Etikettarkiv: socialdemokraterna

En utomståendes shortlist till ny S-ledare

Jag är inte socialdemokrat. Jag har aldrig varit socialdemokrat och så länge partiet inte plötsligt blir liberalt så kommer jag heller aldrig att bli socialdemokrat. Däremot är jag intresserad av politik och demokrati. Av den anledningen har jag ett intresse av en stark och fungerande opposition, eftersom den är nödvändig för att regeringsmakten inte ska bli ett trött förvaltande. I dagsläget befinner jag mig dessutom i opposition mot samtliga partier i riksdagen, då inget av dem i min mening inte är tillräckligt liberalt.

Nu har Håkan Juholt avgått, precis som många förutspådde efter fredagens VU-möte. Frågan är nu vem som ska efterträda honom. Igår skrev jag på Frihetssmedjan om Håkan Juholts uttalande om att det var partiet som var i en svår situation, inte han. Jag konstaterade att om han redan bestämt sig för att avgå, så var det uttalandet förmodligen väldigt sant. Partiet har nämligen en uppslitande process framför sig, där det helt saknas naturliga efterträdare och där höger- och vänsterfalangerna sannolikt än en gång kommer att strida för mer eller mindre öppen ridå. Samtidigt var det förstås ohållbart att fortsätta med Juholt. Damned if you do, damned if you don’t.

Vad krävs då av en ny partiledare för Socialdemokraterna?

För det första måste det vara en person som är trovärdig som statsminister. Socialdemokraterna är fortfarande det största partiet i vänsterblocket, även om Miljöpartiet knappar in. Det är därför S-ledaren som kommer att utgöra det första valet att bilda regering om vänsterblocket blir störst i ett kommande val.

Den nya ledaren måste också kunna ena partiet. Socialdemokraterna har sargats hårt av det senaste årets katastrofer. Många har tappat lusten och engagemanget. Alla dessa måste peppas och fås att engagera sig igen. Dessutom måste ledaren ena de olika falangerna inom partiet. Ännu är Socialdemokraterna ett parti där åsiktsklyftorna mellan de olika extremerna är större än i något annat parti. Det var kanske ett vinnande koncept när man samlade 40-50 procent av väljarskaran, men i ett parti på dryga 20 procent är det komplicerat. Så är dock fallet och därmed måste ledaren kunna ena dessa falanger och föra en politik som högersossar, vänstersossar, fackpampar och småföretagarkramarna i partiet alla kan tycka är ok.

Slutligen måste ledaren ha en utstrålning som lockar tillbaka väljare till partiet. Det behöver självklart inte vara någon av samma kaliber som Palme eller JFK, men en trist teknokrat eller en bitter eller ilsken ledare är inte att tänka på.

Det finns förstås fler krav, men dessa är bland de viktigaste som jag som utomstående analytiker kan identifiera.

Vilka kandidater finns det då? Antagligen fler än de jag personligen känner till, eftersom jag inte har total koll på partiet. Antagligen måste personen dock sitta i Riksdagen, eftersom det inte är rimligt att tro att någon utanför riksdagen är trovärdig i rollen som statsministerkandidat. Förvisso lämnar det fortfarande 112 personer, men listan blev plötsligt kortare.

Ur mitt perspektiv handlar detta i första hand om personer som skulle kunna vara ett bra ansikte utåt och som förefaller som personer med förtroende såväl inom som utom socialdemokratin. Huruvida de kan ena partiet internt kan jag inte själv bedöma.

Baserat på detta är således mina förslag som följer, i bokstavsordning efter efternamn.

  • Urban Ahlin: Hans långa erfarenhet av utrikespolitik och därmed vana av samtal över blockgränserna gör honom till en kandidat som kan vinna förtroende bland många.
  • Mikael Damberg: Talades det om redan i förra processen. Som ordförande i Stockholm lider han förstås av att partiet är riktigt litet i regionen, men samtidigt har han visat sig vara en uppskattad företrädare för Socialdemokraterna i många läger.
  • Hillevi Larsson: Ett litet wild-card som är förhållandevis ung och kvinna. Kanske inte stark nog för att hålla ihop partiet och driva en samlad politik, men har utstrålning och intressanta idéer.
  • Leif Pagrotsky: En underfundig kuf som med sin sköna stil appellerar till många. Dessutom ett tungt namn intern i S.
  • Veronica Palm: Ytterligare en ung kvinna som ofta nämnts i ledarskapssammanhang. Förhållandevis känd, åtminstone i de kretsar som är intresserade av politik. Har potential och en god portion karisma, men kan vara diskvalificerad genom att ha en alltför tydlig vänsterstämpel.
  • Tommy Waidelich: Har visat sig kompetent när det kommer till ekonomisk politik och genom alla turer under Juholt har han lyckats komma igenom som en sansad person som inte gör förhastade uttalanden och ser till att ha torrt på fötterna. Som kontrast till Juholt är han lockande, men kan också ha liknande effekt om han fortsätter sitt nuvarande uppdrag som ekonomisk talesperson.

