Etikettarkiv: Kultur

Girighet, okunnighet eller dumhet

Upphovsrättsindustrin skickar ständigt fram sina soldater i kampen om pengar. Nu föreslår Copyswede att mobiltelefoner ska beläggas med speciella avgifter eftersom de kan användas för att lagra piratkopierad musik. Samtidigt visar det sig att intäkterna från Spotify har ökat med 242 procent under årets första halva. Tydligare än så kunde inte skillnaden mellan att tänka nytt och att köra fast i gamla hjulspår illustreras. Det spelar ingen roll om orsaken är girighet, okunnighet eller dumhet – om inte upphovsrättsindustrin ger upp sin hopplösa kamp och börjar tänka nytt kommer de snart att bli omkörda, förlegade och utdöda.

Travar med tomma CD-skivorEn gång i tiden infördes en kassettavgift i Sverige för att ge ersättning till musikskapare för de förlorade intäkter som de nya kassettbandspelarna innebar. Plötsligt kunde människor hemma kopiera sina LP-skivor till medier som förvisso hade lite sämre kvalitet men som ändå medgav ett behändigt, portabelt format och som inte krävde dyr utrustning för att skriva till. När CD-brännarna kom utökades avgiften till att även gälla tomma CD-skivor – efter sedvanlig fördröjning på lagstiftarsidan. På senare år har det diskuterats att belägga exempelvis bredbandsuppkopplingar med en avgift och nu kräver Copyswede att även mobiltelefoner ska inkluderas i konceptet.

Förslaget är nedlusat med tankefel och felaktiga premisser.

För det första är det självklart rent idiotiskt att än en gång lägga in en specifik teknik i lagstiftningen. Lagstiftning måste alltid – och speciellt på ett område som förändras så pass snabbt som detta – vara teknikneutral för att förhindra nya diskussioner. Principen måste vara allmängiltig och inte vara bunden till en speciell teknik. Hur de exakta lösningen ska se ut måste sannolikt överlämnas till juridisk expertis med goda kunskaper även om teknikområdet.

För det andra är det tveksamt om det är motiverat eller ens rättssäkert och rättvist att belägga samtliga tomma CD-skivor, kassetter eller mobiltelefoner med en avgift av det här slaget. Alldeles för många använder inte tekniken för att göra upphovsrättsintrång, varför ska de då straffas med en extra avgift för det? Varför ska upphovsrättsindustrin få ersättning för att jag köper en skiva för att exempelvis säkerhetskopiera något eller dela med mig av mina semesterbilder till mina föräldrar?

För det tredje visar det sig, i princip samtidigt som Copyswedes krav presenterades, att ökningen av ersättningen från Spotify till artisterna ökat med 242 procent under årets första halvår. Medan upphovsrättsindustrin som vanligt kör på i samma hjulspår som alltid, vinner ny teknik mark och bidrar till att öka intäkterna för upphovsmännen. Upphovsrättsindustrin försvarar sitt eget revir och vinster, medan nya aktörer gör det som upphovsrätten har som enda syfte – att se till att den som skapat något också får ersättning för sitt arbete.

Det är ingen hemlighet att jag tycker att dagens upphovsrättslagstiftning är förlegad. Girighet, från vissa kulturskapare men framför allt från upphovsrättsindustrin som i sig inte skapar någonting, har gjort upphovsrätten till ett monster med skyddstider som är många gånger längre än industrins patent och med ökande krav på övervakning och integritetskränkande åtgärder som naturlig följd. Upphovsrätten ska garantera att ingen kan tjäna pengar på en skapelse utan upphovsmannens eller -kvinnans tillåtelse. Upphovsrätten finns inte till för att hindra fritt flöde av kultur och ett hälsosamt utbyte av kultur mellan människor. Hade upphovsrätten uppstått för ett par tusen år sedan och haft dagens utveckling hade industrin för länge sedan infört ett förbud mot att sjunga, vissla eller nynna på ett verk utan att ersätta upphovsmannen.

Skivbolag, förlag och andra inom upphovsrättsindustrin måste ge upp kampen mot kopiering och istället satsa på nya idéer. Människor kommer att vara villiga att betala för en hel del av den kultur som skapas, på olika sätt och i olika former. De förlorade pengar som industrin ser framför sig med varje potentiell kopia är nästan uteslutande imaginära. De allra flesta piratkopior skulle aldrig ha resulterat i en försäljning om kopieringen varit omöjlig. Pengarna som förlagen tror skulle ha lagts på inköp av skivan eller filmen finns helt inte – de är redan spenderade på hyra eller mat. Kopieringen har inte tagit några större marknadsandelar från industrin, den har enbart bidragit till att fler har fått möjlighet till ökad kulturkonsumtion. Den har dessutom hjälpt mindre kända kulturskapare att nå ut till en publik som därefter börjat konsumera verken även mot betalning.

