Etikettarkiv: folkpartiet

Det är synd om liberalismen

I Strindbergs Ett drömspel upprepar Indras dotter gång efter annan att ”det är synd om människan!” Hade Indras dotter blivit politiker på äldre dagar hade hon antagligen sällat sig till den kör som allt oftare utropar att det är liberalismen det är synd om. Precis som hos Strindberg hade hon haft rätt.

Liberalismen är Europas sjuke man skriver Daniel Swedin i Aftonbladet och drar upp exempel från Storbritannien, Tyskland och förstås Sverige – alla tre länder där liberalerna satt sig i koalition med konservativa partier. I sig är det inte så hemskt konstigt, med tanke på att liberaler och moderna konservativa delar många tankar om skatter och ekonomi. Regeringssamarbeten verkar ju i första hand handla om att få igenom en budget i parlamentet nuförtiden och då är det klart att partierna bör söka samarbeten för att lyckas med det konststycket.

Det stora problemet är när regeringssamarbetet förutsätts hålla i varje enskild fråga och när parlamentets egna initiativ av gammal hävd och tradition ska röstas ner, i väntan på ett regeringsförslag. Liberaler och konservativa har nämligen (eller bör åtminstone ha) väldigt lite gemensamt när det gäller saker som livsstilsfrågor. Om liberaler och konservativa ska försöka samsas i dessa frågor kommer minst en part bli gruvligt besviken och väljarna än mer så.

Folkpartiets logotyp på en orange "knapp", utan tillägget "liberalerna"

Vad hände med "liberalerna"?

I Sverige har det förmodat mest liberala partiet Folkpartiet valt en lite egen väg för att komma runt detta. Istället för att stå upp för liberala ideal konstatera när de tvingas vika sig, så tävlar nu Folkpartiet med major Björklund i spetsen om att bli det mest tydligt konservativt populistiska partiet – samtidigt som de med näbbar och klor kämpar för att även i fortsättningen bli känt som det liberala partiet i Sverige. Väljarna låter sig dock inte luras och liberalerna flyr partiet, något som syns i exempelvis SOM-undersökningen om väljarnas attityder till invandring. Partiets ledning och väljarbas blir allt mer konservativ utan att partiet vill kännas vid det eller prata om det. Så länge opinionssiffrorna i alla fall inte går nedåt, så håller man sig på inslagen väg.

Liberalismen lever och har hälsan, men den gör det på oväntade ställen. Miljöpartiet samlar idag majoriteten av de liberala storstadsväljarna. Inte för att dessa har minsta gemensamt med vänstern i övrigt och speciellt inte vänsterpartiet, men för den som tycker att livsstilsfrågor trots allt är viktiga finns det få alternativ bland riksdagspartierna. Samtidigt har vi projektet Liberaldemokraterna, som drivs av en vilja att få ett liberalt politiskt alternativ som inte är bundet till vare sig vänstern eller högern. På olika sätt visar de liberala väljarna sitt missnöje, men de gamla liberala partierna lyssnar inte på det örat. Folkpartiet hade som uttalat mål att vinna tillbaka MP-väljarna i senaste valet, men den som berättade att man då nog var tvungen att ta avstånd från övervakningssamhället och börja driva lite mer liberala frågor, blev ignorerad eller fnyst åt. MP-väljarna skulle vinnas tillbaka men inte genom att driva politik som tilltalade dem. Skrämseltaktiker blev det enda svaret.

Det är synd om liberalismen och liberalerna runt om i Europa. Inte för att liberalismen som ideologi skulle vara döende utan för att de liberala partierna antingen tvingats till för många kompromisser eller för att de helt enkelt överger den liberala ideologin i utspelspolitikens jakt på någon tiondels procentenhet i nästa opinionsundersökning. Liberaler är ofta intellektuella och rankar ideologi högt, därför har liberala partier en särskild utmaning när det gäller att bedriva politik. Ett liberalt parti värt namnet måste samarbeta med såväl konservativa som gröna och socialdemokrater för att göra sina väljare nöjda. Cementerade regeringssamarbeten som ska vara överens i allt och politik som bygger på två distinkta block blir därför omöjliga för ett liberalt parti. Det är denna förenklade indelning i ”höger” och ”vänster” som är sjukdomen som liberalismen lider av och det är den som måste utplånas om liberalismen ska återfå hälsan.

Intressant?


