Kategoriarkiv: Mänskliga rättigheter

Kampen mot ACTA har bara börjat

I torsdags skickade vi i Liberaldemokraterna in en JO-anmälan mot regeringskansliet med anledning av ACTA-avtalet, med fokus på att det obegripliga språket innebär ett brott mot den svenska språklagen. Förhoppningsvis ska detta leda till att regeringen tvingas släppa en begriplig förklaring av alla paragrafer i avtalet när det är dags att sända det på remiss, en förklaring som alla medborgare kan förstå.

Eftersom det finns tillräcklig kompetens där ute för att avgöra om denna förklaring är med sanningen överensstämmande eller inte, betyder detta att vi förhoppningsvis under våren kommer att förstå alla effekter av avtalet och hur alla paragrafer kan tolkas.

Idag har också Markus ”Lake” Berglund en lista över olika initiativ som är ämnade att stoppa och kritisera ACTA-avtalet. Till denna lista bör läggas att Nordisk Centerungdom under sitt möte nu i helgen antagit en resolution på förslag från svenska CUF som innebär att de nordiska centerungdomsförbunden ska arbeta för att stoppa avtalet.

Kampen mot ACTA har bara börjat, men den har ganska snabbt fått momentum. Nu väntar en spännande vår.

Annonser

Liberaldemokraterna om tvångssteriliseringar

Liberaldemokraterna logoIdag skriver jag och flera andra företrädare för Liberaldemokraterna på SVT Debatt om tvångssteriliseringarna och uppmanar liberalerna i riksdagen att rösta med Vänsterpartiet i socialutskottet.


Förvirrad Modig tankevurpar

För några dagar sedan skrev Mattias Svensson, redaktör på den liberala tidsskriften Neo och författare till boken Glädjedödarna, ett debattinlägg om det oroväckande med den ökade registerkontrollen som arbetsgivare kräver av de som vill bli anställda. Igår svarade KDU:s förbundsordförande Aron Modig på artikeln med ett försvar och en axelryckning.

KDU:s förbundsordförande Aron ModigModig gör, som vanligt, ett gäng tankevurpor och kryddar med några sakfel och missuppfattningar.

Till att börja med utser han Mattias Svensson till chefredaktör på Neo, något som säkert är smickrande för Mattias men som Paulina Neuding, chefredaktör på Neo, antagligen inte tycker är Modigs sak att göra. Ingen stor sak, givetvis, men om en debattör inte kontrollerar en så enkel sak öppnar hen för misstro också mot övriga fakta som presenteras.

Modigs stora fel består dock i att han inte förstår problematiken. Mattias Svenssons argument är att den som avtjänat sitt straff också ska anses ha sonat sitt brott, en grundläggande princip i vårt rättssystem, precis som principen att du är oskyldig tills motsatsen bevisats. I samma anda som Beatrice Asks gredelina kuvert för att delge sexköpare misstanke om brott, anser dock Modig att det är helt rätt att arbetsgivare ska kunna begära utdrag vid anställning och att saker som en straffad person sonat för upp till tio år sedan ändå ska kunna leda till ett nytt straff i form av en förvägrad anställning. Om Modig nu anser att personer ska straffas i tio år till, varför kämpar han inte för en generell straffhöjning med tio år direkt?

Modig argumenterar dessutom för att ökade krav på registerutdrag inte alls skapar en ökad misstro i samhället, vilket Svensson anser i sitt inlägg. Det är oklart vad Modig baserar detta på. I dagens samhälle misstänks snart varje man vara pedofil om han visar minsta intresse för att arbeta med barn. Registerutdrag har tillkommit som ett sätt att kontrollera att män som vill jobba inom exempelvis barnomsorgen inte är straffade för denna typ av brott tidigare. Trots detta sker det i enstaka fall övergrepp, helt enkelt för att personer som inte tidigare är straffade får jobb i dessa yrken. Registeruttagen skapar helt enkelt en misstro och kan få människor som i högsta grad är lämpade för yrket, men som skäms över något annat straff under sin ungdoms- eller studenttid, inte vill lämna in registerutdrag till arbetsgivare. Det kan hindra människor från att söka arbeten men det kan också skapa ökad misstänksamhet när en kandidat försöker undvika att lämna in utdrag.

