Kategoriarkiv: Likabehandling och diskriminering

Säg nej till kvotering för jämställdhetens skull

Det är ingen nyhet att det är ont om kvinnor i toppen, speciellt i näringslivet och akademin. Trots de feministiska rörelsernas framgångar och politikernas olika försök att öka jämställdheten så går det långsamt, även om det definitivt går framåt. Sverige har lyckats bättre än många andra länder i Europa men fortfarande har vi lång väg kvar att gå.

En lösning som många lyfter fram är kvotering. Norge har sedan 2003 en lag om att minst 40% av platserna i bolagsstyrelserna ska vara vikta åt kvinnor. Deadline sattes till 2008. Resultatet har blivit fler kvinnor i bolagsstyrelserna, men inte riktigt de 40% som var målet. Dessutom är det tre gånger större andel kvinnor i styrelserna än det är på exekutiva uppdrag, exempelvis VD-poster. Kvinnor har i alltför stor utsträckning blivit invalda i styrelserna för syns skull, inte på sina meriter. Resultatet har också blivit att mätbara resultat har fallit (Tobin’s Q med i genomsnitt 18%).

Kvotering av den här typen gör i allra högsta grad mer skada än nytta. Bevisen från andra företag, som höjt andelen kvinnor i toppskiktet utan kvotering, är att företag med större jämställdhet också är mer framgångsrika. Det är inte nödvändigtvis så att jämställdheten i sig är den enda faktorn bakom framgången, men det är pikant att frivillig jämställdhet verkar vara lönsam medan kvoterad jämställdhet är dålig. Med minskad lönsamhet är det också lätt för motståndare till jämställdheten att säga ”vad var det vi sa” och ännu aktivare motarbeta kvinnors tillträde till maktpositioner, vilket direkt motverkar syftet med att införa kvoteringen från början.

Det går att dra paralleller till akademins värld. I början av 1990-talet introducerade i Sverige ett antal professurer, som fick namnet Thamprofessurer efter dåvarande utbildningsministern. Dessa var vikta åt kvinnor för att på så sätt öka jämställdheten i den extremt manligt dominerade akademiska världen. Det var ett lovvärt initiativ, men resultatet blev alltför ofta att dessa professorer sågs ned på av sina manlig kolleger och det var många som fick höra att de inte var ”riktiga” professorer, utan bara tillsatta för syns skull. Eftersom deras tjänster skapats mer eller mindre enbart för dem, blev de motarbetade och förlöjligade  i den extremt meritokratiska värld de skulle verka i.

Graf över jämställdheten i bolagsstyrelser och på exekutiva positioner, med Norge i topp på bolagsstyrelserna, Sverige tvåa men med mycket större andel kvinnor på exekutiva positioner. Källa: The Economist

Jämställdheten ser jämförelsevis bra ut i Sverige även utan kvotering. Diagramkälla: The Economist.

I Sverige har vi hittills valt att inte lagstifta om kvotering i bolagsstyrelserna. Trots det visar det sig att vi klarar oss nästan lika bra som Norge på den fronten, samtidigt som vi faktiskt har större andel kvinnor på VD-positioner och andra exekutiva uppdrag. Med andra ord gör vi någonting annat rätt, något som dessutom verkar fungera bättre.

Precis som The Economist skriver, så handlar det mer om livspussel och samhällsattityder. En del i det hela är givetvis barnomsorgen, men det finns många andra delar också. Gemensamt är att kvoteringen enbart behandlar symptomen, medan det vi hittills gjort i Sverige faktiskt till stora delar behandlar sjukdomen och strävar efter att förändra strukturerna i samhället. Det är på den sidan vi måste fortsätta arbetet. Det är klart att kvotering är lättare att sälja som politiskt projekt, eftersom det ger snabba resultat i statistiken, vilket är lätt för medierna att rapportera om. Precis som så mycket annat i politiken är det dock inte de snabba resultaten och sifferexercisen som är det intressanta. Vad som krävs från politiken är långsiktiga, hållbara lösningar som gör att samhället blir självreglerande.