Det nya borgerliga uppdraget – och det liberala

Borgerligheten står inför nya utmaningar och Svenska Dagbladet har initierat en debatt om vad allianspartierna behöver göra för att fortsätta behålla makten även 2014. Debattens rubrik, Det nya borgerliga uppdraget, avslöjar dock varför det är dömt att misslyckas på sikt.

Middagsbjudning med levande ljus på bordetVad är egentligen borgerligheten och borgerliga värderingar? Den frågan måste besvaras olika beroende på vilket område frågan gäller och även då blir det allt svårare att besvara frågan – i varje fall om frågan ställs till förmodat borgerliga människor. Ställer du frågan till de borgerliga partierna blir svaren mer likartade. Anledningen är enkel. Genom att de borgerliga partierna under lång tid varit opposition mot ett regerande socialdemokratiskt parti har de sakta men säkert närmat sig varandra av den enkla anledningen att de inte sett något alternativ till ett borgerligt samarbete för att nå regeringsmakten. Alliansen är bara det sista steget i denna utveckling. Om målet är att nå regeringsställning till varje pris är resonemanget sunt. Effekten har dock blivit två regeringsalternativ där det ena är övervägande socialdemokratiskt och det andra övervägande konservativt.

Lite historia

För 100-150 år sedan var det politiska landskapet annorlunda. Liberalerna stod på barrikaderna tillsammans med socialdemokrater och socialister för att driva igenom en allmän och lika rösträtt. Sista steget togs 1921 då även kvinnor fick rätt att säga sin mening i de allmänna valen. Där någonstans slutade också samarbetet och den socialdemokratiska demoniseringen av liberalerna tog sin början. Genom att ta avstånd från kollektivt ägande av produktionsmedlen och skatter med syfte att utjämna skillnader i inkomst blev liberalerna misshagliga samarbetspartners till den forna gemensamma huvudfienden Högerpartiet. Med den starka ställning socialdemokraterna började få vid den här tiden var det lätt att lyckas med kampanjen och därmed klumpa ihop liberalerna med de konservativa och därmed göra dem till en enhet, de borgerliga.

För socialdemokratin var det inte enbart fråga om ideologi, även om det självklart spelade in. Demoniseringen av liberalerna stärkte också socialdemokratins ställning och möjliggjorde det socialdemokratiska maktmonopolet. När liberalerna ansågs tillhöra fiendens sida var det lättare att kapa banden och övertyga väljarna om att det inte gick att ha dem som stöd för att regera. Liberalernas stora misstag var i sammanhanget att inte utmana bilden utan att istället successivt närma sig högern, sedermera moderaterna. Därmed accepterade man socialdemokraternas historieskrivning och världsbild. Liberalerna kapitulerade inför föreställningen att det enda som spelade roll var plånboksfrågorna och att världen därmed gick att dela in i höger och vänster, fattiga och rika. Klasser blev det enda relevanta i politiken och värderingar om hur människor skulle få leva sina liv sopades undan som oviktiga med hjälp av siffror på inkomstklyftorna.

Nutid

Orange ballong med texten "Allians för Sverige" och en folksamling i bakgrunden.Klipp till 2000-talet. Efter valet 2002 insåg även moderaterna att något behövde göras om socialdemokraternas maktmonopol skulle brytas. Lösningen blev Allians för Sverige som samlade de fyra borgerliga partierna under en flagga. Väljarna kunde för första gången få ett klart svar på vad en majoritetsregering ville genomföra. Efter att ha levt med socialdemokratiska minoritetsregeringar beroende av vänstern och miljöpartiet, var det en frisk fläkt och många valde därför tydligheten före osäkerheten i valet 2006. Strategiskt var det ett korrekt val. Effekten blev att socialdemokraterna tvingades ge upp makten och, efter ett haveri politiskt i det rödgröna blocket samt ett splittrat socialdemokratiskt parti, fick se sig besegrade även i valet efter. För borgerlighetens del var det dock en pyrrhusseger, då moderaterna gick framåt men övriga borgerliga partier backade eller stod stilla. Allians för Sverige blev plötsligt liktydigt med moderaterna med bihang. Samtidigt har moderaterna tagit på sig en pragmatisk roll, något som öppnat för de övriga borgerliga partierna att plocka upp desillussionerade moderata väljare.

