FP bankar in bevarandementaliteten

I Stockholmsliberalen (Folkpartiet Stockholms interna organ) skriver Bonnie Bernström, Gabriel Romanus och Björn Rydberg om hur viktigt det är att Folkpartiet nu även står upp för de rigida krav på icke-förändring i Stockholms siluett som partiet gick till val på. Abit Dundar skriver i veckans nummer av tidningen Nu (Folkpartiets riksorgan) om hur viktigt det är att vi inte låter något av det som byggs nytt ”slåss om uppmärksamheten” med det som redan är byggt i staden. Mönstret går igen på flera håll och just motståndet mot ”skyskrapor” var Folkpartiet Stockholms viktigaste fråga i valet och den fråga som man använde för att lansera valrörelsen redan under sommaren.

Skribenterna i Stockholmsliberalen anser att Folkpartiet blev framgångsrika i Stockholms stad just tack vare det klara budskapet om nej till förändringar i siluetten. 0,38 procentenheters ökning gentemot förra valet anses alltså vara en framgång i detta fall.

Samtidigt går det inte att ta miste på vilka väljare det är som har vunnits genom den förda politiken. Det är företrädesvis, för att inte säga uteslutande, de äldre. Människor som tycker att Stockholm är bra nu, människor som var unga och fick vara med och påverka när Globen byggdes, en byggnad de nu tycker gjorde Stockholms siluett fulländad. De ungdomar, som många andra partier kämpar för att vinna när deras egen väljarbas blir allt äldre, underkänner däremot politiken. Många liberala väljare under 30 röstade glatt på FP i alla val utom i kommunfullmäktige. Där valde man istället Centern, som med gruppledaren Per Ankersjö i spetsen driver på för högre hus med en sällan skådad glöd. Uppgivenheten och oförståelsen för folkpartisternas udda hållning när det gäller höga hus i Stockholms innerstad var stor i denna väljargrupp.

Det kanske i sammanhanget kan vara intressant att notera att skribenterna i Stockholmsliberalen samtliga har passerat 60 medan Abit Dundar har färre än 10 år kvar tills han kliver över samma tröskel.

Folkpartiet har dock valt sin profilfråga och nu gäller det att på alla sätt banka in den åsikten och få fler medlemmar att tycka att den är den enda rätta. Framför allt används argumentet att de som inte tycker som FP vill bygga skyskrapor överallt där det går, utan urskillning. Nu är de flesta så pass luttrade att de inser att så inte är fallet, även om det ibland retoriskt kan låta så även från skyskrapsförespråkarna.

Sanningen är dock att de flesta yimbyiter och centerpartister inte alls vill bygga skyskrapor i hela staden. Däremot ser de inget självändamål i att säga blankt nej till alla byggnader som möjligen kan synas, till alla byggnader som sticker upp ovanför någon annan byggnad eller, om uttrycket ursäktas, gud förbjude skulle kunna vara lika högt eller högre än ett kyrktorn. De ser istället att vi måste bygga mer bostäder på en allt mer begränsad yta, bostäder som måste byggas på höjden om vi ska kunna bevara grönområden och om vi ska få plats med den växande befolkningen i Stockholm. Redan idag är det näst intill omöjligt att få tag på studentlägenheter. Andrahandsboenden eller att stanna hos föräldrarna är något som ungdomar tvingas till i flera år, om de ska ha en chans att bo i Stockholm. Då duger det inte att säga nej till att bygga högre och effektivare i Stockholms innerstad, då måste man börja tänka nytt.

Därmed inte sagt att det ska byggas höghus för deras egen skull eller att de ska fylla hela staden. Däremot är det motiverat att höja den genomsnittliga höjden på husen i staden och gärna bygga på ett par-tre våningar på de befintliga husen. Där så passar, kan man sen komplettera med ännu högre hus. Redan på 1930-talet byggdes det skyskrapor, de så kallade Kungstornen. Sedan tillkom de med Stockholmska mått sett gigantiska Hötorgsskraporna på 1950-talet.

Samtidigt skulle varje annan stad i världen skratta åt oss om de insåg att vi benämner dessa byggnader med termen ”skrapor”; de stackars husen har ju knappt ens skrapat på ytan när det gäller att vara höga.

Tyvärr kommer FP inte att byta åsikt än på länge. Inte heller kommer Per Ankersjö och hans centerpartister att få det lätt i förhandlingarna; även om C numera är flera gånger större än KD i stadsfullmäktige, så är FP större och kommer antagligen inte att vika en tum i denna profilfråga. Exakt var det lämnar stadsbyggnadsfrågorna i Stockholm de närmaste fyra åren vet vi inte, men antagligen i något bortglömt hörn för så speciellt spännande och nytänkande lär det inte bli.

