Etikettarkiv: Religion

Statligt stöd till diskriminering

Två händer knäppta i bön, färgade i regnbågsfärgernaFrälsningsarmén förbjuder homosexuella att ”ta värvning” som frälsningssoldater och håller till och med förbön för att förändra sexualiteten hos homosexuella som söker till rörelsen. Huruvida det är en ok människosyn kan vi lämna därhän, däremot är det intressant att det betalas ut statligt stöd till religiösa samfund, däribland Frälsningsarmén. Stödet kan enligt lag endast gå till ”till samfund som lever upp till samhällets grundläggande värderingar”. Tydligen är det alltså en grundläggande samhällsvärdering att det är ok att diskriminera människor på grund av deras sexuella läggning. På annat sätt går det inte att tolka det faktum att bidrag betalas ut till ett flertal trossamfund som försöker ”bota” homosexualitet genom förbön och/eller utesluter HBT-personer.

Föga förvånande tycker kyrkominister Stefan Attefall (KD) inte att det är något stort problem.

”Alla religiösa samfund har säkerligen åsikter och livsstilskrav som du och jag kanske inte håller med om. Men att recensera samfunds teologiska åsikter, ja, då kan vi inte ha något stöd alls över huvudtaget,” säger han till SvD.

Det är mycket möjligt. Diskriminering på grund av sexuell läggning är dock något som är förbjudet enligt lag. Betyder det att vi kan ignorera lagar som inte stämmer överens med våra egna värderingar, eller vad är det Stefan Attefall försöker säga? Det vore högst intressant att höra honom förklara.

Eller är det helt enkelt så, att statligt stöd till religion är ett överspelat kapitel i det moderna samhället?

Annonser

Staten och prästerskapet sitter ännu i samma båt?

Skolverket föreslår att alla världsreligioner ska ha samma ställning i skolans religionsundervisning. Det tycker inte den svenska regeringen och ansvarig minister Jan Björklund (FP). Därför kommer de nu att köra över skolverket och ge kristendomen en särställning i undervisningen.

Symboler för de stora världsreligionerna, placerade runt en bild av jordklotet.Religionsfrihet. En kyrka skild från staten. Neutralitet gentemot livsåskådningar. Ingen diskriminering på grund av religion eller annan trosuppfattning.

Låter orden och fraserna bekanta? De har varit vägledande för sekulariseringen och demokratiseringen av samhället i många år nu. De stammar ur den liberala idétraditionen och liberalerna i Sverige har varit bland de pådrivande i dessa frågor. Nu är det dags att ta steget ut tycker Skolverket och vill ge alla världsreligionerna samma ställning i religionsundervisningen. Då tar det plötsligt stopp.

– På lågstadiet berättar man i december för barnen varför vi firar jul, alla traditioner kring det och hur det gick till i Betlehem. Vid påsk gör man samma sak. Att vi skulle ägna samma uppmärksamhet åt de buddhistiska helgerna, det är inte möjligt, säger utbildningsminister Jan Björklund (FP).

Frågan är varför vi inte kan det? Vi behöver inte ägna flera heldagar varje läsår till att besöka kyrkor och lära barnen om kristna traditioner och kristen mytologi. Om vi slutar att göra det finns det gott om tid att även lära sig om andra världsreligioners viktigaste helgdagar. Det ingår inte i läroplanen att lära sig om alla kristendomens små helgdagar, då behöver vi inte heller lära oss om varje helgdag i de andra religiösa traditionerna. Däremot är det rimligt att elever lär sig lika mycket om exempelvis Ramadan och Chanukka som om julen. Dessutom är Påsken och judiska Pesach samma högtid i grunden, något som därmed borde läras ut samtidigt.

Argumentationen att kristendomen skulle haft ett så pass stort inflytande historiskt att vi måste fortsätta att ge den ett stort inflytande håller inte heller. Det är rimligt att lära sig vilket inflytande religionen haft historiskt förstås, men det hör historieundervisningen till. I religionsundervisningen är det just religionen som ska behandlas och där ska ingen religion ha särställning som viktigare än någon annan. Undervisningen ska vara neutral. Allt annat vore i praktiken diskriminering.

