Etikettarkiv: per gudmundsson

Liberalism och konservatism – a match made where?

Paulina Neuding, Mattias Svensson, Johan Tralau och Per Gudmundsson på Axess seminarium om liberalism och konservatism, Almedalsveckan 2011Bästa starten på en Almedalsvecka hittills var att lyssna till Mattias Svensson, Per Gudmundsson och Johan Tralau diskutera samarbetet mellan konservativa och liberaler. Trots att det gjordes en del försök att motivera samarbetet som naturlig och kanske nödvändigt, håller jag mig fortsatt skeptisk till ett så pass långtgående samarbete som hittills varit fallet.

Konservatismen och liberalismen delar många idéer, det råder det inga tvivel om. Mattias Svensson redogjorde förtjänstfullt om exempelvis medelklassens flitighetsideal som något som såväl konservatismen som liberalismen delar. Över lag är det just ekonomiska spörsmål och synen på att det civila samhället på olika sätt är lämpligare att lösa många problem än staten. Vad som däremot inte låter sig översättas från medelklassideal till politik är uppförande och moral.

Speciellt Johan Tralau försökte mena på att liberalismen behöver konservatismen för att fungera i praktiken. Liberalismen, menade han, är en principfast ideologi som dock råkar ut för att dess följare kompromissar med idealen, exempelvis vad gäller sociala konventioner, något han också ansåg nödvändigt och därmed skapade en grogrund för ett liberalt-konservativt äktenskap.

Även om så har varit fallet under lång tid, är det dock inte ett givet förhållande. Ett exempel som dök upp var förbud mot sexuellt umgänge på allmän plats. Det är något som inte direkt skadar någon, men som många liberaler i hans ögon ändå vill ha förbud mot. Det är medelklassens sexualmoral som lyser igenom och som vissa menar att liberaler stödjer. Jag vill hävda att de som propagerar för dessa ideal snarast är de vanliga konservativa eller möjligen liberalkonservativa, inte liberaler.

Jag anser exempelvis att det egentligen saknas grund för statligt beivrande av sexuella aktiviteter på allmän plats. Argumentet att det exempelvis skulle vara skadligt för barn att se den typen av aktiviteter anser jag bygger på föreställningar om sexualitet som något väldigt privat och något som helst inte ska diskuteras och framför allt något barn ska skyddas från att få kunskap om – väldigt borgerliga ideal men knappast naturligt liberala. Sexualitet är en naturlig del av alla levande varelser och det är bara människan som fått för sig att det skulle vara något onaturligt, skamligt eller på annat sätt olämpligt att diskutera eller visa upp. Det mest talande exemplet är givetvis USA, där det anses vara fullt naturligt att barn kan titta på grova våldsskildringar, men där ett naket bröst eller två kan orsaka att filmer får 18-årsgräns.

Att vara liberal är kluven, hävdar många, men sanningen är att stora delar av kluvenheten beror på att stora delar av världen delat upp politiken i höger och vänster. Liberaler är inte en naturlig del av någon av dessa sidor, sett till den politiska och ideologiska helheten. Liberaler är naturligt höger vad gäller ekonomi, möjligen med några brasklappar om socialt ansvarstagande beroende på liberal dialekt. Vad gäller livsstilsfrågor är det inte alls naturligt att landa i endera blocket och rent generellt är det givetvis så att samarbeten kan sökas åt olika håll, eller åt båda håll samtidigt, beroende på sakfråga.

Det liberala-konservativa äktenskapet kan självklart vara nyttigt för den ekonomiska utvecklingen, inte tu tal om det, men det är långt ifrån självklart att ha en liberal-konservativ regering som står enad i alla frågor under hela mandatperioder. Föreställningen om en enad regering som aldrig går utanför samarbetets ramar för att driva igenom frågor blir i praktiken omöjlig i längden om det finns olika ideologier inom samarbetet. Det är heller inte önskvärt, något som såväl politiker som medborgare och medier måste lära sig och acceptera. Regeringsduglighet handlar inte om att vara eniga i alla frågor, utan att få igenom exempelvis budget och andra högprofilfrågor. Att tvinga fram en regeringskris i exempelvis frågan om tvångssteriliseringar är däremot inte lämpligt, utan då bör majoriteter sökas direkt i parlamentet, utan propositioner från regeringen. Det fungerar på många håll i världen, så varför inte i vårt lilla nordiska land?

