Etikettarkiv: demokrati

Moderat demokrati

Liberaldemokraterna logoDet sägs att Hanif Bali (M) låter hälsa att den moderatsympatisör som skriver under Liberaldemokraternas namninsamling för att bilda parti, kommer att uteslutas ur MUF och Moderaterna.

Dels väcker det frågan hur Moderaterna ser på demokrati, om man inte kan stödja andra människors rätt att bilda ett parti utan att bli utesluten ur det parti man själv sympatiserar med.

Dels väcker det frågan hur de ska få reda på vilka som har skrivit under listorna, eftersom Liberaldemokraterna kommer att lämna listorna till en notarius publicus för att vem som helst ska kunna och våga skriva på listorna utan risk för repressalier. Ska då M spionera på sina medlemmar, eller Liberaldemokraternas medlemmar, eller kommer de försöka muta notarius publicus för att få tillgång till namnen?

Attityden säger en hel del om moderaternas ängslighet, rädsla och underliga attityd till demokrati.

Intressant?

Annonser

Ska politik vara att inte vilja?

Den årliga politikerveckan i Almedalen är en enda lång åsiktsmässa där olika lobbygrupper och särintressen vill nå ut med just sitt budskap och i de allra flesta fall förmå politikerna att åstadkomma förändring. Veckan har kritiserats och dömts ut som meningslös av PR-konsulter som meningslös för den som vill nå ut med ett budskap i det enorma mediebruset. De underskattar dock den viktigaste poängen med veckan, nämligen möjligheten att skapa nätverk och att få en vidareutbildning i frågor man är intresserad av.

Många av de lobbyister som rör sig i Visbys gränder under veckan har dock en övertro på möjligheten att faktiskt få till stånd förändring i politiken. Till skillnad från den ideala bilden av politiken som nästan alltid förs fram, den att politik är att vilja, så är det allra lättaste i politiken att säga nej, att inte vilja.

Det är nästan omöjligt att åstadkomma förändring. Förändring kräver hårt arbete, allianser med många aktörer i samhället och för det mesta kompromisser där du säljer ut din åsikt i en fråga för att få gehör i en annan. Partier som säger nej får ofta oproportionerligt stor makt i politiken i de politiska system som saknar starka enpartimajoriteter.

Det tydligaste exemplet i svensk politik just nu är troligtvis Kristdemokraterna. Partiet hotas ständigt av fyraprocentspärren, men kan trots det blockera frågor där det finns stora blocköverskridande majoriteter i riksdagen. Det första exemplet var den könsneutrala äktenskapslagstiftningen, som tog långt arbete och en aldrig tidigare skådad lösning för att kunna bli verklighet, trots att sex av sju riksdagspartier var helt överens. Idag är det en modernisering av lagen om fastställande av kön i vissa fall, där KD lyckas blockera en proposition av den enkla anledningen att de förändringar som är viktigast för remissinstanser, partier och den berörda gruppen människor är precis de förändringar som KD säger blankt nej till.

De frågor som får mest uppmärksamhet i medierna är också de frågor där partier säger nej. Vänsterpartiet bjöd in de två andra rödgröna partierna till ett budgetsamarbete och Socialdemokraterna tackade försiktigt ja till överläggningarna, men den största rubriken blev när Miljöpartiet tackade nej. Rubrikerna om vad Socialdemokraterna säger nej till i Alliansens politik är många och svarta, medan de saker Socialdemokraterna faktiskt vill göra får betydligt mindre rubriker och sämre placeringar i medierna. På så sätt fortsätter det.

