En utomståendes shortlist till ny S-ledare

Jag är inte socialdemokrat. Jag har aldrig varit socialdemokrat och så länge partiet inte plötsligt blir liberalt så kommer jag heller aldrig att bli socialdemokrat. Däremot är jag intresserad av politik och demokrati. Av den anledningen har jag ett intresse av en stark och fungerande opposition, eftersom den är nödvändig för att regeringsmakten inte ska bli ett trött förvaltande. I dagsläget befinner jag mig dessutom i opposition mot samtliga partier i riksdagen, då inget av dem i min mening inte är tillräckligt liberalt.

Nu har Håkan Juholt avgått, precis som många förutspådde efter fredagens VU-möte. Frågan är nu vem som ska efterträda honom. Igår skrev jag på Frihetssmedjan om Håkan Juholts uttalande om att det var partiet som var i en svår situation, inte han. Jag konstaterade att om han redan bestämt sig för att avgå, så var det uttalandet förmodligen väldigt sant. Partiet har nämligen en uppslitande process framför sig, där det helt saknas naturliga efterträdare och där höger- och vänsterfalangerna sannolikt än en gång kommer att strida för mer eller mindre öppen ridå. Samtidigt var det förstås ohållbart att fortsätta med Juholt. Damned if you do, damned if you don’t.

Vad krävs då av en ny partiledare för Socialdemokraterna?

För det första måste det vara en person som är trovärdig som statsminister. Socialdemokraterna är fortfarande det största partiet i vänsterblocket, även om Miljöpartiet knappar in. Det är därför S-ledaren som kommer att utgöra det första valet att bilda regering om vänsterblocket blir störst i ett kommande val.

Den nya ledaren måste också kunna ena partiet. Socialdemokraterna har sargats hårt av det senaste årets katastrofer. Många har tappat lusten och engagemanget. Alla dessa måste peppas och fås att engagera sig igen. Dessutom måste ledaren ena de olika falangerna inom partiet. Ännu är Socialdemokraterna ett parti där åsiktsklyftorna mellan de olika extremerna är större än i något annat parti. Det var kanske ett vinnande koncept när man samlade 40-50 procent av väljarskaran, men i ett parti på dryga 20 procent är det komplicerat. Så är dock fallet och därmed måste ledaren kunna ena dessa falanger och föra en politik som högersossar, vänstersossar, fackpampar och småföretagarkramarna i partiet alla kan tycka är ok.

Slutligen måste ledaren ha en utstrålning som lockar tillbaka väljare till partiet. Det behöver självklart inte vara någon av samma kaliber som Palme eller JFK, men en trist teknokrat eller en bitter eller ilsken ledare är inte att tänka på.

Det finns förstås fler krav, men dessa är bland de viktigaste som jag som utomstående analytiker kan identifiera.

Vilka kandidater finns det då? Antagligen fler än de jag personligen känner till, eftersom jag inte har total koll på partiet. Antagligen måste personen dock sitta i Riksdagen, eftersom det inte är rimligt att tro att någon utanför riksdagen är trovärdig i rollen som statsministerkandidat. Förvisso lämnar det fortfarande 112 personer, men listan blev plötsligt kortare.

Ur mitt perspektiv handlar detta i första hand om personer som skulle kunna vara ett bra ansikte utåt och som förefaller som personer med förtroende såväl inom som utom socialdemokratin. Huruvida de kan ena partiet internt kan jag inte själv bedöma.

Baserat på detta är således mina förslag som följer, i bokstavsordning efter efternamn.

• Urban Ahlin: Hans långa erfarenhet av utrikespolitik och därmed vana av samtal över blockgränserna gör honom till en kandidat som kan vinna förtroende bland många.
• Mikael Damberg: Talades det om redan i förra processen. Som ordförande i Stockholm lider han förstås av att partiet är riktigt litet i regionen, men samtidigt har han visat sig vara en uppskattad företrädare för Socialdemokraterna i många läger.
• Hillevi Larsson: Ett litet wild-card som är förhållandevis ung och kvinna. Kanske inte stark nog för att hålla ihop partiet och driva en samlad politik, men har utstrålning och intressanta idéer.
• Leif Pagrotsky: En underfundig kuf som med sin sköna stil appellerar till många. Dessutom ett tungt namn intern i S.
• Veronica Palm: Ytterligare en ung kvinna som ofta nämnts i ledarskapssammanhang. Förhållandevis känd, åtminstone i de kretsar som är intresserade av politik. Har potential och en god portion karisma, men kan vara diskvalificerad genom att ha en alltför tydlig vänsterstämpel.
• Tommy Waidelich: Har visat sig kompetent när det kommer till ekonomisk politik och genom alla turer under Juholt har han lyckats komma igenom som en sansad person som inte gör förhastade uttalanden och ser till att ha torrt på fötterna. Som kontrast till Juholt är han lockande, men kan också ha liknande effekt om han fortsätter sitt nuvarande uppdrag som ekonomisk talesperson.