Effekten av detta har blivit att de tre övriga borgerliga partierna på olika sätt gjort egna tolkningar av konservatismen, oftast under andra namn, för att kunna locka till sig de väljare som moderaterna håller på att tappa. Det gör också att de liberala inslagen i Alliansen blir allt färre och i princip enbart består av enskilda eldsjälar i de respektive partierna, ofta rebeller som ses på med oblida ögon av partiledningen. Tydlighet är viktigt i politiken, speciellt för partier. För dagens partier har det dock blivit liktydigt med att alla ställer sig bakom de senaste utspelen och försvarar dem, även om de är oförenliga med den ideologi som partiet sägs stå för – jämför exempelvis Folkpartiets förslag om burqaförbud eller tvångskommendering av föräldrar till skolan och hur de förhåller sig till vad de flesta människor uppfattar som liberalism.

Det nya uppdraget

Var lämnar då detta borgerligheten? Det enkla svaret är att borgerligheten allt mer blir konservativ, vilket är vad socialdemokraterna alltid anklagat den för att vara – även när det socialdemokratiska skällsordet nyliberal använts. Det borgerliga uppdraget kommer allt mer att bli att vara ett tydligt regeringsalternativ i kontrast mot det rödgröna blocket, vilket också kommer medföra att uppdraget är att beskriva konservativa människors uppfattning om vardagen och hur vardagen bör lösas. I det uppdraget finns det däremot inte plats för liberalismen. Ska liberalismen ha en plats i det borgerliga uppdraget, måste liberalerna gå i direkt konflikt med de konservativa krafterna när det gäller exempelvis könstillhörighetsfrågan, migrationspolitiken, integritetspolitiken, övervakning och mycket annat. Eftersom det inte kommer att komma några sådana förslag från regeringen återstår det att driva frågorna i riksdagen – något som med dagens praxis visat sig omöjligt. Det blir ramaskri bara en eller två riksdagsledamöter hotar med att rösta mot regeringens linje och moderaterna försöker skrämmas med regeringskris om så händer.

Liberaldemokraterna logoMed andra ord återstår bara att skilja ut det liberala uppdraget från det så kallade borgerliga. Det nya liberala uppdraget måste således bli att konsekvent driva liberala frågor, ibland tillsammans med regeringen och ibland emot den. Med nuvarande regering handlar det om att driva ekonomisk liberalism tillsammans med regeringen, medan frågor som exempelvis integritet, övervakning och familjepolitik måste drivas i riksdagen. En regering med starkt grönt inflytande skulle få en till stora delar omvänd fördelning. I vissa enskilda frågor skulle samarbetet säkerligen kunna drivas i motsatt riktning eller över alla blockgränser. Poängen är dock att liberalismens uppdrag måste vara att återta positionen som en egen ideologi och slänga ut föreställningarna om att det bara finns höger och vänster i politiken. Den axeln är bara relevant i ekonomiska frågor och inte alltid ens i dessa. Socialism, konservatism och liberalism är tre grundläggande olika ideologier, med vissa överlapp beroende på tolkning eller vilken filosof som prioriteras.

Vissa hävdar förstås ideologiernas död, det är ingen nyhet. Samtidigt efterlyser väljare tydlighet i politiken. Den tydligheten uppnås inte genom utspel som för dagen verkar ligga rätt enligt opinionsmätningarna. Istället krävs en grundläggande syn på världen som gör att det går att förutsäga politiska ställningstaganden även i frågor som inte var aktuella i den senaste valrörelsen. En värdegrund och världsbild, en så kallad ideologi, utgör inte bara en sådan bas utan är också en försäkring mot beslut som gynnar enskilda intressen. Genom att vara konsekvent vinner man väljare och förtroende. Alliansen har varit relativt konsekvent, men alltid konsekvent konservativ.

Det nya borgerliga uppdraget att fortsätta skapa ett konservativt regeringsalternativ måste alltså kompletteras med ett liberalt uppdrag att skapa ett liberalt alternativ. Dessa två kommer säkert att komma bra överens och kommer att kunna ha ett gott samarbete, men de kommer aldrig att vara förenliga under en gemensam politisk flagg. Eftersom Alliansen inte kommer att erkänna det, är det upp till liberalerna att avslöja Alliansens nya kläder för vad de är.

Intressant?


Definiera ”kris”?