Det kan också leda till absurda situationer, som att Mattias Svensson till en början hindrades att adoptera på grund av ett straff för vapenvägran – en person som straffats för att han inte gillade våld ansågs alltså vara en olämplig förälder. Modigs svar är att efterlysa mer ”sunt förnuft”. Men för att citera Sir Humphrey Appleby i BBC-serien Yes Minister: Government policy has nothing to do with common sense. Sunt förnuft får alltid stryka på foten när det kommer till byråkrati och kan bara i undantagsfall återfå sin status genom långvariga rättsprocesser. Det är därmed inte lämpligt med långtgående lagar om registerutrag och andra integritetskränkande åtgärder, som ska tillämpas med hjälp av ”sunt förnuft” – det resonemanget kan bara leda till tragedier, ändamålsglidningar och missbruk.

Modig missförstår också argumentet om den ökade bördan som samhället lägger på företagare. Med undantag för företag som arbetar med barn, så har Modig rätt i att samhället inte formellt ställer krav på företag att kräva registerutdrag. Däremot uppmanas eller tvingas företag till mycket annat, som att se till att de anställda inte röker och att de lever hälsosamma liv. Registerkontrollerna är ytterligare ett uttryck för att företagen känner press att kontrollera människor i förväg och att ta ett ansvar som få anställda egentligen efterfrågar. Som Svensson skriver så har dessa kontroller lika många vänner till både höger och vänster, trots att det varken kan vara i rättssäkerhetens eller i den enskilda arbetarens intresse att dessa kontroller görs. Det är underligt att facken inte för länge sedan uppmanat sina medlemmar att vägra dessa kontroller och att inte fler liberaler satt ner foten och tagit upp detta problem.

Aron Modig och KDU har en tradition av att gilla hårdare tag, förbud och att predika principen om öga för öga, tand för tand. Det betyder inte att det är vare sig rättssäkert eller ens vettigt i ett modernt samhälle. Straff ska i svensk modern rättstradition vara en rehabilitering, inte just ett straff, vilket också namnet Kriminalvården implicerar. Modigs linje undergräver denna rehabiliteringstanke och spär på misstron i samhället genom att argumentera för att någon som en gång blivit dömd alltid ska anses vara en potentiell återfallsförbrytare. Det är en obehaglig tanke som borde leda till kraftiga fördömanden från alla liberaler och övriga värnare av rättssäkerhet och rättvisa.


Den egendomliga Ekis Ekman

Journalisten och debattören Kajsa Ekis EkmanKajsa Ekis Ekman och jag delar inte många värderingar i livet. Det anser jag allt mer. I sin bok Varat och varan – som jag tyvärr ännu inte läst trots att det står på att-göra-listan sen i december – angriper hon mig för mina åsikter om sexköpslagen. Det är jag van vid förstås och de angreppen kommer från vänster och höger, konservativt och liberalt håll. Frågan må vara delvis ideologisk men den drar inga klara skiljelinjer mellan de klassiska blocken i svensk politik.

Nu har jag också tagit del av hennes försvar av Venezuelas would-be-dictator Hugo Chavez. Jag blev uppmärksammad på det genom en liten kort intervju med henne i Magasinet Neo, i samband med en längre artikel om hur människor förtrycks, tystas, drivs i exil osv ur Chavez ”socialistiska utopi”. Hennes försvar är ännu mer uttalat i Neo än det är i DN-artikeln. Hon viftar exempelvis bort kritik från Human Rights Watch och Freedom House med att ingendera organisationen har någon fysisk representation i Venezuela, utan att reflektera över att det skulle kunna bero på att Chavez regim förföljer deras aktivister eller till och med förbjuder dem att ha representation i landet. Hennes ohejdade försvar för en regim som allt mer närmar sig diktatur är inte bara obegripligt, det är rent ut sagt vidrigt. Vad är nästa steg för Ekis Ekman, att hylla diktaturerna i Kuba och Vitryssland som paradisen på jorden och ”experiment med direktdemokrati”?

Kajsa Ekis Ekmans värderingar har inte stått högt i kurs hos mig tidigare heller, men nu har jag även tappat förtroendet för henne som seriös debattör. Den som okritiskt hyllar Hugo Chavez kan inte ha den verklighetsförankring som krävs för att delta seriöst i samhällsdebatten. Det är egendomligt att hon fortfarande hålls i så pass högt anseende av så många.

Intressant?


Brev från Nevin Bertas

Ett par händer som sticker ut mellan gallren till en fängelsecellNevin Bertas är författare. Hon är 52 år gammal. 21 av dessa har hon spenderat i Turkiskt fängelse, eftersom hon varit medlem i ”olagliga organisationer”. Av dem har sex år spenderats i onödan, eftersom hon suttit för länge på grund av ”ett misstag”. Trots det verkar det inte som att hennes nästa fängelsedom, på tio månader, kommer att dras från denna tid. Denna gång ska hon sättas i fängelse för att hon hade mage att skriva en bok om de självupplevda händelserna i fängelset, inklusive massakrerna i fängelserna år 2000.

