Etikettarkiv: lo

Vänstern ett hot mot äkta jämställdhet

Clas Borgström (S) anklagar den borgerliga regeringen för att vara ett hot mot jämställdheten. Samtidigt presenterar han de grönrödas syn på problemet samt deras lösningar och gör det därmed uppenbart att de rödgröna inte är intresserade av att lösa det grundläggande problemet. Deras förslag handlar bara om att skyla över strukturella problem i samhället och att plocka kortsiktiga politiska poänger. Hur det kommer sig att kvinnor i högre utsträckning röstar på vänsterexperimentet än på Alliansen blir därmed än mer obegripligt.

Jämställdheten i samhället har blivit sämre under borgarna, skriker vänsterexperimentets företrädare. Inte förvånande, då vänstern länge ansett sig ha monopol på jämställdhet och inte gillar när någon utmanar deras verklighetsbeskrivning. Gud förbjude att andra idéer om hur samhället kan bli mer jämställt får genomslag, sånt kan man ju förlora kvinnoröster på. De argument som oppositionens företrädare framför blir dock allt mer genomskinliga och det är smärtsamt uppenbart att de inte är intresserade av att lösa de fundamentala problemen utan enbart att skyla över och behandla symptomen.

Hoten som borgarna framfört mot jämställdheten är, enligt de grönröda:

  • Skattesänkningar, som ger mer pengar till män än till kvinnor (eftersom män har genomsnittligt högre löner och därmed betalar mer i skatt)
  • Färre välfärdstjänster genom exempelvis effektiviseringar, eftersom det är mestadels kvinnor som jobbar i välfärden.
  • RUT-avdraget, som ger människor välbetalda heltidsjobb i yrken som anses kvinnoförnedrande och som ger arbetande kvinnor möjlighet till mer fritid.
  • Förändringar i socialförsäkringarna, eftersom kvinnor utnyttjar dem i högre utsträckning.
  • Vårdnadsbidraget.

På en punkt finns det heller inga goda motargument. Vårdnadsbidraget är inte något som ökar jämställdheten i samhället, även om det i viss mån ökar valfriheten för familjer. Det riskerar att låsa fast kvinnor hemma istället för att få ut dem på arbetsmarknaden. Det finns några få positiva sidor av bidraget, men generellt är det inte en positiv reform.

Den övriga kritiken är svårare att förstå. Avdraget för hushållsnära tjänster är en reform som påverkat jämställdheten positivt. Genom tjänsterna får förvärvsarbetande människor möjlighet till mer fritid. Eftersom det 2010 fortfarande är kvinnor som står för majoriteten av hushållsarbetet betyder det att kvinnor fått mer fritid. Dessutom har många människor av båda kön fått arbeten i en växande branch. Hur detta kan vara negativt för jämställdheten är obegripligt. Att det skulle vara förnedrande att utföra tjänsterna åt andra är snarast en kvinnofientlig åsikt då det som sagt är mest kvinnor som idag utför tjänsterna gratis i hemmet.

Vad gäller de övriga argumenten hör de ihop. Det underliggande problemet är att kvinnor har lägre löner, bland annat för att de i större utsträckning arbetar i yrken som traditionellt värderas lägre och därmed har lägre löner – även om många mer välbetalda akademiska yrken nu börjar få en majoritet kvinnor. Så länge det är så, kommer också varje generell skattesänkning att i genomsnitt ge lite mer pengar till männen än till kvinnorna. Lösningen är dock inte att höja skatterna igen, så att männen straffas hårdare än kvinnorna. Dessutom har vi extra skatter som slår till redan vid måttliga inkomster, något som med andra ord borde jämna ut skillnaderna mellan hur mycket könen betalar i skatt, om man tycker att siffror är de viktiga värdena i världen.