Genom kopieringen ökar mångfalden inom kulturen och spridningen har nått fler personer och nya delar av världen. Genom nya satsningar som Spotify och andra nyskapande lösningar upprätthålls ersättningen till upphovsmakarna. Den enda förloraren är upphovsrättsindustrin, en industri som i mångt och mycket parasiterar på kreativa människors idéer och skapande.

Argumenten för varför upphovsrätten måste förändras och luckras upp är många och det enda motargumentet är egentligen att det inte längre skulle vara som man alltid har gjort. Det argumentet brukar för min del betyda att det finns extra stor anledning att kritiskt granska hur saker bedrivs i dagsläget, eftersom det sannolikt är dåligt om det är det enda argumentet för bevarande som går att komma på. Så länge det är huvudargumentet kommer det betyda att upphovsrättsindustrina aldrig kommer att övertyga mig och likasinnade om att de har rätt, snarast tvärt om.

Intressant?

Goda nyheter – och dåliga

Med jämna mellanrum undersöks svenskarnas attityder till invandring och till de människor som kommit från andra länder. Idag presenteras den senaste undersökningen och trenden som pågått i över 15 år fortsätter: svenskarna blir mer och mer positiva till invandring och till mångkulturalism. Samtidigt visar den senaste väljarbarometern att Sverigedemokraterna rasar och hamnar på 2,9 %. Givetvis hör nyheterna inte samman, men det ser nästan så ut.

Mångkulturalismen som invandringen de senaste åren har inneburit är positiv för samhällsutvecklingen i Sverige. Visst sker kulturkrockar ibland och det kan också vara svårt att skapa förståelse för andra kulturer, något som slår åt båda håll och alltså inte bara gäller de svenskfödda. Över lag har dock mångfalden inneburit vinster såväl kulturellt som ekonomiskt. Nya handelsvägar har öppnats och många driftiga människor från andra länder har dragit igång företag när de kommit hit. Med en bättre integrationspolitik och utökad arbetskraftstinvandring skulle vi kunna lyckas ännu bättre.

Den enda trend som fortsätter att oroa är den som gäller attityder till människors rätt att fritt utöva sin religion. Siffran har i princip inte förändrats sedan 1993 vilket betyder att fyra av tio svenskar stödjer idén. Det betyder också att sex av tio tycker att människor inte förtjänar religionsfrihet om de kommer från andra delar av världen. Det är sannolikt att den största delen av denna skepsis riktar sig mot muslimer, vilket är olyckligt. Idag har vi redan alltför stora klyftor mellan den så kallade västvärlden och den muslimska världen. För att överbrygga klyftan och skapa förståelse är det inte rätt väg att gå att försöka inskränka religionsfriheten, tvärtom är det lättare att förstå människor om man faktiskt lär känna dem och kan se deras kultur.

Kopplat till denna trend finns en som är inte bara oroande utan också märklig: Folkpartiet liberalernas sympatisörer har under de senaste åren blivit mindre positiva till att låta människor från andra länder fritt utöva sin religion. Hur man kan sympatisera med ett liberalt parti, som värnar religionsfrihet och individuell frihet högst av allt, och samtidigt vara emot religionsfrihet borde vara omöjligt. Tydligen håller inte partiets sympatisörer med, något som oroar. Ett parti vill förstås alltid vinna röster och tilltala sina kärnväljare. Ibland tar det sig underliga uttryck som går rakt emot partiets grundläggande ideologi. Troligen kommer Folkpartiet liberalerna aldrig att överge idealet att människors rätt till religionsfrihet, men det finns tyvärr aldrig någon garanti. Om partiet börjar falla i opinionen är det alltför lätt att ta upp populistiska frågor som hittas bland de egna väljarna. De språkkrav som introducerades som ett sätt att öka integrationen kan lätt förbytas i nya förslag som snarast tilltalar de mindre uttalat främlingsfientliga bland sverigedemokraternas väljare.

