Etikettarkiv: islam

Öppenhet och instängdhet i debatten

Torbjörn Jerlerup är en liberal debattör med stort förtroende i integrations- och migrationsdebatten. Det är inte konstigt att bloggen Politiskt inkorrekt (PI) ser honom som en av sina viktigaste meningsmotståndare.

Trots detta har Torbjörn idag fått skriva ett öppet brev på just PI

Bakgrunden är naturligtvis terrordåden i Norge och det chockartade uppvaknande som de nationalistiska och islamkritiska rörelserna tvingats till på grund av dem. Insikten att hat och extremism föder hat och motextremism börjar så sakteliga att växa fram, åtminstone i de övre skikten i dessa rörelser. Därför får Torbjörn skriva just om hatet och generaliseringarna i dessa rörelser, saker som är det mest skadliga bidraget från dessa rörelser till det politiska och allmänna samhällsklimatet.

Där PI visar en viss insikt, saknar många av kommentatorerna densamma. 

Förvisso är det påtagliga hatet nedtonat i dagens kommentarer, även om det skränas en hel del om hur Torbjörn är falsk, inte följer sina egna uppmaningar, generaliserar och sprider hat om SD och PI samt deras följare. Det mest beklämmande är dock den totala bristen på förståelse för argumenten och hemmablindheten hos kommentarsförfattarna.

Framför allt fortsätter många av kommentarerna att skjuta in sig på islam generellt och konstatera att eftersom det står vissa saker i Koranen samt att det finns bokstavstrogna muslimer plus en del extremister, så är allt just islams fel och inte just dessa extrema varianters. Islam benämns också flera gånger som en ideologi och inte en religion, vilket är ett argument som jag hört många gånger och aldrig förstått – såvida man nu inte vill kalla alla religioner för ideologi, något som förvisso skulle kunna vara relevant i någon mening och i vissa sammanhang, speciellt då de missbrukas för politiska syften. Just den debatten kan dock vänta.

Många av kommentarerna anklagar Torbjörn för att generalisera om PI, SD &c, något som de såklart skadeglatt pekar ut som hycklande. Varefter de utan att ens dra efter andan anklagar alla muslimer för vissa saker, konstaterar att alla journalister måste svära evig trohet till 68-vänster för att bli publicerade, eller att alla i de etablerade politiska partierna lägger locket på och aldrig kan erkänna att något är fel.

Det mest tragikomiska var antagligen kommentaren som konstaterade att muslimer blir arga så fort deras tro och de som grupp kritiseras, men att de inte alls är lika snabba med att ta avstånd från terrordåd och våldshandlingar som begås av muslimer. Om vi tittar på den debatt vi nu är inne i och de terrordåd som ligger till grund för den, har det gått väldigt snabbt för alla från den nationalistiska rörelsen att indignerat uppröras över den kritik de som rörelse fått utstå, efter att en person som drivits av liknande åsikter som de har begått terrordåd. De är dock få privatpersoner som gått runt och inför alla de känner tagit avstånd från händelserna. De agerar med andra ord exakt som de muslimer de kritiserar – de enda som aktivt tar avstånd är stora organisationer, övriga upprörs men uttrycker inte sin avsky för händelserna vid varje vaken sekund. Inte heller vill de kännas vid att attentatsmannen skulle vara en av dem – precis som en genomsnittlig muslim inte alls vill ha något att göra med militanta islamister eller andra extremister.

Det är väldigt lätt att kritisera andra och generalisera över dem utan att inse vad man gör, men väldigt svårt att själv acceptera generaliseringar. Själv är jag ju en individ, det är alla andra som är ett kollektiv, eller hur?

Med detta sagt finns det ett fåtal kommentarer som ändå verkar förstå vad debatten handlar om och vem vet? Kanske kan detta leda till mer förståelse och en vettigare debatt framöver. På samma sätt som jag som liberal älskar att umgås med ett flertal socialister, munhuggas med dem och ibland faktiskt enas om vissa saker, så kanske det här kan skapa en öppenhet för att faktiskt försöka förstå varandra. Då måste vi dock – på båda sidor – bli bättre på att skärskåda oss själva, våra fördomar och våra generaliseringar. Och  än så länge lämnar kommentarerna på PI mycket att önska.


