Etikettarkiv: statistik

Åldersproblematiken visualiserad

Politikers ålder har diskuterats en hel del den senaste tiden, i och med att Miljöpartiet fått ett ungt språkrör i Gustav Fridolin och att Centerpartiet inom kort med största sannolikhet kommer att välja jämnåriga Annie Lööf till ny partiledare. Alf Svensson är missnöjd, kanske för att han fått kliva ner och släppa fram nya förmågor, trots eller kanske på grund av sina nästan 40 år i politiken.

Det må vara hur det vill med kompetens efter ålder och liknande. Något som riksdagen dock har som uttalat mål är ju att avspegla befolkningens sammansättning vad gäller framför allt kön och på senare år även etnicitet. Riksdagen vill vara representativ. Huruvida det är det mest relevanta för ett parlament att koncentrera sig på ämnar jag inte beröra här. Jag tänker bara konstatera att det finns fler saker att ta i beaktande än enbart kön och etnicitet. Normalt sett brukar ju samtliga diskrimineringsgrunder vara relevanta och numera ingår ju ålder i den lagstiftningen. Således har jag knåpat ihop ett diagram, liknande en befolkningspyramid, för att åskådliggöra hur den röstberättigade befolkningens sammansättning ser ut jämfört med riksdagens.

Ålderspyramid över röstberättigad befolkning kontra riksdagen, där medelålders är kraftigt överrepresenterade i riksdagenSom tydligt framgår är det två grupper som är rejält underrepresenterade i riksdagen; de yngsta och de äldsta. Kraftigast överrepresentation har åldersgrupperna 53-57, 43-47 och 48-52.

För den äldsta åldersgruppen betyder det att deras barn bestämmer över dem. För de yngsta betyder det att deras föräldrar bestämmer över dem. Ingetdera låter speciellt lockande och det kanske inte är så underligt om unga känner att de inte har något att säga till om – först bestämmer deras föräldrar allt, sen när de får rösta är det ändå deras föräldrar som sitter i riksdagen och bestämmer.

Åldersfixering finns uppenbarligen i politiken, precis som Alf Svensson varit inne på. Men den handlar inte om att man ska vara ung och snygg för att lyckas. Nej, ska du bli en framgångsrik politiker ska du vara medelålders. Och utseendet? Ja, det verkar vara helt ovidkommande, åtminstone om man granskar pressbilderna på riksdagens webbplats.

Annonser

Reducera inte människor till deras etnicitet

Av regeringskansliets anställda har tio procent utländsk bakgrund, till skillnad från befolkningen som helhet där siffran är 19 procent. Visst finns det en hel del att jobba på, men frågan är om inte undersökningen i sig är en del av problemet.

Jasenko Selimovic

Jasenko Selimovic – otroligt kompetent person som förtjänar bättre än att reduceras till sin etnicitet. (Foto: Per Pettersson)

Svenskarna har alltid älskat sin statistik. I början handlade statistik och register om att få korrekt underlag för beskattning, senare blev vi helt frälsta i alla former av statistik för att identifiera problem eller för den delen bevisa vår egen förträfflighet. Siffror och statistik är också lätta att göra snygg grafik på och att jämföra, vilket tilltalar journalister. Det är därför det är lättare att prata lärartäthet per elev, skattekronor och ören samt antal poliser, än det är att tala om kvalitet, måluppfyllelse och nöjdhet.

I vissa fall är statistik och siffror relevanta och i de flesta fall säger de åtminstone något om sanningen, även om tilltron till dem i många fall är kraftigt överdriven, för att inte säga rent absurd. Det senaste området där statistiken och siffrorna fått en allt större roll är i jämförelsen av jämställdheten i samhället. Andelen kvinnor respektive män inom olika områden har länge jämförts och på senare år har även statistik över utlandsfödda eller människor med utländsk bakgrund inkluderats. Som med så mycket annat är det relevant att ha en sådan jämförelse, men liksom många andra områden har siffrorna blivit viktigare än allting annat.