Det är inte lätt att förändra ett samhälle, men politik måste vara att vilja. Det kan aldrig få bli en fråga om en snabb fix som håller till nästa opinionsmätning eller i bästa fall till nästa val. Självklart är det svårare att bedriva politik på det sättet och självklart kommer det ta längre tid att göra karriär i politiken om man arbetar på det sättet. Om vi ska få till stånd hållbara förändringar av samhällsstrukturen är det dock det enda sättet.

Så säg nej till kvotering – för jämställdhetens skull!


Reducera inte människor till deras etnicitet

Av regeringskansliets anställda har tio procent utländsk bakgrund, till skillnad från befolkningen som helhet där siffran är 19 procent. Visst finns det en hel del att jobba på, men frågan är om inte undersökningen i sig är en del av problemet.

Jasenko Selimovic

Jasenko Selimovic – otroligt kompetent person som förtjänar bättre än att reduceras till sin etnicitet. (Foto: Per Pettersson)

Svenskarna har alltid älskat sin statistik. I början handlade statistik och register om att få korrekt underlag för beskattning, senare blev vi helt frälsta i alla former av statistik för att identifiera problem eller för den delen bevisa vår egen förträfflighet. Siffror och statistik är också lätta att göra snygg grafik på och att jämföra, vilket tilltalar journalister. Det är därför det är lättare att prata lärartäthet per elev, skattekronor och ören samt antal poliser, än det är att tala om kvalitet, måluppfyllelse och nöjdhet.

I vissa fall är statistik och siffror relevanta och i de flesta fall säger de åtminstone något om sanningen, även om tilltron till dem i många fall är kraftigt överdriven, för att inte säga rent absurd. Det senaste området där statistiken och siffrorna fått en allt större roll är i jämförelsen av jämställdheten i samhället. Andelen kvinnor respektive män inom olika områden har länge jämförts och på senare år har även statistik över utlandsfödda eller människor med utländsk bakgrund inkluderats. Som med så mycket annat är det relevant att ha en sådan jämförelse, men liksom många andra områden har siffrorna blivit viktigare än allting annat.

Symptomatiskt är att Svenska Dagbladet idag på sin förstasida placerar nyheten att regeringskansliet inte når upp till målet om att de anställda ska avspegla befolkningens sammansättning vad gäller exempelvis personer med utländsk bakgrund. Tio procent av de anställda motsvarar inte de 19 procent som befolkningen består av. Därmed återstår en del jobb, ingen tvekan om det, men samtidigt bidrar artikeln till problemet. Istället för att lyfta fram duktiga människor som verkligen vet vad de gör, bidrar artiklar och undersökningar av det här slaget till att förminska människor till en summa av de kollektiv de tvångsansluts till – kön, etnicitet, tro, bostadsort, längd, läggning etc.

En av de människor som drabbas i artikeln är Jasenko Selimovic, en duktig politiker och kulturpersonlighet. Han blir i artikeln en person som integrationsminister Erik Ullenhag ”är påtagligt nöjd över att ha lyckats rekrytera”, underförstått på grund av sin etniska bakgrund. Det är okänt hur Jasenko själv känner inför artikeln, men jag tycker inte att den gör vare sig honom eller den etniska jämställdheten någon tjänst – snarast tvärtom.

Det är givetvis lätt att som journalist göra det lätt för sig och enbart jämföra siffror och det är lätt för politiker och andra att reagera på dessa. Siffror är förhållandevis entydiga. Däremot säger de sällan något om hela verkligheten och komplexa problem reduceras till en fråga om procentsatser, decimaler eller kronor och ören. Många problem, speciellt så komplexa problem som hur människor med utländsk bakgrund ska kunna komma in i samhället och bidra med sina kunskaper, förtjänar bättre än så.

