Etikettarkiv: centern

Goda nyheter – och dåliga

Med jämna mellanrum undersöks svenskarnas attityder till invandring och till de människor som kommit från andra länder. Idag presenteras den senaste undersökningen och trenden som pågått i över 15 år fortsätter: svenskarna blir mer och mer positiva till invandring och till mångkulturalism. Samtidigt visar den senaste väljarbarometern att Sverigedemokraterna rasar och hamnar på 2,9 %. Givetvis hör nyheterna inte samman, men det ser nästan så ut.

Mångkulturalismen som invandringen de senaste åren har inneburit är positiv för samhällsutvecklingen i Sverige. Visst sker kulturkrockar ibland och det kan också vara svårt att skapa förståelse för andra kulturer, något som slår åt båda håll och alltså inte bara gäller de svenskfödda. Över lag har dock mångfalden inneburit vinster såväl kulturellt som ekonomiskt. Nya handelsvägar har öppnats och många driftiga människor från andra länder har dragit igång företag när de kommit hit. Med en bättre integrationspolitik och utökad arbetskraftstinvandring skulle vi kunna lyckas ännu bättre.

Den enda trend som fortsätter att oroa är den som gäller attityder till människors rätt att fritt utöva sin religion. Siffran har i princip inte förändrats sedan 1993 vilket betyder att fyra av tio svenskar stödjer idén. Det betyder också att sex av tio tycker att människor inte förtjänar religionsfrihet om de kommer från andra delar av världen. Det är sannolikt att den största delen av denna skepsis riktar sig mot muslimer, vilket är olyckligt. Idag har vi redan alltför stora klyftor mellan den så kallade västvärlden och den muslimska världen. För att överbrygga klyftan och skapa förståelse är det inte rätt väg att gå att försöka inskränka religionsfriheten, tvärtom är det lättare att förstå människor om man faktiskt lär känna dem och kan se deras kultur.

Kopplat till denna trend finns en som är inte bara oroande utan också märklig: Folkpartiet liberalernas sympatisörer har under de senaste åren blivit mindre positiva till att låta människor från andra länder fritt utöva sin religion. Hur man kan sympatisera med ett liberalt parti, som värnar religionsfrihet och individuell frihet högst av allt, och samtidigt vara emot religionsfrihet borde vara omöjligt. Tydligen håller inte partiets sympatisörer med, något som oroar. Ett parti vill förstås alltid vinna röster och tilltala sina kärnväljare. Ibland tar det sig underliga uttryck som går rakt emot partiets grundläggande ideologi. Troligen kommer Folkpartiet liberalerna aldrig att överge idealet att människors rätt till religionsfrihet, men det finns tyvärr aldrig någon garanti. Om partiet börjar falla i opinionen är det alltför lätt att ta upp populistiska frågor som hittas bland de egna väljarna. De språkkrav som introducerades som ett sätt att öka integrationen kan lätt förbytas i nya förslag som snarast tilltalar de mindre uttalat främlingsfientliga bland sverigedemokraternas väljare.

Kanske är det dock inte Folkpartiets sympatisörer som är den största källan till oro. Bland riksdagspartierna är det centerns väljare som är mest skeptiska till religionsfriheten och moderaternas som är mest skeptiska till invandring. Det är logiskt, eftersom stödet för invandring och för religionsfrihet är störst i städerna, framför allt storstäderna, och bland yngre. Med centerns väljare främst på landsbygden och många äldre som stödjer moderaterna, är det en naturlig följd. Genom att många unga flytt folkpartiet för att istället ge sitt stöd till miljöpartiet kan en del av attitydförändringen där också förklaras. Oavsett förklaringarna är det dock av yttersta vikt att partierna inte viker sig för opinionen utan fortsätter att försvara den mänskliga rättigheten som religionsfrihet innebär.

Intressant?

Nu finns denna artikel att läsa även på Second Opinion.


Moderaternas sentida dominans

Karl Staaff, liberal statsminister i Sverige 1905

Karl Staaff, liberal statminister 1905-1906, 1911-1914

Idag är det ingen som ifrågasätter att huvudstriden inom svensk politik står mellan socialdemokraterna och moderaterna. Inget annat parti anses ha minsta möjlighet att inneha statsministerposten och blir därmed reducerade till stödpartier eller samarbetspartier, i såväl media som i människors medvetande. Det ses som en sanning som aldrig kommer att förändras.