Nedan är brevet från Nevin Bertas i sin helhet, översatt från kurdiska. Det demonstrerar med all önskvärd tydlighet varför Turkiet har lång väg kvar innan de når full demokrati, tyvärr.

Hej,

Mitt namn är Nevin Bertas, och jag skriver till er från Istanbul Bakirköy fängelset. Jag är författare till boken ”Inancin Sinandigi Zor Mekanlar: Hücreler”. För detta dömdes jag till 10 månaders fängelse och intagen den 2 november 2010.

Boken skrev jag i början av år 2000 under min tid i Gebze fängelset. Det har gått över nästan 11 år sedan dess. Denna bok trycktes i april år 2000 och blev censurerad en vecka senare. Åtal väcktes på 4 punkter, mot mig som författare. Sedan väcktes även åtal mot ansvarig utgivare på bokförlaget, Elif Çamyar, och ägaren för bokhandeln som sålde boken. Jag frikändes eller fick penningböter för 3 av 4 åtalspunkter. Den kvarvarande punkten, ?Stöd till olaglig organisation?, fortsatte dock. Jag blev dömd till 4 års fängelse för detta. Sedan skedde en lagförändring vilket gjorde att min advokat begärde att mitt fall skulle omprövas. Detta ledde att processen tillfälligt stoppades.

Februari 2007 blev jag frisläppt från Gebze fängelset. Under den tiden min advokat hade försökt att få mig frikänd genom överklagan kom det fram att jag hade suttit 6 år för länge i fängelset. Vi fick veta var på grund av ett misstag!

I 13 år, mellan åren 1995-2007, satt jag fängslad då jag blev dömd för ?Medlemskap i olaglig organisation? och några andra relaterade domar. Tidigare, mellan 1983-1991, var jag fängslad i 8 år. Jag är nu 52 år och har suttit mer än 21 år i fängelse totalt.

Åtalet som involverar författandet av boken väcktes åter efter att jag blivit frisläppt 2007. Domen blev 10 månaders fängelse. Min advokat ansökte till åklagaren att denna dom skulle dras av de 6 år som jag tidigare felaktigt varit fängslad. Åklagaren undersökte ärende och inväntade några dokument som saknades.

Medan denna process var under bearbetning bestämde sig åklagaren för att utfärda en arresteringsorder på mig varav jag blev arresterad i mitt hem.

Massakrerarna i fängelserna 19 december 2000 och flytten av interner till isolerade celler motiverade mig, som själv upplevt den värsta sortens tortyr och omänsklig behandling i samband med händelserna efter militärkuppen 12 september 1980, att skriva boken som beskrev min och mina medfångars kamp och motstånd mot tortyr, händelserna runt militärkuppen och placeringen av fångar i isoleringsceller. Vad kan vara mer naturligt att skriva en bok till stöd för människor som upplever samma saker som jag har upplevt? En bok om mina upplevelser från tortyr och den omänskliga behandlingen men hur jag trots det har fortsatt att kämpa emot orättvisor och för de som blir orättvist behandlade.

Under en tid där det diskuteras flitigt medialt och politiskt om uttrycksfrihet och vilka orättvisor i form av omänsklig behandlande, tortyr etc. som drabbat åtskilliga människor i samband med militärkuppen 12 september, anser jag att det är politiskt hyckleri att sedan anhålla mig för jag har författat att en bok som beskriver dessa händelser.

I förhoppningar om att ni intresserar er i mitt fall.

Med Vänliga Hälsningar,

Den 22 November 2010

Nevin Bertas

PS. Om ni är intresserade av mer information om mitt fall kan ni finna det här:

Cagdas Büyükbas (Bokförlaget Yediveren Yayinlari),: 0538 777 99 01

Inayet Aksu (Advokat): 0532 354 50 84

Andra som skriver: Beyan, Gurgîn, Ekim Çağlar. Se även Bianet.org.


Friheten stärks inte genom niqabförbud

Diskrimineringsombudsmannen (DO) har kommit med sitt utlåtande om niqabförbud i skolan. Hon kommer fram till att skolan gjorde sig skyldig till diskriminering när de ville tvinga en elev att vara utan plagget när hon befann sig i skolan. Beskedet är väntat och helt rätt tänkt.

