Etikettarkiv: liberal

Idag lanserar vi Frihetssmedjan

FrihetssmedjanJag har länge varit lite avundsjuk på Alliansfritt Sverige. De har varit flera skribenter som tillsammans kunnat leta fram ämnen, göre research och dessutom genom sin storlek haft lättare att få uppmärksamhet för sina avslöjanden än en enskild bloggare har. I våras började jag därför på allvar att planera för en liberal portal för nyheter, kommentarer, avslöjanden och debatt. Inspirationen hämtade jag från Alliansfritt Sverige, men utformningen av uppdraget blev delvis annorlunda. Under försommaren började jag rekrytera andra liberaler till projektet och under sommaren har vi jobbat med att mejsla fram något skarpt ur det råmaterial jag funderat fram.

Resultatet blev Frihetssmedjan.

Frihetssmedjans uppdrag är att granska makthavare, oavsett om de befinner sig i den offentliga eller privata sfären. Syftet är att kritisera alla antiliberala strömningar, oavsett i vilken politisk strömning de finns. Goda liberala initiativ ska samtidigt hyllas, även när dessa initiativ kommer från håll som inte brukar förknippas med liberalism. Det viktiga är vad som sägs och görs. På så vis kan det hända att de rödgröna partierna hyllas för initiativ medan Alliansen kritiseras hårt. Syftet är inte, till skillnad från Alliansfritt Sverige, att stödja ett visst block i politiken. Syftet är att på alla sätt agera för en liberalare värld och i synnerhet ett liberalare Sverige.

Idag är jag glad att tillsammans med alla andra inblandade kunna lansera Frihetssmedjan och hoppas att vi ska bli en starkt lysande liberal flamma, en kraft att räkna med i den politiska debatten och att det är många som vill följa oss i vårt arbete.


Skrämmande okunskap från KD

Regnbågsflagga mot en blå himmelKristdemokraterna jobbar bitvis hårt på att framstå som ett modernt men konservativt parti. Partiledningen med Göran Hägglund i spetsen lyckas ibland ganska bra. Oturligt nog för dem så är motståndet hårt i de egna leden och inte bara på gräsrotsnivå. Vissa riksdagsledamöter jobbar också hårt på att även i fortsättningen profilera KD som ett gäng bakåtsträvare som inte har minsta förståelse för andra åsikter eller företeelser som de inte själva har direkt, personlig kontakt med. Annelie Enochson är en av dessa. Hon är riksdagsledamot från Göteborg och ondgör sig på sin blogg bland annat över lagen om hets mot folkgrupp.

Jag har en hel del kritik mot den lagen, eftersom den inskränker yttrande- och åsiktsfriheten. Den kritiken är dock av helt annan karaktär än Enochssons. 

I blogginlägget finns det mycket konstigheter att ta fasta på. Det första är att hennes kritik inte är mot lagen om hets mot folkgrupp i sig, utan enbart att gruppen ”homosexuella” är inkluderade i den. Hon anser inte att det går att hetsa mot homosexuella på det sätt som man kan hetsa mot kön eller etnicitet. Varför det skulle vara omöjligt vet jag inte. Den enda skillnaden jag kan hitta är hennes personliga åsikter om respektive ”folkgrupp”.

Nästa sak att uppmärksamma är hennes åsikter om att skattepengar inte ska finansiera ”dekadansen som följer i prides fotspår”. Hon menar att Pride ”sprider löspenisar och fyller staden med ekivoka budskap”. Dessutom hävdar hon att man flaggar i hela stan med RFSL:s flagga, något som är direkt felaktigt eftersom det är den internationella regnbågsflaggan och inte RFSL:s logo som syns på flaggorna. Hon må ha rätt att det kanske inte är statlig kärnverksamhet att finansiera festivaler, men det är inte statlig kärnverksamhet att finansiera religiösa samfund heller. Hon har definitivt inte rätt om att det sprids några löspenisar runt stan, däremot kan du oftast köpa några inne på området om du är intresserad.

