Kategoriarkiv: Mänskliga rättigheter

Kampen mot ACTA har bara börjat

I torsdags skickade vi i Liberaldemokraterna in en JO-anmälan mot regeringskansliet med anledning av ACTA-avtalet, med fokus på att det obegripliga språket innebär ett brott mot den svenska språklagen. Förhoppningsvis ska detta leda till att regeringen tvingas släppa en begriplig förklaring av alla paragrafer i avtalet när det är dags att sända det på remiss, en förklaring som alla medborgare kan förstå.

Eftersom det finns tillräcklig kompetens där ute för att avgöra om denna förklaring är med sanningen överensstämmande eller inte, betyder detta att vi förhoppningsvis under våren kommer att förstå alla effekter av avtalet och hur alla paragrafer kan tolkas.

Idag har också Markus ”Lake” Berglund en lista över olika initiativ som är ämnade att stoppa och kritisera ACTA-avtalet. Till denna lista bör läggas att Nordisk Centerungdom under sitt möte nu i helgen antagit en resolution på förslag från svenska CUF som innebär att de nordiska centerungdomsförbunden ska arbeta för att stoppa avtalet.

Kampen mot ACTA har bara börjat, men den har ganska snabbt fått momentum. Nu väntar en spännande vår.


Liberaldemokraterna om tvångssteriliseringar

Liberaldemokraterna logoIdag skriver jag och flera andra företrädare för Liberaldemokraterna på SVT Debatt om tvångssteriliseringarna och uppmanar liberalerna i riksdagen att rösta med Vänsterpartiet i socialutskottet.


Förvirrad Modig tankevurpar

För några dagar sedan skrev Mattias Svensson, redaktör på den liberala tidsskriften Neo och författare till boken Glädjedödarna, ett debattinlägg om det oroväckande med den ökade registerkontrollen som arbetsgivare kräver av de som vill bli anställda. Igår svarade KDU:s förbundsordförande Aron Modig på artikeln med ett försvar och en axelryckning.

KDU:s förbundsordförande Aron ModigModig gör, som vanligt, ett gäng tankevurpor och kryddar med några sakfel och missuppfattningar.

Till att börja med utser han Mattias Svensson till chefredaktör på Neo, något som säkert är smickrande för Mattias men som Paulina Neuding, chefredaktör på Neo, antagligen inte tycker är Modigs sak att göra. Ingen stor sak, givetvis, men om en debattör inte kontrollerar en så enkel sak öppnar hen för misstro också mot övriga fakta som presenteras.

Modigs stora fel består dock i att han inte förstår problematiken. Mattias Svenssons argument är att den som avtjänat sitt straff också ska anses ha sonat sitt brott, en grundläggande princip i vårt rättssystem, precis som principen att du är oskyldig tills motsatsen bevisats. I samma anda som Beatrice Asks gredelina kuvert för att delge sexköpare misstanke om brott, anser dock Modig att det är helt rätt att arbetsgivare ska kunna begära utdrag vid anställning och att saker som en straffad person sonat för upp till tio år sedan ändå ska kunna leda till ett nytt straff i form av en förvägrad anställning. Om Modig nu anser att personer ska straffas i tio år till, varför kämpar han inte för en generell straffhöjning med tio år direkt?

Modig argumenterar dessutom för att ökade krav på registerutdrag inte alls skapar en ökad misstro i samhället, vilket Svensson anser i sitt inlägg. Det är oklart vad Modig baserar detta på. I dagens samhälle misstänks snart varje man vara pedofil om han visar minsta intresse för att arbeta med barn. Registerutdrag har tillkommit som ett sätt att kontrollera att män som vill jobba inom exempelvis barnomsorgen inte är straffade för denna typ av brott tidigare. Trots detta sker det i enstaka fall övergrepp, helt enkelt för att personer som inte tidigare är straffade får jobb i dessa yrken. Registeruttagen skapar helt enkelt en misstro och kan få människor som i högsta grad är lämpade för yrket, men som skäms över något annat straff under sin ungdoms- eller studenttid, inte vill lämna in registerutdrag till arbetsgivare. Det kan hindra människor från att söka arbeten men det kan också skapa ökad misstänksamhet när en kandidat försöker undvika att lämna in utdrag.