Den som kommer in i politiken som idealist får sitt engagemang krossat tämligen omedelbart, om de tar sig upp på en lite högre nivå. Själv tappade jag förtroendet för karriärpolitikerna i samband med att jag vikarierade som assistent i Stockholms stadshus. När jag ifrågasatte varför vi inte drev på för en gemensam antagningsregion till gymnasieskolan för hela Stockholms län, fick jag veta att partiets viktiga väljare i Bromma inte vill att förortsbarn ska kunna ta deras barns platser i de fina skolorna. Det blev en rättighet för väljarnas barn att oavsett egen insats få en plats i just de skolor föräldrarna ansåg att de hade rätt till, medan ”de andra” fick hålla till godo med andra skolor. På samma sätt besvarades frågan om marknadshyror inte med några ideologiska eller sakliga skäl, utan att väljarna i Vasastan skulle sluta rösta på partiet om de genom politiken skulle riskera att få höjda hyror. Det var bäst att säga nej till allting nytt och behålla de väljargrupper man hade, helt enkelt.

Om ett politiskt partis främsta uppgift är att maximera sina opinionssiffror är det givetvis populism och säkra kort som är rätt strategi. Den som kommer in i politiken med aspiration att göra karriär och kunna få välbetalda jobb genom partiet har självklart denna ingång. Den syns allt oftare även i ungdomsförbunden och många är de som gjort tvärvändningar i allt utom sina allra käraste hjärtefrågor när de fått något betalt uppdrag av partiet. De idealister som vägrar överge sina ideal blir istället utskällda, ifrågasatta och förlorar möjligheterna att klättra vidare i partierna. Idealisterna, som anser att politikens uppgift är att ta samhället framåt och förändra det för framtidens utmaningar, blir allt mer desillusionerade. Ju mer partierna bryr sig om nästa opinionsmätning och att till varje pris behålla sina gamla väljare, desto mer förlorar de idealisterna som såväl medlemmar som väljare.

Ju mer politiken handlar om att stoppa saker snarare än att driva på för förändring, desto mer förlorar politiken väljarnas förtroende. Den som engagerar sig politiskt vill för det mesta åstadkomma förändring snarare än att stoppa densamma. Proteströrelser får också ofta en något rättshaveristisk eller fundamenstalistisk stämpel, oftare än de rörelser som vill åstadkomma förändring. När små grupperingar kan blockera beslut som har ett brett stöd såväl bland politiska partier som allmänheten riskerar också tron på det demokratiska systemet att urholkas. På så sätt är det inte bara olyckligt utan direkt farligt när politiken allt mer utvecklas mot att säga nej och att inte vilja.

Den direkta lösningen på problemet är att i allt högre utsträckning gå utanför fasta samarbeten i de frågor där det finns en samsyn. Regeringskoalitioner kan inte ha som främsta uppgift att likrikta partierna till att bara driva frågor där samtliga koalitionspartier är överens. Frågor som könstillhörighetslagstiftningen måste kunna tas direkt i riksdagen om ett enda, minimalt parti blockerar den. Andra frågor där ett brett stöd hämtas i partier från alla block måste också kunna genomdrivas genom direkt parlamentariskt arbete, utan inblandning från regeringen. Det är det enda naturliga i en parlamentarisk demokrati värd namnet. När Alliansen nu en gång för alla brutit det socialdemokratiska maktinnehavet borde detta bli lättare och mer naturligt. Regeringsduglighet handlar nämligen inte om att alltid vara överens, det handlar om att ta hänsyn till bred folkvilja och mänskliga rättigheter även när små särintressen stretar emot. Politik måste återigen bli att vilja och att våga. Allt annat är oacceptabelt.

Intressant?


Den egendomliga Ekis Ekman

Journalisten och debattören Kajsa Ekis EkmanKajsa Ekis Ekman och jag delar inte många värderingar i livet. Det anser jag allt mer. I sin bok Varat och varan – som jag tyvärr ännu inte läst trots att det står på att-göra-listan sen i december – angriper hon mig för mina åsikter om sexköpslagen. Det är jag van vid förstås och de angreppen kommer från vänster och höger, konservativt och liberalt håll. Frågan må vara delvis ideologisk men den drar inga klara skiljelinjer mellan de klassiska blocken i svensk politik.