Jag är inte statsvetare. Jag är inte expert på socialdemokraterna. Jag är inte ens engagerad i ett riksdagsparti längre. Men som utomstående och förhållandevis väl insatt i turerna kring partiledarvalet samt hur många väljare resonerar, skulle jag bli högst förvånad om nästa socialdemokratiska partiledare inte återfinns på min lista här ovan.

Det finns förstås två bubblare. Thomas Östros och Pär Nuder. Jag skulle dock inte rekommendera någon av dem, då ingen av dem har den karisma som krävs för att locka tillbaka väljare. De kanske kan ena partiet, men de kommer inte att klara sig hela vägen till Rosenbad, om inte samarbetspartierna V och MP rusar framåt i opinionen. Jag hoppas för socialdemokratins skull att de inte faller i fällan och väljer någon av dem.

Förvirrad Modig tankevurpar

För några dagar sedan skrev Mattias Svensson, redaktör på den liberala tidsskriften Neo och författare till boken Glädjedödarna, ett debattinlägg om det oroväckande med den ökade registerkontrollen som arbetsgivare kräver av de som vill bli anställda. Igår svarade KDU:s förbundsordförande Aron Modig på artikeln med ett försvar och en axelryckning.

Modig gör, som vanligt, ett gäng tankevurpor och kryddar med några sakfel och missuppfattningar.

Till att börja med utser han Mattias Svensson till chefredaktör på Neo, något som säkert är smickrande för Mattias men som Paulina Neuding, chefredaktör på Neo, antagligen inte tycker är Modigs sak att göra. Ingen stor sak, givetvis, men om en debattör inte kontrollerar en så enkel sak öppnar hen för misstro också mot övriga fakta som presenteras.

Modigs stora fel består dock i att han inte förstår problematiken. Mattias Svenssons argument är att den som avtjänat sitt straff också ska anses ha sonat sitt brott, en grundläggande princip i vårt rättssystem, precis som principen att du är oskyldig tills motsatsen bevisats. I samma anda som Beatrice Asks gredelina kuvert för att delge sexköpare misstanke om brott, anser dock Modig att det är helt rätt att arbetsgivare ska kunna begära utdrag vid anställning och att saker som en straffad person sonat för upp till tio år sedan ändå ska kunna leda till ett nytt straff i form av en förvägrad anställning. Om Modig nu anser att personer ska straffas i tio år till, varför kämpar han inte för en generell straffhöjning med tio år direkt?

Modig argumenterar dessutom för att ökade krav på registerutdrag inte alls skapar en ökad misstro i samhället, vilket Svensson anser i sitt inlägg. Det är oklart vad Modig baserar detta på. I dagens samhälle misstänks snart varje man vara pedofil om han visar minsta intresse för att arbeta med barn. Registerutdrag har tillkommit som ett sätt att kontrollera att män som vill jobba inom exempelvis barnomsorgen inte är straffade för denna typ av brott tidigare. Trots detta sker det i enstaka fall övergrepp, helt enkelt för att personer som inte tidigare är straffade får jobb i dessa yrken. Registeruttagen skapar helt enkelt en misstro och kan få människor som i högsta grad är lämpade för yrket, men som skäms över något annat straff under sin ungdoms- eller studenttid, inte vill lämna in registerutdrag till arbetsgivare. Det kan hindra människor från att söka arbeten men det kan också skapa ökad misstänksamhet när en kandidat försöker undvika att lämna in utdrag.