Det kan också leda till absurda situationer, som att Mattias Svensson till en början hindrades att adoptera på grund av ett straff för vapenvägran – en person som straffats för att han inte gillade våld ansågs alltså vara en olämplig förälder. Modigs svar är att efterlysa mer ”sunt förnuft”. Men för att citera Sir Humphrey Appleby i BBC-serien Yes Minister: Government policy has nothing to do with common sense. Sunt förnuft får alltid stryka på foten när det kommer till byråkrati och kan bara i undantagsfall återfå sin status genom långvariga rättsprocesser. Det är därmed inte lämpligt med långtgående lagar om registerutrag och andra integritetskränkande åtgärder, som ska tillämpas med hjälp av ”sunt förnuft” – det resonemanget kan bara leda till tragedier, ändamålsglidningar och missbruk.

Modig missförstår också argumentet om den ökade bördan som samhället lägger på företagare. Med undantag för företag som arbetar med barn, så har Modig rätt i att samhället inte formellt ställer krav på företag att kräva registerutdrag. Däremot uppmanas eller tvingas företag till mycket annat, som att se till att de anställda inte röker och att de lever hälsosamma liv. Registerkontrollerna är ytterligare ett uttryck för att företagen känner press att kontrollera människor i förväg och att ta ett ansvar som få anställda egentligen efterfrågar. Som Svensson skriver så har dessa kontroller lika många vänner till både höger och vänster, trots att det varken kan vara i rättssäkerhetens eller i den enskilda arbetarens intresse att dessa kontroller görs. Det är underligt att facken inte för länge sedan uppmanat sina medlemmar att vägra dessa kontroller och att inte fler liberaler satt ner foten och tagit upp detta problem.

Aron Modig och KDU har en tradition av att gilla hårdare tag, förbud och att predika principen om öga för öga, tand för tand. Det betyder inte att det är vare sig rättssäkert eller ens vettigt i ett modernt samhälle. Straff ska i svensk modern rättstradition vara en rehabilitering, inte just ett straff, vilket också namnet Kriminalvården implicerar. Modigs linje undergräver denna rehabiliteringstanke och spär på misstron i samhället genom att argumentera för att någon som en gång blivit dömd alltid ska anses vara en potentiell återfallsförbrytare. Det är en obehaglig tanke som borde leda till kraftiga fördömanden från alla liberaler och övriga värnare av rättssäkerhet och rättvisa.


Den egendomliga Ekis Ekman

Journalisten och debattören Kajsa Ekis EkmanKajsa Ekis Ekman och jag delar inte många värderingar i livet. Det anser jag allt mer. I sin bok Varat och varan – som jag tyvärr ännu inte läst trots att det står på att-göra-listan sen i december – angriper hon mig för mina åsikter om sexköpslagen. Det är jag van vid förstås och de angreppen kommer från vänster och höger, konservativt och liberalt håll. Frågan må vara delvis ideologisk men den drar inga klara skiljelinjer mellan de klassiska blocken i svensk politik.

Nu har jag också tagit del av hennes försvar av Venezuelas would-be-dictator Hugo Chavez. Jag blev uppmärksammad på det genom en liten kort intervju med henne i Magasinet Neo, i samband med en längre artikel om hur människor förtrycks, tystas, drivs i exil osv ur Chavez ”socialistiska utopi”. Hennes försvar är ännu mer uttalat i Neo än det är i DN-artikeln. Hon viftar exempelvis bort kritik från Human Rights Watch och Freedom House med att ingendera organisationen har någon fysisk representation i Venezuela, utan att reflektera över att det skulle kunna bero på att Chavez regim förföljer deras aktivister eller till och med förbjuder dem att ha representation i landet. Hennes ohejdade försvar för en regim som allt mer närmar sig diktatur är inte bara obegripligt, det är rent ut sagt vidrigt. Vad är nästa steg för Ekis Ekman, att hylla diktaturerna i Kuba och Vitryssland som paradisen på jorden och ”experiment med direktdemokrati”?

Kajsa Ekis Ekmans värderingar har inte stått högt i kurs hos mig tidigare heller, men nu har jag även tappat förtroendet för henne som seriös debattör. Den som okritiskt hyllar Hugo Chavez kan inte ha den verklighetsförankring som krävs för att delta seriöst i samhällsdebatten. Det är egendomligt att hon fortfarande hålls i så pass högt anseende av så många.

Intressant?


Brev från Nevin Bertas

Ett par händer som sticker ut mellan gallren till en fängelsecellNevin Bertas är författare. Hon är 52 år gammal. 21 av dessa har hon spenderat i Turkiskt fängelse, eftersom hon varit medlem i ”olagliga organisationer”. Av dem har sex år spenderats i onödan, eftersom hon suttit för länge på grund av ”ett misstag”. Trots det verkar det inte som att hennes nästa fängelsedom, på tio månader, kommer att dras från denna tid. Denna gång ska hon sättas i fängelse för att hon hade mage att skriva en bok om de självupplevda händelserna i fängelset, inklusive massakrerna i fängelserna år 2000.