Idag presenterar Socialdemokraternas kriskommission sina slutsatser. Den stora krisen är att partiet tappar väljarstöd. Samtidigt pågår en helt annan kris i Folkpartiet, ett parti som inte tappar väljarstöd utan står och stampar i opinionen. Krisen, som partiledningen inte vill kännas vid, består i att man tappar sina idéer och sin ideologi, det som vissa kallar partiets själ.

Det nya Folkpartiet. Låter det som en trist efterapning av Moderaternas eller brittiska Labours nydaning? Det är det inte. Folkpartiet började göra om sig innan Reinfeldt klev in och tog in Moderaterna i det tjugonde århundradet. Det nya i Folkpartiet var en uppgörelse med den så kallade ”snällismen” och ledde till en politik som talade mer om hårdare tag och där politiken bestämdes utifrån vilka coola pressmeddelanden som kunde skickas ut. Det som kunde låta positivt, att partiet skulle utgå från väljarna och driva deras frågor, utvecklades till precis vad det låter som: populism.

Jan Björklund med texten "bestämma" i bakgrundenPå kort sikt fungerade det, när moderaterna krisade kände en del borgerliga väljare trygghet i ett parti som var tydligt. Framgångarna tog dock abrupt slut i samband med att Fredrik Reinfeldt tog över partiledarskapet och skapade ett modernt borgerligt parti. Nu står FP och stampar i opinionen, men utan att tillsätta några kriskommissioner. Den enda slutsatsen som dragits är att det behövs ett nytt partiprogram, eftersom det gamla innehåller för mycket av den gamla ”snällismen”. En framgång på ett par tiondels procent i Stockholm kallas för ”ett starkt mandat för vår politik”. Det är alltså inte bara storebrorssamhället som FP har omfamnat från boken 1984, även nyspråket och nytänket verkar vara på intåg i partiet.

Folkpartiets kliv in på den klassiskt konservativa arenan blir allt längre och mer frekventa. Niqabförbud, FRA och Ipred, hårdare straff, drogtest av barn… Listan kan göras lång. Det tycks inte bekymra partiledningen att de mer ideologiskt sinnade medlemmarna och väljarna överger partiet. Istället lyfte partisekreteraren på valnatten fram Landskrona som ett bra exempel på platser där FP gått framåt och hur partiet centralt borde ta efter deras framgångar. Det tycks inte bekymra honom att receptet varit att ta efter en hel del av de populistiska inslagen i Sverigedemokraternas politik på lokal nivå.

Frågan är alltså hur en kris definieras. Är det en kris i ett parti först när man tappar väljarstöd? Kanske till och med så snart man börjar tappa väljarstöd? Eller är det en kris när partiet överger sina ideal och sin ideologi, oavsett vilka effekter det får för opinionsstödet. Frågan kan bara besvaras om syftet med ett parti är definierat. Om ett parti primärt är till för att föra människor uppåt i karriären, att arbeta för maktinnehav till varje pris, så är det självklart att krisen kommer så snart väljarstödet viker. Om ett parti istället är till för att samla människor, såväl medlemmar som väljare, med en gemensam idé om hur samhället fungerar på bästa sätt, så kommer krisen så snart dessa ideal sviks.

Tage Erlander på valaffisch. "Trygghet i en föränderlig tid - Socialdemokratin"För socialdemokraterna är svaret inte alltid helt uppenbart, eftersom partiet blivit synonymt med maktinnehav. Även om det finns en idé om åt vilket håll samhället bör utvecklas, är det inte en rak eller ens entydig idé. Det råder dock inga tvivel om att partiet just nu är i kris; väljarna sviker partiet, samtidigt som partiets egna ideal får stå åt sidan till förmån för framför allt samarbetet med vänsterpartiet, ett parti som för de flesta socialdemokrater har varit otänkbara att samarbeta med under lång tid. När båda kriterierna är uppfyllda är det klart att partiet måste vara i kris.

Folkpartiet är däremot ett parti i kris. Folkpartiet har aldrig varit ett maktparti utan varit en samling människor med idéer och ideal. Ibland har partiet varit i regeringsställning, några gånger också innehaft statsministerposten. Det har dock alltid tidigare varit genom att partiet fått genomslag för sina idéer och sen har kunnat förhandla bra med andra partier. Idag försöker partiet få gehör för väljarnas idéer, vilket ger någon tiondels procents väljarstöd i en vecka innan stödet faller igen. Ungdomarna, såväl väljare som medlemmar, överger partiet och det är i högsta grad relevant att tala om ett utdöende parti. Trots det tillsätts inga kriskommissioner och det första skarpa förslaget efter valet, att tvinga fram lagstiftning som låter rektorer förbjuda elever att bära niqab i skolan, är inte tilltalande för de liberala ungdomar – en grupp FP till varje pris vill nå – som i senaste valet röstade på Miljöpartiet. Snarast tvärtom.