Det allvarligaste felet i hennes resonemang anser jag dock vara att hon tror sig tillhöra en folkgrupp som det är tillåtet att hets mot, nämligen heterosexuella

Hon påstår att lagen bara förbjuder hets mot homosexuella och att hon därmed inte är skyddad. Det är totalt fel och hon som riksdagsledamot borde känna till detta grundläggande faktum om vår lagstiftning. Det som är förbjudet är hets med anspelning på sexuell läggning. Senast jag kollade hade vi tre läggningar definierade, nämligen homosexualitet, bisexualitet och heterosexualitet. Annelie Enochson kan alltså känna sig säker, även hon är skyddad mot hets på grund av sin sexuella läggning. Däremot känner jag mig definitivt inte säker med en ledamot av Sveriges riksdag som inte har ens denna grundläggande koll på lagstiftningen.

Jag kommer sannolikt aldrig att bli KD-väljare, men ett litet tips till Göran Hägglund är att ha lite grundläggande utbildning med sin riksdagsgrupp. Det verkar som att inte bara den allmänna hbt-kunskapen är skrämmande låg, även den juridiska kunskapen verkar saknas bland KD:s lagstiftare.


Öppenhet och instängdhet i debatten

Torbjörn Jerlerup är en liberal debattör med stort förtroende i integrations- och migrationsdebatten. Det är inte konstigt att bloggen Politiskt inkorrekt (PI) ser honom som en av sina viktigaste meningsmotståndare.

Trots detta har Torbjörn idag fått skriva ett öppet brev på just PI

Bakgrunden är naturligtvis terrordåden i Norge och det chockartade uppvaknande som de nationalistiska och islamkritiska rörelserna tvingats till på grund av dem. Insikten att hat och extremism föder hat och motextremism börjar så sakteliga att växa fram, åtminstone i de övre skikten i dessa rörelser. Därför får Torbjörn skriva just om hatet och generaliseringarna i dessa rörelser, saker som är det mest skadliga bidraget från dessa rörelser till det politiska och allmänna samhällsklimatet.

Där PI visar en viss insikt, saknar många av kommentatorerna densamma. 

Förvisso är det påtagliga hatet nedtonat i dagens kommentarer, även om det skränas en hel del om hur Torbjörn är falsk, inte följer sina egna uppmaningar, generaliserar och sprider hat om SD och PI samt deras följare. Det mest beklämmande är dock den totala bristen på förståelse för argumenten och hemmablindheten hos kommentarsförfattarna.

Framför allt fortsätter många av kommentarerna att skjuta in sig på islam generellt och konstatera att eftersom det står vissa saker i Koranen samt att det finns bokstavstrogna muslimer plus en del extremister, så är allt just islams fel och inte just dessa extrema varianters. Islam benämns också flera gånger som en ideologi och inte en religion, vilket är ett argument som jag hört många gånger och aldrig förstått – såvida man nu inte vill kalla alla religioner för ideologi, något som förvisso skulle kunna vara relevant i någon mening och i vissa sammanhang, speciellt då de missbrukas för politiska syften. Just den debatten kan dock vänta.

Många av kommentarerna anklagar Torbjörn för att generalisera om PI, SD &c, något som de såklart skadeglatt pekar ut som hycklande. Varefter de utan att ens dra efter andan anklagar alla muslimer för vissa saker, konstaterar att alla journalister måste svära evig trohet till 68-vänster för att bli publicerade, eller att alla i de etablerade politiska partierna lägger locket på och aldrig kan erkänna att något är fel.

Det mest tragikomiska var antagligen kommentaren som konstaterade att muslimer blir arga så fort deras tro och de som grupp kritiseras, men att de inte alls är lika snabba med att ta avstånd från terrordåd och våldshandlingar som begås av muslimer. Om vi tittar på den debatt vi nu är inne i och de terrordåd som ligger till grund för den, har det gått väldigt snabbt för alla från den nationalistiska rörelsen att indignerat uppröras över den kritik de som rörelse fått utstå, efter att en person som drivits av liknande åsikter som de har begått terrordåd. De är dock få privatpersoner som gått runt och inför alla de känner tagit avstånd från händelserna. De agerar med andra ord exakt som de muslimer de kritiserar – de enda som aktivt tar avstånd är stora organisationer, övriga upprörs men uttrycker inte sin avsky för händelserna vid varje vaken sekund. Inte heller vill de kännas vid att attentatsmannen skulle vara en av dem – precis som en genomsnittlig muslim inte alls vill ha något att göra med militanta islamister eller andra extremister.

Det är väldigt lätt att kritisera andra och generalisera över dem utan att inse vad man gör, men väldigt svårt att själv acceptera generaliseringar. Själv är jag ju en individ, det är alla andra som är ett kollektiv, eller hur?