Symptomatiskt är att Svenska Dagbladet idag på sin förstasida placerar nyheten att regeringskansliet inte når upp till målet om att de anställda ska avspegla befolkningens sammansättning vad gäller exempelvis personer med utländsk bakgrund. Tio procent av de anställda motsvarar inte de 19 procent som befolkningen består av. Därmed återstår en del jobb, ingen tvekan om det, men samtidigt bidrar artikeln till problemet. Istället för att lyfta fram duktiga människor som verkligen vet vad de gör, bidrar artiklar och undersökningar av det här slaget till att förminska människor till en summa av de kollektiv de tvångsansluts till – kön, etnicitet, tro, bostadsort, längd, läggning etc.

En av de människor som drabbas i artikeln är Jasenko Selimovic, en duktig politiker och kulturpersonlighet. Han blir i artikeln en person som integrationsminister Erik Ullenhag ”är påtagligt nöjd över att ha lyckats rekrytera”, underförstått på grund av sin etniska bakgrund. Det är okänt hur Jasenko själv känner inför artikeln, men jag tycker inte att den gör vare sig honom eller den etniska jämställdheten någon tjänst – snarast tvärtom.

Det är givetvis lätt att som journalist göra det lätt för sig och enbart jämföra siffror och det är lätt för politiker och andra att reagera på dessa. Siffror är förhållandevis entydiga. Däremot säger de sällan något om hela verkligheten och komplexa problem reduceras till en fråga om procentsatser, decimaler eller kronor och ören. Många problem, speciellt så komplexa problem som hur människor med utländsk bakgrund ska kunna komma in i samhället och bidra med sina kunskaper, förtjänar bättre än så.

Intressant?


Grafer visar vad man vill att de ska visa

Alliansfritt Sverige använder idag ett diagram för att föra i bevis att rödgröna budgetar är bättre än alliansbudgetar. Deras analys innehåller två fel, fel som är så allvarliga att hela deras analys är helt irrelevant.

Alliansfritt Sveriges variant på grafen

"Sanningen" enligt Alliansfritt Sverige

Det första felet gäller grafens utformning. De två första graferna saknar nämligen nollpunkt, vilket gör att skillnaderna ser större ut än de egentligen är. Jag har läst av graferna och skapat en ärlig graf som visar hur stor skillnaden egentligen är proportionellt.

Diagram över arbetslöshet och sysselsättning under rödgröna respektive alliansregeringar

Det andra som Alliansfritt Sverige glömmer, eller låtsas glömma, är att det har rått helt olika ekonomiska förutsättningar under de olika regeringstiderna. Under de rödgrönas samarbete hade vi en högkonjuktur. Under Alliansen har vi haft en djup lågkonjunktur som ändå inte resulterat i några drastiska minskningar i sysselsättning. Sverige har istället klarat sig mycket bättre än övriga Europa under krisen.

Tillväxten har också gått ner, på grund av krisen, något som inte är förvånande. De offentliga finanserna har inte heller gått lika bra, vilket är naturligt med svikande skatteunderlag och flera stimulanser för att hålla ekonomin igång – stimulans som de rödgröna också skulle genomfört, men de skulle också ha använt statens pengar för att köpa en biltillverkare och strött ut pengar till höger och vänster till projekt som inte var designade att öka tillväxt utan bara för att skapa fler offentliga jobb.

Med andra ord blir Alliansfritt Sveriges siffror snarast en bekräftelse på att Alliansen klarat ansvaret för ekonomin under krisen, något som snarast stärker förtroendet än skadar det.

Med ärlighet och redovisning av alla fakta kommer man långt här i världen. Däremot tar det dig snarast längre ifrån en rödgrön valseger än närmare.

Intressant?


De grönrödas vrickade logik

86 % av befolkningen skulle jobba lika mycket om de fick sänkt skatt. Det tolkar de grönröda som att jobbskatteavdraget inte leder till fler jobb. Logiken är bristfällig men säger en hel del om oppositionens sätt att tänka.

Den grönröda oppositionen har lämnat frågan öppen när det gäller hur de vill skapa fler arbeten. Politiken som presenterats har hittills snarast varit ett hot mot fler arbeten än en hjälp. För att rätta till det presenterar de idag sin gemensamma jobbpolitik i en debattartikel i DN. Den som hoppats på bra svar och nya idéer för hur fler ska komma i arbete blir dock besviken. Större delen av deras program handlar om att staten ska betala för fler jobb genom fler jobb i välfärdssektorn, stöd till nya bostäder och investeringar i klimatsatsningar.