Intressant?


Friheten stärks inte genom niqabförbud

Diskrimineringsombudsmannen (DO) har kommit med sitt utlåtande om niqabförbud i skolan. Hon kommer fram till att skolan gjorde sig skyldig till diskriminering när de ville tvinga en elev att vara utan plagget när hon befann sig i skolan. Beskedet är väntat och helt rätt tänkt.

Kvinna med niqabMåste du som elev ständigt visa ditt ansikte i skolan? Ja, svarar Västerorts vuxengymnasium med större delen av Stockholms utbildningsnämnd i ryggen och förbjöd en elev att bära niqab på lektionerna. Nu får de bakläxa av DO, som konstaterar att de inte uttömt alla andra möjligheter för eleven innan de kom med sitt ultimatum, vilket diskrimineringslagen kräver. Det är svårt att se hur beslutet kunde blivit något annat med tanke på lagstiftningen och det är bra att DO sätter ner foten. Samtidigt blir det inget rättsligt efterspel, eftersom skolan lät eleven gå kvar, med niqab, i väntan på beslutet. Hon är nu färdigutbildad och har lämnat skolan så det finns inte anledning att gå vidare.

Oavsett vad man tycker om diskrimineringslagstiftningen så är det intressant att diskutera huruvida det är rimligt att kräva att alla elever visar hela ansiktet varje minut av lektionstiden. Krävs det verkligen för undervisningen? Jag är benägen att svara nej. Stora delar av undervisningen sker utan att läraren tittar på eleverna. De gånger som eleverna måste visa ansiktet är givetvis under prov och andra tillfällen som är direkt betygsgrundande. I det aktuella fallet har det inte varit ett problem, eftersom eleven kunnat sitta i klassrummet på så sätt att ingen man kunnat se hennes ansikte, samt att hon villigt tagit av sig sin niqab när det behövts för identifiering. Vad är det då som hindrar att hon resten av tiden döljer allt utom ögonen?

Många av de som förespråkar ett förbud hävdar att de gör det av omtanke för kvinnorna. Problemet är att denna typ av förbud, liksom burkaförbuden som dyker upp på olika håll i Europa, motverkar sitt syfte. Genom att förbjuda plaggen hjälper man inte kvinnor att ta sig utanför hemmet och att kasta av sig förmodat kvinnoförtryckande plagg. Effekten blir istället att kvinnors rörlighet och frihet ytterligare begränsas, eftersom de håller sig borta från de platser där deras kläder är förbjudna. På så sätt inskränker man ytterligare deras möjligheter till utbildning, något som försvagar deras position i samhället än mer.

Ytterligare en poäng är att problemet är minimalt. Det antal kvinnor i Sverige som bär burka eller niqab är försvinnande litet. Än färre är de som gör det i en undervisningssituation. Det är därför extra märkligt att man har valt denna strid och att Lotta Edholm, folkpartistiskt skolborgarråd i Stockholm, reagerar så kraftigt på beskedet. Varför är denna fråga så principiellt viktig och vad vinner man på att totalförbjuda religiösa plagg på elever? Hade frågan gällt lärare hade det varit en annan sak, eftersom man inte kan förvänta sig att det går att ha på sig denna typ av plagg i alla arbeten. Däremot borde alla människor tillåtas att ta del av offentligt finansierad verksamhet oavsett val av klädsel. De är ju med och betalar för skolan via sin skattsedel. Så länge identifiering är möjlig borde det inte finnas något problem.

Folkpartiet har på senare tid gjort burka- och niqabförbud i skolan till sin profilfråga, ett ställningstagande som många både inom och utom partiet ifrågasatt. Efter dagens besked flyttade partiet fram sina positioner ytterligare genom att föreslå lagstiftning för att neutralisera DO:s utlåtande. Hur detta kan motiveras utifrån liberalismen är obegripligt och verkar bara vara ytterligare ett exempel på hur FP allt mer fjärmar sig från liberala ideal. Än så länge stretar andra partier i regeringen emot förslaget och förhoppningsvis slipper vi denna typ av lag. Det vore skamligt om Sverige sällade sig till skaran av länder som stiftar lagar som direkt syftar till att inskränka muslimers frihet.