Samtidigt tappar FP fler och fler unga väljare på en politik som är som klippt och skuren för att medvetet skrämma bort unga liberaler, ja för den delen alla unga. Frågan är vilken framtid partiets strateger egentligen har sett i sina kristallkulor, när de bestämde sig för att banka in bevarandet så djupt att det antagligen aldrig kommer att gå att dra ut igen.

Intressant?

Världens största museum eller en levande storstad?

Länsstyrelsen kritiserar det planlösa byggandet och är i praktiken sur över att något som byggs i Stockholm idag faktiskt syns. Ungefär samtidigt går Centerpartiet ut och vill exploatera Årsta Holmar för att göra dem mer tillgängliga för allmänheten. De har tidigare förespråkat fler höga hus och synlig, modern arkitektur i Stockholm. Vilket av dessa i praktiken oförenliga intressen ska ha företräde i Stockholm 2010?

En visionär bild av hur Årsta Holmar kan bli mer tillgängliga för allmänheten.

Stockholm är en fantastisk stad, om det är många överens. Samtidigt finns det stora problem beträffande stadsplaneringen och hur staden utvecklats det senaste halvseklet. Rivningshysterin som härjade på 1960-talet vill vi inte se mer av, alldeles för många värdefulla miljöer jämnades med marken, till råga på allt för att ersättas med anskrämliga betongklumpar utan minsta estetiskt värde. Ytterligare en effekt som rivningshysterin hade, och som medför enorma problem i dagens stadsplanering, är att den överdrivna rädslan för förändring av Stockholm underblåstes till fanatiska nivåer. Den rädslan lever vi med än idag, vilket inte bara försenar nyckelprojekt som Slussens förnyelse, utan också medför att Stockholm hindras i sin utveckling och därmed förvärrar framför allt bostadssituationen men också miljöproblemen som ökade pendlingsavstånd med mera innebär.

Skräcken för förändring har gått så långt att även det i grunden liberala partiet Folkpartiet liberalerna har anslutit sig till den starkt konservativa linjen och kräver stopp för höga hus innanför tullarna. Däremot håller Centerpartiet under ledning av Per Ankersjö fortfarande flaggan högt för en mer liberal syn på stadsbyggnad, något som i kombination med Stureplanscenterns framväxt och de åsikter som följt därmed har gjort att de definitivt har övertagit rollen som Det Liberala Partiet i Stockholms stad.

Slussen, en stenöken som ska bevaras till varje pris?

Läser man mellan raderna i den kritik som riktas mot hur det byggs i Stockholm just nu inser man att Länsstyrelsen anser att alla förändringar i Stockholm som innebär att något synligen förändras, borde stoppas. Den ”riksintressanta kulturmiljön” utgörs nämligen av fronten mot vattnet, den begränsade, låga höjden på husen och anpassningen till naturen. Länsstyrelsen efterlyser en ”samsyn” när det gäller avvägningar mellan riksintressant kulturmiljö och nödvändig exploatering för att få en storstad som står sig i den internationella konkurrensen. Deras recept på samsyn är dock inte gemensamma avvägningar, eftersom ”planer på skyskrapor väckt förvåning hos länsstyrelsen”. I praktiken innebär alltså en samsyn att tjänstemännen på länsstyrelsen snarare än de folkvalda politikerna i Stockholms stadshus ska bestämma vad som ska byggas i Stockholms innerstad. Något mindre demokratiskt får man leta efter i dagens Sverige.

Stockholm behöver utvecklas, om det råder ingen tvivel. Bostadsbristen är akut och pendlingsavstånden ökar. Trafikinfarkten blir allt värre och de infrastruktur som skulle kunna avhjälpa situationen är till dags dato minst 30 år försenade. Satsningar på såväl vägar som kollektiva färdmedel behöver mångfaldigas för att komma ikapp kraven. Att då kräva att innerstaden fredas från all förändring som kan avhjälpa problemen är då vrickat och länsstyrelsen med flera måste inse att en levande stad aldrig kan tillåtas att bli ett museum. Däremot ska vi heller aldrig falla tillbaka på den rivningshysteri som härskade på 1960-talet, det skulle riskera oersättliga kulturvärden.