Satsningar på utbildning, samma sak som alliansmajoriteten anser är avgörande för svensk konkurrenskraft, ingår i programmet men satsningen handlar bara om fler platser istället för anpassningar till vilka utbildningar som behövs för att få fler i arbete och satsningar på kvalitet. Sänkta arbetsgivaravgifter för småföretag och för dem som anställer arbetslösa ungdomar ingår också, satsningar som är snarlika de satsningar alliansen redan genomfört. Skillnaden är att alliansen sänkt arbetsgivaravgiften för alla unga, inte bara dem som varit arbetslösa en viss tid.

Den stora nyheten i de grönrödas debattartikel är dock inte deras politik. Istället avslöjar de mycket om sitt sätt att tänka och vad de uppfattar som logiskt resonemang. Det förskräcker, men förklarar också mycket.

Oppositionen har gjort en undersökning där de bland annat frågat människor om de kommer att jobba mer, mindre eller lika mycket om de får sänkt skatt. 86 % säger att de skulle arbeta lika mycket. Dessutom visar undersökningen att ”fem procent säger att de faktiskt skulle arbeta mindre med ytterligare skattesänkningar. Bara fyra procent uppger att de skulle jobba mer”.

Utifrån detta drar oppositionen slutsatsen att skattesänkningar inte leder till fler jobb. Det är inte logiskt utifrån givna data. Istället är den logiska slutsatsen att skattesänkningar ökar sysselsättningsgraden. Om fem procent skulle arbeta mindre betyder det att andra måste göra deras jobb, vilket ökar arbetstillfällena. Om de flesta skulle arbeta lika mycket men ha mer pengar att själva bestämma över efter att skatten dragits, kommer fler att konsumera lite extra och därmed öka antalet arbetstillfällen genom ökade köp av tjänster och produkter. Dessutom kommer fler människor att sätta av pengar i eget sparande, något som kommer att hjälpa människor att klara akuta privatekonomiska kriser. Svenskarna är idag bland de sämsta i västvärlden på att spara och är därmed mer utsatta för ekonomiska problem än andra länders medborgare.

De grönröda drivs av en vänsterpartistisk världsbild i stor utsträckning, en världsbild där höga skatter är en bra sak för att de ger mer statlig kontroll över de ekonomiska medlen. Skattepolitiken ska inte skapas utifrån vetenskapliga förutsättningar utan vetenskapen ska anpassas för att bevisa att höga skatter är det enda rätta.

I sin jakt på bekräftelse har de grönröda länge varit villiga att gå långt vad gäller att feltolka resultat och dra slutsatser som i bästa fall är långsökta. I dagens debattartikel är det dock första gången de hoppas att väljarna inte ska kunna läsa vad som faktiskt står, första gången de svart på vitt presenterar sina resultat och sedan drar en diametralt motsatt slutsats mot vad varje logisk analys skulle göra. Antingen tror de att väljarna blint litar på allt de säger utan att ifrågasätta, eller så är de numera så övertygade om att de har rätt att de inte själva ser bristerna i resonemanget. Oavsett vilket visar de med all önskvärd tydlighet varför de inte är lämpade att styra Sverige efter valet i höst. Valet är långt ifrån avgjort och det är i princip dött lopp i opinionsmätningarna, men plötsligt har läget för alliansen, genom en enda debattartikel från de grönröda, blivit mycket mer gynnsamt.

Intressant?

Den förrädiska, föränderliga opinionen

Opinionsundersökningarna duggar tätt numera. Idag presenterades den senaste, som visar ett ras för Sverigedemokraterna. För ett par veckor sedan var nyheten att de rödgröna tappat mark till Alliansen i undersökningar gjorda i anslutning till första maj och under den period de presenterade sin gemensamma politik. Svängningarna i opinionen kan verka helt irrationella och osannolika om man jämför varje opinionsundersökning med den föregående. Det avgörande är dock att alla opinionsundersökningar använder olika metoder. Frågan som ställs är inte samma och urvalet av respondenter är olika. Självklart får man då olika resultat. Tänk själv om du skulle svara exakt likadant på frågan ”vilket parti skulle du rösta på om det vore val idag” och ”vilket parti tycker du bäst om”.

vad säger opinionsundersökningarna egentligen? Sett till en enskild undersökning: inte mycket. Däremot kan de avslöja trender. Viktor Tullgren har sammanställt ett kumulativt medelvärde av opinionsundersökningarna för att avslöja dessa dolda trender. Där fyller dessa mätningar ett syfte och kan faktiskt avslöja en hel del. En enskild mätning har däremot mest ett kortlivat nyhetsvärde som media kan leva på i ett par dagar på sin höjd. Sedan kommer nästa mätning och har nya roliga nyheter utan nämnvärd verklighetsförankring.