DO:s besked är välkommet och på kort sikt kan vi hålla mot de islamofoba krafter som tyvärr finns i samhället. Samtidigt gäller det att beslutet inte hindrar den fortsatta debatten om religionens gränser gentemot det sekulära samhället. Vi måste fortsätta kämpa för att yttrandefriheten ska gälla även i förhållande till religioner och att karikatyrer inte ska censureras. Vi måste fortsätta kämpa för rätten att kritisera såväl religion som ateism utan rädsla för repressalier – samtidigt som vi också måste kämpa mot de krafter som försöker använda tvång eller utöva förföljelse baserat på religion. Kritik och förföljelse är två vitt skilda saker. Frågan är varför det verkar vara så svårt att förstå det?

Intressant?


Homosexualitet och stridspittar

Efter många turer öppnar nu Pentagon plötsligt för att tillåta öppet homosexuella i den amerikanska militären. Samtidigt kanske regeringen överklagar beslutet – i väntan på ett beslut i kongressen som syftar till att tillåta öppet homosexuella i den amerikanska militären.

Amerikanska flaggan med pridefärgerDet stora landet på andra sidan havet har en ytterst komplicerad inställning till homosexualitet (och antagligen även bisexualitet, men det är något som i princip aldrig ens diskuteras; det är ju något som går utanför den svart-vita retoriken som de är så förtjusta i). I 17 år har den amerikanska militären haft som policy att homosexuella fått ta värvning, så länge de inte berättar för någon om sin sexuella läggning. Don’t ask, don’t tell har varit principen. Barack Obama lovade under sin valkampanj att avskaffa policyn men det är inte förrän nu som något händer – och då är det inte presidenten utan en domare i Kalifornien som tar initiativet. I en dom har policyn dömts ut som konstitutionsvidrig och nu har Pentagon beordrat värvningskontoren att acceptera även homosexuella som inte tiger om sin läggning.

Samtidigt florerar rykten om att den federala regeringen under Barack Obama kan komma att överklaga beslutet, för att behålla samma praxis som tidigare i väntan på ett kongressbeslut. Det paradoxala i detta är att det kongressbeslutet ska gå i precis den riktning som Pentagon redan gått utan politikernas inblandning. Ett överklagande från regeringen skulle därmed gå direkt emot deras egna intentioner på området och skulle definitivt uppfattas som ett allvarligt svek mot de löften Obama gav till HBT-världen under sin valkampanj. Det skulle skada presidentens förtroende i flera grupper där han har som starkast stöd och dessutom göra honom till åtlöje i HBT-personers och andras ögon världen över.

Än mer spännande är det faktum att det land i världen som anser sig vara demokratins, öppenhetens och yttrandefrihetens främsta förkämpe i världen, år 2010 fortsätter att strukturellt diskriminera människor som inte är heterosexuella cis-personer. Det är en sak med taskiga attityder i ett samhälle, sånt tar ett tag att komma till rätta med, men att från det offentligas sida genom exempelvis lagar spä på diskrimineringen och fördomarna är förkastligt. Pentagon har, förbluffande nog, plötsligt gått före politikerna. Den enda anledningen regeringen därmed skulle kunna ha att överklaga beslutet vore att de vill låtsas som att det var de som visade framfötterna och beordrade militären att sluta med diskrimineringen. Möjligen kan det gå att lura vissa oinsatta inhemska grupper att så också var fallet. I de flesta andra ögon kommer ett överklagande att ses som ren idioti.

Intressant?


Multikulturalism – mer, mindre eller meta?