Friheten stärks inte genom niqabförbud

Diskrimineringsombudsmannen (DO) har kommit med sitt utlåtande om niqabförbud i skolan. Hon kommer fram till att skolan gjorde sig skyldig till diskriminering när de ville tvinga en elev att vara utan plagget när hon befann sig i skolan. Beskedet är väntat och helt rätt tänkt.

Kvinna med niqabMåste du som elev ständigt visa ditt ansikte i skolan? Ja, svarar Västerorts vuxengymnasium med större delen av Stockholms utbildningsnämnd i ryggen och förbjöd en elev att bära niqab på lektionerna. Nu får de bakläxa av DO, som konstaterar att de inte uttömt alla andra möjligheter för eleven innan de kom med sitt ultimatum, vilket diskrimineringslagen kräver. Det är svårt att se hur beslutet kunde blivit något annat med tanke på lagstiftningen och det är bra att DO sätter ner foten. Samtidigt blir det inget rättsligt efterspel, eftersom skolan lät eleven gå kvar, med niqab, i väntan på beslutet. Hon är nu färdigutbildad och har lämnat skolan så det finns inte anledning att gå vidare.

Oavsett vad man tycker om diskrimineringslagstiftningen så är det intressant att diskutera huruvida det är rimligt att kräva att alla elever visar hela ansiktet varje minut av lektionstiden. Krävs det verkligen för undervisningen? Jag är benägen att svara nej. Stora delar av undervisningen sker utan att läraren tittar på eleverna. De gånger som eleverna måste visa ansiktet är givetvis under prov och andra tillfällen som är direkt betygsgrundande. I det aktuella fallet har det inte varit ett problem, eftersom eleven kunnat sitta i klassrummet på så sätt att ingen man kunnat se hennes ansikte, samt att hon villigt tagit av sig sin niqab när det behövts för identifiering. Vad är det då som hindrar att hon resten av tiden döljer allt utom ögonen?

Många av de som förespråkar ett förbud hävdar att de gör det av omtanke för kvinnorna. Problemet är att denna typ av förbud, liksom burkaförbuden som dyker upp på olika håll i Europa, motverkar sitt syfte. Genom att förbjuda plaggen hjälper man inte kvinnor att ta sig utanför hemmet och att kasta av sig förmodat kvinnoförtryckande plagg. Effekten blir istället att kvinnors rörlighet och frihet ytterligare begränsas, eftersom de håller sig borta från de platser där deras kläder är förbjudna. På så sätt inskränker man ytterligare deras möjligheter till utbildning, något som försvagar deras position i samhället än mer.

Ytterligare en poäng är att problemet är minimalt. Det antal kvinnor i Sverige som bär burka eller niqab är försvinnande litet. Än färre är de som gör det i en undervisningssituation. Det är därför extra märkligt att man har valt denna strid och att Lotta Edholm, folkpartistiskt skolborgarråd i Stockholm, reagerar så kraftigt på beskedet. Varför är denna fråga så principiellt viktig och vad vinner man på att totalförbjuda religiösa plagg på elever? Hade frågan gällt lärare hade det varit en annan sak, eftersom man inte kan förvänta sig att det går att ha på sig denna typ av plagg i alla arbeten. Däremot borde alla människor tillåtas att ta del av offentligt finansierad verksamhet oavsett val av klädsel. De är ju med och betalar för skolan via sin skattsedel. Så länge identifiering är möjlig borde det inte finnas något problem.

Folkpartiet har på senare tid gjort burka- och niqabförbud i skolan till sin profilfråga, ett ställningstagande som många både inom och utom partiet ifrågasatt. Efter dagens besked flyttade partiet fram sina positioner ytterligare genom att föreslå lagstiftning för att neutralisera DO:s utlåtande. Hur detta kan motiveras utifrån liberalismen är obegripligt och verkar bara vara ytterligare ett exempel på hur FP allt mer fjärmar sig från liberala ideal. Än så länge stretar andra partier i regeringen emot förslaget och förhoppningsvis slipper vi denna typ av lag. Det vore skamligt om Sverige sällade sig till skaran av länder som stiftar lagar som direkt syftar till att inskränka muslimers frihet.