Nedan är brevet från Nevin Bertas i sin helhet, översatt från kurdiska. Det demonstrerar med all önskvärd tydlighet varför Turkiet har lång väg kvar innan de når full demokrati, tyvärr.

Hej,

Mitt namn är Nevin Bertas, och jag skriver till er från Istanbul Bakirköy fängelset. Jag är författare till boken ”Inancin Sinandigi Zor Mekanlar: Hücreler”. För detta dömdes jag till 10 månaders fängelse och intagen den 2 november 2010.

Boken skrev jag i början av år 2000 under min tid i Gebze fängelset. Det har gått över nästan 11 år sedan dess. Denna bok trycktes i april år 2000 och blev censurerad en vecka senare. Åtal väcktes på 4 punkter, mot mig som författare. Sedan väcktes även åtal mot ansvarig utgivare på bokförlaget, Elif Çamyar, och ägaren för bokhandeln som sålde boken. Jag frikändes eller fick penningböter för 3 av 4 åtalspunkter. Den kvarvarande punkten, ?Stöd till olaglig organisation?, fortsatte dock. Jag blev dömd till 4 års fängelse för detta. Sedan skedde en lagförändring vilket gjorde att min advokat begärde att mitt fall skulle omprövas. Detta ledde att processen tillfälligt stoppades.

Februari 2007 blev jag frisläppt från Gebze fängelset. Under den tiden min advokat hade försökt att få mig frikänd genom överklagan kom det fram att jag hade suttit 6 år för länge i fängelset. Vi fick veta var på grund av ett misstag!

I 13 år, mellan åren 1995-2007, satt jag fängslad då jag blev dömd för ?Medlemskap i olaglig organisation? och några andra relaterade domar. Tidigare, mellan 1983-1991, var jag fängslad i 8 år. Jag är nu 52 år och har suttit mer än 21 år i fängelse totalt.

Åtalet som involverar författandet av boken väcktes åter efter att jag blivit frisläppt 2007. Domen blev 10 månaders fängelse. Min advokat ansökte till åklagaren att denna dom skulle dras av de 6 år som jag tidigare felaktigt varit fängslad. Åklagaren undersökte ärende och inväntade några dokument som saknades.

Medan denna process var under bearbetning bestämde sig åklagaren för att utfärda en arresteringsorder på mig varav jag blev arresterad i mitt hem.

Massakrerarna i fängelserna 19 december 2000 och flytten av interner till isolerade celler motiverade mig, som själv upplevt den värsta sortens tortyr och omänsklig behandling i samband med händelserna efter militärkuppen 12 september 1980, att skriva boken som beskrev min och mina medfångars kamp och motstånd mot tortyr, händelserna runt militärkuppen och placeringen av fångar i isoleringsceller. Vad kan vara mer naturligt att skriva en bok till stöd för människor som upplever samma saker som jag har upplevt? En bok om mina upplevelser från tortyr och den omänskliga behandlingen men hur jag trots det har fortsatt att kämpa emot orättvisor och för de som blir orättvist behandlade.

Under en tid där det diskuteras flitigt medialt och politiskt om uttrycksfrihet och vilka orättvisor i form av omänsklig behandlande, tortyr etc. som drabbat åtskilliga människor i samband med militärkuppen 12 september, anser jag att det är politiskt hyckleri att sedan anhålla mig för jag har författat att en bok som beskriver dessa händelser.

I förhoppningar om att ni intresserar er i mitt fall.

Med Vänliga Hälsningar,

Den 22 November 2010

Nevin Bertas

PS. Om ni är intresserade av mer information om mitt fall kan ni finna det här:

Cagdas Büyükbas (Bokförlaget Yediveren Yayinlari),: 0538 777 99 01

Inayet Aksu (Advokat): 0532 354 50 84

Andra som skriver: Beyan, Gurgîn, Ekim Çağlar. Se även Bianet.org.


Friheten stärks inte genom niqabförbud

Diskrimineringsombudsmannen (DO) har kommit med sitt utlåtande om niqabförbud i skolan. Hon kommer fram till att skolan gjorde sig skyldig till diskriminering när de ville tvinga en elev att vara utan plagget när hon befann sig i skolan. Beskedet är väntat och helt rätt tänkt.