Angela Merkel kritiserade nyligen multikulturalismen, vilket fått antirasister att bli upprörda och främlingsfientliga krafter att känna sig bekräftade. I Sverige har vi numera Sverigedemokraterna, tydliga förespråkare för monokulturalism, i riksdagen. Frågan är om ”multikulti” har blivit så förlegat som vissa tycks tro.

Multikulturalismen har blivit en käpphäst för många inom politiken. De enda som ifrågasatt den har varit främlingsfientliga krafter, utifrån perspektivet att den varit ett hot mot den monokultur som de ansett har funnits inom ett land eller i vissa fall en specifik region.

Så inte längre.

Nyligen kritiserade Angela Merkel multikulturalismen i dess nuvarande form. För inte så länge sedan skrev Sofia Nerbrand om hur det är ett problem att förespråkarna för öppnare gränser helt okritiskt har hyllat mångkulturen, trots att det finns många problem. Dessutom har mångkulturen på många sätt blivit ett levande väsen i sig själv, ett ändamål där individerna som står för de mångfacetterade kulturyttringarna helt glöms bort. Någonstans har det plötsligt öppnats portar för kritik av den heliga kon och antagligen kommer de främlingsfientliga krafterna att glatt gnugga händerna i inledningsskedet.

Som tur är kommer deras lyckliga skratt antagligen att fastna i vrångstrupen inom kort.

Kritiken mot mångkulturen är nämligen sund och handlar inte om att stänga länder och stoppa invandring. Istället handlar det om att äntligen se kritiskt på de problem, vissa av dem skapade av multikulturalismen men ännu oftare av samhällets räddhågsna strävan efter mångkultur och de förtäckta protesterna mot den utvecklingen. I ett samhälle där det är tabu att kritisera öppet, kommer de dolda protesterna göra att glastak och -väggar byggs upp på de mest förskräckliga sätt, både för att det är det enda sättet att göra motstånd men också för att fördomar frodas när de aldrig kan ventileras och trasas sönder i en öppen, konstruktiv debatt.

För att ta ett exempel i högen: det finns gott om driftiga entreprenörer med invandrarbakgrund. Inte sällan har de idéer om att starta verksamheter där målgruppen är landsmän eller andra människor med liknande kulturell bakgrund. Om de lyckas, skulle de innebära en tillgång till samhället istället för den ekonomiska belastning de blir när deras talang slösas bort i arbetsmarknadsåtgärder eller andra bidragslösningar. Tyvärr är det på många håll helt omöjligt att få igång verksamheten. Varför? De får inte tag på lokaler att bedriva den i, trots att det står tomma lokaler tillgängliga överallt! Problemet är att fastighetsägarna, inte sällan de allmännyttiga bolagen, inte har tilltro till deras förmåga att betala hyran eller för den delen deras ärliga avsikter. Därmed står de utan hyreskontrakt, trots att de har frikostiga lånelöften från de banker som, efter finanskrisen, blivit allt mer restriktiva med lån. Den attityden från fastighetsbolagen är en produkt delvis av att vi i praktiken har ett förbud mot att kritisera det mångkulturella samhället, men också av just detta beteendet – om ”de där invandrarna” upplevs som ett problem, som människor som bara lever på bidrag, kommer de heller inte att få en chans att bevisa motsatsen. Ännu en ond spiral har tagit form.

I andra länder tas entreprenörsandan till vara på andra sätt och monokulturella områden ses inte som ett problem. På många håll i världen finns Chinatowns, Litte India och andra lands- eller kulturbetingade områden med en stark majoritet av en viss befolkningsgrupp – områden som surrar av liv och som har en tilltro till det omgivande samhället. I dessa smältdeglar möts olika kulturer och många människor födda inom landets gränser kommer till dessa områden för att konsumera, allt från prylar och inredning till mat och kryddor. Genom att ekonomin klarar sig utan bidrag från det offentliga samhället, ökar framtidstron bland människorna i dessa områden och även om det finns kulturella regler för hur man beter sig, finns det en bred acceptans för att följa de lagar och regler som gäller för det land man bor i. I våra utanförskapsområden skapas istället en misstro mot det omgivande samhället och framtidstron förstörs av att ungdomar ser sina föräldrar vara beroende av statlig välvillighet år efter år. Respekten för demokratin försvinner, valdeltagandet faller och andra auktoriteter än rättsväsendet tar över.