Med detta sagt finns det ett fåtal kommentarer som ändå verkar förstå vad debatten handlar om och vem vet? Kanske kan detta leda till mer förståelse och en vettigare debatt framöver. På samma sätt som jag som liberal älskar att umgås med ett flertal socialister, munhuggas med dem och ibland faktiskt enas om vissa saker, så kanske det här kan skapa en öppenhet för att faktiskt försöka förstå varandra. Då måste vi dock – på båda sidor – bli bättre på att skärskåda oss själva, våra fördomar och våra generaliseringar. Och  än så länge lämnar kommentarerna på PI mycket att önska.


Hat är aldrig svaret

Efter vansinnesdåden i Norge på fredagen har anklagelser, försvar, bortförklaringar och hat spritt sig som löpeldar, framför allt på nätet. Terrorattacken har skyllts på såväl Sverigedemokraternas meningsfränder som på den multikulturalism som de vänder sig mot. I vissa av nätets utkanter, som forumet Flashback, har vissa hyllat gärningsmannen, men de allra flesta tävlar om att distansera sig så mycket som möjligt från honom.

Trots statsminister Stoltenbergs uttalande på fredagen att terrorn skulle bemötas med mer demokrati, har hatet fortsatt sprida sig. Innan det stod klart att det var en islam- och mångkulturkritisk norsk man som stod bakom dådet, hårdnade attityderna mot muslimer och flera personer råkade illa ut enbart på grund av sitt utseende. Efter att attentatsmannen gripits och hans identitet kablats ut över världen, vändes istället hatet mot främlingsfientliga och islamofoba grupper och kom från helt andra personer.

Denna typ av händelser är obegripliga och det är lätt att förstå varför människor reagerar på detta sätt när de inträffar. Det gör det dock inte vare sig rätt eller konstruktivt.

Attentatsmannen drevs av ett hat, mot etablissemanget, mot mångkulturen och, verkar det, mot Israels upplevda fiender. På samma sätt drivs i princip alla som begår terrorhandlingar av ett hat mot dem som de ger sig på, eller mot dem som kan förknippas med offren. Det finns flera ideologier som bygger på hat och det finns ännu fler politiska rörelser som kryddar sin grundläggande ideologi med ett populistiskt baserat hat mot olika grupper, för att på så sätt samla sina stödtrupper och förena dem mot en gemensam fiende. I samtliga dessa rörelser finns då en grogrund för extremism som i förlängningen kan leda till terrorism.

Exemplen är många.

Islam är en i grunden ganska fredlig religion som historiskt sett bidragit mycket till hela världens kultur och vetenskap. Dock finns det passager i de heliga texterna passager som uppmanar till våld mot otrogna, något som tolkats och förstärkts av extremister med egna agendor och ett eget spirande hat, vilket sedan lett till heliga krig och terrorism.

Vänstern drivs av en kamp mot kapitalet och klassklyftor, vilket lätt utvecklas till ett hat mot alla de som har makt eller pengar. Det hatet leder till vänsterextremism som ger sig på kapitalet och upplevda orättvisor, vilket inte sällan skadar precis de människor de säger sig vilja skydda. För att ta ett konkret exempel, är det den som kämpat sig upp trots begränsade ekonomiska förutsättningar och startat en liten egen affärsrörelse som lider mest av skadegörelse i samband med extremvänsterns gatudemonstrationer.

De främlingsfientliga gruppernas hat mot etablissemang, mångkulturalism och de som inte anses vara ”som de” har än så länge inte utmynnat i så många terrorattentat av den magnitud som vi såg i Norge, men listan över mord och andra våldsangrepp mot enskilda är lång och Europol varnar för att dessa rörelser blir allt mer välorganiserade, allt mer våldsamma och att terrorism i deras namn blir allt mer trolig.

Det separatistiska hatet som riktar sig mot en ofta mångårig förtryckande överhet, är den i särklass vanligaste motivationen till terrorangrepp i Europa.

Det finns liknande utvecklingar i många olika politiska och ideologiska rörelser. Gemensamt är grunden i hatet.