Det kan också leda till absurda situationer, som att Mattias Svensson till en början hindrades att adoptera på grund av ett straff för vapenvägran – en person som straffats för att han inte gillade våld ansågs alltså vara en olämplig förälder. Modigs svar är att efterlysa mer ”sunt förnuft”. Men för att citera Sir Humphrey Appleby i BBC-serien Yes Minister: Government policy has nothing to do with common sense. Sunt förnuft får alltid stryka på foten när det kommer till byråkrati och kan bara i undantagsfall återfå sin status genom långvariga rättsprocesser. Det är därmed inte lämpligt med långtgående lagar om registerutrag och andra integritetskränkande åtgärder, som ska tillämpas med hjälp av ”sunt förnuft” – det resonemanget kan bara leda till tragedier, ändamålsglidningar och missbruk.

Modig missförstår också argumentet om den ökade bördan som samhället lägger på företagare. Med undantag för företag som arbetar med barn, så har Modig rätt i att samhället inte formellt ställer krav på företag att kräva registerutdrag. Däremot uppmanas eller tvingas företag till mycket annat, som att se till att de anställda inte röker och att de lever hälsosamma liv. Registerkontrollerna är ytterligare ett uttryck för att företagen känner press att kontrollera människor i förväg och att ta ett ansvar som få anställda egentligen efterfrågar. Som Svensson skriver så har dessa kontroller lika många vänner till både höger och vänster, trots att det varken kan vara i rättssäkerhetens eller i den enskilda arbetarens intresse att dessa kontroller görs. Det är underligt att facken inte för länge sedan uppmanat sina medlemmar att vägra dessa kontroller och att inte fler liberaler satt ner foten och tagit upp detta problem.

Aron Modig och KDU har en tradition av att gilla hårdare tag, förbud och att predika principen om öga för öga, tand för tand. Det betyder inte att det är vare sig rättssäkert eller ens vettigt i ett modernt samhälle. Straff ska i svensk modern rättstradition vara en rehabilitering, inte just ett straff, vilket också namnet Kriminalvården implicerar. Modigs linje undergräver denna rehabiliteringstanke och spär på misstron i samhället genom att argumentera för att någon som en gång blivit dömd alltid ska anses vara en potentiell återfallsförbrytare. Det är en obehaglig tanke som borde leda till kraftiga fördömanden från alla liberaler och övriga värnare av rättssäkerhet och rättvisa.

Åldersproblematiken visualiserad

Politikers ålder har diskuterats en hel del den senaste tiden, i och med att Miljöpartiet fått ett ungt språkrör i Gustav Fridolin och att Centerpartiet inom kort med största sannolikhet kommer att välja jämnåriga Annie Lööf till ny partiledare. Alf Svensson är missnöjd, kanske för att han fått kliva ner och släppa fram nya förmågor, trots eller kanske på grund av sina nästan 40 år i politiken.

Det må vara hur det vill med kompetens efter ålder och liknande. Något som riksdagen dock har som uttalat mål är ju att avspegla befolkningens sammansättning vad gäller framför allt kön och på senare år även etnicitet. Riksdagen vill vara representativ. Huruvida det är det mest relevanta för ett parlament att koncentrera sig på ämnar jag inte beröra här. Jag tänker bara konstatera att det finns fler saker att ta i beaktande än enbart kön och etnicitet. Normalt sett brukar ju samtliga diskrimineringsgrunder vara relevanta och numera ingår ju ålder i den lagstiftningen. Således har jag knåpat ihop ett diagram, liknande en befolkningspyramid, för att åskådliggöra hur den röstberättigade befolkningens sammansättning ser ut jämfört med riksdagens.

Som tydligt framgår är det två grupper som är rejält underrepresenterade i riksdagen; de yngsta och de äldsta. Kraftigast överrepresentation har åldersgrupperna 53-57, 43-47 och 48-52.

För den äldsta åldersgruppen betyder det att deras barn bestämmer över dem. För de yngsta betyder det att deras föräldrar bestämmer över dem. Ingetdera låter speciellt lockande och det kanske inte är så underligt om unga känner att de inte har något att säga till om – först bestämmer deras föräldrar allt, sen när de får rösta är det ändå deras föräldrar som sitter i riksdagen och bestämmer.

Åldersfixering finns uppenbarligen i politiken, precis som Alf Svensson varit inne på. Men den handlar inte om att man ska vara ung och snygg för att lyckas. Nej, ska du bli en framgångsrik politiker ska du vara medelålders. Och utseendet? Ja, det verkar vara helt ovidkommande, åtminstone om man granskar pressbilderna på riksdagens webbplats.