DO:s besked är välkommet och på kort sikt kan vi hålla mot de islamofoba krafter som tyvärr finns i samhället. Samtidigt gäller det att beslutet inte hindrar den fortsatta debatten om religionens gränser gentemot det sekulära samhället. Vi måste fortsätta kämpa för att yttrandefriheten ska gälla även i förhållande till religioner och att karikatyrer inte ska censureras. Vi måste fortsätta kämpa för rätten att kritisera såväl religion som ateism utan rädsla för repressalier – samtidigt som vi också måste kämpa mot de krafter som försöker använda tvång eller utöva förföljelse baserat på religion. Kritik och förföljelse är två vitt skilda saker. Frågan är varför det verkar vara så svårt att förstå det?

Intressant?


Vissa saker faller plattare än andra

Nyamko SabuniExpressen slår på stora trumman och avslöjar att en opolitisk tjänsteman på integrations- och jämställdhetsdepartementet har jämfört islam med nazism på sin blogg för ett par år sedan. I sig är det intressant förstås, eftersom en tjänsteman som ska arbeta med integration kanske också bör tycka att integration är möjligt och önskvärt. Hans åsikter gör att det går att ifrågasätta honom. Så långt är det förstås intressant på sitt sätt.

Vad som gör det mer absurt är intervjun med Nyamko Sabuni, där det verkar som att Expressen försöker få henne att i pågående intevju lova att avskeda tjänstemannen, eller möjligen erkänna något absurt som att hon skulle dela hans åsikter. Den som har lite koll på de opolitiska tjänstemännen vet att det inte är ministern som tillsätter dem och att de arbetar kvar oavsett vilka partier som sitter i regeringen. En minister kan inte lägga sig i personalpolitiken på det sätt som Expressen verkar tycka att de måste. Deras avslöjande kan kanske få konsekvenser för tjänstemannen, men det är inte upp till ministern att agera. Det finns andra personalansvariga på departementet som finns där just för att hantera den personal som är opolitisk.

Avslöjandet om tjänstemannen må vara intressant, men Expressens intervju med Sabuni gör att hela avslöjandet får ett löjets skimmer, för att inte säga strålkastarljus, över sig. Den är verkligen helt absurd. Det skulle vara intressant att ha lyssnat på diskussionen som föregick det publicistiska beslutet…

Intressant?

Religionen sedd ur en ateists ögon

Symboler för de stora världsreligionerna, placerade runt en bild av jordklotet.Jag har funderat en del på religion den senaste tiden. Jag konstaterade för rätt länge sedan att jag definitivt inte tror på någon högre makt. Det föregicks inte av någon längre debatt med mig själv om huruvida det fanns en gud eller inte. Ställningstagandet kom istället rent praktiskt när jag registrerade mig på Facebook och där hade en ruta att fylla i där jag skulle ange min religion. Det var första gången någon egentligen frågade mig om det och jag kunde inte svara annat än ateist, även om alternativet agnostiker också flög genom huvudet i någon sekund. I samband med detta började jag också fråga mig varför jag var medlem i Svenska kyrkan, när jag inte trodde på det det. Det gjorde att jag inom kort också begärde utträde ur kyrkan. Tidigare hade jag varit med i kyrkan för att jag tyckte att jag kunde bidra till vårt kulturarv genom den lilla kyrkoskatt jag betalade, trots att jag redan konstaterat att jag inte delade kyrkans tro. Nu bestämde jag mig för att jag inte skulle vara medlem i organisationer jag inte kunde identifiera mig med. Utträde var därmed det enda rimliga.

Det jag kommit att tänka på den senaste tiden är hur få människor runt mig som har en tro.