I det läget kliver rädslan för att kritisera mångkulturen in och de som ser risk för alternativa lagar beskylls för att vara rasister eller islamofober (eftersom det ofta handlar om rädsla för sharialagar, en rädsla som förvisso är överdriven). Sanningen är att det finns stora problem med dessa alternativa auktoritetsstrukturer och även om de inte ska skyllas på en viss religion eller kultur, så finns de där och måste bekämpas om inte sprickorna i samhället ska vidgas. De alternativa auktoritetsstrukturerna är också nästan alltid odemokratiska och strängt hierarkiska på sätt som påminner om olika former av diktaturer. I ett samhälle där demokratin och delaktigheten är viktiga grundpelare måste denna typ av strukturer bekämpas. Det är skapade kulturer som alltför ofta skyddas av vurmen för det mångkulturella, men som egentligen har ytterst lite gemensamt med någon kultur och mer med vissa individers makt- och kontrollhunger.

Kritiken som börjar höras är mindre ett uttryck för att mångkultur är dåligt och mer ett uttryck för att det varit omöjligt att kritisera något som kunnat antas ha det minsta med mångkultur att göra. Vad som börjar höras är sund skepsis mot hur samhället har utvecklats och den passiva acceptansen av allt mer oacceptabla parallellstrukturer i samhället. Om vi ska kunna sträva efter en värld där alla människor fritt kan röra sig över alla gränser, måste vi också tillåta kritik och debatt om värderingar. Utan en fri diskussion kommer det aldrig att gå att slå hål på fördomar – istället kommer det att byggas allt fler osynliga murar mellan olika kulturer och människor. Sverigedemokraternas intåg i riksdagen beror bland annat på övriga partiers försök att tiga ihjäl dem, men också på oviljan att diskutera att det varit tabu att diskutera multikulturalismen över huvud taget.

Det mångkulturella samhället är här för att stanna – subkulturerna blir allt fler redan inom de mer västerländska popkulturella ramarna och ju mer människor rör sig över gränserna, desto mer blandas kulturer och ger upphov till helt nya kulturyttringar. Den utvecklingen är spännande och innebär stor potential för samhällsutvecklingen. Genom levande debatt och utbyte kommer samhället att utvecklas i positiv riktning. Då måste det dock vara möjligt att ifrågasätta och kritisera, annars blir debatten ensidig och alla som är oroliga för att säga något fel kommer att dra sig för att ge sig in i debatten. Det är inte vägen framåt. Ska vi ta oss bort från klyftor och misstro måste vi börja släppa diskussionen fri, för det är bara genom att utsätta sina fördomar för kritisk granskning och att låta dem möta verkligheten som de går att slå hål på. Sverigedemokrater och andra främlingsfientliga krafter kan inte tigas ihjäl, de kan bara bemötas genom debatt. Det är dags att sluta vara på defensiven och erkänna de fel som begåtts, öppet och villigt, för att sedan konstruera lösningar. Det är bara så det går att övertyga skeptikerna om att det inte är de allt öppnare gränserna det är fel på, utan att felet ligger i samhällets mottagande och fördomar, men också i att kulturella uttryck som går emot grundläggande mänskliga rättigheter alltför ofta har accepterats i mångkulturens namn.