Kanske är det dock inte Folkpartiets sympatisörer som är den största källan till oro. Bland riksdagspartierna är det centerns väljare som är mest skeptiska till religionsfriheten och moderaternas som är mest skeptiska till invandring. Det är logiskt, eftersom stödet för invandring och för religionsfrihet är störst i städerna, framför allt storstäderna, och bland yngre. Med centerns väljare främst på landsbygden och många äldre som stödjer moderaterna, är det en naturlig följd. Genom att många unga flytt folkpartiet för att istället ge sitt stöd till miljöpartiet kan en del av attitydförändringen där också förklaras. Oavsett förklaringarna är det dock av yttersta vikt att partierna inte viker sig för opinionen utan fortsätter att försvara den mänskliga rättigheten som religionsfrihet innebär.

Intressant?

Nu finns denna artikel att läsa även på Second Opinion.


Bra att pröva nya finansieringsformer för kulturen

Kulturpolitik är ett område som jag tycker är väldigt viktigt. Vad jag framför allt tycker är viktigt är att minska den politiska påverkan på kulturen och istället försöka hitta olika sätt för kulturen att själv bestämma. Kulturpolitik är per definition ett sätt för det offentliga att bestämma vilken kultur och på vilket sätt kulturen ska få komma till uttryck. Den konservativa och den socialistiska kulturpolitiken är väldigt lika varandra, båda vill definiera god och dålig kultur. En liberal kulturpolitik däremot, vill låta all kultur få komma till uttryck. I dagens samhälle, där pengar är en ganska avgörande faktor för vilken kultur som kommer att nå ut till publiken, är alternativa finansieringsformer ett av de viktigaste instrumenten för att åstadkomma frihet i kultursektorn.

Ett av de mest grundläggande verktygen är att uppmuntra sponsring av kultur på olika sätt. Idag finansieras någonstans i storleksordningen 2/3 av all kulturverksamhet genom bidrag från stat, landsting och kommuner. Den enskilt största finansiären är statens kulturråd. Kultur som får nobben till finansiering därifrån kan vända sig – nej vänta, det finns ju i princip inga andra stora finansiärer! Det fåtal stiftelser som existerar är väldigt restriktiva med att dela ut pengar. För företag och privatpersoner ska det mycket till för att de ska sponsra kulturen eftersom vi i Sverige varken har en tradition av eller några incitament till att skapa kultursponsring och mecenatsystem.

Jag glädjs åt att höra att Stockholms stadsbibliotek tagit beslutet att hyra ut rotundan till ett förlag. Det är ett steg i rätt riktning, men tyvärr har det genomförts på ett amatörmässigt sätt.

För det första är hyran löjligt låg. 50 000 kr är alldeles för lite för att hyra ut en så pass stor och dessutom hett eftertraktad lokal. För det andra kan man ifrågasätta tiderna. Jag ser inget problem att i undantagsfall stänga lite tidigare för att hyra ur lokalen till privata tillställningar, men det måste alltid tas under noggrant övervägande. Biblioteket är ju där för att låna ut böcker i första hand, något som även Madeleine Sjöstedt påpekat. Kan man ändå garantera att uthyrningen funkar, även om inte låntagarna själva kan ströva runt fritt i rotundan, tycker jag dock att det är helt ok.

Viktigt är också att skydda varumärket Stadsbiblioteket. Därför måste det till principer och rutiner för vem som får hyra och när samt hur mycket det ska kosta. I det här fallet är det t.ex. ett förlag som hyr, något som känns fullkomligt naturligt.

Om sådana regelverk tas fram, ser jag med glädje fram emot att i alla fall en kulturverksamhet har hittat ytterligare en finansieringsform. Sen är det bara kvar att ta tag i resten av kulturvärlden. Med nya finansieringsformer skulle kulturen i Sverige kunna blomstra på många fler sätt än den gör idag.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Liberala tankar om en upphovsrätt 2.0

Upphovsrätten är ordet på allas läppar för tillfället. Rättegången mot grundarna av The Pirate Bay har aktualiserat ämnet på ett sätt som saknar motstycke. Lägg därtill den så kallade IPRED-lagen som ska underlätta för upphovsrättsorganisationer att jaga fildelare och ACTA som ska låta tulltjänstemän söka igenom elektroniska lagringsmedia på jakt efter upphovsrättsskyddat material, så förstår var och en att det är dags att på allvar diskutera upphovsrättens utformning.