Kvinna med niqabMåste du som elev ständigt visa ditt ansikte i skolan? Ja, svarar Västerorts vuxengymnasium med större delen av Stockholms utbildningsnämnd i ryggen och förbjöd en elev att bära niqab på lektionerna. Nu får de bakläxa av DO, som konstaterar att de inte uttömt alla andra möjligheter för eleven innan de kom med sitt ultimatum, vilket diskrimineringslagen kräver. Det är svårt att se hur beslutet kunde blivit något annat med tanke på lagstiftningen och det är bra att DO sätter ner foten. Samtidigt blir det inget rättsligt efterspel, eftersom skolan lät eleven gå kvar, med niqab, i väntan på beslutet. Hon är nu färdigutbildad och har lämnat skolan så det finns inte anledning att gå vidare.

Oavsett vad man tycker om diskrimineringslagstiftningen så är det intressant att diskutera huruvida det är rimligt att kräva att alla elever visar hela ansiktet varje minut av lektionstiden. Krävs det verkligen för undervisningen? Jag är benägen att svara nej. Stora delar av undervisningen sker utan att läraren tittar på eleverna. De gånger som eleverna måste visa ansiktet är givetvis under prov och andra tillfällen som är direkt betygsgrundande. I det aktuella fallet har det inte varit ett problem, eftersom eleven kunnat sitta i klassrummet på så sätt att ingen man kunnat se hennes ansikte, samt att hon villigt tagit av sig sin niqab när det behövts för identifiering. Vad är det då som hindrar att hon resten av tiden döljer allt utom ögonen?

Många av de som förespråkar ett förbud hävdar att de gör det av omtanke för kvinnorna. Problemet är att denna typ av förbud, liksom burkaförbuden som dyker upp på olika håll i Europa, motverkar sitt syfte. Genom att förbjuda plaggen hjälper man inte kvinnor att ta sig utanför hemmet och att kasta av sig förmodat kvinnoförtryckande plagg. Effekten blir istället att kvinnors rörlighet och frihet ytterligare begränsas, eftersom de håller sig borta från de platser där deras kläder är förbjudna. På så sätt inskränker man ytterligare deras möjligheter till utbildning, något som försvagar deras position i samhället än mer.

Ytterligare en poäng är att problemet är minimalt. Det antal kvinnor i Sverige som bär burka eller niqab är försvinnande litet. Än färre är de som gör det i en undervisningssituation. Det är därför extra märkligt att man har valt denna strid och att Lotta Edholm, folkpartistiskt skolborgarråd i Stockholm, reagerar så kraftigt på beskedet. Varför är denna fråga så principiellt viktig och vad vinner man på att totalförbjuda religiösa plagg på elever? Hade frågan gällt lärare hade det varit en annan sak, eftersom man inte kan förvänta sig att det går att ha på sig denna typ av plagg i alla arbeten. Däremot borde alla människor tillåtas att ta del av offentligt finansierad verksamhet oavsett val av klädsel. De är ju med och betalar för skolan via sin skattsedel. Så länge identifiering är möjlig borde det inte finnas något problem.

Folkpartiet har på senare tid gjort burka- och niqabförbud i skolan till sin profilfråga, ett ställningstagande som många både inom och utom partiet ifrågasatt. Efter dagens besked flyttade partiet fram sina positioner ytterligare genom att föreslå lagstiftning för att neutralisera DO:s utlåtande. Hur detta kan motiveras utifrån liberalismen är obegripligt och verkar bara vara ytterligare ett exempel på hur FP allt mer fjärmar sig från liberala ideal. Än så länge stretar andra partier i regeringen emot förslaget och förhoppningsvis slipper vi denna typ av lag. Det vore skamligt om Sverige sällade sig till skaran av länder som stiftar lagar som direkt syftar till att inskränka muslimers frihet.

DO:s besked är välkommet och på kort sikt kan vi hålla mot de islamofoba krafter som tyvärr finns i samhället. Samtidigt gäller det att beslutet inte hindrar den fortsatta debatten om religionens gränser gentemot det sekulära samhället. Vi måste fortsätta kämpa för att yttrandefriheten ska gälla även i förhållande till religioner och att karikatyrer inte ska censureras. Vi måste fortsätta kämpa för rätten att kritisera såväl religion som ateism utan rädsla för repressalier – samtidigt som vi också måste kämpa mot de krafter som försöker använda tvång eller utöva förföljelse baserat på religion. Kritik och förföljelse är två vitt skilda saker. Frågan är varför det verkar vara så svårt att förstå det?