Jan Björklund borde som förmodat liberal utbildningsminister ha hållit hårt på principen om en sekulär skola och att kyrkan och staten genomlidit sin skilsmässa för flera år sedan. Istället säger Björklund att ”Skolverkets uppfattning är fortfarande att alla de fem stora världsreligionerna ska behandlas lika, och därför kör regeringen nu över myndigheten”. Själva formuleringen i det uttalandet är beklämmande, eftersom det antyder att myndigheter förväntas byta uppfattning när regeringen säger till dem att göra så, något som i mina öron låter som det förbjudna ministerstyret. Dessutom är det skrämmande att en myndighet ska köras över med hänvisning till att de tycker att saker ska behandlas lika istället för att särbehandlas. Det är ovärdigt en minister i allmänhet och en liberal minister i synnerhet att uttala sig på det sättet.

Antingen tror inte Björklund på grundläggande liberala ideal, eller så har Kristdemokraterna på något sätt fått orimligt stort inflytande över läroplanen, förhoppningsvis i utbyte mot att de ger upp en massa andra principer. Oavsett vilket så är regeringen ute på tunn is genom sin inställning. Inte heller går det att hoppas på att riksdagen ska kunna fälla förslaget, för trots att regeringen numera regerar i minoritet så är förslaget precis ett sådant som tilltalar Sverigedemokraterna. Deras vurm för obsoleta traditioner är välkänd. När Björklund kör över Skolverket i denna fråga attraherar han stöd från de väljargrupper som röstar på SD och KD, dvs klassiskt värdekonservativa väljare – i praktiken livsstilsliberalismens värsta fiender. På så sätt fortsätter den trend som pågått länge med en Folkpartiledning som går längre och längre bort från liberala värderingar och istället blir mer och mer konservativt.

Antagligen har regeringen, ivrigt påhejade av Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, redan slagit fast sin åsikt i frågan. Det är högst olyckligt och det är bara att hålla tummarna för att kritiken får dem att ändra sig. Alternativet är att det blir en ny läroplan vid nästa maktskifte, något som inte är lämpligt för kontinuiteten i skolan men helt nödvändigt om inte skolan en gång för alla sekulariseras på det sätt som vi har rätt att förvänta oss av en sekulär stat där religion och trosuppfattning är en privatsak. Staten och prästerskapet skaffade sig olika båtar för flera år sedan. Det är dags att de kapar ytterligare en av de sista trossarna som fortfarande håller dem samman.

Intressant?

Religionen sedd ur en ateists ögon

Symboler för de stora världsreligionerna, placerade runt en bild av jordklotet.Jag har funderat en del på religion den senaste tiden. Jag konstaterade för rätt länge sedan att jag definitivt inte tror på någon högre makt. Det föregicks inte av någon längre debatt med mig själv om huruvida det fanns en gud eller inte. Ställningstagandet kom istället rent praktiskt när jag registrerade mig på Facebook och där hade en ruta att fylla i där jag skulle ange min religion. Det var första gången någon egentligen frågade mig om det och jag kunde inte svara annat än ateist, även om alternativet agnostiker också flög genom huvudet i någon sekund. I samband med detta började jag också fråga mig varför jag var medlem i Svenska kyrkan, när jag inte trodde på det det. Det gjorde att jag inom kort också begärde utträde ur kyrkan. Tidigare hade jag varit med i kyrkan för att jag tyckte att jag kunde bidra till vårt kulturarv genom den lilla kyrkoskatt jag betalade, trots att jag redan konstaterat att jag inte delade kyrkans tro. Nu bestämde jag mig för att jag inte skulle vara medlem i organisationer jag inte kunde identifiera mig med. Utträde var därmed det enda rimliga.