Kvinna med niqabMåste du som elev ständigt visa ditt ansikte i skolan? Ja, svarar Västerorts vuxengymnasium med större delen av Stockholms utbildningsnämnd i ryggen och förbjöd en elev att bära niqab på lektionerna. Nu får de bakläxa av DO, som konstaterar att de inte uttömt alla andra möjligheter för eleven innan de kom med sitt ultimatum, vilket diskrimineringslagen kräver. Det är svårt att se hur beslutet kunde blivit något annat med tanke på lagstiftningen och det är bra att DO sätter ner foten. Samtidigt blir det inget rättsligt efterspel, eftersom skolan lät eleven gå kvar, med niqab, i väntan på beslutet. Hon är nu färdigutbildad och har lämnat skolan så det finns inte anledning att gå vidare.

Oavsett vad man tycker om diskrimineringslagstiftningen så är det intressant att diskutera huruvida det är rimligt att kräva att alla elever visar hela ansiktet varje minut av lektionstiden. Krävs det verkligen för undervisningen? Jag är benägen att svara nej. Stora delar av undervisningen sker utan att läraren tittar på eleverna. De gånger som eleverna måste visa ansiktet är givetvis under prov och andra tillfällen som är direkt betygsgrundande. I det aktuella fallet har det inte varit ett problem, eftersom eleven kunnat sitta i klassrummet på så sätt att ingen man kunnat se hennes ansikte, samt att hon villigt tagit av sig sin niqab när det behövts för identifiering. Vad är det då som hindrar att hon resten av tiden döljer allt utom ögonen?

Många av de som förespråkar ett förbud hävdar att de gör det av omtanke för kvinnorna. Problemet är att denna typ av förbud, liksom burkaförbuden som dyker upp på olika håll i Europa, motverkar sitt syfte. Genom att förbjuda plaggen hjälper man inte kvinnor att ta sig utanför hemmet och att kasta av sig förmodat kvinnoförtryckande plagg. Effekten blir istället att kvinnors rörlighet och frihet ytterligare begränsas, eftersom de håller sig borta från de platser där deras kläder är förbjudna. På så sätt inskränker man ytterligare deras möjligheter till utbildning, något som försvagar deras position i samhället än mer.

Ytterligare en poäng är att problemet är minimalt. Det antal kvinnor i Sverige som bär burka eller niqab är försvinnande litet. Än färre är de som gör det i en undervisningssituation. Det är därför extra märkligt att man har valt denna strid och att Lotta Edholm, folkpartistiskt skolborgarråd i Stockholm, reagerar så kraftigt på beskedet. Varför är denna fråga så principiellt viktig och vad vinner man på att totalförbjuda religiösa plagg på elever? Hade frågan gällt lärare hade det varit en annan sak, eftersom man inte kan förvänta sig att det går att ha på sig denna typ av plagg i alla arbeten. Däremot borde alla människor tillåtas att ta del av offentligt finansierad verksamhet oavsett val av klädsel. De är ju med och betalar för skolan via sin skattsedel. Så länge identifiering är möjlig borde det inte finnas något problem.

Folkpartiet har på senare tid gjort burka- och niqabförbud i skolan till sin profilfråga, ett ställningstagande som många både inom och utom partiet ifrågasatt. Efter dagens besked flyttade partiet fram sina positioner ytterligare genom att föreslå lagstiftning för att neutralisera DO:s utlåtande. Hur detta kan motiveras utifrån liberalismen är obegripligt och verkar bara vara ytterligare ett exempel på hur FP allt mer fjärmar sig från liberala ideal. Än så länge stretar andra partier i regeringen emot förslaget och förhoppningsvis slipper vi denna typ av lag. Det vore skamligt om Sverige sällade sig till skaran av länder som stiftar lagar som direkt syftar till att inskränka muslimers frihet.

DO:s besked är välkommet och på kort sikt kan vi hålla mot de islamofoba krafter som tyvärr finns i samhället. Samtidigt gäller det att beslutet inte hindrar den fortsatta debatten om religionens gränser gentemot det sekulära samhället. Vi måste fortsätta kämpa för att yttrandefriheten ska gälla även i förhållande till religioner och att karikatyrer inte ska censureras. Vi måste fortsätta kämpa för rätten att kritisera såväl religion som ateism utan rädsla för repressalier – samtidigt som vi också måste kämpa mot de krafter som försöker använda tvång eller utöva förföljelse baserat på religion. Kritik och förföljelse är två vitt skilda saker. Frågan är varför det verkar vara så svårt att förstå det?

Intressant?