Etikettarkiv: politik

Ska politik vara att inte vilja?

Den årliga politikerveckan i Almedalen är en enda lång åsiktsmässa där olika lobbygrupper och särintressen vill nå ut med just sitt budskap och i de allra flesta fall förmå politikerna att åstadkomma förändring. Veckan har kritiserats och dömts ut som meningslös av PR-konsulter som meningslös för den som vill nå ut med ett budskap i det enorma mediebruset. De underskattar dock den viktigaste poängen med veckan, nämligen möjligheten att skapa nätverk och att få en vidareutbildning i frågor man är intresserad av.

Många av de lobbyister som rör sig i Visbys gränder under veckan har dock en övertro på möjligheten att faktiskt få till stånd förändring i politiken. Till skillnad från den ideala bilden av politiken som nästan alltid förs fram, den att politik är att vilja, så är det allra lättaste i politiken att säga nej, att inte vilja.

Det är nästan omöjligt att åstadkomma förändring. Förändring kräver hårt arbete, allianser med många aktörer i samhället och för det mesta kompromisser där du säljer ut din åsikt i en fråga för att få gehör i en annan. Partier som säger nej får ofta oproportionerligt stor makt i politiken i de politiska system som saknar starka enpartimajoriteter.

Det tydligaste exemplet i svensk politik just nu är troligtvis Kristdemokraterna. Partiet hotas ständigt av fyraprocentspärren, men kan trots det blockera frågor där det finns stora blocköverskridande majoriteter i riksdagen. Det första exemplet var den könsneutrala äktenskapslagstiftningen, som tog långt arbete och en aldrig tidigare skådad lösning för att kunna bli verklighet, trots att sex av sju riksdagspartier var helt överens. Idag är det en modernisering av lagen om fastställande av kön i vissa fall, där KD lyckas blockera en proposition av den enkla anledningen att de förändringar som är viktigast för remissinstanser, partier och den berörda gruppen människor är precis de förändringar som KD säger blankt nej till.

De frågor som får mest uppmärksamhet i medierna är också de frågor där partier säger nej. Vänsterpartiet bjöd in de två andra rödgröna partierna till ett budgetsamarbete och Socialdemokraterna tackade försiktigt ja till överläggningarna, men den största rubriken blev när Miljöpartiet tackade nej. Rubrikerna om vad Socialdemokraterna säger nej till i Alliansens politik är många och svarta, medan de saker Socialdemokraterna faktiskt vill göra får betydligt mindre rubriker och sämre placeringar i medierna. På så sätt fortsätter det.

Den som kommer in i politiken som idealist får sitt engagemang krossat tämligen omedelbart, om de tar sig upp på en lite högre nivå. Själv tappade jag förtroendet för karriärpolitikerna i samband med att jag vikarierade som assistent i Stockholms stadshus. När jag ifrågasatte varför vi inte drev på för en gemensam antagningsregion till gymnasieskolan för hela Stockholms län, fick jag veta att partiets viktiga väljare i Bromma inte vill att förortsbarn ska kunna ta deras barns platser i de fina skolorna. Det blev en rättighet för väljarnas barn att oavsett egen insats få en plats i just de skolor föräldrarna ansåg att de hade rätt till, medan ”de andra” fick hålla till godo med andra skolor. På samma sätt besvarades frågan om marknadshyror inte med några ideologiska eller sakliga skäl, utan att väljarna i Vasastan skulle sluta rösta på partiet om de genom politiken skulle riskera att få höjda hyror. Det var bäst att säga nej till allting nytt och behålla de väljargrupper man hade, helt enkelt.

Om ett politiskt partis främsta uppgift är att maximera sina opinionssiffror är det givetvis populism och säkra kort som är rätt strategi. Den som kommer in i politiken med aspiration att göra karriär och kunna få välbetalda jobb genom partiet har självklart denna ingång. Den syns allt oftare även i ungdomsförbunden och många är de som gjort tvärvändningar i allt utom sina allra käraste hjärtefrågor när de fått något betalt uppdrag av partiet. De idealister som vägrar överge sina ideal blir istället utskällda, ifrågasatta och förlorar möjligheterna att klättra vidare i partierna. Idealisterna, som anser att politikens uppgift är att ta samhället framåt och förändra det för framtidens utmaningar, blir allt mer desillusionerade. Ju mer partierna bryr sig om nästa opinionsmätning och att till varje pris behålla sina gamla väljare, desto mer förlorar de idealisterna som såväl medlemmar som väljare.