Jag är inte statsvetare. Jag är inte expert på socialdemokraterna. Jag är inte ens engagerad i ett riksdagsparti längre. Men som utomstående och förhållandevis väl insatt i turerna kring partiledarvalet samt hur många väljare resonerar, skulle jag bli högst förvånad om nästa socialdemokratiska partiledare inte återfinns på min lista här ovan.

Det finns förstås två bubblare. Thomas Östros och Pär Nuder. Jag skulle dock inte rekommendera någon av dem, då ingen av dem har den karisma som krävs för att locka tillbaka väljare. De kanske kan ena partiet, men de kommer inte att klara sig hela vägen till Rosenbad, om inte samarbetspartierna V och MP rusar framåt i opinionen. Jag hoppas för socialdemokratins skull att de inte faller i fällan och väljer någon av dem.


Pressat om pressade sedlar

Visst vill du inte att Juholt ska höja din skatt med 135 miljarder kronor? Med det budskapet vill Moderaterna skrämma väljarna på sin nya kampanjsajt Juholts Sedelpress. Om vi bortser från det retoriska misstaget att få det att låta som att enskilda människor kommer få höjd skatt med 135 miljarder, så finns det ändå mycket annat att säga om kampanjen.

Förstasidan på Juholts Sedelpress 2011-07-08Det är förstås ingen nyhet att Socialdemokraterna har bristande respekt för andra människors pengar, utom i den mening att de respekterar det som de anser sig kunna köpa med dem förstås. Det är alltid värt att uppmärksamma och det görs också förtjänstfullt av många.

Problemen med Moderaternas kampanj är trots detta många.

Det första som stör är att det ingenstans på kampanjsidan tydligt framgår att det är Moderaterna som ligger bakom kampanjen. Det finns en e-postadress med domän moderat.se, men det är den enda platsen det går att spåra avsändaren. Nu har förvisso kampanjen uppmärksammats i media, men för den som inte sett den rapporteringen blir det långt ifrån uppenbart vem som är avsändaren.

Det andra är den plumpa antydan att Juholt tänker lösa problemen genom att helt enkelt trycka mer pengar. Visst har retoriken använts tidigare och visst är det så att pengarna måste komma någonstans ifrån, men rent retoriskt är det lite knepigt att prata om en sedelpress samtidigt som man trycker på att det är höjda skatter som kommer att finansiera Juholts löften.

Det faktum att många av kostnadsangivelserna är rena gissningar eller uppskattningar är också knepigt. Juholt har inte själv varit på det klara med hur stora kostnaderna kommer att bli för olika reformer och det är inte heller självklart  hur hans reformer ska genomföras i praktiken. Därför blir en uppskattning och gissningar en förutsättning för kampanjen – men gör också kampanjen lätt att kritisera och avfärda.

Slutligen är det intressant att läsa de exempel som finns. Vissa av dem är givetvis valfläsk som ska ge Socialdemokraterna fler röster och som kommer att kosta många sköna skattekronor om de genomförs. Andra exempel låter snarast som goda idéer även för en liberalt sinnad människa och de kostnader som anges är i sammanhanget väldigt låga. En sammanställning av alla de reformer som Alliansen vill genomföra skulle säkerligen komma fram till en hel del kostnader också, även om det givetvis finns en bättre plan för finansiering i de flesta fallen, plus att skatterna kommer att kunna ligga stilla eller sänkas givet övriga reformer.

Huruvida Socialdemokraterna vill spara in på några områden och därmed begränsa skattehöjningarna, framgår inte av Moderaternas kampanj. Sannolikt har inte ens vänstern enbart förslag som kostar pengar, varför kampanjens trovärdighet får sig ytterligare en törn. Även Svenska dagbladets ledarskribent Sanna Rayman suckar över kampanjen, något som borde vara en högt ljudande varningsklocka för Moderaterna.