Förstatliga om du inte är djävulen!

Debatten om huruvida staten ska äga företag som går med miljardförlust enbart för att säkra människors jobb, eller om staten ska hålla sig utanför marknadsekonomin annat än genom konkurrenslagstiftning etc, fortsätter.

Ibland blir inläggen i debatten inte bara osakliga utan dessutom rent elaka. Det senaste exemplet är Carolina Neuraths krönika i SvD, med rubriken Så synd var det inte om henne. Där konstaterar hon att Maud Olofsson grät öppet på såväl presskonferens som under sitt tal i Almedalen, men att hon inte kunde räkna med någon sympati eftersom hon vägrat förstatliga Saab och dessutom inte ägnade större delen av sitt tal åt just Saab.

Visst är det flera människor som kommer att drabbas ekonomiskt om Saab stänger ner för gott. Det är dock lite oklart på vilket sätt situationen för just dessa människor skiljer sig från situationen för vem som helst som blir arbetslös. Vi har en a-kassa som anses räcka för alla andra som blir arbetslösa, men som tydligen inte anses alls tillräcklig för en Saab-anställd. Människor förlorar jobb på olika håll i Sverige dagligen, men de behöver inte nämnas i ett tal. Saab däremot måste man prata om trots att man knappt gjort annat i ett år, annars är man ond och förtjänar ingen sympati.

Självklart är detta medielogik. Stora händelser som påverkar många och som är lätta att visa har stor dragningskraft och får särställning. Det är så nyhetsvärdering fungerar och det är inget konstigt. Men när journalister blir så påverkade av den att de sätter igång ett drev mot någon på det här sättet, då har det gått för långt. Det går inte att anklaga någon för att vara djävulen själv bara för att de inte ägnar varje vaken sekund åt att rädda jobben på Saab.

Dessutom kan man ju tycka att de socialförsäkringar som duger åt alla andra borde duga även åt Saabs anställda, men det är ju en annan fråga.

Intressant?

Alla är beroende av SD

Allt större del av den politiska debatten i Sverige handlar om vem som samarbetat med, gjort sig beroende av eller näst intill vågat titta på Sverigedemokraterna. Såväl regering som opposition beskyller den andra sidan för än det ena, än det andra.

Det senaste exemplet kom i veckan, där en av alliansens ledamöter twittrade om att S, V, MP och SD gått iväg för att ha överläggningar om a-kassan. Genast gick debattvågorna höga, men inte bara om huruvida S och SD samarbetade. Nej, S blånekade att händelsen ens hade ägt rum, men passade samtidigt på att kräva ett förbud mot att twittra från riksdagens sammanträden. Den detaljen gör att det ser ut som att S ljugit om sitt möte med någon från SD och förbud mot rapporter från möten som inte är sekretessbelagda är i sig förkastligt. Det är dock ett ämne för en helt egen artikel. Poängen är istället de kraftiga reaktionerna från alla inblandade att någon över huvud taget velat prata med en sverigedemokrat.

Sverigedemokraternas egendomliga ställning visas enkelt med en fråga och ett svar, hämtat från Twitter tidigare idag.

@AnnikaBeijbom: Har sd blivit en salongsfähig samarbetspartner för @Socialdemokrat? Undrar på allvar, inte raljerande. #Svpol

@Socialdemokrat: Nej. Faktum är att SD röstar med regeringen i 9 av 10 gånger.

Tack för statistiken, men vad sägs om att svara på frågan? Samarbete handlar inte om hur någon röstar, även om det är slutprodukten av ett framgångsrikt samarbete. Samarbete handlar om att ha överläggningar, lägga gemensamma förslag eller i alla fall i förhand söka stöd för sina förslag hos någon och i allmänhet ha en faktisk dialog. Det finns idag inget riksdagsparti som har ett sådant samarbete med SD, men frågan var ju om det eventuella samtalet i enskilt rum mellan S och SD skulle kunna vara ett tecken på att det i alla fall skulle vara en möjlighet.