I själva verket är det en ganska sentida strid, vilket den nya boken om Sveriges statsministrar under 100 år visar. Socialdemokraterna må ha varit det huvudsakliga vänsterpartiet under 1900-talet, men det var definitivt inte moderaterna, eller Högerpartiet som de hette en gång i tiden, som var det huvudsakliga borgerliga partiet. Istället är listan över Sveriges statsministrar nedlusad av liberaler och bondeförbundare. När det 1976 efter ett långt socialdemokratiskt maktinnehav blev dags för en ny borgerlig regering, var det inte moderaterna som besatte statsministerposten. Istället intogs den av centerpartiets Torbjörn Fälldin. Under ett år 1978-79 var folkpartiets Ola Ullsten statsminister och efterträddes av Fälldin i ytterligare tre år innan socialdemokraterna återtog makten. Inte förrän 1991 tillträdde den första moderate statminister, Carl Bildt, sitt ämbete.

Att moderaterna skulle vara det huvudsakliga borgerliga partiet i Sverige är alltså en sentida konstruktion. Idag är partiet det största inom den borgerliga alliansen, men det finns inga garantier för att det kommer att förbli så. Snarare talar historien för att ett annat parti kommer att ta över som det ledande borgerliga partiet i svensk politik. Sett i det perspektivet är det både förståeligt och konstigt att moderaterna så totalt dominerar Alliansen. Förståeligt, eftersom de säkerligen vill ta igen alla de år de fått stå tillbaka för de mer inflytelserika folkpartiet och centern. Konstigt, eftersom de borde inse att deras dominans i opinionen sannolikt inte kommer att hålla i all oändlighet och att det därför kan vara taktiskt att vara mer ödmjuka inför sina mindre kolleger. Man vet ju aldrig när moderaterna kommer hamna i beroendeställning till sina för tillfället små kolleger.

Intressant?

Liberalismen och demokratin två vinnare i EU-valet

Valresultat 2009. Källa val.se

Valresultat 2009. Källa val.se

Så här på valnatten står det klart att det finns ett par stora vinnare i 2009 års val till Europaparlamentet.

Vinnare nummer ett är Folkpartiet liberalerna som går framåt med 3,8 procentenheter till 13,6%. Detta innebär att liberalerna går fram med ett mandat till tre stycken i parlamentet. Eftersom en parlamentariker hoppas av till FI under den gångna mandatperioden blir förändringen dessutom plus två. Folkpartiet liberalerna befäster därmed sin ställning som tredje största parti i Sverige med god marginal. Dessutom visar det sig att FP nu är andra största parti i både Stockholm län med 18,2% och i Stockholms stad med 17,6%.

Vinnare nummer två är demokratin. Valdeltagandet ökade och till och med mitt eget tips på 42% kom på skam. 43,8% av väljarna tog sig till valurnorna. Fortfarande är det långt kvar till samma valdeltagande som i riksdagen, men det är en ökning på 6,7 procentenheter från valet till Europaparlamentet 2004.

Den tredje vinnaren än Miljöpartiet, som ökar med ett mandat i parlamentet. Dessutom kliver miljöpartiet in som tredje största parti i Stockholms stad. Detta innebär, mina vänner, att socialdemokraterna kommer först som fjärde parti i Stockholm stad. Socialdemokraterna har därmed slutgiltigt underkänts som ett statsbärande parti av Stockholmarna. Socialdemokraterna är ett parti bland andra. Skälvningarna kommer att kännas vida omkring när S nu ska försöka acceptera detta faktum.

Den fjärde vinnaren är valets skräll; Piratpartiet. Precis som jag varit säker på hela tiden så kniper de ett mandat. Diskussionen handlade, återigen som jag sagt länge, snarast om huruvida de skulle kunna knipa ett andra mandat eller inte. Det gick inte vägen och resultatet blev något lägre än opinionsmätningarna förutspått. Trots det måste Piratpartiet gratuleras. PP har visat att det går att tänka nytt och ändå ta sig hela vägen fram. Gamla hjulspår är inte alltid nödvändiga. Att Piratpartiet delar min favoritfärg, mina åsikter om integritet och om att upphovsrätten måste reformeras samt dessutom mina initialer, gör det ju inte sämre. Integritetsfrågorna kommer lyftas och det är alltid positivt.

Nu är det dags för sömn, men jag kommer att följa upp valresultatet under veckan som kommer här på bloggen. Samtidigt ska jag nu på allvar sätta igång min personvalskampanj inför 2010 års val, där jag satsar på framför allt riksdagslistan samt stadsfullmäktigelistan.

Godnatt!

Intressant?

Alliansfritt EU-val

Bloggen Alliansfritt Sverige skriver idag om varför man inte bör rösta på alliansen i EU-valet. Det är ett rätt roligt inlägg måste jag säga.