Moderaternas lite skadeglada kampanj har redan börjat slå tillbaka på dem själva. Förvisso kanske den kommer att vara bortglömd och kastad på den digitala soptippen till valet 2014, eller så är den då omarbetad och bättre förankrad i verkliga kostnader och med ärligare genomgång av vänsterpolitiken. I dess nuvarande form är den dock endast underhållning för redan frälsta tokmoderater – om ens det – och bidrar inte till den politiska debatten. Istället för att hjälpa moderaterna framåt i opinionen kommer den snarast att skada, om den alls får någon effekt. Den PR-konsult som utarbetat kampanjen kan inte vara speciellt duktig på den politiska diskursen.

Intressant?


Ska politik vara att inte vilja?

Den årliga politikerveckan i Almedalen är en enda lång åsiktsmässa där olika lobbygrupper och särintressen vill nå ut med just sitt budskap och i de allra flesta fall förmå politikerna att åstadkomma förändring. Veckan har kritiserats och dömts ut som meningslös av PR-konsulter som meningslös för den som vill nå ut med ett budskap i det enorma mediebruset. De underskattar dock den viktigaste poängen med veckan, nämligen möjligheten att skapa nätverk och att få en vidareutbildning i frågor man är intresserad av.

Många av de lobbyister som rör sig i Visbys gränder under veckan har dock en övertro på möjligheten att faktiskt få till stånd förändring i politiken. Till skillnad från den ideala bilden av politiken som nästan alltid förs fram, den att politik är att vilja, så är det allra lättaste i politiken att säga nej, att inte vilja.

Det är nästan omöjligt att åstadkomma förändring. Förändring kräver hårt arbete, allianser med många aktörer i samhället och för det mesta kompromisser där du säljer ut din åsikt i en fråga för att få gehör i en annan. Partier som säger nej får ofta oproportionerligt stor makt i politiken i de politiska system som saknar starka enpartimajoriteter.

Det tydligaste exemplet i svensk politik just nu är troligtvis Kristdemokraterna. Partiet hotas ständigt av fyraprocentspärren, men kan trots det blockera frågor där det finns stora blocköverskridande majoriteter i riksdagen. Det första exemplet var den könsneutrala äktenskapslagstiftningen, som tog långt arbete och en aldrig tidigare skådad lösning för att kunna bli verklighet, trots att sex av sju riksdagspartier var helt överens. Idag är det en modernisering av lagen om fastställande av kön i vissa fall, där KD lyckas blockera en proposition av den enkla anledningen att de förändringar som är viktigast för remissinstanser, partier och den berörda gruppen människor är precis de förändringar som KD säger blankt nej till.

De frågor som får mest uppmärksamhet i medierna är också de frågor där partier säger nej. Vänsterpartiet bjöd in de två andra rödgröna partierna till ett budgetsamarbete och Socialdemokraterna tackade försiktigt ja till överläggningarna, men den största rubriken blev när Miljöpartiet tackade nej. Rubrikerna om vad Socialdemokraterna säger nej till i Alliansens politik är många och svarta, medan de saker Socialdemokraterna faktiskt vill göra får betydligt mindre rubriker och sämre placeringar i medierna. På så sätt fortsätter det.

Den som kommer in i politiken som idealist får sitt engagemang krossat tämligen omedelbart, om de tar sig upp på en lite högre nivå. Själv tappade jag förtroendet för karriärpolitikerna i samband med att jag vikarierade som assistent i Stockholms stadshus. När jag ifrågasatte varför vi inte drev på för en gemensam antagningsregion till gymnasieskolan för hela Stockholms län, fick jag veta att partiets viktiga väljare i Bromma inte vill att förortsbarn ska kunna ta deras barns platser i de fina skolorna. Det blev en rättighet för väljarnas barn att oavsett egen insats få en plats i just de skolor föräldrarna ansåg att de hade rätt till, medan ”de andra” fick hålla till godo med andra skolor. På samma sätt besvarades frågan om marknadshyror inte med några ideologiska eller sakliga skäl, utan att väljarna i Vasastan skulle sluta rösta på partiet om de genom politiken skulle riskera att få höjda hyror. Det var bäst att säga nej till allting nytt och behålla de väljargrupper man hade, helt enkelt.

Om ett politiskt partis främsta uppgift är att maximera sina opinionssiffror är det givetvis populism och säkra kort som är rätt strategi. Den som kommer in i politiken med aspiration att göra karriär och kunna få välbetalda jobb genom partiet har självklart denna ingång. Den syns allt oftare även i ungdomsförbunden och många är de som gjort tvärvändningar i allt utom sina allra käraste hjärtefrågor när de fått något betalt uppdrag av partiet. De idealister som vägrar överge sina ideal blir istället utskällda, ifrågasatta och förlorar möjligheterna att klättra vidare i partierna. Idealisterna, som anser att politikens uppgift är att ta samhället framåt och förändra det för framtidens utmaningar, blir allt mer desillusionerade. Ju mer partierna bryr sig om nästa opinionsmätning och att till varje pris behålla sina gamla väljare, desto mer förlorar de idealisterna som såväl medlemmar som väljare.

Ju mer politiken handlar om att stoppa saker snarare än att driva på för förändring, desto mer förlorar politiken väljarnas förtroende. Den som engagerar sig politiskt vill för det mesta åstadkomma förändring snarare än att stoppa densamma. Proteströrelser får också ofta en något rättshaveristisk eller fundamenstalistisk stämpel, oftare än de rörelser som vill åstadkomma förändring. När små grupperingar kan blockera beslut som har ett brett stöd såväl bland politiska partier som allmänheten riskerar också tron på det demokratiska systemet att urholkas. På så sätt är det inte bara olyckligt utan direkt farligt när politiken allt mer utvecklas mot att säga nej och att inte vilja.

Den direkta lösningen på problemet är att i allt högre utsträckning gå utanför fasta samarbeten i de frågor där det finns en samsyn. Regeringskoalitioner kan inte ha som främsta uppgift att likrikta partierna till att bara driva frågor där samtliga koalitionspartier är överens. Frågor som könstillhörighetslagstiftningen måste kunna tas direkt i riksdagen om ett enda, minimalt parti blockerar den. Andra frågor där ett brett stöd hämtas i partier från alla block måste också kunna genomdrivas genom direkt parlamentariskt arbete, utan inblandning från regeringen. Det är det enda naturliga i en parlamentarisk demokrati värd namnet. När Alliansen nu en gång för alla brutit det socialdemokratiska maktinnehavet borde detta bli lättare och mer naturligt. Regeringsduglighet handlar nämligen inte om att alltid vara överens, det handlar om att ta hänsyn till bred folkvilja och mänskliga rättigheter även när små särintressen stretar emot. Politik måste återigen bli att vilja och att våga. Allt annat är oacceptabelt.

Intressant?


Vi tar den vi kan få

Mel. Jag tar det jag vill ha, Melodifestivalen 2006

Vi tar den vi kan få

Vänstern hindrade oss, MP snodde röster förstås
Men vi skyller på Mona förstås
Det passar oss
Adnor reser nu runt och i landet snackas det strunt
Om vem som blir ledare i
Vårat parti
Men vad vet dom? Finns inte nån!

Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Någon står på tur
Helst nån som inte vill, som säger nej tack till
Andnor idag
Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Ge oss nå’n
Nå’n som gör som vi vill, hör alla sossar till
Rörelsens fasad
Vi tar den vi kan få

Vi tar den vi kan få

Messing blir inte bra, Östros vill ingen av oss ha
Ingen annan tackar ju ja
Vem ska vi ta?
Nu står vi här, har stort besvär!

Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Någon står på tur
Helst nån som inte vill, som säger nej tack till
Andnor idag
Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Ge oss nå’n
Nå’n som gör som vi vill, hör alla sossar till
Rörelsens fasad
Vi tar den vi kan få

Vi tar den vi kan få

Vi tar den vi kan få
Någon står på tur
Helst nån som inte vill, som säger nej tack till
Andnor idag
Vi tar den vi kan få, när Mona tvingats gå
Ge oss nå’n
Nå’n som gör som vi vill, hör alla sossar till
Rörelsens fasad
Vi tar den vi kan få

Ovanstående borde kanske publicerats lite tidigare, medan valberedningen fortfarande letade, men jag hade inte nog med inspiration att skriva texten förrän idag, i all hast.


Intressant?


Valreklamsfavorit i repris?

Socialdemokraternas valberedning har efter mycket om och men föreslagit Håkan Juholt som ny partiledare. Men vem är denne man? Större delen av svenska folket har aldrig hört talas om karln. Det är förstås inte nödvändigtvis ett problem och Tage Erlander var på sin tid också ett oväntat val till partiordförande. Däremot är en osynlig och okänd partiledare inte bra i längden, något som bevisats gång efter annan. Därför är det viktigt för Socialdemokraterna att Håkan Juholt blir känd så snart som möjligt. Jag tänkte vara så fräck att jag föreslår en lösning, trots att jag själv är liberal.

Är det någon som kommer ihåg Lennart Daléus? För er som inte gör det så var han ledare för Centerpartiet ett tag, innan Maud Olofsson tog över. Lennart hade samma problem – han var väldigt okänd för de allra flesta. Därför drog centern igång en kampanj där de presenterade honom med rubriken ”Det här är Lennart.” – kanske inte den bästa valaffischen i modern tid, men en av de mer udda. Dessutom är det en av de få valaffischer jag kan minnas tio år senare. Det borde väl räknas på något sätt? För er som inte har affischerna i lika färskt minne så kommer här en påminnelse:

Valaffischer från 1998 med Lennart Daléus (C)Det är nog dags för S att kopiera centerns strategi och för att bespara partiet lite tid har jag redan ordnat saken. Så, det här är Håkan!

Det här är Håkan. Bild på Håkan Juholt, föreslagen ny partiledare för SVarsågoda.

Intressant?


Analy(s)era mera

Socialdemokraternas kriskommission har presenterat sina slutsatser. Rapporten identifierar många viktiga orsaker till katastrofvalet, samtidigt som kommissionen inte vågar eller vill gå tillräckligt långt i analyserna – åtminstone inte i den officiella rapporten.

Finanskrisen, det rödgröna samarbetet, vårmotionen och ett misslyckat valmanifest – i dessa hållpunkter ryms således delförklaringarna till att vi kunde tappa ett mycket stort försprång på bara två år.

Så inleds stycket Att våga tänka stort igen i socialdemokraternas valanalys. I denna mening har vi alltså sammanfattningen av kriskommissionens slutsatser. Samtidigt som de identifierar nyckelförklaringarna missar de möjligheten att till fullo analysera dem. Det finns flera aspekter som utelämnas i rapporten. Vad detta beror på ska lämnas osagt.

Finanskrisen

Regeringen ”fick något att skylla på” genom finanskrisen och dessutom framstod Sverige ”som ett lugnt och stabilt hörn” gentemot andra länder som drabbats hårdare av finanskrisen. Detta stärkte de borgerliga. Så långt har kriskommissionen rätt. Vad de däremot inte kommenterar är socialdemokraternas egna svar på regeringens hantering av finanskrisen. Istället för att ta ett steg tillbaka och konstatera att regeringen hanterat krisen väl och därefter komma med kritik på några punkter, valde socialdemokraterna att gå till frontalangrepp genom att hävda att regeringen misslyckats totalt och att Sverige var på väg mot ruinens brant.

Denna retorik rimmade illa med de siffror som presenterades från oberoende källor och gjorde att socialdemokraterna framstod som onödigt konfrontatoriska och dessutom oärliga. Thomas Östros uppfattades som osympatisk och aggressiv av många. Sammantaget skapade detta en bild av socialdemokrati som till varje pris ville komma tillbaka till makten och som därför var villiga att offra verkligheten på de politiska poängernas altare. Effekten blev dock alltså den motsatta.

Det rödgröna samarbetet

Efter en första olycklig presentation med endast Socialdemokraterna och Miljöpartiet, togs sedan Vänsterpartiet in i samarbetet. […] Den omedelbara effekten av samarbetet ledde till ett kraftigt tapp för Socialdemokraterna. S-väljare som inte gillade Mp och/eller V gick till andra partier, över blockgränsen. Andra S-väljare, som ville dra samarbetet i grön riktning, gick från S till Mp. Samarbetet legitimerade i viss mån Mp som regeringsparti i mångas ögon, och sänkte därmed tröskeln för att ta steget från S till Mp.