Den andra anklagelsen som kastas fram och tillbaka är beroendet av SD. Oppositionen försöker, precis som S i twitter-svaret ovan, beskylla regeringen för att vara beroende av SD för att få igenom sina förslag. Det är givetvis sant, till viss del, på samma sätt som det är sant att oppositionen är beroende av SD för att fälla regeringens förslag. Oppositionens beroende är till och med större; regeringen kan komma överens med enskilda oppositionspartier, så som man exempelvis gjort med Miljöpartiet i migrationsfrågorna. Oppositionen har dock ingen annan att vända sig till än SD om de vill få igenom sina förslag.

Oavsett så är samtliga partier i riksdagen nu beroende av hur SD väljer att rösta i olika frågor. Det gäller såväl beroende i formen att få dem att rösta för det egna förslaget, som beroende att hitta andra samarbetspartners för att neutralisera SD eller för att veta i förväg hur frågan kommer landa. SD har ju som bekant valt att inte berätta i förväg hur de kommer att rösta i kammaren.

Så länge ingen sätter sig i överläggningar med SD eller skriver motioner tillsammans med dem, så finns det inga samarbeten att beskylla varandra för. Så länge inte de rödgröna eller alliansen får förändrad partisammansättning eller lyckas locka över politiska vildar, så kommer de båda vara ungefär lika beroende av SD.

Med andra ord är det meningslöst att fortsätta låta den politiska debatten handla om dessa saker. Det är dags att bedriva politik som vanligt och leta stöd för sina förslag där det går. Framför allt är det dags att inse vad stora delar av Europa också brottas med, nämligen att stabila majoritetsregeringar är allt mer sällsynta. Kanske är det också mer demokratiskt och önskvärt att det är så.

De enda SD-frågor som samtliga andra partier går emot gäller migration och svensk monokultur. I övriga frågor finns det mycket där SD delar samsyn med flera andra partier. Så länge SD inte får inflytande på invandringspolitiken finns det egentligen inget som hindrar samarbete på andra områden. I Danmark har utvecklingen varit att de andra partier antagit Dansk Folkepartis politik. Våra svenska partier bör inte gå i samma riktning, men då kan överläggningar eller åtminstone dialog med SD i övriga frågor vara en bra idé snarare än en dålig. Om den sverigedemokratiska politiken på bland annat detta sätt granskas på fler områden finns också chansen att deras brister blir allt mer uppenbara. Alternativt får vi ett parti som faktiskt företräder en minoritet, något de enligt demokratiska principer måste få göra.

Oavsett vilket resultatet blir, är det ingen utom SD som vinner på att debatten fortsätter att handla om vem som är mest ovillig att ens prata med dem. Det bästa sättet att hantera partiet är att behandla dem som alla andra – ta emot deras röster i de frågor där man är överens och låta dem bedriva sina extremare åsikter i ensamt majestät. Om det fungerade med kommunister borde det fungera med främlingsfientliga.

Intressant?

Vi tar den vi kan få

Mel. Jag tar det jag vill ha, Melodifestivalen 2006

Vi tar den vi kan få

Vänstern hindrade oss, MP snodde röster förstås
Men vi skyller på Mona förstås
Det passar oss
Adnor reser nu runt och i landet snackas det strunt
Om vem som blir ledare i
Vårat parti
Men vad vet dom? Finns inte nån!

Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Någon står på tur
Helst nån som inte vill, som säger nej tack till
Andnor idag
Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Ge oss nå’n
Nå’n som gör som vi vill, hör alla sossar till
Rörelsens fasad
Vi tar den vi kan få

Vi tar den vi kan få

Messing blir inte bra, Östros vill ingen av oss ha
Ingen annan tackar ju ja
Vem ska vi ta?
Nu står vi här, har stort besvär!

Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Någon står på tur
Helst nån som inte vill, som säger nej tack till
Andnor idag
Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Ge oss nå’n
Nå’n som gör som vi vill, hör alla sossar till
Rörelsens fasad
Vi tar den vi kan få

Vi tar den vi kan få

Vi tar den vi kan få
Någon står på tur
Helst nån som inte vill, som säger nej tack till
Andnor idag
Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Ge oss nå’n
Nå’n som gör som vi vill, hör alla sossar till
Rörelsens fasad
Vi tar den vi kan få

Ovanstående borde kanske publicerats lite tidigare, medan valberedningen fortfarande letade, men jag hade inte nog med inspiration att skriva texten förrän idag, i all hast.

Intressant?