Givetvis är det alltid trevligt när en opinionsundersökning visar något man själv trott legat i luften. Det är vi sällan immuna mot, jag är själv inte bättre än andra på att hålla mig från att kommentera intressanta utvecklingar. Ibland finns det statistiskt säkerställda förändringar att luta sig på i kommentarerna också, förändringar som i sig är små men signifikanta tecken på den övergripande trend som går att se i det kumulativa medelvärdet. Att blocken närmar sig varandra även sett till den mer övergripande analysen och att de rödgröna därmed tappar sin ledning sakta men säkert, är klart. Moderaterna tenderar att gå framåt och närma sig socialdemokraternas siffror. Vad som dock alltid ska undvikas och som jag själv gör vad jag kan för att vara medveten om i mina egna kommentarer, är att inte ta förändringar för givna om de inte anses vara statistiskt säkerställda.

Opinionen förändras från dag till dag enligt undersökningarna, samtidigt som den verkliga opinionen är mer som en finlandsfärja; det tar lång tid att ändra kurs från det att kursändringen först beordrats. Det är därför underligt att det inte finns någon enkelt tillgänglig kumulativ sammanställning av de olika undersökningarna. Viktor har gjort en på egen hand, helt manuellt, men den fyller inte det hål som finns i rapporteringen. Det betyder att det media som först presenterar en kontinuerligt uppdaterad sammanställning antagligen kommer att vinna en stor läsarkrets. Det vore bra för demokratin och upplysningen, men också för upplagan och därmed annonsintäkterna. Alla skulle därmed vinna på en sådan tjänst.

Diagram över opinonsundersökningar och kumulativ opinion

Opinionsundersökningar och kumulativ opinion. Cred: Viktor Tullgren.

Intressant?

Konsten att skapa klyftor

Klyftorna ökar skriker vänsteroppositionen så snart Alliansen föreslår något som inte är hämtat från något av vänsterpartiernas egna partiprogram. Ibland stämmer det också, men som Margaret Thatcher sa så är vänstern bara intresserade av skillnader. Små skillnader är alltid bättre enligt vänstern, även om det innebär lägre levnadsstandard för alla. Socialdemokraterna har till och med institutionaliserat detta synsätt i Sverige.

Sättet de lyckats med detta är genom att definiera fattigdom som att ha en inkomst som är ”60 % eller mindre av medianinkomsten”. Det gör att det bara finns ett sätt att utrota fattigdomen: tryck ihop lönerna så att ingen lön hamnar lägre än 60% av medianen. Det betyder att lönespridningen måste minska och exempelvis studier lönar sig sämre. Det ger dock en öppning för att några få individer kan ha astronomiska lönesummor – medianlönen höjs inte nämnvärt av några skyhöga löner till skillnad från medellönen.

Tankefelet här är givetvis att fattigdom inte handlar om att jämföra sig med andra. Fattigdom handlar om att inte kunna sätta mat på bordet eller att inte ha hela och rena kläder att ta på sig. Ett samhälle med enbart höginkomsttagare, där alla familjer har minst två 42″ LED-skärmar hemma, kommer fortfarande riskera fattigdom enligt denna förlegade definition. Det enda som den definitionen åstadkommer är att det kommer att finnas fattigdom så länge samhället inte är rent socialdemokratiskt.

Detta sätt att använda statistiken är givetvis ett smart sätt att vända politiken till sin egen fördel – så länge ingen genomskådar knepet. Nu har den dagen kommit och socialdepartementet har begärt att Försäkringskassan i nästa rapport ska redovisa alternativa sätt att beräkna antalet fattiga i Sverige. Ett sätt som kommer att användas är att beräkna de fattiga som de som har rätt till socialbidrag. Att det är mer rimligt, om inte perfekt, torde vara uppenbart.


Attityder till sexuella praktiker

Will Wilkinson har gjort en djupdykning i statistiken och sammanställt attityder till homosexualitet respektive prostitution över tid i några olika länder.