Debatten om multikulturalismen är därför inte en debatt om mer eller mindre, det är en metadebatt om var vi hamnat fel i den tidigare debatten och hur vi ska kunna komma till rätta med det problemet. Förhoppningsvis kommer allt fler att landa i att det inte handlar om att kritisera eller motarbeta hela kulturer utan enbart att ifrågasätta de saker som innebär brott mot de negativa rättigheterna. Då kan vi sluta debattera exempelvis slöjor på allmän plats och istället diskutera det fria valet att bära slöja eller att slippa, ett val som ska göras av slöjbäraren och ingen annan. Ingen religion, hudfärg eller kultur är i sig ett problem. Däremot finns det rötägg av alla färger och det finns enskilda traditioner som är förtryckande. Dessa går att rensa ut utan att rasera och utplåna hela kulturer. Det är dags att bejaka mångkulturen en gång för alla och sluta fokusera på den – istället är det dags att börja prata grundläggande mänskliga rättigheter och hur varje människas frihet kan maximeras. Då kan enskilda företeelser kritiseras utan att hela grupper misstänkliggörs och då kan den ömsesidiga respekten mellan olika kulturer byggas på stadig grund. Öppenhet är, som så ofta, den bästa medicinen.

Intressant?


Visionär torsdag – en vision om alla individers frihet

”This must be Thursday. I never could get the hang of Thursdays.” Orden är Arthur Dents och boken de är hämtade ur är Liftarens guide till galaxen av Douglas Adams. Jag håller med Arthur, torsdagar är en lite underlig dag. Vad ska man med den till? Nu har jag kommit på svaret och för en gångs skull är det inte 42. Från och med nu och fram till valet kommer jag använda torsdagarna till att presentera mina visioner om samhället och varför jag är engagerad i politiken. Detta är kopplat till Amanda Briheds initativ Visionär Allians, #vallians.

Leva i harmoni, konstverkFör mig har alla människors lika rättigheter alltid varit helt grundläggande. Jag har aldrig kunnat förstå varför människor ska diskrimineras på grund av sitt kön, etnicitet, sexuell läggning och så vidare. Därför har jag förvånats gång på gång över att inte ens lagstiftningen behandlar människor likadant. Varför ska det finnas olika lagstiftning för äktenskap beroende på om paret är samkönat eller inte? Varför ska vissa människor uteslutas från möjligheten att adoptera på grund av vem de har valt att leva med? Det finns många för mig obegripliga särbehandlingar och en av anledningarna till att jag är engagerad politiskt är att jag vill få bort dem.

Min vision är ett samhälle, en värld, där alla människor får vara individer och där lagstiftningen är neutral med avseende på kön, läggning, etnicitet, religion, ja beträffande alla individers olika personliga egenskaper. I min värld får både samkönade par och transpersoner adoptera barn utan att någon tycker att det är konstigt. I min värld får killar klä sig i kjol på samma sätt som tjejer sen länge får klä sig i byxor. I min värld bryr man sig inte om varandras religiösa övertygelser och försöker inte omvända varandra. Framför allt låter man inte religiösa övertygelser ligga till grund för moraliserande lagstiftning.

Vissa skulle säkert säga att min vision borde göra mig till en typisk vänsterväljare. Då har de inte förstått vad det handlar om. Vänsterns vision är nämligen ett samhälle där personliga egenskaper, engagemang och skicklighet inte ska avspeglas nämnvärt i hur bra man har det. Det är där min vision skiljer sig från deras och där anledningen till att jag är liberal finns. För mig ska den som anstränger sig också få lön för mödan. Min vision är inte ett samhälle där alla är lika utan där alla får vara individer. Vill man jobba för att uppnå högre materiell status, så får man göra det. Nöjer man sig med lägre status i utbyte mot mer fritid eller liknande, ska man få göra det. Det som ska garanteras är saker som att ingen svälter eller står utan tak över huvudet mot sin vilja. I övrigt är det upp till varje individ att välja vilken ambitionsnivå man har för sitt eget liv.