Kriskommissionen stryker i ovanstående stycke som katten kring het gröt, samtidigt som de också verkar ta avstånd från den naturliga slutsatsen. Den första ”olyckliga” presentationen höll nämligen nyckeln till hur ett rödgrönt samarbete hade kunnat säljas lättare till väljarna. De allra flesta, speciellt de eftertraktade mittenväljarna, tycker mycket bättre om Miljöpartiet än Vänsterpartiet. Hade samarbetet begränsats till MP hade effekten begränsats till att den socialdemokratiska vänsterflygeln blivit förbannad och att vissa mer vänsterinriktade väljare gått över till vänsterpartiet – ett parti som i praktiken aldrig skulle haft något alternativ till att stödja en rödgrön regering.

Vänsterpartiet och även vänsterflygeln inom socialdemokratin framstår för allt fler så kallade mittenväljare som verklighetsfrånvända och omöjliga att rösta på. Det är inte helt omotiverat att tala om dessa grupper som vänsterextrema, åtminstone i ögonen på de väljargrupperna som socialdemokraterna vill vinna över. Då det inte går att tvinga ett annat parti att överge delar av sin politik, är det enda rimliga för socialdemokraterna att hålla dem på armslängds avstånd – förutsatt att det är regeringsmakt och inte idealism som är det primära målet för partiet.

Vårmotionen och valmanifestet

När det rödgröna samarbetet slutligen presenterade sin gemensamma politik, först genom sin gemensamma budgetmotion under våren och därefter i sitt valmanifest i början av hösten, besannades många farhågor bland mittenväljarna. Den förhatliga fastighetsskatten gjorde sitt återtåg och en bensinskattehöjning på 49 öre per liter skrämde bort många landsbygdsväljare. Orealistiska utspel som att USA skulle förmås dra tillbaka samtliga trupper utanför landets gränser spädde på känslan av surrealism bland många och skrämde dem ytterligare längre bort från de rödgröna.

Den presenterade politiken framstod allt mer som att alla partier fått ge upp just sina hjärtefrågor, samtidigt som många S- och MP-väljare upplevde att vänsterpartiet fått oproportionerligt stort inflytande på den gemensamma politiken. Resultatet blev en politik som ingen gillade och som inte tilltalade några nya väljargrupper. Efter de tidigare katastrofala besluten blev detta sista spiken i kistan för en rödgrön valseger.

Slutord

Kriskommissionens analys må lämna en del att önska, men den som läser mellan raderna och gör en djupare analys utifrån deras slutsatser, kommer att kunna dra många nyttiga lärdomar inför valrörelsen 2014. Frågan är dock om partiet är redo för den beska medicin som behöver ordineras. Vänsterfalangen kommer exempelvis inte att frivilligt gå med på många av de åtgärder som krävs för att vinna väljarnas gunst. Den som får förtroende att leda det socialdemokratiska partiet efter vårens kongress har ett digert arbete framför sig. Det är långt ifrån säkert att det kommer att lyckas.


Definiera ”kris”?

Idag presenterar Socialdemokraternas kriskommission sina slutsatser. Den stora krisen är att partiet tappar väljarstöd. Samtidigt pågår en helt annan kris i Folkpartiet, ett parti som inte tappar väljarstöd utan står och stampar i opinionen. Krisen, som partiledningen inte vill kännas vid, består i att man tappar sina idéer och sin ideologi, det som vissa kallar partiets själ.

Det nya Folkpartiet. Låter det som en trist efterapning av Moderaternas eller brittiska Labours nydaning? Det är det inte. Folkpartiet började göra om sig innan Reinfeldt klev in och tog in Moderaterna i det tjugonde århundradet. Det nya i Folkpartiet var en uppgörelse med den så kallade ”snällismen” och ledde till en politik som talade mer om hårdare tag och där politiken bestämdes utifrån vilka coola pressmeddelanden som kunde skickas ut. Det som kunde låta positivt, att partiet skulle utgå från väljarna och driva deras frågor, utvecklades till precis vad det låter som: populism.

Jan Björklund med texten "bestämma" i bakgrundenPå kort sikt fungerade det, när moderaterna krisade kände en del borgerliga väljare trygghet i ett parti som var tydligt. Framgångarna tog dock abrupt slut i samband med att Fredrik Reinfeldt tog över partiledarskapet och skapade ett modernt borgerligt parti. Nu står FP och stampar i opinionen, men utan att tillsätta några kriskommissioner. Den enda slutsatsen som dragits är att det behövs ett nytt partiprogram, eftersom det gamla innehåller för mycket av den gamla ”snällismen”. En framgång på ett par tiondels procent i Stockholm kallas för ”ett starkt mandat för vår politik”. Det är alltså inte bara storebrorssamhället som FP har omfamnat från boken 1984, även nyspråket och nytänket verkar vara på intåg i partiet.