Statistiken börjar 1981 och går fram till 2006 och bygger på data från World Values Survey. Han låter oss också ta del av några observationer och teorier, ingen av dem som han kan anse slutligt bevisad, men som väcker en del intressanta tankar.

(1) Being versus doing. People just are homosexual, and it’s not up to us if we are. Prostitution on the other hand is an activity we can more easily choose to avoid.

(2) The cash nexus. Some things just shouldn’t be sold, and sex is one of them. The problem is the money not the sex, and the law reflects that.  Homosexuality, like sexuality generally, is mostly expressed outside the cash nexus.

(3) Related: Exploitative versus non-exploitative. Prostitution is a low-status line of work that people avoid if they have better alternatives. Taking advantage of the fact that people don’t have better alternatives is exploitative and demeaning.

(4) Sexist paternalism. Homosexuality is (wrongly) primarily conceived popularly  as a man-on-man sort of thing. Prostitution is (rightly) primarily conceived popularly as a man-on-woman sort of thing.  Men (and their virtue) don’t need protection from men, but women (and their virtue) need protection from men.

(5) Marketing. There has been an ongoing, effectively carried-out campaign to de-stigmatize/normalize homosexuality. There has been no similar effort to destigmatize/normalize sex work, so the reputation of prostitution continues to languish.

Ytterligare diskussion går att hitta hos Nonicoclolasos. Han gör en intressant uppställning av attityderna enligt följande:

Tolerant prostitution Intolerant prostitution
Torelant homosexualitet 1 2
Intolerant homosexualitet 3 4

Som han skriver är kvadrant 1 och 4 lätta att förklara och innehåller ett konsekvent resonemang. Kvadrant 1 är sådana som jag, som tycker att alla sexuella praktiker ska vara ok så länge de utförs av samtyckande individer. Kvadrant 4 är klassisk sexualkonservatism, den moralism som ofta syns i olika sammanhang. Kvadrant 2 är det som råder i dagens Sverige, en lite underlig variant där man anser att nästan alla former av sex är helt ok, men att det inte är ok att blanda in ersättning i sexualiteten. Kvadrant 3 motsvarar förtryckande länder, där homosexualitet ses som en synd och ofta ser man också på prostituerade som mindre värda människor och bespottar dem, samtidigt som männen (för det är oftast män i dessa samhällen) anser det vara en självklarhet att de ska kunna köpa sexuella tjänster av kvinnor oberoende av om kvinnorna gör det frivilligt eller inte.

Statistiken är spännande, eftersom det finns en ökad acceptans över tid för både homosexualitet och prostitution, men att prostitution inte möter samma acceptans och att det på senare tid blivit mindre accepterat. Vi kan däremot konstatera att attityderna har ett tydligare samband i Storbritannien än i något annat land i sammanställningen.

Precis som Wilkinson tror jag att en stor del av motståndet mot prostitution beror på att kvinnor behöver skyddas från män (se hans punkt 4), något som i vissa lägen är en befogad invändning (tyvärr). När det är män som har sex med män eller kvinnor som har sex med kvinnor, ses inte samma maktstrukturer och acceptansen för homosexuell prostitution brukar också vara högre (i en gammal statlig utredning ansågs till och med prostitution vara en naturlig del av utlevd manlig homosexualitet, men det konstaterades samtidigt att heterosexuell prostitution aldrig kunde vara fråga om frivilliga transaktioner). Med andra ord handlar motståndet till prostitution egentligen inte om just sexköpet utan om att maktstrukturerna som tyvärr fortfarande existerar i samhället gör transaktionerna ojämställda.

Den andra relevanta invändningen, som förmodligen inte har samma praktiska styrka i debatten men ändå finns där hela tiden, är den moralistiska inställningen att man inte ska blanda sexualitet och monetär ersättning (Wilkinsons punkt 2).

Det finns säkert fler slutsatser att dra och det vore intressant att studera ämnet ännu mer. Så här långt är det dock intressant att se att en liberal attityd gentemot sexuella praktiker omfattar alla praktiker, men att prostitution generellt sett inte blir accepterat lika snabbt som homosexualitet (och, får vi anta, bisexualitet). Med en ökad kamp mot trafficking och ofrivillig prostitution, plus ett arbete för att göra samhället mer jämställt mellan könen, kanske även prostitution kan bli accepterat på sikt.

Intressant?