Intressant?

Annonser

Flyktingar – skyddsvärda individer eller poster i kostnadskalkyler?

Per Gudmundsson skriver idag i SvD att vi inte får lämna walkover i invandringsfrågorna och mer exakt menar han att fler politiska partiet än Sverigedemokraterna måste våga prata om kostnaden för invandringen. Han har förstås en poäng. Genom att tassa runt ämnet och inte våga ta i det, lämnar man fältet öppet för Sverigedemokraterna. Självklart måste de andra partierna börja prata mer om den ekonomiska aspekten av invandring – för det är inte bara kostnader som kommer av det hela. För att citera Gudmundsson:

”En tioprocentig ökning av den totala migrantstocken från ett specifikt land resulterar i genomsnitt i omkring sex procent mer export till landet i fråga. Importen ökar med omkring nio procent.” 12000 personer ger export för 7 miljarder kronor mer.

Dessa siffror förtjänas att lyftas fram och bankas i skallen på Sverigedemokrater som bara pratar om kostnaderna för staten i form av etableringsbidrag, SFI med mera.

Samtidigt måste vi vara på det klara med att invandringen inte bara ska ses som en ekonomisk fråga. I dagsläget har vi en invandring som består av dels asylsökande, dels anhöriginvandring till asylsökande som fått uppehållstillstånd. Arbetskraftsinvandringen från länder som inte ingår i EU/EES är i det närmaste obefintlig, även om Alliansen och Miljöpartiet nyligen drev igenom nya regler för arbetskraftinsvandring som gör det lättare för människor att komma hit och jobba. EU är på väg i samma riktning med sitt så kallade ”blue card”.

Vad detta innebär är att den invandring som sker i första hand består av människor som är förföljda i sitt eget land och därmed måste fly för att kunna leva normala liv. Dessa människor kan vi inte se på som poster i en kostnadskalkyl. De här människorna har kommit hit för att de behöver vår hjälp. Rika länder som lever i fred och frihet har en skyldighet att hjälpa de människor som flyr från förtryck, förföljelse, krig och diktatur. Vi har faktiskt råd att bistå andra människor som inte har det lika bra som vi själva utan att räkna på exakt hur mycket det kommer att påverka vår ekonomi.

Dessutom är en sådan kalkyl i det närmaste omöjlig, eftersom den inte bara måste beräknas utifrån köpkraft, inbetald skatt, ökad konsumtion eller kostnader i form av bidrag och offentlig verksamhet. Man måste också beräkna om det blir fred i hemlandet, möjligheterna till handel med detsamma i dessa fall, de kontakter som skapas av återvändande invandrare med mera. Hur man ska kunna göra en sådan kalkyl ter sig för mig omöjligt, men visst, jag är ju inte doktor i nationalekonomi heller.

Jag tror definitivt vi måste börja prata ekonomi när det gäller invandring, framför allt för att visa att Sverigedemokraterna har fel. Med rätt argument kan vi sluta räkna på kostnader eller intäkter och istället börja prata om hur vi bäst kan hjälpa de människor som behöver vårt stöd och hur vi som land bäst kan dra nytta av alla potentiella fördelar med invandringen.

Intressant?

Primärt syfte: medlemsvärvning eller politik?

Per Gudmundsson har upprört många känslor, framför allt hos Ung pirat, genom sitt inlägg på SvD:s ledarblogg om hur lätt det är att gå med i UP (även om han gjort en halv pudel och uppmärksammat att även de andra ungdomförbunden borde skämmas). Hans tes är att det är en webscam att erbjuda gratis medlemskap redan på hemsidan och att det man gör är att mjölka ut statliga bidrag.

Problematiken som han uppmärksammar förtjänar att uppmärksammas närmare.