Jag har diskuterat upphovsrätten på olika sätt i flera år, ända sedan jag började plugga medieteknik på KTH för sex och ett halvt år sedan. Detta blogginlägg, som kommer att bli ganska långt, är ägnat åt att försöka presentera det jag har kommit fram till.

Fortsätt läs


Bra svar från Madeleine Sjöstedt om Dramaten och Operan

Jag har tidigare kommenterat Madeleine Sjöstedts (FP) utspel om att slå ihop Dramatens och Operans administration och verkstäder. Jag tycker att idén är mycket bra, eftersom det skulle leda till mer scenkonst. Tyvärr håller inte alla med mig och kritiken har varit hård mot förslaget.

Nu bemöter Madeleine kritiken i en artikel på Newsmill. Hon pekar på att det hon föreslår fungerar i Wien och Köpenhamn, så varför inte i Stockholm?

Jag kan rekommendera artikeln, den är välskriven, saklig och bemöter all saklig kritik som framkommit på ett bra sätt.

Förhoppningsvis kan hon, genom att inte ge upp denna strid, förmå den konservativa kultureliten att börja tänka lite nytt och förstå fördelarna med vissa samarbeten.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Operan + Dramaten = mycket mer scenkonst

Madeleine Sjöstedt, kulturborgarråd i Stockholm, har fått en riktigt bra idé. Igår på DN Debatt presenterade hon ett förslag om att slå ihop Dramaten och Operan till en enhet. Fördelen med detta är att man kan ha en administration för båda scenerna och därmed spara pengar, pengar som istället kan användas till kärnverksamheten som är att producera kultur och scenkonst.

En så enkel idé har alltså inte presenterats förrän nu. Det är konstigt, men trevligt för Madeleine som kan ta åt sig äran av att ha kommit på detta.

Nu är det bara ett problem kvar. Sveriges så kallade kulturelit. Av någon, för mig outgrundlig, anledning är hela kultureliten emot förslaget. Inte med några rationella argument vad jag kunnat se utan helt enkelt en känsla av att det är fel. Man kan väl inte hålla på och slå ihop saker? Dessutom är det inte effektivt.

– Snarare är det så att ju mindre enheter man har, desto mer effektiv blir man, säger Marie-Louise Ekman, chef för Dramaten, till DN.

Jag skulle nog drista mig till att säga att Marie-Louise Ekman inte kan det minsta om ekonomi och organisation. I så fall hade hon aldrig sagt detta. Det är tämligen väl bevisat att större enheter, till en viss gräns och anpassat efter verksamheten, ger effektivitetsvinster. Men aldrig att effektiviteten blir större ju mindre enheterna är. Det finns en anledning till att alla företag skapar större enheter och inte mindre.

Ekman säger också att bara för att två verksamheter ligger vägg i vägg så betyder det inte att man bara jobbar på den ena av dem. Nej, det är sant. Däremot kanske man gör samma sak två gånger eftersom den ena sidan av väggen inte kan dra nytta av det som den andra sidan redan gjort.

Leif Zern påpekar att Dramaten inte är Operan. Nej, det vet vi. Däremot är det scener med likartat uppdrag och näraliggande verksamhet. Vad finns det för argument mot att låta dem få en administration som fungerar effektivare och billigare?

Lars Löfgren kommer med ett korkat inlägg som inte säger något om vad som egentligen är korkat i Madeleines förslag, trots att hans tes är just att det är korkat. Det handlar mest om att han ska berätta vad som varit bra och dåligt i historien. Jag förstår att han påpekar att det var dåligt för Operan och Dramaten att flytta ihop efter att Dramaten brann, men det handlar ju om lokaler. Det är ingen som föreslår att de båda ska dela scen och hus, bara administration.

Så vad är man egentligen emot från kultureliten? Att man får mer pengar över till att spendera på kultur? Det ter sig för mig helt sjukt. Å andra sidan är inte jag kulturelit, utan bara en vanlig kulturkonsument som vurmar för att det ska finnas ett rikt utbud av fri kultur.

Jag är rädd att en grymt bra idé kommer att kvävas av kulturetablissemanget av de två enkla anledningarna att det dels går emot deras ryggradskänsla (ju mer pengar desto bättre, oavsett vad de går till) och dels att förslaget kommer från en borgerlig och till detta liberal politiker (för vi vet ju alla att borgare i allmänhet och liberaler i synnerhet hatar kultur, eller hur?).

Nej, stå på dig, Madeleine, och fortsätt ligga på! Sveriges kultur förtjänar att någon faktiskt bryr sig om den.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,