Det faktum att de grönröda tycker att fler välfärdsyrken vore en jämställdhetssatsning visar på deras ointresse att faktiskt göra skillnad i samhället. Att skapa fler lågstatusjobb som framför allt kvinnor kommer att anställas i är inte lösningen på jämställdhetsproblemen. Snarare cementerar detta de strukturer som finns. Kvinnor behöver få jobb i mer välbetalda högstatusyrken för att strukturerna ska krossas. Dessutom behöver de kvinnor (och såklart män) som redan idag har ledande och beslutsfattande positioner i kommuner och landsting uppvärdera välfärdsyrkenas status och därmed lönerna. I första hand handlar det om att ge omsorgsyrkena kraftigt höjda löner jämfört med exempelvis industrin eller för den delen sopåkarna, yrken som inte kräver högskoleutbildning till skillnad från sjuksköterskorna. Därmed ligger ansvaret i stor utsträckning på socialdemokraternas egna paraplyorganisation, LO. Så länge facket inte arbetar för att kvinnodominerade yrken får höjda löner på bekostnad av löneutvecklingen i den manligt dominerade industrin, kommer också socialdemokraterna att sakna all trovärdighet i jämställdhetsdebatten.

Kvinnor riskerar idag att bli utbrända i högre grad än män. Även om män har långa arbetsdagar med mycket övertid, finns det fortfarande en kultur att kvinnor inte bara ska jobba utan också ta hand om obetalt hushållsarbete och barnomsorg i hemmet. Dessutom är det kvinnor som, eftersom de ofta har lägre lön, i första hand stannar hemma för vård av barn eller tar ut mer föräldraledighet. Utöver detta har vi en kultur där många vårdnadstvister döms till kvinnors fördel, något som också leder till fler ensamstående mammor med ett större ansvar för barnen än sin före detta partner. Skulle domstolarna sluta anse att det i princip alltid är bättre för ett barn att bo med sin mor än med sin far, skulle en del av detta förändras. Sen krävs givetvis andra reformer för att uppmana fäder att vara mer närvarande i sina barns liv. Jämställdhetsbonusar är ett sätt att uppnå detta, men i grunden handlar det om att förändra kultur och värderingar. Traditioner är svåra att bryta men vi har ändå kommit längre i Sverige än i många andra västländer på detta område.

Allt detta gör att kvinnor blir mer beroende av socialförsäkringssystemen än män. Varje förändring påverkar därmed kvinnor mer än männen. Alliansen har genomfört många förändringar, som i förlängningen är menade att hjälpa fler människor att komma tillbaka i arbete. Oppositionen gillar inte förändringarna – i vissa fall är kritiken också befogad – men om förändringarna får avsedd effekt är det snarast en jämställdhetssatsning, inte en försämring. Alla förändringar tar tid och behöver små korrigeringar för att fungera optimalt. Reformerna är inte perfekta men generellt är det nya systemet redan lite bättre än det gamla var.

Vänsterns monopol på jämställdhetsfrågan är i praktiken brutet och allt mer kommer lösningarna att vara föremål för debatt istället för att vänstern har ensamrätt på lösningar. Det betyder också att jämställdheten i samhället kommer att öka snabbare, när idéer accepteras för att de är bäst istället för att de kommer ur ”rätt” ideologi. I förlängningen innebär det att vänstern inte kan räkna med att få fler röster från kvinnor och jämställdhetsförkämpar av slentrian. Det är därför inte konstigt att oppositionen skriker sig hesa när Alliansen lägger sig i jämställdheten och jobbar mer med strukturer och långsiktiga reformer än kortsiktiga behandlingar av symptomen. Om jämställdheten plötsligt blir ett faktum i samhället kommer ju vänstern att förlora ett av sina starka kort när det gäller att locka väljare och därmed får de svårare att tillskansa sig makten. Det är inget som någon strategiskt sinnad vänsterpolitiker vill se annat än i sina värsta mardrömmar.