Intressant?


Multikulturalism – mer, mindre eller meta?

Angela Merkel kritiserade nyligen multikulturalismen, vilket fått antirasister att bli upprörda och främlingsfientliga krafter att känna sig bekräftade. I Sverige har vi numera Sverigedemokraterna, tydliga förespråkare för monokulturalism, i riksdagen. Frågan är om ”multikulti” har blivit så förlegat som vissa tycks tro.

Multikulturalismen har blivit en käpphäst för många inom politiken. De enda som ifrågasatt den har varit främlingsfientliga krafter, utifrån perspektivet att den varit ett hot mot den monokultur som de ansett har funnits inom ett land eller i vissa fall en specifik region.

Så inte längre.

Nyligen kritiserade Angela Merkel multikulturalismen i dess nuvarande form. För inte så länge sedan skrev Sofia Nerbrand om hur det är ett problem att förespråkarna för öppnare gränser helt okritiskt har hyllat mångkulturen, trots att det finns många problem. Dessutom har mångkulturen på många sätt blivit ett levande väsen i sig själv, ett ändamål där individerna som står för de mångfacetterade kulturyttringarna helt glöms bort. Någonstans har det plötsligt öppnats portar för kritik av den heliga kon och antagligen kommer de främlingsfientliga krafterna att glatt gnugga händerna i inledningsskedet.

Som tur är kommer deras lyckliga skratt antagligen att fastna i vrångstrupen inom kort.

Kritiken mot mångkulturen är nämligen sund och handlar inte om att stänga länder och stoppa invandring. Istället handlar det om att äntligen se kritiskt på de problem, vissa av dem skapade av multikulturalismen men ännu oftare av samhällets räddhågsna strävan efter mångkultur och de förtäckta protesterna mot den utvecklingen. I ett samhälle där det är tabu att kritisera öppet, kommer de dolda protesterna göra att glastak och -väggar byggs upp på de mest förskräckliga sätt, både för att det är det enda sättet att göra motstånd men också för att fördomar frodas när de aldrig kan ventileras och trasas sönder i en öppen, konstruktiv debatt.

För att ta ett exempel i högen: det finns gott om driftiga entreprenörer med invandrarbakgrund. Inte sällan har de idéer om att starta verksamheter där målgruppen är landsmän eller andra människor med liknande kulturell bakgrund. Om de lyckas, skulle de innebära en tillgång till samhället istället för den ekonomiska belastning de blir när deras talang slösas bort i arbetsmarknadsåtgärder eller andra bidragslösningar. Tyvärr är det på många håll helt omöjligt att få igång verksamheten. Varför? De får inte tag på lokaler att bedriva den i, trots att det står tomma lokaler tillgängliga överallt! Problemet är att fastighetsägarna, inte sällan de allmännyttiga bolagen, inte har tilltro till deras förmåga att betala hyran eller för den delen deras ärliga avsikter. Därmed står de utan hyreskontrakt, trots att de har frikostiga lånelöften från de banker som, efter finanskrisen, blivit allt mer restriktiva med lån. Den attityden från fastighetsbolagen är en produkt delvis av att vi i praktiken har ett förbud mot att kritisera det mångkulturella samhället, men också av just detta beteendet – om ”de där invandrarna” upplevs som ett problem, som människor som bara lever på bidrag, kommer de heller inte att få en chans att bevisa motsatsen. Ännu en ond spiral har tagit form.

I andra länder tas entreprenörsandan till vara på andra sätt och monokulturella områden ses inte som ett problem. På många håll i världen finns Chinatowns, Litte India och andra lands- eller kulturbetingade områden med en stark majoritet av en viss befolkningsgrupp – områden som surrar av liv och som har en tilltro till det omgivande samhället. I dessa smältdeglar möts olika kulturer och många människor födda inom landets gränser kommer till dessa områden för att konsumera, allt från prylar och inredning till mat och kryddor. Genom att ekonomin klarar sig utan bidrag från det offentliga samhället, ökar framtidstron bland människorna i dessa områden och även om det finns kulturella regler för hur man beter sig, finns det en bred acceptans för att följa de lagar och regler som gäller för det land man bor i. I våra utanförskapsområden skapas istället en misstro mot det omgivande samhället och framtidstron förstörs av att ungdomar ser sina föräldrar vara beroende av statlig välvillighet år efter år. Respekten för demokratin försvinner, valdeltagandet faller och andra auktoriteter än rättsväsendet tar över.