Om partier kan ha en själ, så har Folkpartiet sålt sin till opinionsdjävulen. Socialdemokraternas själ är och har alltid varit så pass kollektiv och splittrad att det är svårt att avgöra var den befinner sig och hur den mår, vilket i sig är ett problem. Även Kristdemokraterna och Centern har heta debatter på samma tema.

Resultatet är sannolikt att det politiska landskapet ser helt annorlunda ut i valet 2014. Förhoppningsvis har blocken luckrats upp, antagligen faller ett, två eller kanske tre partier ur riksdagen. Kanske kommer ytterligare ett nytt parti in, om inte två. Sannolikt kommer de gamla föreställningarna om partierna inte längre att gälla och garanterat är att den gamla eran med starka majoritetsregeringar en gång för alla tar slut. På vägen dit kommer det att krisas till höger och vänster, oavsett  partierna själva vill kännas vid det eller inte.

Intressant?


FP bankar in bevarandementaliteten

Hötorgsskraporna i StockholmI Stockholmsliberalen (Folkpartiet Stockholms interna organ) skriver Bonnie Bernström, Gabriel Romanus och Björn Rydberg om hur viktigt det är att Folkpartiet nu även står upp för de rigida krav på icke-förändring i Stockholms siluett som partiet gick till val på. Abit Dundar skriver i veckans nummer av tidningen Nu (Folkpartiets riksorgan) om hur viktigt det är att vi inte låter något av det som byggs nytt ”slåss om uppmärksamheten” med det som redan är byggt i staden. Mönstret går igen på flera håll och just motståndet mot ”skyskrapor” var Folkpartiet Stockholms viktigaste fråga i valet och den fråga som man använde för att lansera valrörelsen redan under sommaren.

Skribenterna i Stockholmsliberalen anser att Folkpartiet blev framgångsrika i Stockholms stad just tack vare det klara budskapet om nej till förändringar i siluetten. 0,38 procentenheters ökning gentemot förra valet anses alltså vara en framgång i detta fall.

Samtidigt går det inte att ta miste på vilka väljare det är som har vunnits genom den förda politiken. Det är företrädesvis, för att inte säga uteslutande, de äldre. Människor som tycker att Stockholm är bra nu, människor som var unga och fick vara med och påverka när Globen byggdes, en byggnad de nu tycker gjorde Stockholms siluett fulländad. De ungdomar, som många andra partier kämpar för att vinna när deras egen väljarbas blir allt äldre, underkänner däremot politiken. Många liberala väljare under 30 röstade glatt på FP i alla val utom i kommunfullmäktige. Där valde man istället Centern, som med gruppledaren Per Ankersjö i spetsen driver på för högre hus med en sällan skådad glöd. Uppgivenheten och oförståelsen för folkpartisternas udda hållning när det gäller höga hus i Stockholms innerstad var stor i denna väljargrupp.

Det kanske i sammanhanget kan vara intressant att notera att skribenterna i Stockholmsliberalen samtliga har passerat 60 medan Abit Dundar har färre än 10 år kvar tills han kliver över samma tröskel.

Folkpartiet har dock valt sin profilfråga och nu gäller det att på alla sätt banka in den åsikten och få fler medlemmar att tycka att den är den enda rätta. Framför allt används argumentet att de som inte tycker som FP vill bygga skyskrapor överallt där det går, utan urskillning. Nu är de flesta så pass luttrade att de inser att så inte är fallet, även om det ibland retoriskt kan låta så även från skyskrapsförespråkarna.