Först och främst baseras de statliga bidragen till de politiska ungdomsföbunden på antalet medlemmar i åldern 7 – 25 år, till skillnad från partistödet som baseras på valresultat. Gränsen för att få bidrag är 1 000 medlemmar i ”rätt” ålder, en ålder som dessutom inte täcker in de övre delarna av ungdomsförbundens målgrupp (i Liberala ungdomsförbundets fall är medlemmar mellan 13 och 35 kongressgrundande). Detta leder till att de politiska ungdomsförbunden måste värva medlemmar för att få pengar till sin verksamhet. Samtliga politiska ungdomsförbund kopplade till nuvarande riksdagspartier har också, på grund av detta, haft skandaler med uppblåsta medlemsantal där människor blivit medlemmar utan sin kännedom eller varit kvar som medlemmar efter att de egentligen velat gå ur förbunden.

Hetsen kring medlemsantalen gör också att ungdomsförbunden inte kan ägna sig åt det som de är till för, nämligen att bedriva och utveckla politik och det politiska idéarbetet. Fokus hamnar på att värva medlemmar för att få pengar till verksamheten istället för att man fokuserar sig på politik. De politiska ungdomsförbunden är ju till för att politiskt intresserade unga människor ska få tillfälle att ägna sig just åt politik på en nivå som faktiskt gör skillnad och där man har en möjlighet att påverka, även om den är begränsad. Denna möjlighet saknas i princip helt i de politiska partierna, speciellt för unga men i allmänhet också för alla som inte redan gjort sig välkända.

I ett ungdomsförbund kan du däremot efter mindre än ett års aktivitet plötsligt befinna dig i t.ex. ett stort distrikts presidium och därmed få möjlighet att driva politik i verkligheten. Med något undantag är ungdomsförbundens primära uppgift inte att fostra nästa generations politiker utan ett sätt för intresserade unga att ägna sig åt sitt intresse och träffa likasinnannade och dessutom ha riktigt kul under tiden.

Den stora problematiken med värvningen till ungdomsförbunden är inte att det inte finns intresserade människor. Det stora problemet är tröskeln för att bli medlem. En medlemsavgift kan vara problematisk, speciellt om den måste betalas direkt innan man får något utskick från förbundet. Många ungdomar har inte pengar i plånboken eller på mobilen för att kunna betala medlemsavgiften direkt. Dessutom är det många som inte vet direkt vilket ungdomsförbund som bäst passar deras åsikter och därför vill man inte binda upp sig med ett betalt medlemskap direkt.Det är inte heller möjligt att på 5 minuter presentera hela förbundet för en intresserad individ.

Därför är det en bra idé att ha en provperiod i förbundet, vanligen ett år, när man får vara medlem gratis. Vill man sen även kommande år vara medlem får man betala sin medlemsavgift. Under året är man fullvärdig medlem och kan ta del av hela verksamheten. Känner man efter detta år att man har hamnat rätt kan man fortsätta vara medlem men denna gång betala för sitt medlemskap. Här håller jag alltså inte med Gudmundsson utan tycker definitivt att det ska vara lätt att gå med i ett politiskt ungdomsförbund om man vill det.

Då återvänder vi dock till det som han kallar ”tidernas smartaste webscam”, nämligen att på detta sätt mjölka staten på pengar. Visst blir detta ett problem. Lösningen på problemet är däremot inte att göra det svårare att bli medlem i ett politiskt ungdomsförbund utan istället att se till att de bidrag som betalas ut inte längre baseras på medlemsantal. Mer logiskt vore att inkludera ungdomsförbundens bidrag i partistödet som ju baseras på väljarstödet. Därmed skulle pengarna baseras på det som bör vara förbundens kärnverksamhet; bedriva politiskt idéarbete och sprida sina åsikter.

På så sätt gör man det lätt att engagera sig politiskt samtidigt som man minimerar risken för uppblåsta medlemsantal och därmed bidragsfusk. Man skulle kunna säga att alla vinner; väljare, skattebetalare, ungdomsförbund och framför allt de medlemmar som föredrar att diskutera politik framför att sälja medlemskap som en annan telefonförsäljare.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,