Nu har jag också tagit del av hennes försvar av Venezuelas would-be-dictator Hugo Chavez. Jag blev uppmärksammad på det genom en liten kort intervju med henne i Magasinet Neo, i samband med en längre artikel om hur människor förtrycks, tystas, drivs i exil osv ur Chavez ”socialistiska utopi”. Hennes försvar är ännu mer uttalat i Neo än det är i DN-artikeln. Hon viftar exempelvis bort kritik från Human Rights Watch och Freedom House med att ingendera organisationen har någon fysisk representation i Venezuela, utan att reflektera över att det skulle kunna bero på att Chavez regim förföljer deras aktivister eller till och med förbjuder dem att ha representation i landet. Hennes ohejdade försvar för en regim som allt mer närmar sig diktatur är inte bara obegripligt, det är rent ut sagt vidrigt. Vad är nästa steg för Ekis Ekman, att hylla diktaturerna i Kuba och Vitryssland som paradisen på jorden och ”experiment med direktdemokrati”?

Kajsa Ekis Ekmans värderingar har inte stått högt i kurs hos mig tidigare heller, men nu har jag även tappat förtroendet för henne som seriös debattör. Den som okritiskt hyllar Hugo Chavez kan inte ha den verklighetsförankring som krävs för att delta seriöst i samhällsdebatten. Det är egendomligt att hon fortfarande hålls i så pass högt anseende av så många.

Intressant?


Alla är beroende av SD

Allt större del av den politiska debatten i Sverige handlar om vem som samarbetat med, gjort sig beroende av eller näst intill vågat titta på Sverigedemokraterna. Såväl regering som opposition beskyller den andra sidan för än det ena, än det andra.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i riksdagens kammareDet senaste exemplet kom i veckan, där en av alliansens ledamöter twittrade om att S, V, MP och SD gått iväg för att ha överläggningar om a-kassan. Genast gick debattvågorna höga, men inte bara om huruvida S och SD samarbetade. Nej, S blånekade att händelsen ens hade ägt rum, men passade samtidigt på att kräva ett förbud mot att twittra från riksdagens sammanträden. Den detaljen gör att det ser ut som att S ljugit om sitt möte med någon från SD och förbud mot rapporter från möten som inte är sekretessbelagda är i sig förkastligt. Det är dock ett ämne för en helt egen artikel. Poängen är istället de kraftiga reaktionerna från alla inblandade att någon över huvud taget velat prata med en sverigedemokrat.

Sverigedemokraternas egendomliga ställning visas enkelt med en fråga och ett svar, hämtat från Twitter tidigare idag.

@AnnikaBeijbom: Har sd blivit en salongsfähig samarbetspartner för @Socialdemokrat? Undrar på allvar, inte raljerande. #Svpol

@Socialdemokrat: Nej. Faktum är att SD röstar med regeringen i 9 av 10 gånger.

Tack för statistiken, men vad sägs om att svara på frågan? Samarbete handlar inte om hur någon röstar, även om det är slutprodukten av ett framgångsrikt samarbete. Samarbete handlar om att ha överläggningar, lägga gemensamma förslag eller i alla fall i förhand söka stöd för sina förslag hos någon och i allmänhet ha en faktisk dialog. Det finns idag inget riksdagsparti som har ett sådant samarbete med SD, men frågan var ju om det eventuella samtalet i enskilt rum mellan S och SD skulle kunna vara ett tecken på att det i alla fall skulle vara en möjlighet.

Den andra anklagelsen som kastas fram och tillbaka är beroendet av SD. Oppositionen försöker, precis som S i twitter-svaret ovan, beskylla regeringen för att vara beroende av SD för att få igenom sina förslag. Det är givetvis sant, till viss del, på samma sätt som det är sant att oppositionen är beroende av SD för att fälla regeringens förslag. Oppositionens beroende är till och med större; regeringen kan komma överens med enskilda oppositionspartier, så som man exempelvis gjort med Miljöpartiet i migrationsfrågorna. Oppositionen har dock ingen annan att vända sig till än SD om de vill få igenom sina förslag.