Folkpartiets kliv in på den klassiskt konservativa arenan blir allt längre och mer frekventa. Niqabförbud, FRA och Ipred, hårdare straff, drogtest av barn… Listan kan göras lång. Det tycks inte bekymra partiledningen att de mer ideologiskt sinnade medlemmarna och väljarna överger partiet. Istället lyfte partisekreteraren på valnatten fram Landskrona som ett bra exempel på platser där FP gått framåt och hur partiet centralt borde ta efter deras framgångar. Det tycks inte bekymra honom att receptet varit att ta efter en hel del av de populistiska inslagen i Sverigedemokraternas politik på lokal nivå.

Frågan är alltså hur en kris definieras. Är det en kris i ett parti först när man tappar väljarstöd? Kanske till och med så snart man börjar tappa väljarstöd? Eller är det en kris när partiet överger sina ideal och sin ideologi, oavsett vilka effekter det får för opinionsstödet. Frågan kan bara besvaras om syftet med ett parti är definierat. Om ett parti primärt är till för att föra människor uppåt i karriären, att arbeta för maktinnehav till varje pris, så är det självklart att krisen kommer så snart väljarstödet viker. Om ett parti istället är till för att samla människor, såväl medlemmar som väljare, med en gemensam idé om hur samhället fungerar på bästa sätt, så kommer krisen så snart dessa ideal sviks.

Tage Erlander på valaffisch. "Trygghet i en föränderlig tid - Socialdemokratin"För socialdemokraterna är svaret inte alltid helt uppenbart, eftersom partiet blivit synonymt med maktinnehav. Även om det finns en idé om åt vilket håll samhället bör utvecklas, är det inte en rak eller ens entydig idé. Det råder dock inga tvivel om att partiet just nu är i kris; väljarna sviker partiet, samtidigt som partiets egna ideal får stå åt sidan till förmån för framför allt samarbetet med vänsterpartiet, ett parti som för de flesta socialdemokrater har varit otänkbara att samarbeta med under lång tid. När båda kriterierna är uppfyllda är det klart att partiet måste vara i kris.

Folkpartiet är däremot ett parti i kris. Folkpartiet har aldrig varit ett maktparti utan varit en samling människor med idéer och ideal. Ibland har partiet varit i regeringsställning, några gånger också innehaft statsministerposten. Det har dock alltid tidigare varit genom att partiet fått genomslag för sina idéer och sen har kunnat förhandla bra med andra partier. Idag försöker partiet få gehör för väljarnas idéer, vilket ger någon tiondels procents väljarstöd i en vecka innan stödet faller igen. Ungdomarna, såväl väljare som medlemmar, överger partiet och det är i högsta grad relevant att tala om ett utdöende parti. Trots det tillsätts inga kriskommissioner och det första skarpa förslaget efter valet, att tvinga fram lagstiftning som låter rektorer förbjuda elever att bära niqab i skolan, är inte tilltalande för de liberala ungdomar – en grupp FP till varje pris vill nå – som i senaste valet röstade på Miljöpartiet. Snarast tvärtom.

Om partier kan ha en själ, så har Folkpartiet sålt sin till opinionsdjävulen. Socialdemokraternas själ är och har alltid varit så pass kollektiv och splittrad att det är svårt att avgöra var den befinner sig och hur den mår, vilket i sig är ett problem. Även Kristdemokraterna och Centern har heta debatter på samma tema.

Resultatet är sannolikt att det politiska landskapet ser helt annorlunda ut i valet 2014. Förhoppningsvis har blocken luckrats upp, antagligen faller ett, två eller kanske tre partier ur riksdagen. Kanske kommer ytterligare ett nytt parti in, om inte två. Sannolikt kommer de gamla föreställningarna om partierna inte längre att gälla och garanterat är att den gamla eran med starka majoritetsregeringar en gång för alla tar slut. På vägen dit kommer det att krisas till höger och vänster, oavsett  partierna själva vill kännas vid det eller inte.

Intressant?