Intressant?
Annonser

Om obligatoriska försäkringar

LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin gick i taket när Jan Björklund nyligen krävde att a-kassan skulle bli obligatorisk och statlig. Hon kallade det bland annat ”en attack mot den svenska modellen” att ta ifrån facken ansvaret för a-kassorna. En obligatorisk a-kassa administrerad av facken är antagligen inget LO skulle bli så hemskt ledsna över, även om Lundby-Wedin i sina kommentarer istället uppmanar Björklund till att göra a-kassan mer attraktiv genom exempelvis höjda ersättningsnivåer. LO ser nämligen a-kassan som ett sätt att knyta människor till ett fackmedlemskap och det är självklart att en statlig a-kassa då framstår som ett stort hot. Istället för att göra det attraktivt att vara med i facket, gör man det attraktivt eller obligatoriskt att vara med i en a-kassa som samtidigt kräver eller uppmuntrar till ett medlemskap i facket.

Vad som fascinerar är att facket verkar tycka att de ska ha laglig rätt till monopol på a-kassor. Det systemet liknar inget annat i samhället. Andra delar av socialförsäkringssystemet administreras av det offentliga, antingen på statlig nivå eller lokalt. Dessutom anses det för närvarande vara fel att människor har rätt att ta ut exempelvis en privat sjukförsäkring som komplement till den allmänna – obligatoriska – sjukförsäkringen. Hur det kommer sig att a-kassan ska särbehandlas är oklart utifrån ett samhälleligt perspektiv. Att så ändå är fallet beror helt enkelt på att facket skulle ha för mycket att förlora på att inte få ha kvar den och att facket har väldigt nära förbindelser med det parti som suttit i regeringsställning mer än något annat under efterkrigstiden.

Något som skiljer a-kassan från övriga socialförsäkringar är dock att avgiften beror på risk och inte betalas på skattsedeln. Vissa skulle säkerligen använda detta som ett argument för att även en obligatorisk a-kassa ska ligga utanför statens administration. Argumentet håller, men det ger inte naturligt att det är facket som ska administrera den, åtminstone inte med ensamrätt. Det finns nämligen en annan, lagstadgat obligatorisk försäkring i Sverige; trafikförsäkringen. Den försäkringen kan hanteras av alla försäkringsgivare som har tillstånd. En obligatorisk a-kassa borde med andra ord hanteras på samma sätt. Det torde inte råda några tvivel om att försäkringsbolag har bättre kunskaper när det gäller att bedöma risker och ersättningar än både stat och fackföreningar. Samtidigt skiljer sig a-kassan genom att statliga pengar går in i systemet, vilket skulle kunna vara ett argument för att staten också ska administrera den. Ingenstans hittar vi däremot några argument för att en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring ska hanteras av facken med ensamrätt.

Exakt hur a-kassan ska lösas i framtiden vet vi inte. Moderaterna avvaktar tills de kan träffa en överenskommelse med socialdemokraterna, något som antagligen inte kommer att hända så länge facket har direkt inflytande över det socialdemokratiska partiet. Istället kommer Alliansen och eventuellt miljöpartiet vara tvungna att tillsammans ta de första stegen mot en förändring. När den väl är på plats kanske den accepteras och till och med gillas av både facket och socialdemokraterna. Innan det skett kommer de däremot att med näbbar och klor försvara ett system som de själva har allt intresse av att behålla, oavsett om det är det bästa systemet för dem som ska få ersättning ur det.

Mot denna bakgrund fyller Jan Björklunds krav en viktig funktion: det sätter press på övriga partier att börja titta på a-kassan och tvingar dem att börja överväga förändringar även utan socialdemokraternas samarbete. Det är också den enda möjliga vägen att gå, för hur många förändringar har genomförts i frivilligt samarbete med en part som har allt intresse av att inget förändras?

Intressant?