Det är därför obehagligt och sorgligt att de hatiska kommentarerna, ilskna påhoppen och anklagelserna åt höger och vänster tagit så stort utrymme i debatten. Det är just hatet vi har att tacka för de ohyggliga händelserna i Norge och det är mindre hat, inte mer, som vi behöver för att överkomma detta. Det är de ideologier som manar till kamp, som motiveras av hat och en definition av en fiende, de ideologier som vill straffa någon annan, som är de farliga ideologierna idag. Det är de människor som låter hatet, oavsett hur berättigat det kan verka, överväldiga dem, som troligast kommer att bidra till mer våld i samhället.

Demoniseringen av meningsmotståndare och de man själv inte kan eller vill identifiera sig med leder inte framåt. Högljudda krav på förbud, censur, straff och kamp underblåser bara de hatiska strömningarna från alla håll i samhället. Den som utvecklar ett hat mot någon annan, oavsett om det är främlingsfientliga extremister eller mångkulturens förkämpar, riskerar att en dag vara den som begår nästa vansinnesdåd. Har du väl klivit över tröskeln till hatet är det lätt att släta över våldshandlingar som begås i det egna hatets namn.

Det hatet klarar vi oss utan och vi måste försöka besinna oss, oavsett bakom vilken frontlinje vi står. Mer förståelse och konstruktiv debatt är inte bara den bästa vägen framåt. Det är den enda vägen om vi ska kunna utrota politiskt våld och terrorism. 

Blommor, ljus och norska flaggor utanför norska ambassaden i Stockholm

Mer kärlek och medmänsklighet är lösningen, inte mer hat.


Det är synd om liberalismen

I Strindbergs Ett drömspel upprepar Indras dotter gång efter annan att ”det är synd om människan!” Hade Indras dotter blivit politiker på äldre dagar hade hon antagligen sällat sig till den kör som allt oftare utropar att det är liberalismen det är synd om. Precis som hos Strindberg hade hon haft rätt.

Liberalismen är Europas sjuke man skriver Daniel Swedin i Aftonbladet och drar upp exempel från Storbritannien, Tyskland och förstås Sverige – alla tre länder där liberalerna satt sig i koalition med konservativa partier. I sig är det inte så hemskt konstigt, med tanke på att liberaler och moderna konservativa delar många tankar om skatter och ekonomi. Regeringssamarbeten verkar ju i första hand handla om att få igenom en budget i parlamentet nuförtiden och då är det klart att partierna bör söka samarbeten för att lyckas med det konststycket.

Det stora problemet är när regeringssamarbetet förutsätts hålla i varje enskild fråga och när parlamentets egna initiativ av gammal hävd och tradition ska röstas ner, i väntan på ett regeringsförslag. Liberaler och konservativa har nämligen (eller bör åtminstone ha) väldigt lite gemensamt när det gäller saker som livsstilsfrågor. Om liberaler och konservativa ska försöka samsas i dessa frågor kommer minst en part bli gruvligt besviken och väljarna än mer så.

Folkpartiets logotyp på en orange "knapp", utan tillägget "liberalerna"

Vad hände med "liberalerna"?

I Sverige har det förmodat mest liberala partiet Folkpartiet valt en lite egen väg för att komma runt detta. Istället för att stå upp för liberala ideal konstatera när de tvingas vika sig, så tävlar nu Folkpartiet med major Björklund i spetsen om att bli det mest tydligt konservativt populistiska partiet – samtidigt som de med näbbar och klor kämpar för att även i fortsättningen bli känt som det liberala partiet i Sverige. Väljarna låter sig dock inte luras och liberalerna flyr partiet, något som syns i exempelvis SOM-undersökningen om väljarnas attityder till invandring. Partiets ledning och väljarbas blir allt mer konservativ utan att partiet vill kännas vid det eller prata om det. Så länge opinionssiffrorna i alla fall inte går nedåt, så håller man sig på inslagen väg.

Liberalismen lever och har hälsan, men den gör det på oväntade ställen. Miljöpartiet samlar idag majoriteten av de liberala storstadsväljarna. Inte för att dessa har minsta gemensamt med vänstern i övrigt och speciellt inte vänsterpartiet, men för den som tycker att livsstilsfrågor trots allt är viktiga finns det få alternativ bland riksdagspartierna. Samtidigt har vi projektet Liberaldemokraterna, som drivs av en vilja att få ett liberalt politiskt alternativ som inte är bundet till vare sig vänstern eller högern. På olika sätt visar de liberala väljarna sitt missnöje, men de gamla liberala partierna lyssnar inte på det örat. Folkpartiet hade som uttalat mål att vinna tillbaka MP-väljarna i senaste valet, men den som berättade att man då nog var tvungen att ta avstånd från övervakningssamhället och börja driva lite mer liberala frågor, blev ignorerad eller fnyst åt. MP-väljarna skulle vinnas tillbaka men inte genom att driva politik som tilltalade dem. Skrämseltaktiker blev det enda svaret.