Under min uppväxt hade jag inte kontakt med det religiösa annat än genom skolan, där vi dels var i kyrkan ett par gånger i samband med påsk och annat för att lära oss om kristendomen och traditionerna, dels hade en musiklärare i något år i lågstadiet som var medlem i en frikyrklig organisation vid namn Arken och som tvingade oss att bara sjunga olika religiösa lovsånger i vår musikundervisning. Den första troende människan som jag hade en personlig relation till var Marissa Zetterqvist, en tjej som jag gick i mellanstadiet tillsammans med och som var helt öppen med sin kristna tro. Jag tror att vissa i skolan viskade en del om det bakom hennes rygg, medan jag personligen mest tyckte det var ovanligt och exotiskt, även om jag förmodligen inte hade börjat använda just det ordet för att beskriva min inställning. Jag hade som sagt aldrig kommit i kontakt med religion på ett personligt plan tidigare. Jag har för övrigt kontakt med Marissa än idag och det är en av de underbaraste människor man kan tänka sig. Hon är även engagerad i Centerpartiet.

I gymnasiet tillkom ytterligare en troende kristen till min vänkrets, men det säger också mycket om vilken kontakt med troende människor jag har haft. Hela mitt liv har det gått att räkna dem av mina vänner som varit troende på fingrarna, även om jag numera måste använda båda händerna. Det har också präglat min inställning till religionen. För mig som liberal är Marx idéer skumma på många sätt, men hans konstaterande att religionen är ett opium för folket måste ändå anses vara väldigt sant. Samtidigt har jag alltid respekterat andra människors rätt att tro vad de vill, så länge de också låter mig ha min tro, eller avsaknad av tro. Jag ska inte kritisera dem eller försöka omvända dem. Vad man kan göra är att diskutera, speciellt i de fall religionen leder till politiska ställningstaganden som går på tvärs med en konsekvent liberalism.

I mina ögon har politik och religion varit en dålig mix, eftersom det jag sett av detta innan jag själv blev politiskt aktiv var dels Kristdemokraternas attityd mot HBT-rättigheter, dels den kristna högerns galenskaper i USA och givetvis de tokigheter som sker i bl.a. Iran i religionens namn. Därför blev jag nästan chockad när Göran Persson berättade att han var troende och hade valt mellan att bli politiker och präst.

Efter att ha varit engagerad politiskt och träffat många olika människor har jag insett att religion inte är ett hinder för att vara politiker. Så länge religionen inte leder till moralism utan sätts i perspektiv och kan ligga till grund för logiska resonemang, så går det faktiskt att kombinera. Faran är när religionen tar överhanden, när logiska resonemang inte anses valida om de går emot trosföreställningar, föreställningar som saknar varje uns av empiri.

Vad som fascinerar mig mycket med religionen och dess inflytande är hur olika det ser ut i olika länder. I USA skulle 5% av befolkningen aldrig kunna tänka sig att rösta på en svart presidentkandidat, men 53% säger att de aldrig skulle kunna tänka sig en ateist på posten. Det finns bara en kongressledamot som är ”öppen” ateist. I Sverige är det snarast undantag att riksdagsledamöter och politiker talar om sin tro, om de över huvud taget har en. En del av förklaringen är att vi har fler ateister och agnostiker, eftersom sekulariseringen gått längre här. En annan förklaring kan säkert vara att vissa ledamöter inte vill riskera att förlora röster – innan jag själv kom i kontakt med politiker av olika färg och tro hade jag, måste jag erkänna här, aldrig kunnat tänka mig att rösta på en öppet troende politiker. Jag tror inte jag är ensam om den uppfattningen.

Precis som så mycket annat är attityden gentemot religion beroende av kontakt, eller avsaknad av kontakt, med individer som har en tro. Det är lätt att ha fördomar om någon man aldrig mött. Dåliga exempel som den kristna högern i USA eller fundamentalister i mellanöstern tjänar också till att spä på fördomar och olustkänslor. Samtidigt finns det goda exempel, som Turkiets regim som lyckas kombinera sekularism och islam på ett förhållandevis positivt sätt, speciellt sett i ljuset av Turkiets moderna historia och hur det politiska systemet samt synen på ”turkiskhet” ser ut i landet. Dessa goda exempel försvinner dock lätt när det finns mer intressanta nyheter om konflikter och galenskap att rapportera.