Ju mer politiken handlar om att stoppa saker snarare än att driva på för förändring, desto mer förlorar politiken väljarnas förtroende. Den som engagerar sig politiskt vill för det mesta åstadkomma förändring snarare än att stoppa densamma. Proteströrelser får också ofta en något rättshaveristisk eller fundamenstalistisk stämpel, oftare än de rörelser som vill åstadkomma förändring. När små grupperingar kan blockera beslut som har ett brett stöd såväl bland politiska partier som allmänheten riskerar också tron på det demokratiska systemet att urholkas. På så sätt är det inte bara olyckligt utan direkt farligt när politiken allt mer utvecklas mot att säga nej och att inte vilja.

Den direkta lösningen på problemet är att i allt högre utsträckning gå utanför fasta samarbeten i de frågor där det finns en samsyn. Regeringskoalitioner kan inte ha som främsta uppgift att likrikta partierna till att bara driva frågor där samtliga koalitionspartier är överens. Frågor som könstillhörighetslagstiftningen måste kunna tas direkt i riksdagen om ett enda, minimalt parti blockerar den. Andra frågor där ett brett stöd hämtas i partier från alla block måste också kunna genomdrivas genom direkt parlamentariskt arbete, utan inblandning från regeringen. Det är det enda naturliga i en parlamentarisk demokrati värd namnet. När Alliansen nu en gång för alla brutit det socialdemokratiska maktinnehavet borde detta bli lättare och mer naturligt. Regeringsduglighet handlar nämligen inte om att alltid vara överens, det handlar om att ta hänsyn till bred folkvilja och mänskliga rättigheter även när små särintressen stretar emot. Politik måste återigen bli att vilja och att våga. Allt annat är oacceptabelt.

Intressant?


Liberalismens framtid är Liberaldemokraterna

Jag har nu varit politiskt aktiv i fyra år och medlem i Folkpartiet i ytterligare fyra år innan det. Vad som motiverat mig har alltid varit liberala värderingar och en dröm om en friare värld. De senaste åren har jag med sorg sett partiet vandra längre och längre från mina ideal och istället omfamnat populismen. Jag delar fortfarande i stort de ideal som Liberala ungdomsförbundet står för, men kan för mitt liv inte se hur dessa är förenliga med Folkpartiets politik. Det är därför jag i tre veckor nu arbetat inom ramarna för Projekt Liberaldemokraterna, ett projekt som syftar till att äntligen skapa ett sant liberalt parti i Sverige.

Projekt Liberaldemokraterna, med sikte på ett nytt liberalt parti i SverigeJag har ända sedan jag blev medveten om mina politiska åsikter definierat mig som liberal – aldrig med några pre- eller suffix. Det var därför naturligt för mig att gå med i Folkpartiet liberalerna år 2002. Efter att ha varit passiv medlem i några år engagerade jag mig för första gången i valrörelsen fyra år senare. Inom kort hade jag uppdrag inom såväl Liberala ungdomsförbundet som i partiet. Snart hade jag också kommit igång med min blogg för att delta i idédebatten aktivt.

De kommande fyra åren fick jag allt mer inblick i politiken och i de internpolitiska strukturerna. Vad gällde LUF blev jag för det mesta inspirerad och motiverad, i undantagsfall har jag suckat över hur vissa människor sålt ut sina åsikter till förmån för en karriär i partiet. Partiet har istället mer och mer skrämt mig och gjort mig desillusionerad. Istället för att vara sann mot de liberala idealen, har populismen och den kortsiktiga röstmaximeringen i disparata grupper fått vara den avgörande faktorn för politiska ställningstaganden. Den egna positionen, speciellt om den har ett arvode, har varit det viktiga för alldeles för många partiföreträdare.

Utöver detta, som varit tydligast på lokal nivå, har partiets inriktning på nationell nivå fått bort från liberalism och istället handlat allt mer om tuffare tag, hårdare straff och fler förbud. Populismen och konservatismen har blivit de nya ledstjärnorna ju mer inflytande Jan Björklund och Johan Pehrson fått i partiet. Under mina fyra år som aktiv och tre år som aktiv debattör har jag fått se partiet vandra i precis motsatt riktning mot vad jag önskat. Intressant nog torde partiet också ha fjärmat sig allt mer även från LUF under den perioden.