I det läget kliver rädslan för att kritisera mångkulturen in och de som ser risk för alternativa lagar beskylls för att vara rasister eller islamofober (eftersom det ofta handlar om rädsla för sharialagar, en rädsla som förvisso är överdriven). Sanningen är att det finns stora problem med dessa alternativa auktoritetsstrukturer och även om de inte ska skyllas på en viss religion eller kultur, så finns de där och måste bekämpas om inte sprickorna i samhället ska vidgas. De alternativa auktoritetsstrukturerna är också nästan alltid odemokratiska och strängt hierarkiska på sätt som påminner om olika former av diktaturer. I ett samhälle där demokratin och delaktigheten är viktiga grundpelare måste denna typ av strukturer bekämpas. Det är skapade kulturer som alltför ofta skyddas av vurmen för det mångkulturella, men som egentligen har ytterst lite gemensamt med någon kultur och mer med vissa individers makt- och kontrollhunger.

Kritiken som börjar höras är mindre ett uttryck för att mångkultur är dåligt och mer ett uttryck för att det varit omöjligt att kritisera något som kunnat antas ha det minsta med mångkultur att göra. Vad som börjar höras är sund skepsis mot hur samhället har utvecklats och den passiva acceptansen av allt mer oacceptabla parallellstrukturer i samhället. Om vi ska kunna sträva efter en värld där alla människor fritt kan röra sig över alla gränser, måste vi också tillåta kritik och debatt om värderingar. Utan en fri diskussion kommer det aldrig att gå att slå hål på fördomar – istället kommer det att byggas allt fler osynliga murar mellan olika kulturer och människor. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen beror bland annat på övriga partiers försök att tiga ihjäl dem, men också på oviljan att diskutera att det varit tabu att diskutera multikulturalismen över huvud taget.

Det mångkulturella samhället är här för att stanna – subkulturerna blir allt fler redan inom de mer västerländska popkulturella ramarna och ju mer människor rör sig över gränserna, desto mer blandas kulturer och ger upphov till helt nya kulturyttringar. Den utvecklingen är spännande och innebär stor potential för samhällsutvecklingen. Genom levande debatt och utbyte kommer samhället att utvecklas i positiv riktning. Då måste det dock vara möjligt att ifrågasätta och kritisera, annars blir debatten ensidig och alla som är oroliga för att säga något fel kommer att dra sig för att ge sig in i debatten. Det är inte vägen framåt. Ska vi ta oss bort från klyftor och misstro måste vi börja släppa diskussionen fri, för det är bara genom att utsätta sina fördomar för kritisk granskning och att låta dem möta verkligheten som de går att slå hål på. Sverigedemokrater och andra främlingsfientliga krafter kan inte tigas ihjäl, de kan bara bemötas genom debatt. Det är dags att sluta vara på defensiven och erkänna de fel som begåtts, öppet och villigt, för att sedan konstruera lösningar. Det är bara så det går att övertyga skeptikerna om att det inte är de allt öppnare gränserna det är fel på, utan att felet ligger i samhällets mottagande och fördomar, men också i att kulturella uttryck som går emot grundläggande mänskliga rättigheter alltför ofta har accepterats i mångkulturens namn.

Debatten om multikulturalismen är därför inte en debatt om mer eller mindre, det är en metadebatt om var vi hamnat fel i den tidigare debatten och hur vi ska kunna komma till rätta med det problemet. Förhoppningsvis kommer allt fler att landa i att det inte handlar om att kritisera eller motarbeta hela kulturer utan enbart att ifrågasätta de saker som innebär brott mot de negativa rättigheterna. Då kan vi sluta debattera exempelvis slöjor på allmän plats och istället diskutera det fria valet att bära slöja eller att slippa, ett val som ska göras av slöjbäraren och ingen annan. Ingen religion, hudfärg eller kultur är i sig ett problem. Däremot finns det rötägg av alla färger och det finns enskilda traditioner som är förtryckande. Dessa går att rensa ut utan att rasera och utplåna hela kulturer. Det är dags att bejaka mångkulturen en gång för alla och sluta fokusera på den – istället är det dags att börja prata grundläggande mänskliga rättigheter och hur varje människas frihet kan maximeras. Då kan enskilda företeelser kritiseras utan att hela grupper misstänkliggörs och då kan den ömsesidiga respekten mellan olika kulturer byggas på stadig grund. Öppenhet är, som så ofta, den bästa medicinen.

Intressant?