Oavsett så är samtliga partier i riksdagen nu beroende av hur SD väljer att rösta i olika frågor. Det gäller såväl beroende i formen att få dem att rösta för det egna förslaget, som beroende att hitta andra samarbetspartners för att neutralisera SD eller för att veta i förväg hur frågan kommer landa. SD har ju som bekant valt att inte berätta i förväg hur de kommer att rösta i kammaren.

Så länge ingen sätter sig i överläggningar med SD eller skriver motioner tillsammans med dem, så finns det inga samarbeten att beskylla varandra för. Så länge inte de rödgröna eller alliansen får förändrad partisammansättning eller lyckas locka över politiska vildar, så kommer de båda vara ungefär lika beroende av SD.

Med andra ord är det meningslöst att fortsätta låta den politiska debatten handla om dessa saker. Det är dags att bedriva politik som vanligt och leta stöd för sina förslag där det går. Framför allt är det dags att inse vad stora delar av Europa också brottas med, nämligen att stabila majoritetsregeringar är allt mer sällsynta. Kanske är det också mer demokratiskt och önskvärt att det är så.

De enda SD-frågor som samtliga andra partier går emot gäller migration och svensk monokultur. I övriga frågor finns det mycket där SD delar samsyn med flera andra partier. Så länge SD inte får inflytande på invandringspolitiken finns det egentligen inget som hindrar samarbete på andra områden. I Danmark har utvecklingen varit att de andra partier antagit Dansk Folkepartis politik. Våra svenska partier bör inte gå i samma riktning, men då kan överläggningar eller åtminstone dialog med SD i övriga frågor vara en bra idé snarare än en dålig. Om den sverigedemokratiska politiken på bland annat detta sätt granskas på fler områden finns också chansen att deras brister blir allt mer uppenbara. Alternativt får vi ett parti som faktiskt företräder en minoritet, något de enligt demokratiska principer måste få göra.

Oavsett vilket resultatet blir, är det ingen utom SD som vinner på att debatten fortsätter att handla om vem som är mest ovillig att ens prata med dem. Det bästa sättet att hantera partiet är att behandla dem som alla andra – ta emot deras röster i de frågor där man är överens och låta dem bedriva sina extremare åsikter i ensamt majestät. Om det fungerade med kommunister borde det fungera med främlingsfientliga.

Intressant?


Brev från Nevin Bertas

Ett par händer som sticker ut mellan gallren till en fängelsecellNevin Bertas är författare. Hon är 52 år gammal. 21 av dessa har hon spenderat i Turkiskt fängelse, eftersom hon varit medlem i ”olagliga organisationer”. Av dem har sex år spenderats i onödan, eftersom hon suttit för länge på grund av ”ett misstag”. Trots det verkar det inte som att hennes nästa fängelsedom, på tio månader, kommer att dras från denna tid. Denna gång ska hon sättas i fängelse för att hon hade mage att skriva en bok om de självupplevda händelserna i fängelset, inklusive massakrerna i fängelserna år 2000.

Nedan är brevet från Nevin Bertas i sin helhet, översatt från kurdiska. Det demonstrerar med all önskvärd tydlighet varför Turkiet har lång väg kvar innan de når full demokrati, tyvärr.

Hej,

Mitt namn är Nevin Bertas, och jag skriver till er från Istanbul Bakirköy fängelset. Jag är författare till boken ”Inancin Sinandigi Zor Mekanlar: Hücreler”. För detta dömdes jag till 10 månaders fängelse och intagen den 2 november 2010.