Under den senaste valrörelsen ställdes det hela ytterligare på sin spets. Bloggosfären förvandlades helt till en partimegafon och de mer nyanserade inlägg som skrevs fick i princip inga inlänkar. Den som inte gillade burkautspel och tvångskommenderingar av föräldrar till skolan tegs ihjäl av karriärpolitikerna, istället för att det blev en levande debatt om hur dessa populistiska utspel kunde motiveras utifrån ideologin. I takt med att valrörelsen närmade sig crescendo, rasade min inspiration vad gällde både bloggande och kampanjande. Min kampanjtid ägnade jag allt mer åt Amanda Briheds personvalskampanj. Valrörelsen slutade med att jag röstade på centerpartiet i kommunalvalet och bara med tveksamhet lade folkpartiets valsedlar i de andra valkuverten.

Valresultatet mottog jag med blandade känslor. Självklart är en alliansregering bättre än ett rödgrönt alternativ, men de starka liberala rösterna i riksdagen försvann nästan helt för att ersättas med inpiskade partigängare. Dessutom kom Sverigedemokraterna in i riksdagen, ett parti som antagligen sammantaget är ännu längre från de liberala idealen än vänsterpartiet.

När jag så blev kontaktad med en frågan om jag är intresserad av ett projekt med syfte att starta ett nytt, liberalt parti, hoppade jag givetvis på utan att blinka. Under tre veckor har jag nu deltagit i debatter på maillistan och känner att den ideologin som liggeer till grund för projektet och de sakpolitiska ståndpunkter som utkristalliseras i debatten passar mina egna åsikter som hand i handske. Vissa saker kommer säkert landa lite annorlunda än mina egna uppfattningar i vissa sakfrågor, men det är tydligt att Liberaldemokraterna tänker på samma sätt som jag och delar samma grundläggande värderingar. Det är därför jag just nu sitter på Liberaldemokraternas första stormöte. Det är därför jag är inblandad i projektet. Det är därför jag samlat namnunderskrifter för partiregistrering i ett par veckor och det är därför jag kommer att bli medlem i partiet så snart projektet övergått till att faktiskt vara ett regelrätt parti.

Liberalismens framtid i Sverige ligger inte i Folkpartiet, den ligger i Liberaldemokraterna och dess ungdomsförbund Ung liberal. Den framtiden kommer jag att vara en aktiv del i.

Intressant?


Politiken förbrödrar

Jag har nu stått mitt första pass utanför vallokalen i Husbygårdsskolan. Innan dagen är slut kommer jag att ha stått där i sammanlagt sex timmar. Vad som slår mig, precis som det ofta slår mig när man umgås med politiker från hela åsiktsspektrat, är att politiken förbrödrar. Hittills har Moderaterna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna bjudit oss alla på fika. Jag har haft en kort men intressant debatt om John Stewart Mill med Rättvisepartiet Socialisternas representant och jag har rent allmänt haft väldigt trevligt i sällskap med övriga partier.

Moderater med valsedlarAnledningen är antagligen ganska enkel, för även om vi har väldigt skilda åsikter om hur landet ska styras, har vi ett gemensamt intresse och en kunskapsgrund som vi gemensamt står på. Vi är alla engagerade i politiken för att vi vill förändra samhället och förbättra människors livssituation. Att vi har olika idéer om hur det görs bäst är sekundärt och den ömsesidiga respekten gör att vi kan ha korta och underhållande debatter med varandra, samtidigt som vi delar ut valsedlar för partier med vitt skilda åsikter.

Jag har också fått nya idéer och vinklar på många saker. Rättvisepartiet Socialisternas representant uppmärksammade mig exempelvis på att privatiseringar kan innebära problem med yttrandefriheten. Han påstod att meddelarskyddet inte täcker den som är anställd i privat sektor. Jag har svårt att tänka mig att det är så illa som han försökte framställa det, men det är något som är värt att titta på. Som liberal är de grundläggande mänskliga rättigheterna heliga och om det är så att man inte omfattas av grundlagsskyddet när man arbetar i privat sektor, är det något som måste ses över.

Om 20 minuter går jag på pass två av tre för dagen. Det ska bli kul att se vilka nya diskussioner jag hamnar i och vad det kan leda till, kanske får jag mer inspiration till blogginlägg exempelvis. Oavsett vilket uppskattar jag både möjligheten att diskutera och den sköna stämning som blir valarbetare emellan. Respekten och engagemanget ger energi på ett väldigt positivt sätt. Jag gillar’t.