Sanningen är dock att de flesta yimbyiter och centerpartister inte alls vill bygga skyskrapor i hela staden. Däremot ser de inget självändamål i att säga blankt nej till alla byggnader som möjligen kan synas, till alla byggnader som sticker upp ovanför någon annan byggnad eller, om uttrycket ursäktas, gud förbjude skulle kunna vara lika högt eller högre än ett kyrktorn. De ser istället att vi måste bygga mer bostäder på en allt mer begränsad yta, bostäder som måste byggas på höjden om vi ska kunna bevara grönområden och om vi ska få plats med den växande befolkningen i Stockholm. Redan idag är det näst intill omöjligt att få tag på studentlägenheter. Andrahandsboenden eller att stanna hos föräldrarna är något som ungdomar tvingas till i flera år, om de ska ha en chans att bo i Stockholm. Då duger det inte att säga nej till att bygga högre och effektivare i Stockholms innerstad, då måste man börja tänka nytt.

Därmed inte sagt att det ska byggas höghus för deras egen skull eller att de ska fylla hela staden. Däremot är det motiverat att höja den genomsnittliga höjden på husen i staden och gärna bygga på ett par-tre våningar på de befintliga husen. Där så passar, kan man sen komplettera med ännu högre hus. Redan på 1930-talet byggdes det skyskrapor, de så kallade Kungstornen. Sedan tillkom de med Stockholmska mått sett gigantiska Hötorgsskraporna på 1950-talet.

Samtidigt skulle varje annan stad i världen skratta åt oss om de insåg att vi benämner dessa byggnader med termen ”skrapor”; de stackars husen har ju knappt ens skrapat på ytan när det gäller att vara höga.

Tyvärr kommer FP inte att byta åsikt än på länge. Inte heller kommer Per Ankersjö och hans centerpartister att få det lätt i förhandlingarna; även om C numera är flera gånger större än KD i stadsfullmäktige, så är FP större och kommer antagligen inte att vika en tum i denna profilfråga. Exakt var det lämnar stadsbyggnadsfrågorna i Stockholm de närmaste fyra åren vet vi inte, men antagligen i något bortglömt hörn för så speciellt spännande och nytänkande lär det inte bli.

Samtidigt tappar FP fler och fler unga väljare på en politik som är som klippt och skuren för att medvetet skrämma bort unga liberaler, ja för den delen alla unga. Frågan är vilken framtid partiets strateger egentligen har sett i sina kristallkulor, när de bestämde sig för att banka in bevarandet så djupt att det antagligen aldrig kommer att gå att dra ut igen.

Intressant?


Liberalismens framtid är Liberaldemokraterna

Jag har nu varit politiskt aktiv i fyra år och medlem i Folkpartiet i ytterligare fyra år innan det. Vad som motiverat mig har alltid varit liberala värderingar och en dröm om en friare värld. De senaste åren har jag med sorg sett partiet vandra längre och längre från mina ideal och istället omfamnat populismen. Jag delar fortfarande i stort de ideal som Liberala ungdomsförbundet står för, men kan för mitt liv inte se hur dessa är förenliga med Folkpartiets politik. Det är därför jag i tre veckor nu arbetat inom ramarna för Projekt Liberaldemokraterna, ett projekt som syftar till att äntligen skapa ett sant liberalt parti i Sverige.

Projekt Liberaldemokraterna, med sikte på ett nytt liberalt parti i SverigeJag har ända sedan jag blev medveten om mina politiska åsikter definierat mig som liberal – aldrig med några pre- eller suffix. Det var därför naturligt för mig att gå med i Folkpartiet liberalerna år 2002. Efter att ha varit passiv medlem i några år engagerade jag mig för första gången i valrörelsen fyra år senare. Inom kort hade jag uppdrag inom såväl Liberala ungdomsförbundet som i partiet. Snart hade jag också kommit igång med min blogg för att delta i idédebatten aktivt.

De kommande fyra åren fick jag allt mer inblick i politiken och i de internpolitiska strukturerna. Vad gällde LUF blev jag för det mesta inspirerad och motiverad, i undantagsfall har jag suckat över hur vissa människor sålt ut sina åsikter till förmån för en karriär i partiet. Partiet har istället mer och mer skrämt mig och gjort mig desillusionerad. Istället för att vara sann mot de liberala idealen, har populismen och den kortsiktiga röstmaximeringen i disparata grupper fått vara den avgörande faktorn för politiska ställningstaganden. Den egna positionen, speciellt om den har ett arvode, har varit det viktiga för alldeles för många partiföreträdare.

