra och förbättra.

Två meningar är med andra ord allt som läggs på Europa, den arena där Sverige har mest möjlighet att påverka omvärlden och dessutom en union som vi dagligen måste förhålla oss till. Det verkar som att resten av texten blev bortglömd eller försvann i redigeringen hos någon klantig layoutare. En annan förklaring skulle kunna vara att de rödgröna plötsligt bestämt sig för att gå i bräschen när det gäller att sluta se EU som utrikespolitik, något som vore rimligt eftersom det inte är något externt vi ska förhålla oss till utan en union där vi är en väl integrerad del. EU har dessutom mer med inrikespolitik att göra än utrikespolitik med tanke på vilka frågor det är unionen behandlar. Tyvärr är sanningen snarare den att de rödgröna som vanligt inte lyckats hitta en gemensam linje och då fungerar det bäst att ignorera frågan. Det är en teknik som kan fungera på vissa saker, som exakta sträckningar av en ny järnväg eller huruvida man ska ha betyg i årskurs 5 eller 6. Det fungerar sämre när det gäller inställningen till något som påverkar minst hälften av alla de politiska beslut som kommer att fattas under nästa mandatperiod.

De rödgrönas trovärdighet kommer att ligga i nivå med fotknölarna så länge de inte ger klara besked om hur de tänker förhålla sig till EU. Sverige kommer inte att lämna unionen under nästa mandatperiod och inte heller kommer det tas några steg för att förbereda ett utträde. Svenskarna är tvärtom allt mer positiva till EU, en inställning som även växt sig stark i väljargrupper som tidigare var motståndare, exempelvis miljöpartiets sympatisörer. Därmed måste vänsterpartiet acceptera en politik som inte enbart går ut på att lämna unionen. Med tanke på hur vänstern hittills verkar ha agerat i förhandlingarna hittills är det dock inte sannolikt att de kommer låta så ovidkommande saker som verkligheten påverka deras inställning.

Tills någon lyckas förklara för Lars Ohly och hans kamrater att vi lever i 2000-talet kommer de rödgröna med andra ord sakna trovärdighet inte bara i utrikesfrågor utan i den grundläggande frågan om vem som är bäst lämpad, eller för den delen kompetent nog, att leda Sverige.

Intressant?