Intressant?


(S) blir det nya centerpartiet?

Bloggen Mona for president konstaterar att storstäderna blivit en huvudverk [sic] för socialdemokraterna. På landsbygden och i bruksorter går socialdemokraterna starkt men i storstäderna kollapsar man totalt. Att finanskrisen slagit hårdare på landsbygden är en förklaring, att storstadsbor är mer EU-positiva och insatta i EU-frågor är en annan som kan uttydas mellan raderna.

Att socialdemokraterna måste göra något för att återta sin ställning i storstäderna är klart. Tyvärr säger inte bloggen något mer om vad socialdemokraterna borde göra åt problemet. Det enda som sägs är att man kan prata klassklyftor och urholkad välfärd både på landsbygden och i städerna. Jag tror faktiskt inte att det är så enkelt. Den urholkade välfärden existerar nämligen inte och det vet storstadsborna. Klassklyftorna är inte heller relevanta på samma sätt som tidigare; Alexander Bard har i en av sina böcker konstaterat att de nya klasserna inte beror av inkomst eller arbete utan av hur bra man är på att nätverka och tillgodogöra sig information. Den nya ”överklassen” är tonårstjejer som har koll på varje dokusåpa, hänger i alla sociala forum, driver modebloggar och är ständigt uppkopplad via både nät och mobiltelefon. Underklasssen är enstöringar på landsbygden som tittar på det digitala marksända TV-utbudet som enda informationskanal.

Som jag ser det har socialdemokratin två val.

Det ena valet är att sluta med klasskampsretoriken och istället låta människor som lägger tid och energi på att utbilda sig faktiskt behålla en större del av det som de får i ökad inkomst när de väl är klara. Inkomstklyftorna kommer inte att utplånas på detta sätt givetvis, men det är det som är poängen. Istället får de lägga energin på att dra in folk i informationssamhället och utjämna informationsklyftan. Detta val kommer att öka socialdemokraternas väljarandel i storstäderna och innebär i praktiken en liberalare politik istället för en socialistisk. Denna inriktning kommer med nödvändighet också att omöjliggöra samarbeten med vänsterpartiet.

Det andra valet är att fortsätta samma retorik och politik som tidigare och därmed förlora storstäderna. Då kommer socialdemokraterna att bli ungefär lika stort som moderaterna, dvs ha ca 20-25 % av väljarstödet. Partiet kommer att gå hem på landsbygden och i avfolkningsbygder. Med andra ord övergår socialdemokraterna till att bli det nya landsbygdspartiet, förvisso något som kanske behövs när centern blir mer och mer liberalt och därmed ett klarare storstadsparti.

Socialismen i socialdemokraternas uttolkning har förlorat relevansen för storstadens människor och hur gärna socialdemokraterna än vill kommer den inte att återfå sin relevans förrän man har genomfört en total reform. Frågan är om viljan finns i partiet eller om vi i alliansen slutligen kommer att kunna ta över som det självklara alternativet för den moderna urbana människan och socialdemokratin äntligen reduceras till ett parti bland andra, ett parti bland jämlikar.

Intressant?

Vandalism, hot och smutskastning – dags att bryta med extremvänstern

Jag börjar allvarligt tröttna på metoderna som vänstersympatisörerna använder sig av. Att folkpartiet, centern, moderaterna och kristdemokraterna får valaffischer nedrivna är ju ingen nyhet. Metoderna från vänsterkanten börjar dock bli allt värre och hotar på sikt, om de fortsätter utvecklas i samma takt, hela det demokratiska systemet.

Fortsätt läs


Tv-reklam utvecklar demokratin positivt

Partisekreterarna för den rödgröna oppositionen skriver idag på SvD brännpunkt att tv-reklam hotar demokratin. Hotet består tydligen i att det politiska samtalet blir beroende av hur mycket resurser ett parti har att lägga på tv-reklam och att man riskerar att få negativt kampanjande som nedgör motståndare istället för att presentera vad man själv vill göra.

Jag är av den omvända åsikten. Tv-reklam för partierna gör att dessa får en möjlighet att presentera sina budskap för en bredare publik via rörliga bilder. Redan idag görs detta på Youtube och på partiernas hemsidor men det är positivt att man också kan nå ut i sofforna. Då kommer man också att kunna göra sällskap med de andra partierna och därmed låta medborgarna jämföra och diskutera de olika alternativen på ett enklare sätt.