Det är synd om liberalismen och liberalerna runt om i Europa. Inte för att liberalismen som ideologi skulle vara döende utan för att de liberala partierna antingen tvingats till för många kompromisser eller för att de helt enkelt överger den liberala ideologin i utspelspolitikens jakt på någon tiondels procentenhet i nästa opinionsundersökning. Liberaler är ofta intellektuella och rankar ideologi högt, därför har liberala partier en särskild utmaning när det gäller att bedriva politik. Ett liberalt parti värt namnet måste samarbeta med såväl konservativa som gröna och socialdemokrater för att göra sina väljare nöjda. Cementerade regeringssamarbeten som ska vara överens i allt och politik som bygger på två distinkta block blir därför omöjliga för ett liberalt parti. Det är denna förenklade indelning i ”höger” och ”vänster” som är sjukdomen som liberalismen lider av och det är den som måste utplånas om liberalismen ska återfå hälsan.

Intressant?


Förstatliga om du inte är djävulen!

Debatten om huruvida staten ska äga företag som går med miljardförlust enbart för att säkra människors jobb, eller om staten ska hålla sig utanför marknadsekonomin annat än genom konkurrenslagstiftning etc, fortsätter.

Ibland blir inläggen i debatten inte bara osakliga utan dessutom rent elaka. Det senaste exemplet är Carolina Neuraths krönika i SvD, med rubriken Så synd var det inte om henne. Där konstaterar hon att Maud Olofsson grät öppet på såväl presskonferens som under sitt tal i Almedalen, men att hon inte kunde räkna med någon sympati eftersom hon vägrat förstatliga Saab och dessutom inte ägnade större delen av sitt tal åt just Saab.

Visst är det flera människor som kommer att drabbas ekonomiskt om Saab stänger ner för gott. Det är dock lite oklart på vilket sätt situationen för just dessa människor skiljer sig från situationen för vem som helst som blir arbetslös. Vi har en a-kassa som anses räcka för alla andra som blir arbetslösa, men som tydligen inte anses alls tillräcklig för en Saab-anställd. Människor förlorar jobb på olika håll i Sverige dagligen, men de behöver inte nämnas i ett tal. Saab däremot måste man prata om trots att man knappt gjort annat i ett år, annars är man ond och förtjänar ingen sympati.

Självklart är detta medielogik. Stora händelser som påverkar många och som är lätta att visa har stor dragningskraft och får särställning. Det är så nyhetsvärdering fungerar och det är inget konstigt. Men när journalister blir så påverkade av den att de sätter igång ett drev mot någon på det här sättet, då har det gått för långt. Det går inte att anklaga någon för att vara djävulen själv bara för att de inte ägnar varje vaken sekund åt att rädda jobben på Saab.

Dessutom kan man ju tycka att de socialförsäkringar som duger åt alla andra borde duga även åt Saabs anställda, men det är ju en annan fråga.

Intressant?


Moderat demokrati

Liberaldemokraterna logoDet sägs att Hanif Bali (M) låter hälsa att den moderatsympatisör som skriver under Liberaldemokraternas namninsamling för att bilda parti, kommer att uteslutas ur MUF och Moderaterna.

Dels väcker det frågan hur Moderaterna ser på demokrati, om man inte kan stödja andra människors rätt att bilda ett parti utan att bli utesluten ur det parti man själv sympatiserar med.

Dels väcker det frågan hur de ska få reda på vilka som har skrivit under listorna, eftersom Liberaldemokraterna kommer att lämna listorna till en notarius publicus för att vem som helst ska kunna och våga skriva på listorna utan risk för repressalier. Ska då M spionera på sina medlemmar, eller Liberaldemokraternas medlemmar, eller kommer de försöka muta notarius publicus för att få tillgång till namnen?

Attityden säger en hel del om moderaternas ängslighet, rädsla och underliga attityd till demokrati.

Intressant?