För det första så handlar det enligt deras utsago om varför man inte ska rösta på alliansen i EU-valet, medan allting som står i inlägget enbart handlar om moderaterna. Ingenstans nämns något av de andra allianspartierna, ingenstans nämns andra än moderata politiker och alla åsikter som nämns är de som moderaterna driver i valet.

För det andra existerar inte alliansen i EU-valet. Moderaterna och kristdemokraterna tillhör den konservativa gruppen i parlamentet, folkpartiet liberalerna och centerpartiet tillhör den liberala. Många europeiska partier från den konservativa gruppen avskyr det mesta som den liberala gruppen driver, framför allt vad gäller socialpolitik som exempelvis HBT-rättigheter och fri abort.

Så visst kära Alliansfritt Sverige, det finns ett – väldigt bra – argument för att man inte bör rösta på alliansen i EU-valet:

Det finns ingen allians att rösta på i EU-valet.

Intressant?

Vandalism, hot och smutskastning – dags att bryta med extremvänstern

Jag börjar allvarligt tröttna på metoderna som vänstersympatisörerna använder sig av. Att folkpartiet, centern, moderaterna och kristdemokraterna får valaffischer nedrivna är ju ingen nyhet. Metoderna från vänsterkanten börjar dock bli allt värre och hotar på sikt, om de fortsätter utvecklas i samma takt, hela det demokratiska systemet.

Fortsätt läs


Rättvis fördelning?

Fredrik Federley kräver på sin blogg att moderaterna ska dela med sig av ministerposterna och att Fredrik Reinfeld därmed borde genomföra en regeringsombildning i höst.

Låter väl sunt på sätt och vis, övriga allianspartier skulle må bra av att få lite mer cred för det gemensamma arbetet.

Frågan är hur han tänkte med fördelningen?

Federley föreslår att centern, som har fyra ministrar (däribland vice statsministerposten), ska få två till. Folkpartiet liberalerna, som har fyra ministrar och kristdemokraterna, som har tre, ska få en var till. Detta för att avspegla storleken på partierna bättre. Med tanke på att folkpartiet är starkare i opinionen än centern och definitivt är rejält mycket större än kristdemokraterna så verkar fördelningen aningen sned. Rimligare vore att centern och folkpartiet liberalerna får samma antal ministerposter.

Så visst, gärna lite mindre moderatdominans i regeringen. Men vi kanske ska vara lite ärliga mot varandra och framför allt inte bli giriga, Federley.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

Tydligare profil hos de borgerliga partierna

Henrik Brors resonerar idag kring det faktum att de mindre allianspartierna börjar profilera sig mer och mer till höger om moderaterna. Folkpartiet har blivit försvarsmaktens försvarare, kristdemokraterna småhusägarnas skyddshelgon och centern står på marknadsliberalismens metaforiska barrikader.

Profileringen förklarar Brors med att partierna inte kan vara med i dragkampen om mittenväljarna som moderaterna och socialdemokraterna håller på med utan passar istället på att locka borgerliga kärnväljare som tycker att moderaterna överger för många av deras ideal.

Förklaringen är mycket rimlig och förmodligen fullkomligt sann. Det är dessutom en utmärkt utveckling i mina ögon.

De mindre borgerliga partierna måste börja utmana moderaterna som det huvudsakliga borgerliga alternativet. De nya moderaterna har som mål att bli brett, vilket lämnar fältet öppet för partier som faktiskt prioriterar borgerliga kärnfrågor. Moderaterna är på väg att byta plats med framför allt folkpartiet liberalerna, om jag får våga mig på en liten analys.

Tidigare har just folkpartiet varit ett mittenparti som försökt sig på samarbeten även vänsterut. Nu är det moderaterna som suktar efter socialdemokratiska väljare och folkpartiet som profilerar sig som ett äkta liberalt parti både vad gäller ekonomi och värderingar. När fler unga liberaler kommer in i partistrukturerna kan vi dessutom förvänta oss en kraftig liberal svängning vad gäller integritet och liknande frågor. Folkpartiet kommer då, förhoppningsvis, att allt mer styras bort från betong- och batongliberalism till en äkta, ideologisk liberalism som alltid sätter individen i första rummet.

En gång i tiden var Folkpartiet liberalerna det naturliga borgerliga alternativet för alla liberaler. Med den utveckling vi ser just nu är det inte längre speciellt osannolikt att detta blir den naturliga ordningen återigen, möjligen med en sammanslagning med centerns ideologiskt liberala falang som följd. För svensk politik och för Sveriges framtid vore detta en väldigt positiv utveckling.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , ,