Etikettarkiv: usa

Vem äger din information i de sociala medierna?

USA:s rättsväsende begärde ut uppgifter om en isländsk parlamentsledamots aktivitet på Twitter, något hon givetvis motsatte sig. Nu uppmärksammas det att Twitter äger allt användarna producerar genom deras tjänst och att de är fria att använda den informationen som de vill. Än en gång aktualiseras frågan om sekretessen i sociala medier och vem som äger informationen.

Kommer du ihåg debaclet för ett par år sedan, när Facebooks användaravtal visade sig innehålla paragrafer som gav dem en ”oåterkallelig, evig” och ”världsomspännande” rätt att kopiera, använda och sprida det man skickat på sajten, exempelvis bilder? Facebook backade efter en proteststorm bland användarna och numera ger avtalet inte alls lika långtgående rättigheter för företaget. Även den uppdatering som gjorde att användarnas statusuppdateringar gjordes tillgängliga för vem som helst, såvida användaren inte gjort speciella inställningar, skapade vilda protester. Även denna gång tvingades Facebook att backa.

Twitters namnlogotyp och fågelsymbolNu har turen kommit till Twitter. Amerikanskt rättsväsende har begärt ut uppgifter om några användare kopplade till Wikileaks. Det handlar om alla deras meddelanden, vilka de har haft kontakt med, när och var de har twittrat och så vidare. Givetvis gick det inte att hålla detta hemligt eftersom det rör Wikileaks och extra problematiskt blev det eftersom en av de tre personerna vars uppgifter begärts ut är Birgitta Jónsdóttir, ledamot av det isländska parlamentet. Hon har unika möjligheter att bestrida utlämnandet av uppgifterna och har bland annat tagit kontakt med Islands justitieminister för att få hjälp med det. Det kommer garanterat finnas många intressanta diplomatiska dokument för Wikileaks att läcka efter den härvan.

Hur det än går med just denna utredning så aktualiserar det hela än en gång vem som äger informationen i de sociala medierna. Twitter har nämligen i sina användarvillkor gjort klart att de äger all information som produceras med tjänsten och att de får använda den som de vill, inklusive bearbeta och sälja den. Vibbarna känns igen från Facebook och det som tidigare lett till proteststormar. Det må vara hänt att publika tweets går att använda på andra sätt, de är ju ändå just publika. Däremot är det orimligt att Twitter kan använda information om t.ex. IP-adresser precis som de vill. Inte heller ska de kunna sälja vidare tweets hur som helst eftersom det finns upphovsrätt. 140 tecken räcker inte långt, men det går exempelvis att åstadkomma haikus. Dessa uppnår garanterat verkshöjd och måste anses skyddade av upphovsrätten.

Det stora problemet med de sociala medierna är just de stora tjänsternas försök att bereda sig tillgång till och makt över den information vi villigt delar med oss av. Oftast göms försöken i användarvillkoren och uppmärksammas inte förrän långt efter att tjänsterna lanserats. Det är en affärsidé, men något de sakta men säkert får lära sig är att användarna inte anser att de har rätt till informationen bara för att det är deras kanal som använts för att sända den. Användare av sociala medier delar gärna med sig av information i dem, ibland väldigt dumdristigt, men det är ändå ett val att dela med sig av viss information och till vissa människor. De flesta väljer vilka uppgifter de delar med sig av publikt och vilken de bara delar genom privata meddelanden. En sak ingen delar öppet är vilken IP-adress de använt för att ansluta till tjänsten. Många vill inte heller dela med sig av platsdata, även om det är möjligt. Trots det kan tjänstens ägare komma åt mycket av den informationen ändå och gömmer undan villkoren för detta långt ner i användarvillkoren i tron och hoppet att ingen kommer att orka läsa dit.

De sociala medierna är gratis för användarna och finansieras genom reklamintäkter på olika sätt. I de sammanhangen är information samma sak som pengar och det är självklart att företagen vill komma åt så mycket information som möjligt utan att betala för det. Det får många användare att bli skrämda och varje gång det kommer fram nya uppgifter om vad tjänsternas ägare kan ta reda på om dig, drar många öronen åt sig och säger att de aldrig mer ska använda tjänsten i fråga. Trots det minskar inte användningen av sociala medier, tvärtom. Det beror, förenklat, på att de fyller en funktion och ett tomrum i den mänskliga samvaron. De sociala medierna tilltalar oss som de sociala varelser vi är och möjligheterna att ha stadig social samvaro oberoende av avstånd i tid och rum överväger rädslan för att medieföretagen ska ta reda på saker om oss som vi inte vill att de ska veta. Samtidigt finns det en gräns för vad vi som människor går med på och det är något som Twitter, Facebook och alla andra vet. Det är därför Facebook har backat, för viktigare än att ha tillgång till all information är att ha tillräckligt många användare, för att det ska vara intressant för annonsörer och andra att köpa även den begränsade informationen som blir kvar.

Även Twitter kommer att få det hett om öronen under en period nu. Användarna kommer att förändra sitt beteende och exempelvis inte skicka känslig information som privata meddelanden genom tjänsten. Däremot kommer det ständiga coctailpartyt att fortsätta mer eller mindre som vanligt, eftersom Twitter alltid har varit ett väldigt offentligt forum där de allra flesta inte delar med sig av privat information i sina reguljära tweets. Antagligen kommer färre att dela med sig av lokaliseringsinformation, eftersom de inte vill bli spårade – trots att de flesta inte har någon anledning att oroa sig för just detta. Poeter som ägnat sig åt haikus kommer antagligen att publicera dem på annat sätt, tills det blir klart att tweets med verkshöjd är skyddade av upphovsrätten. Allt detta är dock detaljer. Precis som vanligt kommer användarna att stanna kvar på tjänsten och bara göra mindre förändringar i sitt beteende. Antagligen kommer Twitter också att tvingas att skriva om delar av användarvillkoren.

Dessutom kommer användarna tyvärr snart att glömma detta igen, trots att det skulle behövas en rejäl debatt om sekretessen och vem som äger din information i de sociala medierna. De gränssnitt som finns, med officiella uppdateringar och ”privata” meddelanden gör att många invaggas i en falsk känsla av säkerhet. Systemen är gjorda för att lura användarna att de kan dela med sig av saker i förtroende, utan att upplysa om vilken tillgång tjänsteleverantören har till den informationen. Inte heller är användarna medvetna om vilken information som lagras utan att de ser den, som exempelvis IP-adresser, operativsystem, webbläsare och en massa andra små detaljer. Fanns den informationen tillgänglig skulle fler tänka över valet av tjänst innan de skickade något, även om det fortfarande skulle finnas andra som inte brydde sig.

De sociala medierna är fortfarande nya kanaler för umgänge, underhållning och kommunikation, trots att de börjar få några år på nacken. Fortfarande har vare sig användare, tjänsteleverantörer eller lagstiftare lyckats bli på det klara med hur vi ska förhålla oss till dessa kanaler och ännu oftare tror användarna något helt annat än företagen bakom tjänsterna. Det kommer sakta men säkert att klarna och varje nytt uppmärksammat fall kommer att leda oss närmare en överenskommelse. Vägen kommer dock att vara kantad av många fler skandaler, uppror och proteststormar. Kanske byter vi från tjänster som inte klarar att leva upp till våra krav på integritet och sekretess, kanske kommer tjänster att kunna lura oss att de inte kommer missbruka förtroendet – se bara hur mycket information vi lämnar till Google, företaget med sloganen Don’t Be Evil) –och kanske kommer vi att bli avtrubbade till att acceptera att mer av våra liv blir tillgängliga för andra. Vägen framåt kommer innehålla element av alla dessa utvecklingar men idag vet vi inte i vilka mängder. Det enda vi vet är att de alla kommer att vara inblandade.

Intressant?

Annonser

Homosexualitet och stridspittar

Efter många turer öppnar nu Pentagon plötsligt för att tillåta öppet homosexuella i den amerikanska militären. Samtidigt kanske regeringen överklagar beslutet – i väntan på ett beslut i kongressen som syftar till att tillåta öppet homosexuella i den amerikanska militären.

Amerikanska flaggan med pridefärgerDet stora landet på andra sidan havet har en ytterst komplicerad inställning till homosexualitet (och antagligen även bisexualitet, men det är något som i princip aldrig ens diskuteras; det är ju något som går utanför den svart-vita retoriken som de är så förtjusta i). I 17 år har den amerikanska militären haft som policy att homosexuella fått ta värvning, så länge de inte berättar för någon om sin sexuella läggning. Don’t ask, don’t tell har varit principen. Barack Obama lovade under sin valkampanj att avskaffa policyn men det är inte förrän nu som något händer – och då är det inte presidenten utan en domare i Kalifornien som tar initiativet. I en dom har policyn dömts ut som konstitutionsvidrig och nu har Pentagon beordrat värvningskontoren att acceptera även homosexuella som inte tiger om sin läggning.

Samtidigt florerar rykten om att den federala regeringen under Barack Obama kan komma att överklaga beslutet, för att behålla samma praxis som tidigare i väntan på ett kongressbeslut. Det paradoxala i detta är att det kongressbeslutet ska gå i precis den riktning som Pentagon redan gått utan politikernas inblandning. Ett överklagande från regeringen skulle därmed gå direkt emot deras egna intentioner på området och skulle definitivt uppfattas som ett allvarligt svek mot de löften Obama gav till HBT-världen under sin valkampanj. Det skulle skada presidentens förtroende i flera grupper där han har som starkast stöd och dessutom göra honom till åtlöje i HBT-personers och andras ögon världen över.

Än mer spännande är det faktum att det land i världen som anser sig vara demokratins, öppenhetens och yttrandefrihetens främsta förkämpe i världen, år 2010 fortsätter att strukturellt diskriminera människor som inte är heterosexuella cis-personer. Det är en sak med taskiga attityder i ett samhälle, sånt tar ett tag att komma till rätta med, men att från det offentligas sida genom exempelvis lagar spä på diskrimineringen och fördomarna är förkastligt. Pentagon har, förbluffande nog, plötsligt gått före politikerna. Den enda anledningen regeringen därmed skulle kunna ha att överklaga beslutet vore att de vill låtsas som att det var de som visade framfötterna och beordrade militären att sluta med diskrimineringen. Möjligen kan det gå att lura vissa oinsatta inhemska grupper att så också var fallet. I de flesta andra ögon kommer ett överklagande att ses som ren idioti.

Intressant?


”Military Intelligence”

En före detta Nato-general har, i ett uttalande i USA:s kongress, på fullaste allvar menat att en av anledningarna till att massakern i Srebrenica 1995 kunde äga rum var att det fanns homosexuella i FN-styrkan. Generalen i fråga heter John Sheehan och hans uttalande gjordes under ett kongressförhör rörande huruvida homosexuella ska tillåtas att vara öppna inom militärmakten. Som bekant är det ju tillåtet att vara homosexuell och militär, så länge ingen inom militären känner till att man är homosexuell. Åtminstone inte officiellt.

Fullt förståeligt har även kongressledamöterna blivit mer eller mindre chockade av generalens uttalanden. Eftersom han också pekade ut Nederländerna som det land som haft störst ansvar genom att deras styrkor varit ”underminerade av att det funnits homosexuella soldater”, kom det givetvis ilskna reaktioner från nederländskt håll. Fullt förståeligt. Vad någons sexuella läggning har med något att göra i dessa sammanhang är obegripligt. Att en armé skulle undermineras av att det fanns homosexuella soldater är befängt.

USA:s väpnade styrkor är inte fria från homosexuella individer. Det finns ganska gott om dem, men de gör inget väsen av sig för att få vara kvar. De väljer att leva i garderoben istället för att kunna vara sig själva och inte göra en grej av sin läggning. Vad man är rädd för vet jag inte. Man har kvinnliga militärer, så det kan ju inte vara rädsla för att det ska förekomma sex mellan soldaterna. Kan det vara så enkelt att det fortfarande finns en föreställning om att homosexuella inte är lika starka som heterosexuella? En föreställning att homosexuella är lojala inte mot sitt land utan mot den ”internationella homolobbyn”?

John Sheehan uppvisar en attityd som tyvärr är alltför vanlig inom väpnade styrkor världen över, ja även på många andra håll förstås. En attityd som antyder att vissa människor är mindre värda och kan vara direkt farliga, enbart på grund av könet på de människor de känner attraktion till. Sheehan är redan pensionerad, vilket gör att det tyvärr inte går att ta till några disciplinära åtgärder mot honom, annars hade jag sett fram emot att se hur USA:s armé skulle hantera ärendet. De hade fått svårt att komma undan med att försöka sopa det hela under mattan, åtminstone om de velat behålla gott anseende i media och i omvärldens ögon. Nu kom de lindrigt undan, men omvärlden har blivit pinsamt medvetna om det sjuka i det amerikanska systemet. Jag är glad att det i Sverige istället skulle vara ett brott att ens försöka stoppa en person från att ta värvning på grundval av dennes sexuella läggning.

Generalens uttalande har trots allt fått många att hicka, många som annars inte är direkt kända för att kämpa för homosexuellas rättigheter, inklusive kongressledamöter i USA. Kanske har generalen i sin vilja att stoppa homosexuella från att få göra militärtjänst, istället gjort att homosexuella inom en snar framtid får ta värvning utan att behöva dölja sin läggning. Tänk bara så mycket effektivare soldaterna kan bli när de inte längre behöver stå i en garderob och skjuta.

Intressant?

Trash it SWIFTly

Har precis blivit uppmärksammad på ytterligare en integritetskränkande åtgärd som sprungit ur Kriget mot terrorismen, ett krig som tydligen kan rättfärdiga alla åtgärder som staterna (framför allt de förenta) känner för att införa.

Den här gången är det förhandlingar mellan EU och USA om att ge USA automatisk tillgång till alla bankuppgifter inom EU. Att detta skulle bryta mot den svenska, och förmodligen många andra nationella, banksekretessen är inget som verkar ha kommit upp för debatt. Det är också talande att jag blivit uppmärksammad på detta via en blogg och inte sett något stort uppslag om det i traditionella medier. Det är ingen ny FRA-debatt, inget Ipred-uppror. Detta trots att förhandlingarna pågår just nu och det är det svenska ordförandeskapet som leder dem.

Detta är lika mycket som något ett tecken på att medierna inte bryr sig om EU-frågor, med motiveringen att de inte engagerar mediekonsumenterna. Problemet med det resonemanget är att medierna inte ger sina konsumenter så stor chans att bli intresserade, eftersom de nästan aldrig skriver något intressant om EU. Det är först när EU-beslut ska bli nationell lagstiftning som det börjar hända saker. Det är ju klart att människor då inte engagerar sig för att stoppa direktiv förrän det är ett eller två år för sent.

Jag är inte expert på lagstiftningen, men jag kan direkt säga att den är oacceptabel utifrån ett integritetsperspektiv och den borde bryta mot svensk banksekretess. Eftersom vi antagligen inte kommer vilja slopa vår banksekretess så är det av största vikt att Sverige lägger in sitt veto mot avtalet, alternativt helt enkelt vägrar implementera det. USA har ingen tradition av banksekretess på detta sätt så om vi börjar lämna ut uppgifter till dem har vi i princip satt banksekretessen ur spel, då det sannolikt kommer vara möjligt att via USA få tillgång till uppgifterna. Det är dags att ställa sig upp och säga att USA inte kommer att få tillgång till några som helst uppgifter från våra banker utan att brottsmisstanke och förundersökning föreligger, precis som för den svenska polisen.

Läs också mer hos Grahnlaw, Brusselsblogger 1, Brusselsblogger 2, Julien Frisch.

Mark Klamberg är inte lika oroad.

Intressant?

USA kommer äntligen ikapp om HBT och psykologi

Läser med glädje att USA:s psykologförbund APA äntligen har slagit fast att det inte går att bota homosexualitet med psykoterapi. Vad kan man säga, annat än välkomna till resten av den utbildade världen? Att homosexualitet inte går att bota med psykoterapi, elchocker, förbön eller något annat är väl belagt sedan länge. Det är ofattbart att det har tagit så här lång tid för psykologerna i USA att acceptera detta vetenskapliga faktum. Det är dock glädjande för alla HBT-personer i USA att det trots allt äntligen blivit så.

Intressant?

Mänskliga rättigheter viktigare än länder

Även USA har en motsvarighet till vår svenska offentlighetsprincip, kallad Freedom of Information Act. Med stöd av denna har medborgarrättsorganisationen ACLU begärt ut bilder på hur fångar torteras av amerikaner. President Obama meddelar nu att han kommer använda ”alla administrativa och legala medel” för att hindra att dessa fotografier kan nå medierna.

Självklart börjar reaktionerna på detta att trilla in och de flesta tycker att Obama gör fel. Till viss del kan jag hålla med dem, helt klart, speciellt vad gäller signalpolitiken i detta. Det är inte bra att en president eller för den delen någon politiker alls, öppet säger att han eller hon ska göra allt för att stoppa fri information. Det tyder på att man inte har rent mjöl i påsen och framför allt antyder det att man kan tänka sig att inskränka informationsfriheten genom lagändringar mm. Inte bra helt enkelt.