Det jag kommit att tänka på den senaste tiden är hur få människor runt mig som har en tro.

Under min uppväxt hade jag inte kontakt med det religiösa annat än genom skolan, där vi dels var i kyrkan ett par gånger i samband med påsk och annat för att lära oss om kristendomen och traditionerna, dels hade en musiklärare i något år i lågstadiet som var medlem i en frikyrklig organisation vid namn Arken och som tvingade oss att bara sjunga olika religiösa lovsånger i vår musikundervisning. Den första troende människan som jag hade en personlig relation till var Marissa Zetterqvist, en tjej som jag gick i mellanstadiet tillsammans med och som var helt öppen med sin kristna tro. Jag tror att vissa i skolan viskade en del om det bakom hennes rygg, medan jag personligen mest tyckte det var ovanligt och exotiskt, även om jag förmodligen inte hade börjat använda just det ordet för att beskriva min inställning. Jag hade som sagt aldrig kommit i kontakt med religion på ett personligt plan tidigare. Jag har för övrigt kontakt med Marissa än idag och det är en av de underbaraste människor man kan tänka sig. Hon är även engagerad i Centerpartiet.

I gymnasiet tillkom ytterligare en troende kristen till min vänkrets, men det säger också mycket om vilken kontakt med troende människor jag har haft. Hela mitt liv har det gått att räkna dem av mina vänner som varit troende på fingrarna, även om jag numera måste använda båda händerna. Det har också präglat min inställning till religionen. För mig som liberal är Marx idéer skumma på många sätt, men hans konstaterande att religionen är ett opium för folket måste ändå anses vara väldigt sant. Samtidigt har jag alltid respekterat andra människors rätt att tro vad de vill, så länge de också låter mig ha min tro, eller avsaknad av tro. Jag ska inte kritisera dem eller försöka omvända dem. Vad man kan göra är att diskutera, speciellt i de fall religionen leder till politiska ställningstaganden som går på tvärs med en konsekvent liberalism.

I mina ögon har politik och religion varit en dålig mix, eftersom det jag sett av detta innan jag själv blev politiskt aktiv var dels Kristdemokraternas attityd mot HBT-rättigheter, dels den kristna högerns galenskaper i USA och givetvis de tokigheter som sker i bl.a. Iran i religionens namn. Därför blev jag nästan chockad när Göran Persson berättade att han var troende och hade valt mellan att bli politiker och präst.

Efter att ha varit engagerad politiskt och träffat många olika människor har jag insett att religion inte är ett hinder för att vara politiker. Så länge religionen inte leder till moralism utan sätts i perspektiv och kan ligga till grund för logiska resonemang, så går det faktiskt att kombinera. Faran är när religionen tar överhanden, när logiska resonemang inte anses valida om de går emot trosföreställningar, föreställningar som saknar varje uns av empiri.

Vad som fascinerar mig mycket med religionen och dess inflytande är hur olika det ser ut i olika länder. I USA skulle 5% av befolkningen aldrig kunna tänka sig att rösta på en svart presidentkandidat, men 53% säger att de aldrig skulle kunna tänka sig en ateist på posten. Det finns bara en kongressledamot som är ”öppen” ateist. I Sverige är det snarast undantag att riksdagsledamöter och politiker talar om sin tro, om de över huvud taget har en. En del av förklaringen är att vi har fler ateister och agnostiker, eftersom sekulariseringen gått längre här. En annan förklaring kan säkert vara att vissa ledamöter inte vill riskera att förlora röster – innan jag själv kom i kontakt med politiker av olika färg och tro hade jag, måste jag erkänna här, aldrig kunnat tänka mig att rösta på en öppet troende politiker. Jag tror inte jag är ensam om den uppfattningen.

Precis som så mycket annat är attityden gentemot religion beroende av kontakt, eller avsaknad av kontakt, med individer som har en tro. Det är lätt att ha fördomar om någon man aldrig mött. Dåliga exempel som den kristna högern i USA eller fundamentalister i mellanöstern tjänar också till att spä på fördomar och olustkänslor. Samtidigt finns det goda exempel, som Turkiets regim som lyckas kombinera sekularism och islam på ett förhållandevis positivt sätt, speciellt sett i ljuset av Turkiets moderna historia och hur det politiska systemet samt synen på ”turkiskhet” ser ut i landet. Dessa goda exempel försvinner dock lätt när det finns mer intressanta nyheter om konflikter och galenskap att rapportera.

Jag är och förblir ateist. Jag kommer även i fortsättningen att känna mig olustig när det i olika sammanhang ska åberopas gudomliga inslag utan att det är motiverat och jag kommer själv inte att yttra de orden i de sammanhang de är motiverade, eftersom det dels känns fel för mig och dels enligt min åsikt är respektlöst mot dem som faktiskt tror på det som sägs. Däremot måste det stå alla fritt att själva göra sina val och att ha sin egen tro. Det enda kravet måste vara att det valet måste vara individuellt och inte tvingas på någon annan. Ömsesidig respekt är det enda som håller i längden om vi vill ha en fredlig värld att leva i. Extremism av alla de slag måste därmed förkastas och bekämpas, medan alla andra former av religion, eller avsaknad av densamma, måste vara välkommen i samhället.

Jag förväntar mig att min ateism ska respekteras, vilket betyder att jag inte kan håna dem som har en tro. Däremot måste det vara tillåtet med humor och satir även när det kommer till religion, precis som det är fritt att skämta med mig om min ateism. Respekt innebär nämligen inte att ge upp sin yttrandefrihet eller för den delen kväsa sitt sinne för humor. Kom ihåg: det som inte går att skämta om är inte heller värt att ta på allvar.

Intressant?

Kristen och HBT-person? Då är du välkommen på läger!

EKHO:s annons om läger för kristna HBTQ-ungdomar 2010Jag är inte själv troende. Jag är inte ens agnostiker utan uttalad ateist. Det är dock mitt eget val och jag vill nog påstå att ateismen också är en viss ”tro” på sitt eget sätt. Det enda som är förenligt med total vetenskaplighet är ju agnosticismen, som säger att det är omöjligt att veta huruvida det finns en gud eller inte. Ateismen är ett aktivt val att tro att det inte finns någon gud, trots att tesen inte går att bevisa.

Be this as it may, jag tänker ändå upplåta annonsplats på bloggen för ett läger för kristna HBT-ungdomar som organisationen EKHO anordnar. Jag kommer inte själv åka på det, framför allt eftersom jag bara uppfyller ett och ett halvt av kriterierna för lägret, men jag tycker att det är viktigt att informationen sprids till dem som är berörda. När tidningen Dagen valde att inte ta in annonsen för att den kunde anses stötande för dess läsekrets blev det än viktigare för oss mer fritänkande att sprida annonsen.

En annons om utlevd homosexualitet passar inte i Dagen. Dessutom var den formulerad på ett utmanande sätt, säger chefredaktören Elisabeth Sandlund.

Jag vet inte om den annonsen som publicerats på EKHO:s webbplats och som jag återpublicerar här är samma som de skickade till tidningen. Om så är fallet undrar jag vad som är utmanande i den. Är det utmanande att vara tydlig med att man kan vara HBT-person och kristen? Är det utmanande att vilja växa istället för att hållas instängd av trångsynthet hos konservativa troende?

Annonsen från EKHO är inte utmanande på annat sätt än att den utmanar de inskränkta föreställningar som tydligen finns hos Dagens läsare. Det är en utmaning som inte kommer en dag för tidigt. Sandlund säger att det inte är en demokratisk rättighet att få sin annons publicerad i en tidning. Det är sant. Men det är inte heller en demokratisk rättighet att diskriminera om man gömmer sig bakom religiösa skäl. Lägret må provocera, men det kommer att hållas och kommer antagligen att bli mer välbesökt tack vare Dagens vägran att ta in annonsen. Jag önskar arrangörer och lägerdeltagare lycka till och hoppas att det blir ett roligt läger för alla.