Boken skrev jag i början av år 2000 under min tid i Gebze fängelset. Det har gått över nästan 11 år sedan dess. Denna bok trycktes i april år 2000 och blev censurerad en vecka senare. Åtal väcktes på 4 punkter, mot mig som författare. Sedan väcktes även åtal mot ansvarig utgivare på bokförlaget, Elif Çamyar, och ägaren för bokhandeln som sålde boken. Jag frikändes eller fick penningböter för 3 av 4 åtalspunkter. Den kvarvarande punkten, ?Stöd till olaglig organisation?, fortsatte dock. Jag blev dömd till 4 års fängelse för detta. Sedan skedde en lagförändring vilket gjorde att min advokat begärde att mitt fall skulle omprövas. Detta ledde att processen tillfälligt stoppades.

Februari 2007 blev jag frisläppt från Gebze fängelset. Under den tiden min advokat hade försökt att få mig frikänd genom överklagan kom det fram att jag hade suttit 6 år för länge i fängelset. Vi fick veta var på grund av ett misstag!

I 13 år, mellan åren 1995-2007, satt jag fängslad då jag blev dömd för ?Medlemskap i olaglig organisation? och några andra relaterade domar. Tidigare, mellan 1983-1991, var jag fängslad i 8 år. Jag är nu 52 år och har suttit mer än 21 år i fängelse totalt.

Åtalet som involverar författandet av boken väcktes åter efter att jag blivit frisläppt 2007. Domen blev 10 månaders fängelse. Min advokat ansökte till åklagaren att denna dom skulle dras av de 6 år som jag tidigare felaktigt varit fängslad. Åklagaren undersökte ärende och inväntade några dokument som saknades.

Medan denna process var under bearbetning bestämde sig åklagaren för att utfärda en arresteringsorder på mig varav jag blev arresterad i mitt hem.

Massakrerarna i fängelserna 19 december 2000 och flytten av interner till isolerade celler motiverade mig, som själv upplevt den värsta sortens tortyr och omänsklig behandling i samband med händelserna efter militärkuppen 12 september 1980, att skriva boken som beskrev min och mina medfångars kamp och motstånd mot tortyr, händelserna runt militärkuppen och placeringen av fångar i isoleringsceller. Vad kan vara mer naturligt att skriva en bok till stöd för människor som upplever samma saker som jag har upplevt? En bok om mina upplevelser från tortyr och den omänskliga behandlingen men hur jag trots det har fortsatt att kämpa emot orättvisor och för de som blir orättvist behandlade.

Under en tid där det diskuteras flitigt medialt och politiskt om uttrycksfrihet och vilka orättvisor i form av omänsklig behandlande, tortyr etc. som drabbat åtskilliga människor i samband med militärkuppen 12 september, anser jag att det är politiskt hyckleri att sedan anhålla mig för jag har författat att en bok som beskriver dessa händelser.

I förhoppningar om att ni intresserar er i mitt fall.

Med Vänliga Hälsningar,

Den 22 November 2010

Nevin Bertas

PS. Om ni är intresserade av mer information om mitt fall kan ni finna det här:

Cagdas Büyükbas (Bokförlaget Yediveren Yayinlari),: 0538 777 99 01

Inayet Aksu (Advokat): 0532 354 50 84

Andra som skriver: Beyan, Gurgîn, Ekim Çağlar. Se även Bianet.org.


Kryssa kandidater, inte affischer

För några dagar sedan var jag i Globen på en karriärmässa. På vägen dit passerade jag lite valaffischer från Folkpartiet liberalerna och som vanligt var det läge att ge ifrån sig en djup suck. Affischerna var nämligen vandaliserade, som vanligt. Vissa av dem hade bara fått sina budskap överkryssade, men en av dem hade blivit överaffischerad av Kommunistiska partiet.

