Etikettarkiv: Almedalen

Pressat om pressade sedlar

Visst vill du inte att Juholt ska höja din skatt med 135 miljarder kronor? Med det budskapet vill Moderaterna skrämma väljarna på sin nya kampanjsajt Juholts Sedelpress. Om vi bortser från det retoriska misstaget att få det att låta som att enskilda människor kommer få höjd skatt med 135 miljarder, så finns det ändå mycket annat att säga om kampanjen.

Förstasidan på Juholts Sedelpress 2011-07-08Det är förstås ingen nyhet att Socialdemokraterna har bristande respekt för andra människors pengar, utom i den mening att de respekterar det som de anser sig kunna köpa med dem förstås. Det är alltid värt att uppmärksamma och det görs också förtjänstfullt av många.

Problemen med Moderaternas kampanj är trots detta många.

Det första som stör är att det ingenstans på kampanjsidan tydligt framgår att det är Moderaterna som ligger bakom kampanjen. Det finns en e-postadress med domän moderat.se, men det är den enda platsen det går att spåra avsändaren. Nu har förvisso kampanjen uppmärksammats i media, men för den som inte sett den rapporteringen blir det långt ifrån uppenbart vem som är avsändaren.

Det andra är den plumpa antydan att Juholt tänker lösa problemen genom att helt enkelt trycka mer pengar. Visst har retoriken använts tidigare och visst är det så att pengarna måste komma någonstans ifrån, men rent retoriskt är det lite knepigt att prata om en sedelpress samtidigt som man trycker på att det är höjda skatter som kommer att finansiera Juholts löften.

Det faktum att många av kostnadsangivelserna är rena gissningar eller uppskattningar är också knepigt. Juholt har inte själv varit på det klara med hur stora kostnaderna kommer att bli för olika reformer och det är inte heller självklart  hur hans reformer ska genomföras i praktiken. Därför blir en uppskattning och gissningar en förutsättning för kampanjen – men gör också kampanjen lätt att kritisera och avfärda.

Slutligen är det intressant att läsa de exempel som finns. Vissa av dem är givetvis valfläsk som ska ge Socialdemokraterna fler röster och som kommer att kosta många sköna skattekronor om de genomförs. Andra exempel låter snarast som goda idéer även för en liberalt sinnad människa och de kostnader som anges är i sammanhanget väldigt låga. En sammanställning av alla de reformer som Alliansen vill genomföra skulle säkerligen komma fram till en hel del kostnader också, även om det givetvis finns en bättre plan för finansiering i de flesta fallen, plus att skatterna kommer att kunna ligga stilla eller sänkas givet övriga reformer.

Huruvida Socialdemokraterna vill spara in på några områden och därmed begränsa skattehöjningarna, framgår inte av Moderaternas kampanj. Sannolikt har inte ens vänstern enbart förslag som kostar pengar, varför kampanjens trovärdighet får sig ytterligare en törn. Även Svenska dagbladets ledarskribent Sanna Rayman suckar över kampanjen, något som borde vara en högt ljudande varningsklocka för Moderaterna.

Moderaternas lite skadeglada kampanj har redan börjat slå tillbaka på dem själva. Förvisso kanske den kommer att vara bortglömd och kastad på den digitala soptippen till valet 2014, eller så är den då omarbetad och bättre förankrad i verkliga kostnader och med ärligare genomgång av vänsterpolitiken. I dess nuvarande form är den dock endast underhållning för redan frälsta tokmoderater – om ens det – och bidrar inte till den politiska debatten. Istället för att hjälpa moderaterna framåt i opinionen kommer den snarast att skada, om den alls får någon effekt. Den PR-konsult som utarbetat kampanjen kan inte vara speciellt duktig på den politiska diskursen.

Intressant?


Ska politik vara att inte vilja?

Den årliga politikerveckan i Almedalen är en enda lång åsiktsmässa där olika lobbygrupper och särintressen vill nå ut med just sitt budskap och i de allra flesta fall förmå politikerna att åstadkomma förändring. Veckan har kritiserats och dömts ut som meningslös av PR-konsulter som meningslös för den som vill nå ut med ett budskap i det enorma mediebruset. De underskattar dock den viktigaste poängen med veckan, nämligen möjligheten att skapa nätverk och att få en vidareutbildning i frågor man är intresserad av.