Intressant?

Diskriminering måste ha konsekvenser

Diskrimineringslagstiftningen måste gälla alla. Ingen ska kunna gömma sig bakom religion för att komma undan med diskriminering av exempelvis HBT-personer.

Varje år betalar Ungdomsstyrelsen ut bidrag till olika ungdomsförbund. Ett av kraven för att få bidrag är att förbundet inte diskriminerar någon människa. Trots det har ingen på Ungdomsstyrelsen kommit på idén att fråga exmpelvis religiösa ungdomsförbund om deras syn på homosexualitet. När Sveriges Radio nu ställt frågan har det rört upp ett mindre getingbo. Det visar sig nämligen att många av dessa förbund har en direkt och uttalad diskriminerande policy gentemot individer som inte är heterosexuella, något som alltså bryter mot reglerna för att tilldelas statliga bidrag.

Beskedet att Ungdomsstyrelsen nu ska granska om förbunden är berättigade till bidrag väcker indignation i vissa religiösa kretsar. Det anses vara för mycket begärt att kristna ska acceptera utlevd homosexualitet och att de därför ska vara undantagna från just det kravet om diskriminering. Så enkelt är det dock inte. Det är en sak att religionsfriheten ger troende rätt att i religionens namn göra uttalanden som skulle anses vara hets mot folkgrupp om de uttalats av någon annan, som i fallet med Åke Green. Det är en annan att kräva statsbidrag utan att följa de regler som sätts upp för dem.

Ungdomsstyrelsen har många krav på ungdomsförbund för att de ska få bidrag. Ett är att de ska ha tillräckligt många medlemmar. Kraven finns där för att det måste finnas gränser för vad staten ska finansiera. Det går inte för ett enskilt förbund att välja vilka krav de tänker följa. Det står kristna organisationer fritt att diskriminera homosexuella i religionens namn, men de kan inte förvänta sig statliga pengar om det sker. Lika lite kan en HBT-organisation förvänta sig bidrag om de utestänger kristna eller andra religiösa. När det däremot går så långt som till trakasserier och misshandel går det inte att gömma sig bakom religionen längre, då har det gått över gränsen för vad som är acceptabelt i ett samhälle. Då är det ett brott, oavsett motivet.

Statliga bidragspengar är inte en rättighet, det är en möjlighet. För att få den möjligheten måste man uppfylla de krav som ställs. Det gäller alla organisationer, oavsett om de är politiska, religiösa eller spelar rollspel. Varje organisation har det fria valet att inte uppfylla dessa krav, men då kan de inte heller förvänta sig bidrag. Religionsfriheten, yttrandefriheten och åsiktsfriheten är mänskliga rättigheter och skyddade i svensk grundlag. Rätten till statsbidrag har däremot inte letat sig in i definitionen av fundamentala rättigheter, trots långvarig socialdemokratisk maktdominans. Det är därför inget underligt att det i ett sekulärt samhälle finns vissa konsekvenser av att diskriminera, även när det sker i religionens namn.

Intressant?

Det kristna korset är inte en kristen symbol?

Göran Rosenberg ondgör sig i DN över Humanisternas kampanj Gud finns nog inte. Att man kan ha olika syn på kampanjen är självklart. Rosenberg verkar dock vara mer inne på att det är en kampanj bara mot judiska och muslimska personer. Såhär skriver han:

Så låt mig ta det mycket enkelt. En kampanj som har till uttalat syfte att dra en skiljelinje ”mellan de sekulära och dem som vill inordna andra människor i sina religiösa trossystem” (Christer Sturmark i DN 18/6) och som till symboler för de senare väljer den judiska davidsstjärnan och den muslimska halvmånen (den svenska flaggan är inte en kristen symbol hur ofta Humanisterna än upprepar den saken) [min kursivering] gör sig skyldig till en grov generalisering om människor med judisk eller muslimsk anknytning.