Å andra sidan skulle en likadan rivningshysteri förstås uppfylla länsstyrelsens krav, eftersom de nya hus som byggdes på 1960-talet vare sig förändrade fronten mot vattnet, anpassningen till naturen eller den generella höjden på husen i innerstaden…

Intressant?

Konservativt från det liberala partiet

På torsdagen antog Folkpartiet liberalerna i Stockholms stad sitt program inför valet i höst. Precis som väntat är en av profilfrågorna en starkt konservativ åsikt, nämligen att höga hus inte hör hemma i Stockholms innerstad utan att vi måste värna stadsbilden. Allting ska vara precis som det alltid varit, förändring kan ju vara farligt…

Det är ingen nyhet att jag är emot denna åsikt. Jag tycker om höga hus, om de byggs på rätt sätt och på rätt plats. Jag delar inte partiets åsikt att rätt plats alltid ligger utanför innerstaden. Tvärtom är jag snarast en varm anhängare av centerpartiets åsikter i denna fråga. De har en liberal, modern syn på höga hus och fördelarna med dem, till skillnad från den konservativa syn som är rådande inom det parti som ändå har ordet ”liberal” i partinamnet. Det faktum att jag har denna åsikt och är öppen och tydlig med den är inte heller direkt populärt i det ledande skiktet i Folkpartiet Stockholm.

Centerpartiet i Stockholms stad har blivit allt mer utpräglat liberala. I resten av landet är den liberala ådran inte alls lika uttalad och därmed kan inte centern sägas vara ett ledande liberalt parti. I just Stockholm är det dock frågan om det inte är centern som representerar de mest liberala åsikterna i dagsläget. Mark Klamberg skriver på sin blogg att en av de viktiga skillnaderna mellan Folkpartiet och Centerpartiet är just synen på höga hus. Jag skulle vilja veta vad de andra viktiga skillnaderna är, för om det där är den avgörande skillnaden måste jag nog komma till slutsatsen att även om jag är folkpartist i hjärtat, är jag i Stockholms stad utpräglad centerpartist.

Trist attityd till nyskapande tankar

Läser att flertalet remissinstanser sågar ett förslag om nybygge på Lilla Essingen. Vissa av dem av helt knasiga skäl.

”Att bygga ut över och i vattnet har ingen hävd på Lilla Essingen eller längs Stockholms stränder och strider mot stadens karaktärsdrag”, skriver Stadsmuseet i sitt remissyttrande.

Jaså? Det fanns ingen hävd att bygga hus med glasfasader innan det gjordes. Det fanns ingen hävd att bygga höga hus (förutom kyrkor) innan Kungstornen. Och så vidare. Istället för att bejaka ett förslag som kan innebära nyskapande i Stockholm och dessutom använda utrymmet bättre (det är ont om mark i innerstaden, så att lägga ett par kvadratmeter på vatten istället gör ju i alla fall lite skillnad) så vill Stadsmuséet säga nej till allt som inte är precis som det alltid varit.

Ibland blir man väldigt, väldigt trött på konservatismen vad gäller stadsbyggnad i den här staden.

Intressant?

Stockholm som grön liberal metropol

Folkpartiet liberalerna har sedan ett tag tillbaka profilerat sig som det ledande konservativa partiet. Konservativt i den meningen att man inte vill förändra någonting av Stockholms utseende. På julafton publicerades en debattartikel av ledande folkpartister som dömde ut förändringarna av Stockholm, snabbt replikerad av centerpartiet som tar varje chans att argumentera för fler skyskrapor i Stockholm. Att jag är en stor anhängare av fler höga hus i Stockholm är ingen hemlighet för dem som läst min blogg ett tag och självklart är jag inne på Centerpartiets linje i denna fråga. Mina kolleger i Folkpartiet liberalerna är inte lika liberalt sinnade vad gäller stadsbyggnad och vill ta strid för ”Stockholms skönhet”, en tämligen odefinierbar enhet.

Även FP:s gruppledare i Stockholms stadshus Lotta Edholm har, med sina kolleger, tagit ställning mot höga hus genom en artikel på Newsmill. Gruppledaren i stadsbyggnadsnämnden Abit Dundar är också inne på samma linje. Det ska förstås konstateras att linjen är antagen av representantskapet i staden, men sådana beslut hindrar ju inte enskilda politiker från att vara av avvikande mening. Så är inte fallet med någon av de framträdande liberalerna i Stadshuset i denna fråga utan de skriver under på denna åsikt fullt ut. Det är troligen den fråga där jag går mest i opposition mot det parti jag är medlem i, en fråga där jag däremot står på stadig grund inom ungdomsförbundet.