Många av de lobbyister som rör sig i Visbys gränder under veckan har dock en övertro på möjligheten att faktiskt få till stånd förändring i politiken. Till skillnad från den ideala bilden av politiken som nästan alltid förs fram, den att politik är att vilja, så är det allra lättaste i politiken att säga nej, att inte vilja.

Det är nästan omöjligt att åstadkomma förändring. Förändring kräver hårt arbete, allianser med många aktörer i samhället och för det mesta kompromisser där du säljer ut din åsikt i en fråga för att få gehör i en annan. Partier som säger nej får ofta oproportionerligt stor makt i politiken i de politiska system som saknar starka enpartimajoriteter.

Det tydligaste exemplet i svensk politik just nu är troligtvis Kristdemokraterna. Partiet hotas ständigt av fyraprocentspärren, men kan trots det blockera frågor där det finns stora blocköverskridande majoriteter i riksdagen. Det första exemplet var den könsneutrala äktenskapslagstiftningen, som tog långt arbete och en aldrig tidigare skådad lösning för att kunna bli verklighet, trots att sex av sju riksdagspartier var helt överens. Idag är det en modernisering av lagen om fastställande av kön i vissa fall, där KD lyckas blockera en proposition av den enkla anledningen att de förändringar som är viktigast för remissinstanser, partier och den berörda gruppen människor är precis de förändringar som KD säger blankt nej till.

De frågor som får mest uppmärksamhet i medierna är också de frågor där partier säger nej. Vänsterpartiet bjöd in de två andra rödgröna partierna till ett budgetsamarbete och Socialdemokraterna tackade försiktigt ja till överläggningarna, men den största rubriken blev när Miljöpartiet tackade nej. Rubrikerna om vad Socialdemokraterna säger nej till i Alliansens politik är många och svarta, medan de saker Socialdemokraterna faktiskt vill göra får betydligt mindre rubriker och sämre placeringar i medierna. På så sätt fortsätter det.

Den som kommer in i politiken som idealist får sitt engagemang krossat tämligen omedelbart, om de tar sig upp på en lite högre nivå. Själv tappade jag förtroendet för karriärpolitikerna i samband med att jag vikarierade som assistent i Stockholms stadshus. När jag ifrågasatte varför vi inte drev på för en gemensam antagningsregion till gymnasieskolan för hela Stockholms län, fick jag veta att partiets viktiga väljare i Bromma inte vill att förortsbarn ska kunna ta deras barns platser i de fina skolorna. Det blev en rättighet för väljarnas barn att oavsett egen insats få en plats i just de skolor föräldrarna ansåg att de hade rätt till, medan ”de andra” fick hålla till godo med andra skolor. På samma sätt besvarades frågan om marknadshyror inte med några ideologiska eller sakliga skäl, utan att väljarna i Vasastan skulle sluta rösta på partiet om de genom politiken skulle riskera att få höjda hyror. Det var bäst att säga nej till allting nytt och behålla de väljargrupper man hade, helt enkelt.

Om ett politiskt partis främsta uppgift är att maximera sina opinionssiffror är det givetvis populism och säkra kort som är rätt strategi. Den som kommer in i politiken med aspiration att göra karriär och kunna få välbetalda jobb genom partiet har självklart denna ingång. Den syns allt oftare även i ungdomsförbunden och många är de som gjort tvärvändningar i allt utom sina allra käraste hjärtefrågor när de fått något betalt uppdrag av partiet. De idealister som vägrar överge sina ideal blir istället utskällda, ifrågasatta och förlorar möjligheterna att klättra vidare i partierna. Idealisterna, som anser att politikens uppgift är att ta samhället framåt och förändra det för framtidens utmaningar, blir allt mer desillusionerade. Ju mer partierna bryr sig om nästa opinionsmätning och att till varje pris behålla sina gamla väljare, desto mer förlorar de idealisterna som såväl medlemmar som väljare.

Ju mer politiken handlar om att stoppa saker snarare än att driva på för förändring, desto mer förlorar politiken väljarnas förtroende. Den som engagerar sig politiskt vill för det mesta åstadkomma förändring snarare än att stoppa densamma. Proteströrelser får också ofta en något rättshaveristisk eller fundamenstalistisk stämpel, oftare än de rörelser som vill åstadkomma förändring. När små grupperingar kan blockera beslut som har ett brett stöd såväl bland politiska partier som allmänheten riskerar också tron på det demokratiska systemet att urholkas. På så sätt är det inte bara olyckligt utan direkt farligt när politiken allt mer utvecklas mot att säga nej och att inte vilja.

Den direkta lösningen på problemet är att i allt högre utsträckning gå utanför fasta samarbeten i de frågor där det finns en samsyn. Regeringskoalitioner kan inte ha som främsta uppgift att likrikta partierna till att bara driva frågor där samtliga koalitionspartier är överens. Frågor som könstillhörighetslagstiftningen måste kunna tas direkt i riksdagen om ett enda, minimalt parti blockerar den. Andra frågor där ett brett stöd hämtas i partier från alla block måste också kunna genomdrivas genom direkt parlamentariskt arbete, utan inblandning från regeringen. Det är det enda naturliga i en parlamentarisk demokrati värd namnet. När Alliansen nu en gång för alla brutit det socialdemokratiska maktinnehavet borde detta bli lättare och mer naturligt. Regeringsduglighet handlar nämligen inte om att alltid vara överens, det handlar om att ta hänsyn till bred folkvilja och mänskliga rättigheter även när små särintressen stretar emot. Politik måste återigen bli att vilja och att våga. Allt annat är oacceptabelt.

Intressant?


Integration, mångkulturalism och missuppfattningar

Invandringen är ett infekterat ämne, som hjälpt Sverigedemokraterna in i riksdagen, som får normalt sett lugna människor att slänga förolämpningar och osakliga argument omkring sig och som är fyllt med fasta positioner och missuppfattningar.

Ett samtal mellan tre så intelligenta och insatta människor som Adam Cwejman, Paulina Neuding och Tino Sanandaji är då en frisk fläkta, något som utvecklar och som helt saknar den retorik som annars är vanlig i dessa debatter, trots olika åsikter i frågan.

Något som inte utforskades närmare, men som jag personligen insåg är relevant för debatten, är frågan om vad som är kultur och hur mångkulturellt ett samhälle kan vara och fortfarande fungera väl. Även om det multikulturella samhället förklarats dött av många debattörer, är det givetvis en sanning med minst sagt en modifikation.

För att integreras måste det finnas något man kan integreras i, sade Tino. Det är givetvis sant. Problemet är att fokus för integration legat på fel ställe. Många ser kultur som matkultur eller kläder som det kulturella och det ses som naturligt att det är svenskt midsommarfirande som ska ingå i integrationen av nyanlända. I mina ögon är detta helt ovidkommande.

Den kultur som man som nyanländ kan behöva integreras i gäller grundläggande värderingar så som jämställdhet mellan könen eller att det är oacceptabelt att diskriminera någon på grund av deras sexuella läggning eller annat ovidkommande. 

Två unga punkare

Punkare och slöjor sida vid sida? Självklart. Kvinnoförtryck och jämställdhet sida vid sida funkar däremot inte.

Problemet är inte att invandrare inte känner till den svenska midsommaren eller våra traditioner kring jul. Det som skapar problem att få ett arbete, eller skapar grogrund för främlingsfientlighet, är bristen på förståelse för och acceptans av de grundläggande värderingarna om mänskliga rättigheter som råder i ett land som Sverige. Historier om hur man som jude känner sig skräckslagen i områden som Rosengård eller Rinkeby, berättelserna om hur en kvinna som går på café ensam eller med sina väninnor får utstå glåpord, utrfrysning eller kanske ännu värre saker, det är dessa saker som är ett hot mot den goda mångkulturen.

Tino sa att kulturdebatten låter som Einsteins teorier; att all kultur anses vara relativ, utom västvärldens och USAs ondska som är konstant. Motståndet mot främlingsfientlighet och föreställningarna att andra ”raser” är underlägsna blir till ett räddhågset motstånd mot all kritik gentemot andra kulturer, även när denna kritik gäller synen på mänskliga rättigheter. Den kritik som kan riktas mot Saudiarabien när de inte låter kvinnor köra bil, blir plötsligt omöjlig när den som ska kritiseras inte bor i Riyadh utan i Rosengård.

En värld där människors fria rörlighet över gränser är en realitet oavsett varifrån de kommer, blir en ouppnåelig dröm så länge det inte ställs krav på att acceptera de grundläggande värderingar som råder i ett samhälle. Det handlar inte om att integreras till den grad att man som muslim börjar äta sill och prinskorv till påsklunchen, utan att alla människors lika värde och frihet respekteras av den som lever i det land där detta är normen. Givetvis underlättas det om dessa grundläggande mänskliga rättigheter blir norm i samtliga länder i världen, något som är det enda rätta på sikt. Tills detta är verklighet måste det dock bli naturligt att acceptera dessa värderingar när man flyttar till ett demokratiskt land, oavsett anledningen till att man flyttar dit. Det är det enda sättet att garantera ett i övrigt mångkulturellt samhälle och det är en stor del i lösningen till att motverka främlingsfientligheten i samhället.

Intressant?


Almedagsbloggandet 2011 begynner

Kom till Visby igår eftermiddag, med en färja som försenats på grund av att den tidigare under dagen varit delaktig i en sjöräddning. Missade förstås större delen av söndagen, men hann åtminstone med Efterfrågat hos Fjärde storstadsregionen. Synd att Gabrielsson inte hade kommit ännu och att det därför inte blev några imitationer.

Som vanligt lär bloggen vakna rejält till liv under veckan, eftersom det är svårt att röra sig på seminarier och debatter utan att bli påverkad, inspirerad eller upprörd. Oavsett känslan som väcks, finns det gott om material för att skriva bloggposter och tweets på en industriell skala.

Sitter för tillfället på Bloggplats H12 hos Almega, vilket lär vara bas för bloggandet under veckan. Det blir premiär för mig här, eftersom jag inte kunde närvara på förra årets politikervecka och det var då Bloggplatsen lanserades.

Jag låter höra av mig under veckan, var så säkra.


Missriktad bordellpropaganda

Bordellen i Almedalen är ett propagandaprojekt av Järfälla Tjejjour som syftar till att upplysa om prostitutionens baksidor. Ett lovvärt projekt om det inte vore för att det hävdar att det inte finns några framsidor och att prostitution aldrig kan ske frivilligt. Att förneka sanningen på det sättet förminskar trovärdigheten i projektet.

Annons för Bordellen i Almedalen, publicerad i bl.a SvD söndag 4 juli 2010Jag drog en djup suck av trötthet när jag slog upp min SvD igår morse vid frukostbordet på balkongen. Direkt slog en helsidesannons för Bordellen i Almedalen emot mig och propagerade för varför prostitution alltid är negativt. Argumentationen haltar betänkligt och antar dessutom många saker om debatten som inte stämmer.

Bordellen ska vara inredd för ändamålet och de som förespråkar ett avskaffande av lagen, samt de som köper sexuella tjänster, inbjuds att komma dit och praktisera verksamheten. De uppmanas dock göra det utan att blanda in pengar eftersom båda grupperna ”brukar hävda att prostitution sker helt frivilligt”, plus att det är olagligt att köpa sex. Argumentet är besynnerligt. Det är en frivillig gärning att sälja tjänsten att klippa någons hår, men ingen skulle komma på tanken att detta skulle ske gratis med hänvisning till att det är en frivillig gärning. Att sälja tjänsten samlag eller avsugning är inte annorlunda, det enda som skiljer är vilka delar av kroppen man använder, samt vissa moraliska värderingar kring denna typ av aktiviteter.