Att de ekonomiska resurserna skulle avgöra bara för att man inför tv-reklam stämmer inte. Redan idag avgör ekonomiska resurser hur mycket tid man kan få i olika medier utöver den tid som ges i debatter eller nyhetsrapportering. Tv-reklam kommer inte att påverka detta, det handlar bara om hur man väljer att disponera de resurser man har. Oppositionen ondgör sig dessutom i artikeln över att moderaterna samlat ihop 30 miljoner från anonyma donatorer utan att över huvud taget nämna de enorma ekonomiska resurser LO för över till socialdemokraterna, trots att färre än hälften av LO:s medlemmar röstar på det partiet.

Om man använder resurserna till tv-reklam och sparar in på några valaffischer eller annonser i tidningar så kommer man dessutom med största sannolikhet att få ett större genomslag. Det handlar om prioritering och i ärlighetens namn, hur många väljare påverkas egentligen av valaffischer idag? Är det inte bättre att lägga resurserna på sociala medier, användargenererat innehåll och tv-reklam i dagens medieklimat?

Att tv-reklamen skulle öppna för mer negativt kampanjande är skrattretande. Till att börja med har redan KD uttryckligen sagt att man inte tänker använda sig av sånt eftersom det ”inte passar den politiska kulturen i Sverige” (citat av Ella Bolin från tidigare SvD-artikel). Jag undrar förvisso var Ella har varit de senaste åren; oppositionen har kritiserat alliansen för i princip allt som går men har inte presenterat några alternativ själva. Speciellt socialdemokraterna har vägrat ge några svar på vad de själva velat genomföra utan skäller bara på alliansen och smutskastar allianspartierna. Med andra ord är det ok med negativt kampanjande i debatter, tidningar, ja helt enkelt överallt utom i tv? Eller är det så att bara den rödgröna oppositionen får ägna sig åt det?

Jag tror att tv-reklam kan vara ett bot på detta istället för ett hot. Om man använder samma taktik i reklam kommer svenskarna att reagera starkare än de gjort när taktiken används i debattartiklar och liknande. Vi kommer att få en sjysstare politisk debatt eftersom partierna kommer att förlora så mycket på negativt kampanjande i tv-mediet. Fast det kanske är precis det oppositionen är rädd för, eftersom de inte har några egna budskap att komma med (med miljöpartiet som ett ofta lysande undantag).

Jag är övertygad om att vi äntligen tagit ett stort steg framåt vad gäller demokratin i Sverige och hoppas att vi på detta sätt faktiskt kan engagera fler människor i den demokratiska processen. Genom att politiken anpassar sig till verkligheten och flyttar dit där människorna är kommer vi vitalisera intresset för demokratin. Dessutom kommer politiken tvingas att köra med sjysstare metoder när fler människor faktiskt tar del av vad man säger. Det är något vi alla tjänar på i längden.


Eurovision Song Contest och politiskt slagfält på samma gång?

För ett halvår sedan låg Ryssland och Georgien i krig med varandra. Om ett par månader ska Georgien delta i Eurovision Song Contest som går av stapeln i Moskva. Bara där har vi upplagt för en viss konflikt.

För att göra det värre har Georgien röstat fram låten ”We don’t wanna put in” som sitt bidrag. Låten har nu förbjudits från att framföras i ESC-finalen och Georgien måste nu skriva om texten eller välja en annan låt, eftersom den för in ett politiskt budskap i tävlingen, något som inte är tillåtet enligt tävlingens regler. Men det är inte slut där, långt ifrån. Rysslands eget bidrag är nämligen skrivet av en georgier och framförs delvis av en Ukrainsk sångerska på hennes modersmål.Detta har väckt upprörda känslor i Ryssland.

Förvisso älskar jag både Eurovision Song Contest och politik, men jag tycker inte att man ska kombinera de två. Tanken med ESC är väl att festa och ha kul över nationsgränserna, samtidigt som man tävlar på ett lagom seriöst sätt. Att blanda in politik och påhopp på varandra i det hela förstör en del av den känslan, minst sagt.

Därmed inte sagt att Georgien inte har rätt i sina åsikter, för det har de. Ryssland var långt utanför gränserna för vad som är tillåtet i höstas. Men snälla, ta upp det någon annanstans än i just Eurovision Song Contest. Att göra ESC till en politisk arena är lika dumt som det hade varit att stoppa den numera ökända tennismatchen mellan Sverige och Israel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,