Samtidigt har jag en viss förståelse, om man analyserar vad han säger. Dels är argumentet att det kan äventyra soldaters säkerhet. Det stämmer och kan därmed hänskjutas till frågor som hotar landets säkerhet. Sådana handlingar är hemligstämplade även enligt vår extremt öppna svenska offentlighetsprincip. Dessutom säger han att han ska använda administrativa och legala medel. Tja, legala är ju att låta Högsta domstolen pröva om de har rätt att ta del av dem innan de lämnas ut. Administrativa skulle väl vara att skärpa lagstiftningen kring just saker som hotar landets säkerhet. I alla fall om president Obama är en vettig och intelligent politiker. Hittills har jag inte haft anledning att tro att han inte skulle vara det. Om han skulle säga att det innebär något annat skulle jag bli både förvånad och rädd.

Med det sagt tycker jag ändå att bilder av denna typ bör offentliggöras. Brott mot mänskliga rättigheter måste dras fram i strålkastarljuset, även om de råkar hota nationell säkerhet. Det är väl inte speciellt patriotiskt att säga förstås, men jag anser att grundläggande mänskliga rättigheter står över varje annat intresse. Jag skulle aldrig kunna påstå annat och med gott samvete fortfarande kalla mig liberal.

Intressant?

Free Dawit!

Free Dawit Isaak

Free Dawit Isaak

De fyra stora morgon- och dagstidningarna gör idag gemensam sak och toppar förstasidan med ett krav på att frige Dawit Isaak, en journalist med svenskt och eretrianskt medborgarskap som suttit fängslad i Eritrea utan rättegång sedan 23 september 2001. Hans ”brott”: han bedrev fri journalistik som kritiserade diktaturregimen i Eritrea.

Dawit Isaak är en ständig påminnelse att den fria press som vi tar för given i t.ex. Europa inte är en självklarhet för många andra människor. En helt fri press enligt rankingen från Freedomhouse är 1,18 miljarder människor av jordens 6,62 miljarder innevånare, dvs ungefär 18%. Ytterligare 2,67 miljarder människor har tillgång till delvis fri press. Det lämnar dock fortfarande 42% av jordens befolkning helt utan fri journalistik och därmed också utan möjlighet till granskning av makten och påverkansmöjligheter. Dessa människor lever under diktatoriskt förtryck.

Det är dags att inte bara Sverige utan hela EU engagerar sig i frågan om pressfrihet och mänskliga rättigheter i världen. I ett första steg måste EU enas om en gemensam utrikespolitisk linje mot Eritrea, inklusive en frysning av allt bistånd som på något sätt kan kopplas till den Eritreanska regimen. Därefter måste ytterligare sanktioner komma på plats för att pressa regimen till att införa demokrati och släppa journalister och oppositionella fria. Eritrea har hånskrattat åt hotet om indraget bistånd men frågan är hur lång tid det dröjer innan regimen sätter skrattet i halsen. Ytterligare sanktioner sätter ytterligare press. Detta förutsätter dock att EU och helst även USA håller en gemensam linje.

Dawit Isaaks fall får inte glömmas bort. Att tidningarna väljer att lyfta upp denna kampanj till ytan och inte längre bara publicera Dawits namn tillsammans med antalet dagar han varit fängslad är välkommet. Nu måste även vi andra dra vårt strå till stacken. Dawit är bara en människa, men han är också en viktig symbol. Om vi väljer att låta Eritrea komma undan med att hålla honom fängslad sänder vi en viktig signal till världens förtryckarregimer att det är ok att de fortsätter att cencurera pressen, förtrycka sina medborgare och förneka människor deras grundläggande mänskliga rättigheter.

Jag kommer i egenskap av ansvarig utgivare för LUF Storstockholms tidning Radikalt forum, tillsammans med tidningens chefredaktör David Gräslund,  att ansluta oss till de stora tidningarnas kampanj och uppmärksamma Dawit i varje nummer av tidningen. Vi är inte en stor tidning, men många små tidningar skapar slutligen en lavin av tryckt material som kan välla in över Eritrea.

Läs mer om uppropet på SvD, DN, Aftonbladet och Expressen.

Skriv under uppropet här.

Läs mer om Dawit Isaak på FreeDawit.com.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,