Efter att alliansens affischer blivit kliniskt utrensade både i Husby och vid Slussen så är det här inget som överraskar. Däremot blir jag fortfarande lika trött varje gång jag ser det. Vad finns det för mening med att rensa ut andra partiers affischer eller förstöra dem? Vad är det som är så svårt med att respektera att människor har olika åsikter? Det finns många vars åsikter jag inte ger mycket för, men jag skulle aldrig få för mig att försöka hindra dem från att uttrycka dem. Däremot argumenterar jag gärna emot dem. Det avspeglas också här på bloggen; jag har under alla de år jag bloggat bara varit tvungen att ta bort en enda kommentar på något av mina inlägg, på grund av att den gick över gränsen för det som kunde anses vara lagligt. Den principen håller jag fast vid och jag önskar att fler gjorde det.

Det finns många sätt att ge uttryck för sina åsikter utan att förstöra för andra. När det gäller valet så har alla sin chans att lägga en röst i lådan idag och att kryssa den kandidat på listorna som man tycker bäst om. Det är bättre att göra så än att kryssa över andra partiers budskap. Utan respekt för åsiktsfriheten saknas förutsättning för demokrati.

Intressant?

Skydda sanningssägarna

Wikileaks logo - hourglassDen oberoende sajten Wikileaks sprider information som världens ledare helst av allt inte vill att någon ska se. Det rör allt från dokument om förhandlingarna kring ACTA till underrättelseuppgifter och filmer som visar missförhållanden inom militära operationer. Nu vill Pentagon en gång för allt utplåna denna vagel i ögat på statens sanningsmonopol.

För en tid sedan satte EU-parlamentet ner foten och krävde att hemlighetsmakeriet kring ACTA-förhandlingarna stoppades. Parlamentet krävde insyn i förhandlingarna och ställde även en del krav på innehållet. Varken EU-kommissionen eller förhandlingspartnern USA var speciellt intresserade av dessa krav och gör fortfarande vad de kan för att hålla allting hemligt. Samtidigt lyckas sajten Wikileaks komma över några av de dokument som förhandlas om, något som kan ge parlamentet nya trumfkort i kampen mot hemligstämplarna.

Inte långt därefter publicerades på Wikileaks en film som visar hur amerikanska soldater, uppslukade av kriget till den grad att de ser på det som ett videospel med poäng för varje dödad ”fiende”, skjuter ner oskyldiga människor på ett torg från en helikopter. Filmen väckte ramaskri och saken blev inte bättre av att det visade sig att den amerikanska krigsmakten mycket väl känt till saken redan innan publiceringen.

Listan på avslöjanden kan göras lång. Det är inte alltid USA som är den ”drabbade” parten, även om de mest spektakulära avslöjandena på senare tid har berört amerikanska förehavanden. Nu vill USA stoppa sajten till varje pris och grundaren Julian Assange lever på flykt undan Pentagon. Hans ”brott” är att han avslöjat osanningar och missförhållanden. Han har vågat agera som journalister gjorde förr i tiden när allt gick att publicera, speciellt när det gällde kampen för demokrati och yttrandefrihet. Tryckfriheten är omfattande tack vare denna kamp i större delen av västvärlden, inklusive USA och Sverige. Trots det kommer amerikanska intressen sannolikt att göra allt som står i deras makt för att tvinga svenska myndigheter att stänga ner de av Wikileaks servrar som står i Sverige. Huruvida det kommer att lyckas är oklart, med tanke på de politiska skandaler som rullades upp på löpsedlarna senast USA utövade påtryckningar på den svenska regeringen att agera mot servrar de inte gillade. Antingen blir det ny politisk skandal med efterföljande avgångar bland ministrar, eller så blir det frostiga relationer mellan USA och Sverige.