Jag är och förblir ateist. Jag kommer även i fortsättningen att känna mig olustig när det i olika sammanhang ska åberopas gudomliga inslag utan att det är motiverat och jag kommer själv inte att yttra de orden i de sammanhang de är motiverade, eftersom det dels känns fel för mig och dels enligt min åsikt är respektlöst mot dem som faktiskt tror på det som sägs. Däremot måste det stå alla fritt att själva göra sina val och att ha sin egen tro. Det enda kravet måste vara att det valet måste vara individuellt och inte tvingas på någon annan. Ömsesidig respekt är det enda som håller i längden om vi vill ha en fredlig värld att leva i. Extremism av alla de slag måste därmed förkastas och bekämpas, medan alla andra former av religion, eller avsaknad av densamma, måste vara välkommen i samhället.

Jag förväntar mig att min ateism ska respekteras, vilket betyder att jag inte kan håna dem som har en tro. Däremot måste det vara tillåtet med humor och satir även när det kommer till religion, precis som det är fritt att skämta med mig om min ateism. Respekt innebär nämligen inte att ge upp sin yttrandefrihet eller för den delen kväsa sitt sinne för humor. Kom ihåg: det som inte går att skämta om är inte heller värt att ta på allvar.

Intressant?

Goda nyheter – och dåliga

Med jämna mellanrum undersöks svenskarnas attityder till invandring och till de människor som kommit från andra länder. Idag presenteras den senaste undersökningen och trenden som pågått i över 15 år fortsätter: svenskarna blir mer och mer positiva till invandring och till mångkulturalism. Samtidigt visar den senaste väljarbarometern att Sverigedemokraterna rasar och hamnar på 2,9 %. Givetvis hör nyheterna inte samman, men det ser nästan så ut.

Mångkulturalismen som invandringen de senaste åren har inneburit är positiv för samhällsutvecklingen i Sverige. Visst sker kulturkrockar ibland och det kan också vara svårt att skapa förståelse för andra kulturer, något som slår åt båda håll och alltså inte bara gäller de svenskfödda. Över lag har dock mångfalden inneburit vinster såväl kulturellt som ekonomiskt. Nya handelsvägar har öppnats och många driftiga människor från andra länder har dragit igång företag när de kommit hit. Med en bättre integrationspolitik och utökad arbetskraftstinvandring skulle vi kunna lyckas ännu bättre.

Den enda trend som fortsätter att oroa är den som gäller attityder till människors rätt att fritt utöva sin religion. Siffran har i princip inte förändrats sedan 1993 vilket betyder att fyra av tio svenskar stödjer idén. Det betyder också att sex av tio tycker att människor inte förtjänar religionsfrihet om de kommer från andra delar av världen. Det är sannolikt att den största delen av denna skepsis riktar sig mot muslimer, vilket är olyckligt. Idag har vi redan alltför stora klyftor mellan den så kallade västvärlden och den muslimska världen. För att överbrygga klyftan och skapa förståelse är det inte rätt väg att gå att försöka inskränka religionsfriheten, tvärtom är det lättare att förstå människor om man faktiskt lär känna dem och kan se deras kultur.

Kopplat till denna trend finns en som är inte bara oroande utan också märklig: Folkpartiet liberalernas sympatisörer har under de senaste åren blivit mindre positiva till att låta människor från andra länder fritt utöva sin religion. Hur man kan sympatisera med ett liberalt parti, som värnar religionsfrihet och individuell frihet högst av allt, och samtidigt vara emot religionsfrihet borde vara omöjligt. Tydligen håller inte partiets sympatisörer med, något som oroar. Ett parti vill förstås alltid vinna röster och tilltala sina kärnväljare. Ibland tar det sig underliga uttryck som går rakt emot partiets grundläggande ideologi. Troligen kommer Folkpartiet liberalerna aldrig att överge idealet att människors rätt till religionsfrihet, men det finns tyvärr aldrig någon garanti. Om partiet börjar falla i opinionen är det alltför lätt att ta upp populistiska frågor som hittas bland de egna väljarna. De språkkrav som introducerades som ett sätt att öka integrationen kan lätt förbytas i nya förslag som snarast tilltalar de mindre uttalat främlingsfientliga bland sverigedemokraternas väljare.