Dessutom förutsätter de att vi som förespråkar ett avskaffande av lagen skulle dra oss för att komma till bordellen. Nu är jag själv fast på mitt arbete hela veckan och har inte möjlighet att komma till Visby, vilket grämer mig eftersom jag garanterat hade parkerat mig i bordellen i alla fall en stund. Precis som alla de som prostituerar sig av fri vilja, skulle jag sen välja bland de intresserade ”kunderna” och köra järnet med dem jag valt ut. Jag är inte speciellt blyg av mig, snarare tvärt om och för ett syfte som detta skulle jag gladeligen ställa upp. Tyvärr kommer det inte att bli av i år, men om våra skattepengar fortsätter att finansiera denna typ av propaganda istället för att pengarna går till den stödjande verksamhet som kvinno- och tjejjourerna annars bedriver, så kanske jag får chansen nästa år.

Bordellens argumentation lämnar i övrigt mycket att önska, exempelvis som i följande citat från deras webbplats:

Dom tror att prostitution sker av fri vilja. När sanningen är att allt för många av de prostituerade i Sverige börjar sälja sex i 14-års ålder, alltså under den ålder som samhället tillåter dig att ha sex.

Visst, det är inte lämpligt att sälja sexuella tjänster när man är så ung. Frågan är hur det faktum att alldeles för många unga i desperat behov av pengar prostituerar sig, kan vara ett motbevis mot tesen att prostitution sker (kan ske) av fri vilja. Dessutom avslöjar deras ordval en hel del när de säger ”samhället tillåter dig att…” eftersom det visar på en väsensskild världsbild gentemot den jag står för. I min värld tillåter samhället dig att göra vad du vill, så länge du inte skadar någon annan, eller mer exakt inkräktar på deras grundläggande fri- och rättigheter. Åldersgränsen är heller inte stenhård i Sverige, till skillnad från många andra länder, när de inblandade parterna är i ungefär samma ålder kring 15. Det är en bra, pragmatisk och liberal syn som jag stödjer till fullo.

Bli först av dina vänner på Facebook att gilla "inte sexköpare"

Är det en slump att ingen av mina 900 facebookvänner gillar detta?

Propagandaprojektet drivs säkert med de bästa intentioner, men den fanatiska syn på prostitution som de företräder hör inte hemma i dagens samhälle. Vi har tidigare kriminaliserat de som prostituerat sig, något som varit direkt förkastligt såklart. Idag kriminaliserar vi dem som betalar för sexuella tjänster med monetära medel, vilket inte heller är rätt väg att gå. Istället bör våldtäktslagstiftningen skärpas för att omfatta de fall där prostitutionen sker ofrivilligt. Dessutom behövs mer resurser till, insatser från och mer utbildning i bemötande ges till de sociala myndigheterna samt polisen. Internationella polissamarbeten för att bekämpa människohandel och organiserad brottslighet måste också till. I övrigt bör det utbyte av sexuella tjänster mot ersättning som sker frivilligt tillåtas att ske utan inblandning från staten.

Staten har inget att göra med vad samtyckande vuxna individer gör tillsammans i sänghalmen.

Intressant?

Almedalen, onsdag

Idag var det Alliansens dag under politikerveckan, med ett antal intressanta seminarier och en pressträff med allianspartiernas partisekreterare. Avslutningsvis ett trevligt mingel innan det var dags att lyssna på Mona Sahlins tal nere i Almedalen. Efter talet och efterfrågat var det nästa alliansmingel, med ungdomsförbunden.

Mona Sahlins tal behöver självklart kommenteras. Till att börja med var det ju inte direkt inspirerande. Dels ganska tråkigt rent retoriskt, inte en retorisk stil som jag uppskattar (men kan tänka mig att Monas kärnväljare kan gilla den), dels inga fräscha idéer utan mest angrepp och några förslag som gjorde mig näst intill rädd, om hon har för avsikt att faktiskt införa dem.