LAS: Intet nytt under solen

Det är intressant att se hur debatten om LAS fortsätter att harva i exakt samma hjulspår som tidigare. Idag har Christer Ågren, vice VD Svenskt Näringsliv, ett inlägg på Brännpunkt där han förklarar enkelt och tydligt varför LAS hindrar ungdomar från att få fotfäste på arbetsmarknaden. Det finns ett enda motargument från LAS-kramarna: att man kan göra undantag från LAS om man förhandlar med facket och att det skulle vara snarare regel än undantag. Tyvärr stämmer det inte med verkligheten. I verkligheten är det ungdomar, som kom in sist, som också åker ut först. Det är en av de viktigaste orsakerna till den otroligt höga ungdomsarbetslösheten vi har i Sverige. Det finns andra orsaker också, självklart, men LAS  är en av de mest avgörande.

Problemet är inte visstidsanställningar, vilket LO verkar tro. Nej, visstidsanställningar gör att unga får arbetsmarknadserfarenhet, något arbetsgivare vill att de ska ha. Inte heller är det brist på arbetsmarknadsutbildningar. Vad vi måste göra för att få ungdomar i arbete är att få bort muren som LAS innebär, att skapa möjligheter för praktik- och lärlingstjänster, att reformera arbetsförmedlingen från grunden (t.ex. genom att konkurrensutsätta den som man gjort i flera andra länder med goda resultat) och se till att skolan faktiskt lär ut vettiga kunskaper som hjälper unga att klara sig i samhället.

Tänk om LO och deras partipolitiska gren kunde förstå det.

Intressant?

S-planen: Wanja ska bort

Av en händelse råkade en människa jag känner sitta intill Sven-Erik Österberg och Bosse Ringholm i publiken på en match samma kväll som LO hade sitt styrelsemöte om Wanja Lundby-Wedins framtid. Detta gjorde att personen i fråga råkade se ett par SMS som Österberg tog emot på sin mobil.

Det första SMS:et kom från Thomas Östros och var bara en slags rapport, att Wanja skulle sitta kvar, i alla fall tills vidare. Ringholm skrickade tydligen gott åt detta och utbrast ”Ja, vi får väl se hur länge det blir.”

SMS nummer två till Österberg var än mer intressant. Detta kom från en S-medarbetare och gick ut på att Wanja nu skulle sitta kvar, men att planen på sikt givetvis är att hon ska bort.

Innebörden av detta bör vara uppenbar för alla. Hur mycket LO än pratar om att partiet inte ska lägga sig i deras inre angelägenheter så kommer socialdemokratin alltid att försöka få bort obehagliga personer från LO-ledningen. Wanja Lundby-Wedin är vid det här laget en belastning inte bara för LO utan även partiet, något som blir allt tydligare i opinionsmätningarna. Allt är givetvis inte Lundy-Wedins fel, men socialdemokraterna har inte råd att behålla någon som man lika gärna kan använda som syndabock.

Uppenbarligen är Wanja Lundby-Wedins dagar som LO-ordförande räknade. Frågan är om det blir avgång på grund av familjeskäl eller erbjudande om ett annat uppdrag som för henne bort från LO-toppen och hur snabbt man vågar låta detta ske. Att hon kommer vara kvar fram till valet 2010 ser jag allt mer som en omöjlighet, speciellt efter att ha fått ta del av dessa SMS.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Och vems fel är ungdomsarbetslösheten?

Thomas Östros ondgör sig idag över alliansens, enligt honom, handlingsförlamning. En av sakerna han anklagar alliansen för är att inte göra något åt ungdomsarbetslösheten, som stiger snabbare än i något annat EU-land och nu är uppe i en fjärdedel, en ökning med dryga sex procentenheter.

Frågan är då, vad beror denna ökande arbetslöshet på?

Många unga har fått jobb den senaste tiden. Bland annat beror detta på att regeringen har sänkt arbetsgivaravgifterna för personer upp till 26 år. En rak insats för att komma tillrätta med ungdomsarbetslösheten. Sen har det kommit en lågkonjunktur som inte politikerna i Sverige har kunnat påverka, eftersom den skapats av usla lån i USA. Då måste företagen varsla. Enligt LAS så råder principen sist in, först ut. Alltså så sparkas många av de ungdomar som äntligen hade fått jobb genom regeringens insatser.