Kanske är det dock inte Folkpartiets sympatisörer som är den största källan till oro. Bland riksdagspartierna är det centerns väljare som är mest skeptiska till religionsfriheten och moderaternas som är mest skeptiska till invandring. Det är logiskt, eftersom stödet för invandring och för religionsfrihet är störst i städerna, framför allt storstäderna, och bland yngre. Med centerns väljare främst på landsbygden och många äldre som stödjer moderaterna, är det en naturlig följd. Genom att många unga flytt folkpartiet för att istället ge sitt stöd till miljöpartiet kan en del av attitydförändringen där också förklaras. Oavsett förklaringarna är det dock av yttersta vikt att partierna inte viker sig för opinionen utan fortsätter att försvara den mänskliga rättigheten som religionsfrihet innebär.

Intressant?

Nu finns denna artikel att läsa även på Second Opinion.


Uppblåsta siffror eller skrämmande förändring?

DN rapporterar på onsdagskvällen att sverigedemokraterna får 7,2 % av väljarsympatierna i en ny opinionsundersökning. Undersökningen har genomförts efter publiceringen av en debattartikel av Jimmie Åkesson, där han pekar ut muslimer som det största hotet mot Sverige idag. Artikeln och den efterföljande debatten, tillsammans med partiets landsdagar, har gjort att sverigedemokraterna har fått uppmärksamhet och därmed ökat stöd, lyder teorin. Det är fullt normalt för partier att få ökat stöd när de uppmärksammas för stora utspel och därmed under en längre tid.

Frågan vi måste ställa oss är huruvida detta är en bestående trend, eller om SD snart glider ner under 4 % igen. Ett SD med ett större stöd än såväl C och KD som V, är något som ingen har räknat med. Det tyder också på ett misslyckande från etablerade partier. Misslyckandet ligger i att man dels inte vågat diskutera med SD, dels att man inte kunnat förklara skillnaden mellan muslimer i allmänhet och islamister. Att islamismen inte är önskvärd råder det ingen tvekan om; radikalism och extremism föder inte något gott, oavsett vad det gäller.

Men muslimer är sällan extrema. En stor del av de så kallade muslimer som bor i Sverige är lika lite muslimer som de flesta av de infödda svenskarna är kristna. Att benämna någon utefter vilket religion som är störst i hemlandet är missvisande. Jag vill definitivt inte kallas för kristen bara för att jag råkar vara döpt och har vuxit upp i ett land där det fanns en kristen statskyrka åtminstone under en del av min uppväxt. Jag är inte troende på något sätt, jag är regelrätt ateist, men inte heller det är något som identifierar mig. Om jag måste välja en etikett, något jag förvisso ogillar, så skulle det bli ”liberal” eller ”europé”. Av alla dessa muslimer som Åkesson pekar ut är det nog inte en majoritet som i första hand skulle identifiera sig med just den etiketten. Många skulle säkert i första hand säga ”läkare”, ”pappa” eller kanske ”artist”.

Sverigedemokraternas politik och åsikter är unkna. Vi ska uppmana människor att flytta dit de vill leva, oavsett om de passerar en eller flera gränser på vägen. En plats där de trivs och känner att de dels kan bidra, dels kan få något positivt tillbaka, det är en plats där alla människor ska få bo. Många flyr förtrycket de utsätts för av religiöst motiverade regimer. Att då välkomna dem med en stämpel som gör dem i första hand till muslimer, när det just är detta de försökt fly undan, är så idiotiskt som det kan bli. Att denna syn i allra högsta grad försvårar integrationen i samhället och spär på segregation och misstro, kan det inte råda några tvivel om.

Sverigedemokraterna är en faktor i svensk demokrati som inte går att ignorera. Det är dags att på allvar ta debatten och våga, inte bara debattera, utan även erkänna att svensk integration har misslyckats på många sätt. Dessa erkännanden och omprövningar av rådande politik, behöver dock inte alls leda till de slutsatser SD drar. Det finns många goda exempel på lyckad integration och mångkulturalism. Att lyfta fram dessa och våga följa dessa exempel är en framgångsväg. Att stämpla ”muslimerna” som ett hot leder enbart till klyftor, misstro och minskad rikedom både kulturellt och ekonomiskt.

Mer hos Amanda Brihed.

Intressant?