Centerpartiet med gruppledaren Per Ankersjö i spetsen har dock fortsatt att visa framfötterna och profilerar sig allt mer som ett ledande liberalt parti med känsla för Stockholm som världsmetropol. Nu senast har de lämnat en skrivelse till stadsbyggnadsnämnden om att åter ljussätta Stockholm med neonskyltar. En idé som jag häromdagen, utan att känna till centerns skrivelse, diskuterade med min sambo och vi var båda rörande överens om att det är alldeles för lite neonskyltar i Stockholm. Tanken fick vi när vi gick nedför Kungsgatan mot Stureplan, där kontrasten mellan den mörka Kungsgatan och det upplysta och urbana Stureplan knappast kunde vara större.

Kontrasten mellan partierna kunde knappast vara större och i just stadsbyggnadsfrågan måste jag säga att Centerpartiet vinner på walk-over för liberala storstadsväljare. Med sina förslag om gröna städer och gröna tak visar de hur Stockholm kan utvecklas till en grön metropol. Med Stureplanscenterns övriga politik kan detta förenas till att bli en liberal metropol som städer världen över kan avundas. En grön, liberal metropol som jag definitivt skulle vilja leva i.

Varför kan inte Sveriges ledande liberala parti (jo, jag menar FP) ha samma vision?

Intressant?

Det kyliga Stockholm

Sergels Torg

Stockholm är en fascinerande stad. Två kvällar i rad har jag varit ute och promenerat i centrala Stockholm, från Sergels torg till Gamla stan. Måndagskvällen var spektakulär med en dimma som lägrade sig över staden, vilket gjorde att man fick en illusion av att befinna sig i London när man passerade över Riksbron och såg ut över Riddarfjärden. Det var kyligt, men vackert. Tyvärr hade jag inte med mig kameran, hade jag haft det hade jag bifogat trolska bilder på vyerna.

Tisdagskvällen var bara kylig. Ingen drömsk dimma utan bara kyla och fukt i allmänhet, vilket klädde av Stockholm för mina ögon. Stockholm är en fantastisk stad, men det finns mycket att förbättra vad gäller stadsbilden. Låt oss ta Sergels torg som exempel.

Sergels torg har stor potential. En stor öppen plats, fri från bilar, som skulle kunna vara en människornas plats. Tyvärr är det istället en kylig och ofta vindpinad plats som bara lever upp ordentligt när det är stora torgmöten och manifestationer där. Annars är det mest en plats man passerar förbi på väg någonstans. Att det är så har flera anledningar. En är att det helt saknas bänkar och skyddade platser där man faktiskt kan ta det lite lugnt. Trappan är inte ett fullgott komplement, eftersom det är en genomfartsled såväl som en plats att sitta. Dessutom saknas det grönska – mänskliga och trivsamma platser har nästan utan undantag olika former av grönska, ibland kompletterat med vatten på olika sätt. Dessutom är materialen som använts olika former av betong istället för naturmaterial som trä eller natursten. Att ersätta dagens betongplattor med svart respektive vit sten av någon form skulle göra att känslan för hela platsen blev en helt annan.

På många andra ställen i stan har samma tankesätt varit rådande. Betong och billiga material är det som använts och många platser är planerade för att människor ska passera förbi snarare än stanna och umgås. Dessutom är staden sedan 1960-talet byggd mer för bilar än människor. Det är en tragedi. Därför är den största utmaningen för Stockholms politiker nu att planera om staden så att vi kan göra den till en stad för människor att leva och bo, träffas och umgås i. Inte en kylig stad som agerar som en pittoresk kuliss för bilarna som passerar genom den.

Självklart är det till stor del en fråga om pengar. Därför måste stadens egna medel för stadsbyggnad kompletteras med privata insatser. Genom att låta olika företag och organisationer delta i arbetet med att försköna staden, exempelvis genom att de tar ansvar för närområdet kring sina egna fastigheter, kan staden bli en snyggare och mänskligare plats. Då kan också medel från de gemensamma styras om för att minska trafiken i innerstaden på olika sätt; oavsett om det handlar om ökad kollektivtrafik eller nedgrävda trafikleder och ringleder. Privata-offentliga samarbeten är framtiden för stadsbyggnad och infrastrutursatsningar. Det är dags att på allvar börja använda dem för att driva ut kylan ur Stockholm.

Detta är en av de saker jag tänker driva om jag får chansen att sitta i stadsfullmäktige efter valet 2010.

Intressant?