Således höll ungdomsarbetslösheten på att förbättras, ända tills LAS, som skapats och kramas av LO och socialdemokraterna, gjorde sig påmind och därmed satte de unga utan jobb igen.

Alliansregeringen gör alltså klara insatser för att minska ungdomsarbetslösheten, men eftersom man hittills inte vågat ta strid med facket och socialdemokraterna så har man inte rört deras LAS. Det leder nu till att ungdomar går ut i arbetslöshet igen.

Lösningen för att minska ungdomsarbetslösheten är alltså, Thomas Östros, att luckra upp turordningsreglerna i LAS. En enkel åtgärd, väldigt effektiv och något som de flesta experter är överens om är det som skulle göra verklig skillnad för de grupper (speciellt unga) som har svårt att komma in på arbetsmarknaden. När kommer socialdemokraterna att föreslå denna ändring för att åtgärda ungdomsarbetslösheten? Eller tänker man lämna frågan om ungdomsarbetslösheten helt till alliansen som hittills?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,

Wanja kvar, men hur länge?

Efter 7 timmars styrelsemöte har LO i sin eviga vishet bestämt sig för att de fortfarande har förtroende för Wanja Lundby-Wedin. Trots att hon sett till att bevilja bonusar och superpensioner så är hon rätt person att leda fackföreningsrörelsens kamp mot kapitalet.

Även om hon nu har fått bekräftat förtroende från sina medlemsorganisationer så är det inte alls säkert att det förtroendet räcker ens till nästa LO-kongress. Sannolikt kommer Wanja som LO-ordförande innebära fortsatta problem för arbetarrörelsen beträffande förtroendet från arbetarna, en förtroendebrist som direkt spiller över på LO:s politiska gren, Socialdemokratiska arbetarpartiet.

Det är nästan lite synd om Mona Sahlin. Hon behöver inte mer problem, hon har tillräckligt med huvudvärk på grund av samarbetet med vänsterpartiet och miljöpartiet.

Å andra sidan är jag ju inte direkt ledsen över att arbetarrörelsen själv ser till att alliansen vinner även nästa riksdagsval.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

LO: Glömska, inkompetens och censur

LO har det inte lätt just nu. Först låtsas man glömma att man har varit med och fattat beslut om bonusar och pensioner. Sen, när man motbevisats, hävdar man att man inte förstått vad man beslutat. Om man som styrelseledamot inte kan läsa innantill är det tecken på grov inkompetens eller möjligen bara på att man inte bryr sig.

Nästa steg i sagan om LO och maktfullkomligheten är att man försökt att censurera obekväma medarbetare på Aftonbladet. Eftersom LO äger halva tidningen har man utsatt förre chefredaktören för påtryckningar för att tysta kritiska krönikörer och för att införa en bättre, mer LO-vänlig debattsida i tidningen.

Det är självklart att en ägare ska ta ansvar för sin tidning och dra upp riktlinjer för inriktningen på den. Det gör man dock genom en bra chefredaktör och goda val av medarbetare. Det är inte okej att censurera och tysta kritiska röster. Man måste som ägare tåla granskning även av sina egna journalister, att tillåta detta är även att öka trovärdigheten för tidningen. Toppstyrda medier där kritiska röster tystas hör hemma i diktaturer, inte i demokratiska stater med pressfrihet.

LO och socialdemokraterna (som ju är LO:s partipolitiska gren) fortsätter att skapa sig problem. Förhoppningsvis kommer medlemmar och väljare snart att tröttna på cirkusen och göra slut med sosse-draken en gång för alla. Om det skapades nya partibildningar och fler fackföreningsrörelser vore det bara positivt för Sverige. Mångfald är bra i alla lägen, även vad gäller politik och ett parti som är så pass stort så det snart inte ens vet vad det vill själv, medför bara byråkrati och stagnation i den politiska processen.

Jag önskar vänsterrörelsen all lycka med att reda ut sina problem. Säg bara till om ni behöver en red bull för att orka…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,