Utöver detta, som varit tydligast på lokal nivå, har partiets inriktning på nationell nivå fått bort från liberalism och istället handlat allt mer om tuffare tag, hårdare straff och fler förbud. Populismen och konservatismen har blivit de nya ledstjärnorna ju mer inflytande Jan Björklund och Johan Pehrson fått i partiet. Under mina fyra år som aktiv och tre år som aktiv debattör har jag fått se partiet vandra i precis motsatt riktning mot vad jag önskat. Intressant nog torde partiet också ha fjärmat sig allt mer även från LUF under den perioden.

Under den senaste valrörelsen ställdes det hela ytterligare på sin spets. Bloggosfären förvandlades helt till en partimegafon och de mer nyanserade inlägg som skrevs fick i princip inga inlänkar. Den som inte gillade burkautspel och tvångskommenderingar av föräldrar till skolan tegs ihjäl av karriärpolitikerna, istället för att det blev en levande debatt om hur dessa populistiska utspel kunde motiveras utifrån ideologin. I takt med att valrörelsen närmade sig crescendo, rasade min inspiration vad gällde både bloggande och kampanjande. Min kampanjtid ägnade jag allt mer åt Amanda Briheds personvalskampanj. Valrörelsen slutade med att jag röstade på centerpartiet i kommunalvalet och bara med tveksamhet lade folkpartiets valsedlar i de andra valkuverten.

Valresultatet mottog jag med blandade känslor. Självklart är en alliansregering bättre än ett rödgrönt alternativ, men de starka liberala rösterna i riksdagen försvann nästan helt för att ersättas med inpiskade partigängare. Dessutom kom Sverigedemokraterna in i riksdagen, ett parti som antagligen sammantaget är ännu längre från de liberala idealen än vänsterpartiet.

När jag så blev kontaktad med en frågan om jag är intresserad av ett projekt med syfte att starta ett nytt, liberalt parti, hoppade jag givetvis på utan att blinka. Under tre veckor har jag nu deltagit i debatter på maillistan och känner att den ideologin som liggeer till grund för projektet och de sakpolitiska ståndpunkter som utkristalliseras i debatten passar mina egna åsikter som hand i handske. Vissa saker kommer säkert landa lite annorlunda än mina egna uppfattningar i vissa sakfrågor, men det är tydligt att Liberaldemokraterna tänker på samma sätt som jag och delar samma grundläggande värderingar. Det är därför jag just nu sitter på Liberaldemokraternas första stormöte. Det är därför jag är inblandad i projektet. Det är därför jag samlat namnunderskrifter för partiregistrering i ett par veckor och det är därför jag kommer att bli medlem i partiet så snart projektet övergått till att faktiskt vara ett regelrätt parti.

Liberalismens framtid i Sverige ligger inte i Folkpartiet, den ligger i Liberaldemokraterna och dess ungdomsförbund Ung liberal. Den framtiden kommer jag att vara en aktiv del i.

Intressant?


Håll ordning på partierna, Gudrun!

Gudrun Schyman skäller idag på Newsmill ut ”Folkpartiet, Sven Littorins parti”.

Snälla Gudrun, Folkpartiet liberalerna är inte samma sak som Littorins Nya moderater. Vi är dessutom tydliga feminister med bl.a. Birgitta Ohlsson i spetsen. Att säga att vi inte har några folkpartistiska feminister på barrikaderna tyder med andra ord på att Gudrun vet att Ohlsson och Littorin inte tillhör samma parti, men att det av någon anledning inte framgått att Birgitta är folkpartist. Eller så har Gudrun (vilket jag har svårt att tänka mig) helt glömt bort Birgitta Ohlsson.

Per Altenberg skriver mer på temat.

Intressant?

Nya medier främjar demokratin!

Efter diskussionerna om Carl Bildts bloggande kunde man ha trott att diskussionen om politikers direktkanaler till medborgarna hade lagt sig.

Ingalunda.

Efter att Madeleine Sjöstedt på sin blogg presenterat nyheten om att det inte blir någon tillbyggnad till Stockholms Stadsbibliotek, har det blåst upp till orkan i ankdammen. Roger Mogert (S) är ”chockad och bestört” över att det presenterats på hennes blogg innan det hunnit bli ett enhälligt beslut i fullmäktige om det. I det fallet är det den vanliga politiska avundsjukan över att ett annat parti får uppmärksamhet förstås. Dessutom är det inte speciellt politiskt kontroversiellt att stoppa bygget; det inser man rätt snabbt när man läser medierapporteringen.

Journalisterna är värre ute i sina kommentarer.

Fortsätt läs