Det naturliga för Sverige vore att försvara tryckfriheten och bevilja Wikileaks det utgivningsbevis som krävs för att sajten fullt ut ska kunna omfattas av tryckfrihetsförordningen, en av våra grundlagar. Samtidigt är det problematiskt att tryckfrihetsförordningen har undantag som potentiellt kan missbrukas. I 7 kap. 3 § står nämligen att läsa följande:

3 § Om någon lämnar meddelande, som avses i 1 kap. 1 § tredje stycket, eller, utan att svara enligt 8 kap., medverkar till framställning, som är avsedd att införas i tryckt skrift, såsom författare eller annan upphovsman eller såsom utgivare och därigenom gör sig skyldig till

1. högförräderi, spioneri, grovt spioneri, grov obehörig befattning med hemlig uppgift, uppror, landsförräderi, landssvek eller försök, förberedelse eller stämpling till sådant brott;

2. oriktigt utlämnande av allmän handling som ej är tillgänglig för envar eller tillhandahållande av sådan handling i strid med myndighets förbehåll vid dess utlämnande, när gärningen är uppsåtlig; eller

3. uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som angivas i särskild lag,

gäller om ansvar för sådant brott vad i lag är stadgat.

Om någon anskaffar uppgift eller underrättelse i sådant syfte som avses i 1 kap. 1 § fjärde stycket och därigenom gör sig skyldig till brott som angives i förevarande paragrafs första stycke 1, gäller om ansvar härför vad i lag är stadgat.

Det som sägs i 2 kap. 12 § tredje stycket regeringsformen skall gälla också i fråga om förslag till föreskrifter som avses i första stycket 3. Lag (1988:1448).

De hemliga uppgifter som Wikileaks lämnar ut för att avslöja sanningen kan säkert av vissa betraktas som obehörig befattning med hemlig uppgift. Förvisso är det inte Sverige som hemligstämplat uppgifterna, men vill man upprätthålla goda relationer med USA är vissa sannolikt beredda att välja att se hemligstämplingen som giltig, oavsett vem som satt den där. I förlängningen skulle givetvis en sådan syn förhindra avslöjanden om exempelvis missförhållanden i Iran, men vi kan inte alltid lita på att man vid politiska hänsynstaganden tänker så långt i förväg. Om tryckfriheten däremot är så pass stark som det alltid hävdas, borde Wikileaks och dess grundare få en permanent fristad i Sverige och en grundlagsskyddad rätt att publicera de uppgifter som finns om såväl diktaturers som demokratiers övergrepp mot mänskliga rättigheter. Om man kliver över gränsen för det rimliga kan Wikileaks också åtalas, precis som alla medier, och få ett straff i form av böter eller fängelse för den ansvariga utgivaren. Om tryckfrihetsförordningen följs garanteras rättssäkerhet och det är också en garant för att sajten inte stängs ner – lagstiftningen medger sanktioner men frånsett konfiskering av enskilda upplagor finns inget som medger total censur.

7 kap.

7 § Tryckt skrift, som innefattar tryckfrihetsbrott, må konfiskeras.

Konfiskering av tryckt skrift innebär att alla för spridning avsedda exemplar av skriften skola förstöras samt att med formar, stenar, stereotyper, plåtar och andra dylika, uteslutande för tryckningen av skriften användbara materialier skall så förfaras att missbruk därmed ej kan ske. Lag (1998:1438).

8 § I samband med konfiskering av periodisk skrift må, då fråga är om något av de brott som avses i 4 § 1-3, 4 såvida det brottet är att anse som grovt, samt 6 och 7, meddelas förbud att utgiva skriften under viss, av rätten bestämd tid, högst sex månader från det domen i tryckfrihetsmålet vinner laga kraft. Förbud som nu sagts må dock meddelas allenast då riket befinner sig i krig.

Angående konfiskering av periodisk skrift, som sprides i strid mot utgivningsförbud eller uppenbart utgör fortsättning av skrift som avses med sådant förbud, gälle vad i allmänhet är stadgat om förverkande av föremål på grund av brott. Lag (1988:1448).

Sverige borde med andra ord ta sitt ansvar som en demokratins förkämpe i världen och garantera Wikileaks och Julian Assange fristad i landet. Sanningen och demokratin är viktigare än att president Obama hälsar på i Sagerska palatset.

Intressant?