Det finns en enda anledning till att svenska flaggan har ett kors i mitten: Kristendomen. Vi var ett kristet land och som sådant satte vi ett kors på vår flagga för att markera detta. Färgerna härrör från en av konungaätterna under tidig medeltid.

Hur man utifrån detta historiska fakta drar slutsatsen att svenska flaggan inte har något med kristendom att göra är helt obegripligt.

Poängen med humanisternas kampanj är just detta; att om vi hade varit ett judiskt land (som Israel) eller muslimskt (som t.ex. Turkiet) hade vi kanske haft en flagga i samma färger men med en annan symbol mitt i. Religionen påverkar fler saker än man tror och på väldigt subtila sätt.

Humanisternas kampanj är bra och den som försöker beskylla dem för islamofobi, antisemitism eller något annat i samma stil, måste vara förblindad av provokationen att någon ens vågar påstå i offentliga sammanhang att Gud inte finns. Kampanjen är inte ansvarslös på något sätt. Att behandla kampanjen så som Rosenberg gör och dessutom försöka skrämma oliktänkare med dessa ord är däremot ansvarslöst. Speciellt när han baserar resonemanget på att det kristna korset förlorat sin betydelse bara för att det hamnat på en flagga.

Intressant?

Fri abort en självklarhet för liberaler

Gudrun Schyman uppmärksammar idag på sin blogg att Roland Utbult, nummer 8 på Folkpartiet liberalernas lista till Europaparlamentet, är medlem i facebookgruppen Ja till livet och att han är motståndare till abort. Hon menar att det i förlängningen visar att FP inte har någon trovärdighet som ett feministiskt parti.

Gudrun och jag tillhör ju olika kanter av politiken, men jag har den största respekten för henne som politiker. Att mena att denna enda kandidat gör att hela partiet förlorat sin trovärdighet som feministiskt parti och framför allt som jämställdhetsförkämpar, det tycker jag dock är en felaktig slutsats. Däremot håller jag fullständigt med henne att det är orimligt att ha en abortmotståndare på listan i ett liberalt parti; jag visste faktiskt inte detta om Roland Utbult. Hans åsikter går ju rakt emot den ståndpunkt FP har.

Sofia Karlsson har en bra poäng i att höger-vänster inte är den enda relevanta indelningen i politiken men hon har fel i att feminism (eller snarare synen på mänskliga rättigheter och jämställdhet) inte skulle skilja partierna från varandra. Jag har fortfarande aldrig stött på någon annan folkpartist än Utbult som är mot abort. Birgitta Ohlsson företräder snarast mainstreamlinjen med några frågor där hon vill gå längre. Vem Utbult företräder vet jag inte.

Lourdes Daza-Gillman skriver ett kort konstaterande om att Utbults kristna värderingar är det som vägleder honom och att han tycker att FP måste hitta tillbaka till de kristna väljarna. Jag har inga synpunkter på att människor vägleds av sina religiösa värderingar, så länge de inte försöker göra sin privata, religiöst inspirerade moral till allenarådande lagstiftning. Inte heller tycker jag det är fel att försöka nå ut till väljare av alla religioner (även till ateister som jag själv), så länge det inte betyder att vi tar ställning mot abort och mot samkönade äktenskap, för att nämna ett par punkter.

Folkpartiet är och förblir för fri abort. Däremot tänker vi inte driva frågan på EU-nivå eftersom detta riskerar att medföra att beslutet blir fler restriktioner som vi måste rätta oss efter och inte att hela EU får en liberal abortlagstiftning. Polen, Irland och Litauen, framför allt, kommer att bekämpa oss i den här frågan. Bättre då att garantera att vi har en liberal abortlagstiftning i Sverige och att vi kan låta EU-medborgare från länder med mer restriktiv lagstiftning komma hit om de behöver.

Intressant?