Min vision är ett samhälle fritt från missunnsamhet och avundsjuka, fritt från fördomar och hat mellan grupper. Min vision är ett samhälle där alla får vara som de vill vara utan att bli diskriminerade, straffbeskattade eller nedtryckta, vare sig av andra människor eller av staten. Ett samhälle där alla individer är så fria som det bara går med andra ord. Visst vore det underbart?

Intressant?

Vård för papperslösa – medmänsklighet eller omänsklighet

I Sverige är det svårt att få vård utan korrekta papper i handen. Sverige och Österrike är de länder som placerar sig i botten vad gäller vård av papperslösa. Det är en skam och det är på tiden att det förändras.

Två händer som omger en mörkyad människa och ett rött kors

Illustration: Annika Huett

Föreställ dig att du befinner dig utomlands. Du kanske är där på semester eller av annan anledning. På något sätt har du vandrat över gränsen till grannlandet utan att ha med dig ditt pass och i snårskogen där, kanske bland templen i gränslandet mellan Thailand och Kambodia, ramlar du och bryter benet. Kommer du vilja ha vård i det landet där du faktiskt fallit och blivit hittad av en guide? Antagligen. Du kommer leva rövare om de vägrar ge dig vård på grund av att du inte har pass och visa med dig i fickan. Om de får för sig att det är viktigare att utreda huruvida du ska utvisas än att du får benet gipsat kommer du att hota läkarna, tjänstemännen och nästan hela landet med västvärldens vrede. Inte sant?

Föreställ dig nu att du vistas utan papper i Sverige. Du kanske har fått avslag på din ansökan om uppehållstillstånd och därför har valt att gömma dig, eftersom du kommer att torteras och kanske avrättas om du skickas hem igen, oavsett vad migrationsverkets experter tror sig veta om ditt hemland, det land du växt upp i och de antagligen aldrig ens satt sin fot i – om de alls vet var det ligger. Din dotter ramlar ur trädet som hon klättrat upp i och bryter armen. Skulle du då förvänta dig att få hjälp från vården?

Idag kan papperslösa inte få vård på många håll i Sverige. Dels handlar det om en ständig rädsla för att de ska bli tagna av polisen och utvisas om de söker sig till det offentliga Sverige. Dels handlar det om att de vårdkostnader som vi tar för givna inte gäller för dem som inte har papper på att de får befinna sig i landet. De kostnader för vården som tas ut av papperslösa, ofta människor med små eller inga ekonomiska medel, gör det i praktiken omöjligt att uppsöka vård. Hippokrates ed har plötsligt fått förbehåll om att du måste ha rätt härkomst eller papper för att få hjälp, istället för att vara ett universellt löfte om att vårda de sjuka.

Region Skåne har redan tagit steget att erbjuda papperslösa flyktingar vård på samma villkor som svenska medborgare. Kostnaden är en miljon kronor om året. I en vårdbudget på nästan 25 miljarder kronor betyder det att den posten utgör 0,004 % av totalen. Det är ett litet pris att betala för medmänsklighet – något som till och med Sverigedemokraternas representant i vårdnämnden höll med om när beslutet togs i mars 2008.

– Det de sa var just det att de här människorna är redan här. Om de ska avvisas eller inte avvisas är inte en fråga för oss, vi sysslar med vård. Det tycker jag var hedervärt.

Gilbert Tribo (FP) i ett uttalande till DN när det begav sig

Det kan inte råda några tvivel om att det enda rätta och medmänskliga att göra är att ge vård till den som behöver det, oavsett deras juridiska status. Det måste gälla papperslösa flyktingar lika mycket som alla människor som vistas legalt i landet, oavsett åkomma eller diagnos. Vården är en av det offentligas kärnverksamheter och den måste vara universell och ges på lika villkor. Oavsett vissa kommentarer från sverigedemokratiskt håll visar exemplet Skåne att den enda vägen att gå i vårdfrågor är att visa medmänsklighet och medkänsla. Vem vill ha ett kallt, omänskligt samhälle där dina papper avgör hur du behandlas? Inte jag i alla fall.

Intressant?