Mona Sahlin citerade en fackaktiv hon hade träffat någonstans, som sagt ”hellre en Saab på parkeringen än en Maud i regeringen”. Jag känner snarast att om inga konsumenter vill ha en Saab, eller i alla fall inte betala vad det kostar att köpa en, så ska vi inte försöka rädda företaget bara för att vi ska ha ett svenskt bilmärke till. Marknaden måste bestämma och osunda företag måste tillåtas att gå i konkurs. Dessutom gillar jag Maud. Så jag säger till Sahlin ”hellre en Maud i regeringen än en Saab på parkeringen”. Utöver det skulle jag själv helst av allt vilja ha en Aston Martin.

Mona Sahlin pratade också om att staten ger mindre pengar till kommunerna just nu, något som tvingar kommunerna att ta ut högre skatter. Det leder enligt Sahlin till en förskjutning av skatterna från statliga progressiva till kommunala platta skatter. Jag är personligen emot straffskatt på utbildning och föredrar därför en platt skatt med ett stort grundavdrag. Med andra ord blev jag väldigt glad när hon berättade att vi sakta men säkert är på väg mot just denna platta skatt. Det är bara att hoppas att värnskatten snart avskaffas också.

Det sista som bör kommenteras är det Mona Sahlin sa om att människor är rädda för att bli arbetslösa. Sahlins lösning var en högre a-kassa. Min lösning är en annan. A-kassan ska vara en tillfällig lösning vid arbetslöshet. Problemet idag är att arbetslöshet ofta är mer än tillfällig, många som blir arbetslösa står länge kvar utanför arbetsmarknaden. En av de största anledningarna till detta är utformningen av Las och speciellt turordningsreglerna. Om man aktivt bedriver en politik för ökad rörlighet på arbetsmarknaden och som motverkar ”inlåsningseffekter” likt dem som syns på bostadsmarknaden, så behöver man inte höja a-kassenivåerna för att folk ska kunna leva på dem i flera år. Istället kommer man att behöva klara sig en månad eller två innan man hittat ett nytt jobb. Det är en mycket bättre lösning och människor skulle dessutom vara mindre rädda för arbetslöshet om de visste att den kommer att vara kortvarig, än om de vet att de har en hög a-kassa. Pengarna är viktiga, men än viktigare är att vara sysselsatt, ha ett socialt liv och känna att man har kontroll över sitt eget liv utan att behöva vara beroende av bidrag.

Alliansens aktiviteter under dagen fyllde mig med en positiv känsla. Sahlins tal spädde på den ytterligare eftersom det står allt klarare att för varje förslag den rödgröna röran (för det är väldigt rörigt på den kanten) presenterar, så kommer alliansen att få fler och fler väljare. Valsegern 2010 kommer allt närmare.

Intressant?

Almedalen, tisdag

Idag var det centerpartiets dag och jag lyssnade glatt på Maud Olofssons tal. Det kändes naturligt och rätt roligt, när hon väl kom igång. Enda nackdelen var att hon inte lanserade någon stor nyhet politiskt egentligen. Det absolut roligaste var dock Efterfrågat; där visade Maud Olofsson upp sig från sin bästa sida och visade att hon är en värdig konkurrent till Göran Hägglund som den roligaste partiledaren i Sverige just nu.

Tidigare under dagen var jag på ett väldigt intressant seminarium om bostadspolitik. Christoffer Fagerberg, ordförande i LUF Storstockholm, var en av dem som deltog i ungdomspanelen. Hela seminariet bubblade över av bra idéer från alla håll och mest överraskande var att socialdemokraternas representant faktiskt hade förstått att statliga subventioner och centralstyrning inte är lösningen på bostadspolitiken idag. Stjärnan på seminariet var Jerker Söderlind från KTH som drog mest applåder och som hade tokigt bra lösningar för både framtida miljonprojekt och hur man ska få befintliga miljonprojekt att bli mer attraktiva.

Fortfarande är den strålande solen och intensiva värmen en av de bästa sakerna och samtidigt en av de mer problematiska sakerna med veckan. Vattenåtgången är stor… Men solbrännan är definitivt snyggare!

Intressant?